SOU 1944:69/22 Kap

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar därigenom skada eller olägenhet, skall han enligt SL 22: 7 straffas för olovligt brukande. Denna bestämmelse är endast tillämplig på lös sak. Vad angår olovligt brukande av fast egendom, stadgas i SL 24: 1 straff för den som olovligen bygger, gräver, plöjer, sår eller planterar å annans jord och i SL 24: 8 straff för den som olovligen släpper kreatur på annans ägor eller missbrukar betesrätt å samfälld mark. Dessa bestämmelser om fast egendom äro tillämpliga oavsett om gärningsmannen har egendom i besittning eller ej.

Enligt kommitténs förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott (NJA II 1942 s. 472 f.) skulle särbestämmelserna om fast egendom upphävas och SL 22: 7 gälla även innehavare av fastighet, som till skada eller olägenhet för ägare eller brukare vilken icke innehar fastigheten bygger, gräver, plöjer låter kreatur beta, upptager väg eller på annat dylikt sätt olovligen brukar fastigheten. 1942 års riksdag biföll emellertid icke förslaget i denna del utan ansåg avgörandet av frågan om de särskilda fastighetsbestämmelsernas upphävande tills vidare böra anstå. Sedan skälen för anstånd, såsom ovan vid 20: 8 framhållits, numera bortfallit, framlägger kommittén ånyo samma förslag.

I kommitténs förslag göres alltså, såsom vid 20: 8 utvecklats, även i fastighetsförhållanden skillnad allt efter som brottet innefattar ett olovligt besittningstagande eller ej. I förra fallet är bestämmelsen i 20: 8 tillämplig, i senare fallet stadgandet i 22: 7. Endast den med detta avsedda gärningen betecknas i förslaget såsom olovligt brukande. Stadgandet gäller, såvitt angår lös egendom, endast sak vartill äganderätt tillkommer annan, men beträffande fastighet omfattar det gärning till skada eller olägenhet vare sig för annans äganderätt eller för annans brukningsrätt. Bestämmelsen är i princip icke tillämplig på sådan gärning som innebär tillägnande av delar av vad som brukas. Det är alltså icke olovligt brukande utan förskingring eller olovligt förfogande att från en fastighet som man innehar skörda eller eljest [ 388 ]tillgodogöra sig vad som tillkommer annan. Om gärningen, ehuru den innefattar ett tillägnande, dock för ett naturligt betraktelsesätt ter sig såsom väsentligen endast ett brukande, bör dock det hela betraktas som olovligt brukande, så exempelvis då någon tillägnar sig gräs genom att utsläppa sina kreatur på bete på annans mark.

Enligt SL 24: 7 kan brukare av annans mark dömas till straff för det han överskrider sin nyttjanderätt. Med stöd av detta lagrum kan straff ådömas brukaren bland annat om han från fastigheten olovligen bortför gödsel, stråfoder, husbehovsvirke eller annat som han äger tillgodogöra sig allenast för fastighetens behov. I sitt yttrande över kommitténs förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott föreslog lagrådet (NJA II 1942 s. 458), att dylika förfoganden i strid mot fastighetsägarens rätt skulle genom uttryckligt stadgande göras straffbara såsom olovligt förfogande enligt SL 22: 4. Kommittén anser emellertid, att SL 24: 7 kan upphävas utan att erhålla någon direkt motsvarighet. Om en brukare skadar fastigheten eller eljest vållar jordägaren olägenhet genom att undandraga fastigheten sådant som kontraktsenligt bort förbliva därå, torde gärningen i regel innefatta olovligt förfogande eller olovligt brukande av fastigheten. I den mån varken sådant eller annat i SL 20 eller 22 kap. angivet brott föreligger, synes överskridande av nyttjanderätt icke böra vara straffbar.