Resa i Sibirien/Kapitel 22

Gränslinierna mot Kirgiserna. — Ryssarnes handel på Tibet och Ostindien. — Fästningen Troitzk. — Staden Ufa. — Ankomst till Orenburg.

Från Zmeīnogorsk närmar wägen sig kinesiska gränsen wid Buchtarminsk, och går derpå mot nordwest längs floden Irtisch till staden eller fästningen Omsk, hwilken sträckning kallas ”Irtischska linien”. Från Omsk går wägen åt wester till Troitzk och Verchouralsk, hwilket kallas ”Ischimska linien” af floden Ischim, som genomskär den halfwägs. Från Verchouralsk färdas man derpå utåt ”Orenburgska linien”, först sydligt till Orsk, och derpå westligt längs floden Ural till Orenburg. Dessa tre linier, hwilka tillsammantagne utgöra en längd af öfwer 2200 werst eller ungefär 220 swenska mil, äro förswarade förmedelst små fästningar, redutter och förposter, hwilka ligga på 1—3 mils afstånd från hwarandra. Dessa fästen, hwilkas besättningar utgöras af kossaker, äro anlagda till att skydda de längs linien boende ryssar mot de wilda kirgisiska horderna — ett tatariskt, måhanda med något kalmuckiskt blod blandadt folkslag — hwilka som nomader ströfwa omkring på den stora stepp, hwilken utbreder sig mellan kaspiska hafwet i wäster, Aral-sjön i söder, samt de nyss omtalda linierna i norr, öster och wester. Kirgiserne göra nämligen understundom ströftåg in på ryska området och bortröfwa dess inwånare, hwilka de sedan sälja som slafwar i Chiva och Bochara, hwarest de på det omenskligaste sätt behandlas som lastdjur. Sitt sednaste infall gjorde de ungefär 10 år före wår ankomst, då de likwäl eftersattes och dödades till ett antal af några tusende. Sedan denna tid hafwa de warit mera fredliga, så att man nu kan resa temligen säkert längs linien. Wid dessa fästen, hwilka tillika tjena som skjutsstationer, undanbådo wi oss derföre wanligen, såsom öfwerflödig, den erbjudna eskorten af ett par bewäpnade kossaker till häst. De fattigare kirgiserna taga nu tjenst som arbetsfolk hos de kossaker, som bo utåt linien, och några af dem tala till och med ryska, liksom alla kossakerna och deras familjer förstå kirgisiska. De lefwa hela året om, till och med om wintern i 30 graders köld, [ 129 ]i filttält (kibitker), som de dock förstå att temligen uppwärma genom att elda med säf. Deras små barn gå alldeles nakna, och öfwer nätterna nedgräfwa de dem ända till halsen i den warma askan. Wi fingo blott en gång sigte på ett förnämare kirgisiskt fruntimmer, som war till häst, och wi måste tillstå, att hon tog sig rätt bra ut. Hennes drägt af bomullssammet kunde kallas praktfull i sitt slag. Hon red grensle, som en amason, hade en smärt, kraftig gestalt, stöflar med höga gröna klackar, och från toppen af en hög spetskullig mössa eller turban fladdrade en lång, hwit slöja. Det swarta håret war inflätadt med långa derifrån nedhängande perlband af röda koraller och perlemor. Wi woro nyfikna att få betrakta henne på något närmare håll; men då wi nalkades samt winkade och ropade åt henne, blef hon rädd och flydde så fort, som piska och hälar kunde förmå hästen att springa.

I Ryssland bestämmes en persons behandling af hans ståndpunkt på den militära rangstegen, och en professor har der öfwerste rang^[1]. Då en befälhafware på de så kallade fästningarna war en kapten eller högst en öfwerstlöjtnant, och på de mindre skansarna ofta blott en underofficer, så föranledde detta förhållande följande putslustiga uppträde. När wi om aftonen ankommo till en förpost eller en redutt, der wi wille qwarblifwa öfwer natten, så infann sig genast befälhafwaren på platsen med 3 man, alla i uniform, trädde in genom dörren, gjorde militärisk honnör, afgaf rapport om, att ingenting anmärkningswärdt förefallit, samt öfwerlemnade derpå befälet till mig, med förfrågan, om jag icke hade något att befalla. Morgonen derpå, före afresan, infann han sig åter, wäntade tåligt utanför, om det än war aldrig så kallt, till dess wi woro påklädda och färdiga, steg så in och afgaf ny rapport, samt återtog befälet, som jag öfwerlemnade i hans händer. Det efter kirgisernas ofwananförda sednaste infall inträdda lugnet hade sannolikt förorsakat, att dessa militärposter blifwit temligen förfallna, och då jag en gång samtalade härom med en rysk tulltjensteman, som hade sin station på de kirgisiska linierna, utbrast han med ett skratt: ”En kirgisisk käring, ridande på en ko, kan mycket wäl intaga en sådan fästning.”

Från staden Semiplatinsk, den sydligaste punkt, som wi [ 130 ]besökte på Irtischska linien, drifwes under sednare åren en betydlig handel öfwer Taschkent ända fram till Tibet; ja, man påstår, att wi kunde besökt Tibet och halfwa Ostindien, om wi blott welat låta afraka oss håret och kläda oss som kirgiser. Detta göra de ryska köpmännen, som årligen draga dit och på sitt kapital förtjena 500 procent. Sålunda tjenar det halfbarbariska Ryssland, liksom den tama elefanten, hwilken anwändes att tämja den wilda, till att efterhand civilisera dess oregerliga grannar. Handeln och den ömsesidiga fördelen föra dem tillsammans; det borgerliga lifwets förmåner blifwa efterhand tydliga för nomaderna, och Försynen anwänder här, som öfwerallt eljest, menniskans lägre drifter och lustar, för att åstadkomma högre ändamål.

Nära kinesiska gränsen, wid floden Irtisch, som kommer från Kina, 27 mil sydost från Semiplatinsk, ligger den lilla staden och gräsfästningen Buchtarminsk. Utåt hela kinesiska linien står här en gränswaktkedja, som på norra sidan består af ryssar, på den södra af kineser. Men det ömsesidiga förhållandet mellan dessa är af en så fredlig art, att kineserna om hösten, när kölden börjar infinna sig, öfwerlemna sina wapen i ryska besättningens förwar, samt tåga söderut till mildare nejder. Påföljande wår återkomma de och få sina wapen wänskapligt utlemnade af sina nordliga grannar. En dylik inbördes tillit kunna de hyfsade europeiska nationerna, som wi ty wärr se, ej hafwa till hwarandra. De måste alltjemt stå rustade mot hwarandra, ända upp till tänderna, och hafwa ögat på hwart finger.

Den 18 Oktober anlände wi till staden Omsk, en rätt wacker stad med en förfallen fästning, hwarest jag blott uppehöll mig helt kort. Då Humboldt, ett par weckor före wår ankomst, färdades samma wäg, som wi nu ämnade taga från Omsk till Orenburg, hade man från Omsk skickat en general som förbud åt honom, för att beställa nattqwarter för honom och hans åtfölje. Af detta lysande förbud och detta ståtliga emottagande wid alla skjutsombytena, förmodade bönderna, som wisste att kejsarinnan war en tysk prinsessa, att Humboldt war kejsarens swärfader. När han med sina instrumenter ställde sig på någon öppen plats, bildades genast en militarkordong i en wid krets omkring honom, för att afhålla en hwar från att hindra honom i hans iakttagelser. På hwarje station måste han gifwa audiens och afhöra talare, samt försöka swara dem med några ryska fraser.

Då wi den 1 November ankommo till fästningen Troitzk, [ 131 ]blefwo wi anwisade qwarter hos en kassör, som mycket oförskämdt wisade oss dörren, under påstående, att wi icke hade så hög rang, att wi kunde göra anspråk på att få bo hos honom. Wi måste derföre skicka bud till polismästarn, som slutligen kom och befallde honom att lyda. Wi fingo af tulldirektören på stället (en server) höra, att kassören hade en ung wacker hustru, på hwilken han war mycket swartsjuk, och att detta war orsaken till hans ogenhet. För försigtighets skull låste han derföre dörren mellan sina rum och dem, som han öfwerlemnade åt oss, ehuru detta, hwad oss beträffar, war en fullkomligt obehöflig åtgärd.

Fästningens kommendant berättade oss, att köpmän från Bucharest hade medfört koleran till Orenburg, samt att staden wore innesluten af en stark militär-kordong, hwarföre wi swårligen skulle insläppas i staden, så framt wi ej wille underkasta oss en längre tids karantän, innan wi åter fingo lemna den. Härtill kom, att den Orenburgska linien, som nu återstod att befara, war den farligaste, alldenstund på de sista åren åtskilliga ryssar tid efter annan blifwit bortsnappade af kirgiserne, samt sålda som slafwar till China, hwarföre det war nödwändigt, att wi på denna sträcka ledsagades af 12 bewäpnade kossaker. För att undgå alla dessa olägenheter rådde han oss, att hellre taga en längre och något beswärligare omwäg öfwer åtskilliga grenar af uralska bergen, hwarigenom wi skulle få tillfälle att bese det stora faktoriet Slatonst, som till en stor del förser hela ryska armen med wapen. Derifrån kunde wi fara till staden Ufa och der afbida närmare underrättelser, till des wi funno det rådligt att resa till Orenburg. Ehuru förarglig denna förlängning af resan än föreföll oss, måste wi dock underkasta oss den.

Bergstaden Slatonst ligger på Ural, en mil wester om högsta bergsryggen, och således i Europa. Wi anlände hit den 5 November på ytterst beswärliga wägar öfwer bergskedjan. Wi blefwo först anwisade ett högst jemmerligt qwarter; men då Due gick till föreståndaren för faktoriet, en tysk, hos hwilken wi under wår derwaro njöto mycken gästfrihet, erhöllo wi anwisning på en bättre bostad. Faktori-arbetarne woro allesamman tyskar, förnämligast från Elsass, ehuru äfwen infödda ryska bönder anwändas till de enklare handarbetena. Kanonkulorna, så wäl de största som de minsta, blifwa, sedan de äro gjutna, filade, till dess hwarje spår af gjutskorpa är förswunnen, hwarwid de tillika pröfwas genom en noga cirkelrund schamplun, hwarigenom kulan skall gå ledigt i hwarje ställning, utan att [ 132 ]det på någon punkt finnes ett större mellanrum, än af ett hårstrås tjocklek. Sablarnas form bestämmes med samma noggrannhet, och äro så gjorda, att alla sabelklingor skola noga passa i hwilken balja som helst. För artilleristen och sappören förfärdigas kortare och tjockare huggertar eller sablar, på hwilkas egg woro filade sågtänder, liksom på en sticksåg. Dessa kunna således begagnas både till förswar i handgemäng samt att hugga och såga träd med. Wi uppehöllo oss ett par dagar i denna faktoristad, under wattenledningarnas oupphörliga brusande och jernhamrarnas klappande.

I Slatonst hade wi redan hört, och detta bekräftades i Ufa, att koleran hade upphört i Orenburg med den inträdande kölden, hwarföre wi också, efter ett par dagars uppehåll i Ufa, tröstligen begåfwo oss på wäg åt söder. Hela landsträckan mellan Ufa och Orenburg är till aldrastörsta delen bebodd af fattiga och smutsiga tscheremisser, tschuwascher, baschkirer och tatarer. Wi sleto derföre åtskilligt ondt på denna resa; sålunda hade wi wårt sista nattqwarter, innan wi anlände till Orenburg, på en baschkirisk gästgifwargård, der wi i 20 graders köld måste ligga på golfwet i wåra renhudspelsar och renhudsstöflar, med ett par stora fönsterrutor sönderslagna i rummet. Med ben iskalla upptill knäna, begåfwo wi oss tidigt på morgonen, efter en sömnlös natt, på wäg till Orenburg, och då wi wid middagstiden förfrusna och hungriga kommo i närheten af nämde stad, funno wi den omringad af en tät militärkordong. På flera ställen rundt omkring staden sågo wi stora bål antända, förmodligen för att derigenom rensa luften; wid hwarje bål stod upprest ett stort swartmåladt träkors. Processioner af swartklädda munkar, bärande krucifixer och helgonbilder, wandrade rundt omkring staden under bön och sång. Allt wittnade om det ängsliga intryck, som mordengeln hade utbredt öfwer staden. Wi skickade wåra papper till öfwerbefälhafwaren, med anhållan, att få slippa igenom kordongen, och efter twå timmars otålig wäntan fingo wi slutligen det besked, att wi kunde inkomma i Orenburg på det wilkor, att wi genast begåfwo oss till karantänshuset, som låg i ena ändan af staden, och ända till wår afresa afhöllo oss från hwarje beröring med inwånarne, eller också förbundo oss att stanna i Orenburg i en månad, till dess den kunde förklaras alldeles fri från smitta. Wi nödgades ingå på första wilkoret, och efter en dryg timmas wäntan blefwo wi slutligen insläppta genom porten.