Regnbågens dal/Kapitel 22

Vid midnattstid kom Ellen West hemvandrande från det Pollockska silverbröllopet. Hon hade stannat en stund efter de övriga gästerna för att hjälpa den gråhåriga silverbruden med att diska glas och porslin. Avståndet mellan [ 212 ]de båda husen var ej långt och vågen god, så att Ellen njöt av sin hemvandring i tystnaden och månskenet.

Aftonen hade varit angenäm. Ellen, som ej varit på en bjudning på många år, hade haft det riktigt trevligt. Alla gästerna hade tillhört hennes gamla krets, och ingen övermodig ungdom fanns, som möjligen kunde bryta stämningen, ty silverbrudparets ende son låg långt borta vid en högskola och hade ej kunnat infinna sig. Norman Douglas hade varit med bland de inbjudna, och de råkades sålunda i sällskapslivet för första gången på många år. I kyrkan hade hon sett honom ett par gånger denna vinter. Ingen sentimentalitet väcktes till liv i Ellens hjärta vid det mötet. När hon överhuvud taget ägnade det förflutna en tanke, undrade hon över hur hon någonsin kunnat vara fäst vid honom och sörja över hans plötsliga giftermål.

Men nu tyckte hon det var rätt roligt att råka honom igen. Hon hade glömt hur originell och lustig han var i sina uttryckssätt, hur uppiggande hans sällskap var. Man kunde aldrig ha tråkigt i det rum, där Norman Douglas satt med. Alla hade blivit förvånade, när han kom på silverbröllopet. Det var bekant, att han eljest gick ingenstans. Makarna Pollock hade bjudit honom, därför att han varit med bland gästerna på deras bröllop för tjugofem år se’n, men de trodde aldrig han skulle infinna sig. Sin syssling Amy Douglas hade han fört till bordet, och han föreföll mycket uppmärksam mot henne. Men Ellen satt mitt emot honom och kom genast i ett livligt resonemang med honom — de glada replikerna flögo tvärs över bordet, och hur mycket än Norman väsnades och gick på, var det dock hon, som med sin lugna argumentering fick övertaget och »bräckte» honom till den grad, att han vid ett tillfälle satt tyst i flera minuter. Efter denna vilopaus hade han i sitt röda skägg muttrat någonting om »fyr och flamma som [ 213 ]vanligt»! och därefter börjat sysselsätta sig med Amy, som endast fnittrade enfaldigt åt det han yttrade, medan åter Ellen skulle ha gett honom svar på tal.

Ellen tänkte på detta, medan hon vandrade hemåt, och kvällens minnen voro uteslutande angenäma. Det låg frost i den månljusa luften. Snön knarrade under hennes fötter. Under henne sträckte sig byns glesa husrader och bortom den hamnen med sina få skutor, vilkas master och rår skarpt avtecknade sig mot den fruset vita omgivningen. Det lyste i prästgårdens studérkammare. John Meredith hade alltså kommit hem till sig. Hade han dessförinnan friat till Rosemary? Och i vilka ordalag hade hon formulerat sitt avslag? Ellen förstod, att det var en sak, som hon aldrig skulle få veta, men nyfiken kände hon sig. Hon var säker på att Rosemary skulle aldrig yppa någonting, och själv skulle hon ej töras fråga. Hon fick nöja sig med faktum — att friaren fått korgen. Och när allt kom omkring, var ju det huvudsaken.

— Jag hoppas han måtte ha det förståndet att komma hit igen om någon tid, så vi kan idka litet sällskapsliv igen, sade hon till sig själv. Hon tyckte så illa om att vara ensam, att hon under sådana stunder talade högt för att inbilla sig, att hon hade någon sympatiserande åhörare. — Det är rysligt att inte ha en intelligent och reflekterande karl att prata med ibland. Det kan gott och väl hända, att han aldrig mer sätter foten över vår tröskel. Så har vi Norman Douglas — honom tycker jag om, det är roligt att disputera med honom och dräpa till honom, när man tycker trätan pågått länge nog … Men han skulle aldrig törs komma hitupp; då skulle väl folk tro, att han åter sloge sig ut för mig, och han själv skulle bli rädd för att jag skulle inbilla mig det … Numera är han en främling för mig vida mer än John Meredith. Jag tycker det [ 214 ]är som en dröm, att det en gång i tiden var väl emellan oss båda … Men det kan inte hjälpas — det finns bara två män i hela The Glen, som jag skulle vara hågad att byta ord med, men tack vare skvallret och den här välsignade kärleken lär jag väl aldrig mer få se röken av dem. Jag skulle ha kunnat skapa en bättre värld, slöt Ellen och kastade en utmanande blick uppåt de hemlighetsfullt tindrande stjärnorna.

Hon stannade vid grinden, betagen av en plötslig oroskänsla. Det lyste ännu i vardagsrummet på nedre botten, och mot de nedfällda rullgardinerna skymtade en skugga, som rastlöst vandrade av och an, av och an. Vad gjorde Rosemary uppe så här dags? Och varför gick hon upp och ned på golvet, som om hon inte vore fullt klok?

Ellen gick sakta uppför yttertrappan. Just som hon öppnade förstugudörren, kom Rosemary ut från sitt håll. Hon hade hög färg på kinderna och verkade på ett underligt sätt uppjagad och andfådd. En atmosfär av spänning och lidelse omvärvde henne liksom ett töcken.

— Varför ligger du inte, Rosemary? frågade Ellen.

— Kom in hit, sade systern med tillbakahållen sinnesrörelse. — Jag vill berätta någonting för dig.

Ellen tog resignerat av sig kappa, schal och ytterkänger och följde sin syster in i det varma rummet, där brasan alltjämt brann. Hon ställde sig med handen mot bordet och väntade. Hon såg själv mycket bra ut på sitt eget kärva och robusta sätt. Den nya svarta sammetsklänningen med släpet och den djupa urringningen, som hon låtit göra sig enkom för silverbröllopet, gick alldeles i stil med hennes ståtliga, borgfruaktiga skönhet. Omkring halsen bar hon det flerradiga halsband äkta pärlor, som var en släktklenod. Den raska vandringen i den kyliga luften hade lockat fram en klar rodnad på hennes kinder. Men [ 215 ]de stålblå ögonen voro lika frostigt kalla och skimrande som vinternattens himmel. Hon stod och väntade under en tystnad, som Rosemary blott med en konvulsivisk ansträngning förmådde bryta.

— Ellen, pastor Meredith var här nu på kvällen.

— Jaså?

— Och — och — han bad mig bli sin hustru.

— Jag väntade mig just det. Och du sade förstås nej?

— Jag gjorde inte det …

— Men Rosemary! — Ellen knöt händerna och tog ett ofrivilligt steg framåt. — Du menar väl inte, att du gav honom ja?

— Nej — nej …

Hon återvann nu sin självbehärskning.

— Vad i all världen gjorde du då?

— Jag — jag bad honom ge mig några dars betänketid.

— Jag inser inte vad det skulle tjäna till, sade Ellen med kall högdragenhet, när det i alla fall bara finns ett enda svar, som du kan ge honom.

Rosemary sträckte bönfallande ut sina händer.

— Ellen, sade hon lidelsefullt, jag älskar John Meredith — jag vill bli hans hustru. Vill du inte ge mig fri från löftet jag en gång gav dig!

— Nej, sade Ellen hårt, ty hon isades av förfäran.

— Ellen — Ellen —

— Hör på, avbröt Ellen. — Jag avtvang dig inte löftet. Du erbjöd det frivilligt.

— Jag vet — jag minns … Men jag trodde inte då, att jag någonsin skulle komma att hålla av någon.

— Du erbjöd det, upprepad Ellen. — Du gav det löftet över vår mors bibel. Det var mer än ett löfte — det var en ed. Och nu vill du bryta den?

— Jag bad dig, att du skulle lösa mig från löftet, Ellen.

[ 216 ]— Det gör jag inte. Ett löfte är ett löfte i mina ögon. Jag löser dig inte från det. Bryt ditt löfte — bliv menederska, om du så vill — men aldrig skänker jag mitt samtycke.

— Du är mycket hård mot mig, Ellen.

— Hård mot dig? Och hur skulle det bli för mig? Har du någonsin tänkt på hur jag skulle få det i min ensamhet häruppe? Den skulle jag aldrig stå ut med. Hellre ginge jag då ifrån alltihop … Jag kan inte leva ensam. Jag skulle bli galen. Har jag inte varit en snäll syster mot dig? Har jag någonsin motsatt mig det du önskat? Har jag inte i allt rättat mig efter dina tycken?

— Jo — jo …

— Nå men varför vill du då lämna mig för den här mannens skull, som du inte ens sett för ett år se’n?

— Jag älskar honom, Ellen?

— Älskar? Du talar som en sentimental skolflicka i stället för en medelålders kvinna. Han älskar inte dig. Han vill ha en hushållerska och en guvernant åt barnen. Du älskar inte honom. Men du vill bli fru — du är en så’n där svag karaktär, som tycker det ligger någonting förödmjukande i att åldras ogift. Så hänger saken samman.

Rosemary genomilades av en darrning. Ellen kunde eller ville inte förstå. Det var lönlöst att söka resonera med henne.

— Du vill alltså inte ge mig fri, Ellen?

— Nej, det vill jag inte. Och jag vill aldrig mer ta upp ämnet. Du har lovat, att du måste hålla ditt ord. Så står det till. Gå och lägg dig. Se hur mycket klockan är! Du är överretad och full med romantiska griller. I morgon kommer du att vara förståndigare. Jag vill i alla händelser inte höra mer om detta. Gå nu.

Rosemary gick utan ett ord. Ellen vankade omkring [ 217 ]i rummet i några minuter, därefter stannade hon framför den stol, där den stora svarta Jimmy legat hela kvällen och sovit lugnt. Ett stramt leende lyste upp hennes mörka ansikte. Det hade blott varit under en enda period i hennes liv — tiden omedelbart efter moderns död — då Ellen varit ur stånd att mildra sorgen med litet skämt. Till och med under den bittra stämning, som fyllde henne, sedan Norman Douglas slagit upp med henne, hade hon skrattat för sig själv fullt ut lika ofta som hon hade gråtit.

— Här blir väl litet sura miner nu, kisse lille. Jaha, du, litet gråväder får vi allt bereda oss på. Men vi får väl ta dagen som den kommer, du och jag, kisse. Vi ha handskats med dumma flickungar förr i våra dar. Hon får väl gå och vara vid dåligt humör så länge det roar henne, kisse lille. Hon har lovat, och sina löften ska man hålla, det vet du nog. Och nu säger jag inte mer om detta, varken till henne eller till dig, Jimmy lille.

Men Ellen låg klarvaken i sin säng ända tills morgonen grydde.

— — —

Något dåligt lynne eller några sura miner märktes dock inte. Dagen därpå var Rosemary blek och fattad och ovanligt tyst. Men det var också den enda olikheten Ellen kunde spåra. Och hon tycktes inte vara ond på Ellen.

Det var ruskigt väder, så ingendera kom sig för med att gå i kyrkan. På eftermiddagen stängde Rosemary in sig på sitt rum och skrev ett kort brev till John Meredith. Hon litade ej så pass mycket på sig själv, att hon vågade ge nonom ett muntligt svar. Hon var säker på att om han misstänkte, att hon gav honom ett motvilligt nej, skulle han ej vilja ta emot det som ett definitivt svar, och hon kände sig ej ha krafter nog att stå emot några bedrövade böner. Hon måste få honom att tro, att hon alls inte brydde [ 218 ]sig om honom, och det kunde hon göra blott medelst ett brev. Hon skrev nu ett kortfattat avslag i så stela och kalla ordalag som möjligt. Det var nätt och jämt hövligt, det öppnade inget kryphål även för den djärvaste friare — och det kunde sannerligen inte John Meredith kallas.

Sårad och förödmjukad drog han sig inom sitt skal, när han dagen därpå läst Rosemarys lilla kalla biljett inne i sin dammiga studérkammare. Och samtidigt gjorde han en upptäckt, som förfärade honom. Han hade trott, att han ej älskade Rosemary lika varmt som han på sin tid älskat Cecilia. När han nu förlorat henne, visste han, att han gjorde det. Hon var allt för honom — allt. Och nu måste han stänga henne ute ur sitt liv. Ingen vänskap kunde komma i fråga. Livet rullade upp sig framför honom i ödslig och grå enformighet. Men han måste hålla ut — där var hans arbete — hans barn … Men allt hans livsmod hade försvunnit. Hela kvällen satt han inne i sin mörka, oeldade, otrevliga studérkammare med huvudet lutat i händerna.

Uppe i stugan på kullen hade Rosemary fått svår huvudvärk och gått tidigt och lagt sig. Och Ellen pratade med kisse Jimmy, där han låg och spann fram sitt förakt för de dumma människorna, som inte visste, att en mjuk kudde i den goda värmen var det enda, som verkligen var av någon vikt och betydelse.

— Vad skulle fruntimmerna göra, om inte huvudvärk nå’nsin uppfunnits, kisse lille? Men vi får väl ta det med ro. Inte vara så noga de här närmaste veckorna. Jag kan tala om för dig, att jag är inte så värst glad själv, kisse miss. Jag känner mig nästan till mods, som om jag hade dränkt en kattunge. Men hon har lovat — och hon var den, som erbjöd sig att ge löftet, kisse lille.