! (Forsman, 1892)
| ← Borta |
|
I fjärran → |
| Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893. Versionen 1892. |
Under solens glöd och regnets skurar
kornet först sin rätta mognad får,
och ju mer mot skördens tid det lider,
desto mera hvitnad halmen står.
Så i pröfningar mitt inre väsen
måste luttras för en högre värld,
och materiens atomer lösas,
förrän själen gör sin himmelsfärd.
Skörden stundar. Må jag likna axet,
som alltmer i renhetsfärg sig ter
och ju mera fullt och rikt det glänser,
böjer sig alltmera ödmjukt ner!
Alltorp 10/7 92.