— O Mary, så du talar! utbrast den förfärade Una. — Gud är inte ett dugg lik pappa — jag menar, att Han är tusen gånger snällare och bättre.
— Om Han är så snäll som eran pappa, så räcker det för mej, sade Mary. — När din pappa talte med mej den där gången inne på sitt rum, så kände jag alldeles som om jag aldrig mer kunde vara stygg.
— Du kunde gärna ta och tala litet med pappa om Gud, sade Una. — Han kan ju förklara allting så mycket bättre än jag.
— Jag ska det, nästa gång han vaknar opp, lovade Mary. — Den där kvällen inne hos honom gjorde han det så tydligt för mig, att jag inte bett ihjäl fru Wiley. Då föll det ett väldigt lass från mitt bröst, många många kilo. Men man får allt lov att vara försiktig med sitt bedjande. Den där »Gud som haver» är lagom, den säger då inte för mycket. Hör du Una, jag tycker, att om man nu äntligen ska be till någon, som har makten, så vore det bättre att be till djävulen än till Gud. Gud är ju god, har du sagt, så därför gör Han oss inte någe’ illa, men den där andre, visst vore det väl bra att ställa sig lite väl med honom? Jag tycker, att det vore klokt och förståndigt att säga till honom: »Snälle djävul, var så god och fresta mig inte. Var så snäll och låt mig vara i fred». Tycker inte du det?
— Nej, söta Mary, det gör jag visst inte. Det kan aldrig vara rätt att be till djävulen. Och vad skulle det tjäna till, när han ändå är elak? Då skulle han kunna bli högfärdig och värre än nå’nsin.
— Ja, vad nu det här om Gud angår, sade Mary, så tycker jag inte det är värt du och jag talar någe’ mera om’et, vi blir ändå inte kloka på’t. Jag får väl försöka klara mej så gott jag kan ensam.
