Quentin Durward/Kapitel 28

— — — — — — Nå väl,
Du ringa man, du lyckliga, ligg stilla.
Det hufvud som bär kronan ligger illa

Shakespeare.

yratio beväpnade män, som omvexlande buro dragna svärd och brinnande facklor, utgjorde den eskort, eller rättare den bevakning, som ledsagade Ludvig XI ifrån stadshus-salen till slottet i Peronne, och vid inträdet i den dystra byggnaden förekom det honom, som en röst ropat i hans öra den varning, florentinarn satt som inskrift öfver ingången till de fördömdas boningar: »lemna allt hopp bakom dig!»

I detta ögonblick skulle kanske en känsla af ånger genomfarit konungens själ, om han kommit att tänka på de hundra, ja, tusentals offer, hvilka han, ofta utan skäl eller på den ringaste misstanka, öfverlemnat till sina fängelsehålor, der de, beröfvade hvarje hopp om frihet, förbannade sjelfva det lif, hvarvid de af djurisk instinkt fasthängde.

De flammande facklorna öfverstrålade det bleka månljuset, hvilket denna afton var mattare än den föregående, och det rödaktiga sken, de kastade rundt omkring den uråldriga byggnaden, gåfvo en dunklare skugga åt det höga vårdtorn, som kallades grefve Herberts torn. Det var detsamma som Ludvig aftonen förut betraktat med aningsfull ängslan och hvilket han nu var dömd att bebo, bäfvande vid tanken på, hvad hans öfvermäktige vasall i sitt raseri kunde förledas att begå i dessa despotismens hemliga gömslen.

[ 391 ]Då konungen skred öfver borggården, ökades hans pinsamma känsla ytterligare genom åsynen af ett par lik, öfver hvilka man i hast kastat några soldatkappor och hvilka han på uniformen genast igenkände såsom ihjelslagna bågskyttar af hans skotska lifvakt, hvilka, enligt hvad grefve Crèvecœur berättade honom, ej velat efterkomma den dem gifna befallningen att lemna sin post vid konungens rum, hvarigenom mellan dem och hertigens wallonska lifgarde ett handgemäng uppstått, hvari några lif blifvit spilda, innan ordningen hunnit återställas af båda partiernas officerare.

»Mina trogna skottar!» sade konungen, blickande på detta sorgliga skådespel; »om ni fått strida man mot man, så skulle hela Flandern, ja, och Burgund till på köpet, icke kunnat framställa kämpar nog för att mäta sig med er.»

»Ja, med ers majestäts tillåtelse», sade Balafré, som följde tätt efter konungen, » mängden betvingar tapperheten. Få finnas som kunna slåss med flere än två på en gång. Jag sjelf inlåter mig ej gerna i strid med tre, såvida ej pligten oundgängligen fordrar så, ty då får man ej vara så nogräknad på antalet.»

»Är du der, gamle vän?» sade konungen, blickande bakom sig; »så har jag då ännu en trogen undersåte med mig.»

»Och en trogen tjenare, vare sig det gäller att råda eller att betjena er kungliga person», hviskade Olivier le Dain.

»Vi äro alla trogna», sade Tristan l'Hermite kärft, »ty skulle de taga lifvet af ers majestät, så skulle de ej låta någon af oss öfverlefva er, om vi äfven skulle vilja det.»

»Nå, det kan jag kalla god personlig borgen på trohet», sade Le Glorieux, hvilken såsom vi redan nämnt, med en rubbad hjernas oro trängt sig in bland sällskapet.

Emellertid höll den i hast tillkallade seneschallen ifrigt på med att söka vrida omkring den tunga nyckeln, som öppnade den motsträfviga porten till den ofantliga gotiska byggnaden, och nödgades slutligen tillsäga en af Crèvecœurs följeslagare att hjelpa sig, innan han lyckades uppläsa den, hvarefter sex man ingingo med facklor, för att visa vägen genom en trång och slingrande gång, som [ 392 ]på särskilda ställen beströks af skottgluggar, hvilka ifrån hvalf och korridorer ledde in i de massiva murarne. Vid ändan af denna gång höjde sig en trappa af motsvarande klumpighet, bestående af ofantliga stenblock, groft tillformade med hammarn och af olika höjd. Sedan de gått uppför denna, inkommo de genom en tjock, jernbeslagen dörr till hvad som varit tornets stora sal, som äfven midt på dagen endast svagt var upplyst af de smala, djupa fönstren, hvilka genom murarnes utomordentliga tjocklek mer liknade springor än fönster, så att rummet, utan fackelskenet, nu skulle varit fullkomligt mörkt.Två eller tre flädermöss och några olycksbådande foglar, hvilka blifvit uppskrämda af det ovanliga skenet, fladdrade omkring fackellågorna och hotade att utsläcka dem, medan seneschallen formligen aflade sin ursäkt hos konungen, för det den korta tiden ej tillåtit honom att ställa högtidssalen i bättre ordning, tilläggande, att rummen ej begagnats på hela tjugu åren, och, efter hvad han hört, äfven högst sällan före den tiden, alltsedan Carl den Enfaldige.»

»Carl den Enfaldige!» upprepade Ludvig. »Ha! nu har jag reda på tornets historia. Han mördades här af sin förrädiske vasall, Herbert, grefve af Vermandois; så säga våra krönikor. Jag visste väl, att det var något rörande slottet i Peronne som föresväfvade min själ, men jag kunde omöjligen erinra mig det. Det var således här, som en af mina företrädare blifvit mördad?»

»Med förlof, ers majestät, ej här», sade den gamle seneschallen med ifvern hos en cicerone, som visar ett dylikt ställes märkvärdigheter; »det vill säga, ej alldeles här, utan litet längre härifrån, i ett kabinett, dit man kommer genom ers majestäts sängkammare.»

Han skyndade härvid att öppna en liten dörr vid öfre ändan af salen, som förde till en sängkammare, liten såsom vanligt i dylika gamla byggnader, men just derför beqvämare än det stora rum, hvarigenom de passerat. Några anordningar hade der i hast blifvit gjorda för konungens mottagande. Tapeter hade blifvit upphängda och en eld upptänd på det rostiga, länge obegagnade spiselgallret, hvarjemte man ditstält en brits för de herrar, hvilka enligt tidens sed skulle tillbringa natten i konungens sängkammare.

[ 393 ]»Vi skola tillaga bäddar i salen för de öfriga af er svit», sade den språksamme gamle mannen, »men ers majestät får ursäkta, vi ha haft så kort tid på oss — och om ers majestät behagar titta på den der lilla dörren bakom tapeten, så leder den till det lilla kabinettet, der Carl blef mördad, och det fins en lönngång, som nedifrån för dit och hvarigenom de personer insläptes, som skulle verkställa dådet. Ers majestät, som jag hoppas har bättre ögon än jag, kan ännu se blodet på ekgolfvet, ehuru händelsen tilldrog sig för femhundra år sedan.»

Medan han sade detta, trefvade han omkring, för att öppna den omtalda dörren, tills konungen sade: »låt vara, gamle man — låt vara ännu en tid, tills du torde få en nyare berättelse att förtälja och friskare blod att visa. — Grefve Crèvecœur, hvad tror ni?»

[ 394 ]»Sire, jag kan blott svara, att dessa rum stå lika mycket till ers majestäts förfogande, som vore ni på ert eget slott Plessis, och att Crèvecœur, ett namn som ännu aldrig blifvit befläckadt af förräderi eller mord, har bevakningen öfver alla dess yttre ingångar.»

»Men den hemliga gången till det der kabinettet, hvarom den gamle mannen talade?» Detta sade konungen i en sakta och ängslig ton, fasthållande Crèvecœurs arm med ena handen och pekande med den andra på den lilla dörren.

»Det måste vara någon dröm af Mornay», sade Crèvecœur, »eller någon gammal orimlig sägen om stället; — men vi kunna ju undersöka.»

Han ämnade just öppna kabinettsdörren, då Ludvig svarade: »nej, Crèvecœur, nej, er heder är mig en tillräcklig borgen; men hvad ärnar er hertig företaga sig med mig, Crèvecœur? Han kan ej hoppas att länge hålla mig fången, och — korteligen — låt mig höra er tanke, Crèvecœur.»

»Sire», svarade grefven, »huru vredgad hertigen af Burgund måste vara öfver detta gräsliga mord på hans nära slägting och bundsförvandt, kan ers majestät sjelf bäst bedöma, och huruvida han kan ha rätt i att anse det anstiftadt af ers majestäts utskickade, kan endast ni veta. Men min herre har en ädel karakter, och just sjelfva häftigheten af hans vrede gör honom oskicklig till alla hemliga stämplingar. Hvad helst han än må göra, så kommer det att ske för öppen dag och i de två nationernas åsyn, och jag vill endast tillägga, att det kommer att bli samtliga hans rådgifvares — med undantag af en endas — önskan, att han i denna sak måtte förfara lika mildt och ädelmodigt som rättvist.»

»Ack, Crèvecœur», sade Ludvig, fattande hans hand, liksom han hade blifvit gripen af några pinsamma hogkomster, »huru lycklig är ej den furste, som omgifves af rådgifvare, hvilka kunna rädda honom undan verkningarna af hans egna onda lidelser! Deras namn skola prunka i gyllne skrift, då man läser historien om hans regering. Ädle Crèvecœur, hvarför har det ej blifvit mig förunnadt att hafva sådana män som du invid min sida!»

»I så fall skulle ers majestät hafva vinnlagt sig om [ 395 ]att blifva af med dem så fort som möjligt», sade Le Glorieux.

»Aha, herr Visdom, är du der?» sade Ludvig, vändande sig om och genast utbytande den patetiska ton, hvari han tilltalat Crèvecœur, mot en nästan glädtig. »Har du följt oss hit?»

»Ja, sire», svarade Le Glorieux. »Dit Dårskapen i purpur går förut, måste Visdomen i narrdrägt följa efter.»

»Huru skall jag förstå det, herr Salomon», frågade Ludvig. »Skulle du vilja utbyta din ställning mot min?»

»Nej, vid min själ, jag det vill!» genmälde narren; »inte ens om ni gåfve mig femtio kronor på köpet.»

»Och hvarför inte? Som furstarne nu för tiden äro, så tycker jag, jag skulle vara rätt belåten att hafva dig till kung.»

»Det tror jag nog, sire», svarade Le Glorieux; men om jag skall bedöma ers majestäts förstånd efter den omständighet att det inhyst er här, så frågar det sig, huruvida jag ej skulle komma att skämmas öfver att hafva en så dum narr.»

»Tyst slyngel», sade grefve Crèvecœur; »och låt ej din tunga skena med dig.»

»Låt honom tala», sade konungen; »jag känner ej något lämpligare föremål för åtlöjet, än deras dårskaper, som borde ha bättre förstånd. Här, min skarpsynte vän, tag denna börs med guld tillika med det rådet att aldrig blifva så stor narr, att anse er visare än annat folk. Var god och gör mig den tjensten och fråga efter min astrolog, Martius Galeotti, och skicka honom genast hit till mig.»

»Det skall jag visst ej glömma, sire», svarade narren, »och jag vill slå vad, att jag råkar honom hos Jan Dopplethurs; ty filosofer, liksom narrar, veta hvar man skall få det bästa vinet.»

»Låt mig anhålla om fritt tillträde för denna lärda person genom era vakter, grefve Crèvecœur», sade Ludvig.

»Fritt tillträde skall han visst få», svarade grefven, »men det gör mig ondt att nödgas tillägga, att mina order ej berättiga mig att låta någon lemna ers majestäts rum. — Jag önskar ers majestät en god natt», tillade han, »och skall genast vidtaga sådana anordningar i den yttre salen, [ 396 ]att den blir litet beqvämare för de herrar, som komma att bebo den.»

»Gör er ej något besvär för dem, herr grefve», sade konungen; »de äro män, som äro vana att trotsa besvärligheter, och sanningen att säga, så ville jag, utom att jag önskade få se Galeotti, i afton hafva så liten beröring utifrån, som kan låta förena sig med era förhållnings-order.»

»Min herres befallning är, att jag skall lemna ers majestät i ostörd besittning af era egna rum», svarade Crèvecœur.

»Er herre, grefve Crèvecœur», sade Ludvig, »hvilken jag äfven kunde kalla min, är en ganska nådig herre. Mina besittningar äro visserligen litet sammanskrumpna, eftersom de hopsmält till en gammal sal och en sängkammare; men de äro likväl tillräckligt rymliga för alla de undersåtar, hvilka jag för närvarande kan kalla mina.»

Grefve Crèvecœur tog afsked, och strax derefter hördes bullret af skiltvakter, som utstäldes på sina poster, åtföljdt af officerarnes kommando-ord och de aflösta vakternas snabba steg. Slutligen blef allt tyst, och det enda ljud, som fylde luften, var Somme-flodens dofva sorl, der den djup och dyig gled fram under slottsmurarna.

»Gå ut i salen, go' vänner», sade Ludvig till sin svit; »men lägg er ej att sofva. Håll er redo, ty ännu återstår någonting att göra i afton, och det något af vigt.»

Olivier och Tristan gingo följaktligen ut i salen, der Balafré och general-profossens båda handtlangare, hvilka qvarstannat, medan de andra ingingo i sängkammaren, kastat tillräckligt med risknippor på spiseln, för att få både ljus och värme, och insvepta i sina kappor satt sig på golfvet, i ställningar som på olika sätt angåfvo deras nedslagenhet och oro. Olivier och Tristan kunde ej finna på något bättre än att följa deras exempel, och som de aldrig varit särdeles goda vänner under sin hofgunsts dagar, så voro de båda lika obenägna att visa hvarandra något förtroende vid detta sällsamma och oförmodade omkast i lyckan. Hela sällskapet satt således der tyst och nedstämdt.

Emellertid erfor deras herre i sin ensamhet qval, som kunnat försona några af de många, han tillfogat andra [ 397 ]Han mätte rummet med korta och ojemna steg, stannade ofta, slog tillsammans händerna och gaf fritt lopp åt sin sinnesskakning, hvilken han så lyckligt varit i stånd att dölja för andra. Slutligen stälde han sig framför den lilla dörren, hvilken den gamle seneschallen utvisat såsom ledande till skådeplatsen för en af hans företrädares mord, och vridande sina händer, gaf han efter hand luft åt sina känslor i en af bruten monolog.

»Carl den Enfaldige — Carl den Enfaldige! Hvad skall efterverlden kalla Ludvig XI, hvars blod sannolikt snart skall uppfriska fläckarne efter ditt? Ludvig den Dåraktige — Ludvig den Fånige — Ludvig den Bedårade äro alla alltför lindriga uttryck för att beteckna höjden af min dumhet! Att tro det dessa brushufvade lüttichare, för hvilka uppror är mat och dryck, skulle kunna förblifva lugna — att drömma om att Ardennernas Vilddjur skulle för ett ögonblick låta hejda sig i sin grymma och blodtörstiga framfart — att förmoda, att jag skulle kunna få Carl af Burgund att taga reson, innan jag först med framgång försökt kraften af dylika uppmaningar på en vild tjur! — Dåre, dubbla dåre som jag var! Men den bofven Martius skall ej undkomma mig. — Han har varit driffjedern härtill, han och den skändliga presten, den nedrige Balue^[1]. Slipper jag någonsin undan denna fara, skall jag slita kardinals-hatten från hans hufvud, om äfven hufvudsvålen skulle följa med! Men den andra förrädarn är i mitt våld — ännu är jag konung — ännu är mitt rike rymligt nog för att bestraffa denna qvacksalfvande, ordmånglande, stjern-kikande, lögn-utprånglande bedragare, som gjort mig på en gång till fånge och gäck! Konsteltionernas konjunktion — ja, konjunktion, ja! Han pratade galenskaper, som man knapt skulle kunnat proppa i ett tre gånger kokt fårhufvud, och jag som var nog stor idiot att tro, att jag förstod honom! Men vi skola väl snart se, hvad konjunktionen egentligen förebådat. Först vill jag dock förrätta min andakt.»

Ofvanför den lilla dörren var en nisch, innehållande [ 398 ]ett i sten groft uthugget krucifix, hvilket kanske blifvit ditsatt som en åminnelse af det dåd som föröfvats derinnanför. Konungen fäste sina ögon på denna sinnebild, liksom ärrade han knäböja framför densamma, men hejdade sig tvärt, liksom han velat tillämpa den verldsliga politikens grundsatser på denna välsignade bild och ansett det förmätet att nalkas den, utan att förut hafva förvissat sig om något favorit-helgons särskilda bemedling. Han vände sig derför ifrån krucifixet, som vore han ovärdig att skåda det, och utvalde bland de helgonbilder, med hvilka hans hatt var prydd, en som skulle föreställa vår Fru af Clery, framför hvilken han knäföll och gjorde följande utomordentliga bön, hvari man bör märka, att råheten af hans vidskepelse förledde honom att till en viss grad betrakta jungfrun af Clery såsom en annan person än vår Fru af Embrun, vid hvilken han ofta aflade sina löften.

»Hulda jungfru af Clery!» utropade han, hopknäppande händerna och slående sig för bröstet, »Nådens välsignade moder! Du som är allsmäktig hos den Allsmäk, haf förbarmande med mig, arma syndare! Visserligen har jag någongång försummat dig för din högtlofvade syster af Embrun; men jag är en konung, min makt är stor, min rikedom gränslös; och om äfven så ej vore, så skulle jag förr fördubbla saltskatten på mina undersåtar än ej betala min skuld till er båda. Upplåt dessa jerndörrar — igenfyll dessa förfärliga grafvar — led mig som en moder sitt barn utur denna hotande fara! Om jag gifvit din syster grefskapet Boulogne till everldelig ego, så eger jag ju likväl makt att gifva äfven dig bevis på min tillgifvenhet. Du skall få det stora och rika landskapet Champagne, hvars vingårdar skola aflemna sitt öfverflöd i ditt kloster. Jag hade väl lofvat denna provins åt min broder Carl, men han är, som du vet död — förgiftad af den nedriga abboten af St. Jean d'Angely, hvilken jag skall straffa, om Gud förunnar mig lifvet! Jag har lofvat detta en gång förr, men denna gången vill jag hålla ord. Om jag också haft någon vetskap om denna förbrytelse, så tro mig, huldaste herskarinna, att det endast var derför, att jag ej visste något bättre sätt att dämpa oroligheterna i mitt rike. O, tillräkna mig ej [ 399 ]i dag denna skuld, utan var, såsom du alltid varit, vänlig, mild och tillgänglig för mina böner! Heliga Guds moder, utverka hos ditt barn, att han vill förlåta mig alla mina förflutna synder, och en — en liten gerning, som jag måste begå i natt — nej. det är ingen synd, älskade Fru af Clery — ingen synd, utan blott en enskild handling af rättvisa; ty bofven är den största bedragare, som någonsin insmugit lögn i en furstes öra, och dessutom grekernas vederstyggliga kätteri. Han är värd ditt beskydd; lemna honom derför åt mig och anse det som en god gerning att jag befriar verlden ifrån honom, ty mannen är en svartkonstnär och trollkarl, som förtjenar din omtanke och ditt deltagande — en hund, vars lifs utsläckande i dina ögon bör betyda lika litet som uttrampandet af en gnista, som faller från en lampa eller sprakar från en kamin. Bry dig ej om denna småsak, käraste, mildaste jungfru, utan tänk nu endast på, huru du bäst skall kunna bistå mig i denna min nöd, och jag binder här mitt kungliga insegel vid din bild, såsom en underpant på, att jag vill hålla mitt löfte rörande grefvskapet Champagne, och att detta skall vara sista gången jag skall besvära dig med någon blodskuld, då jag vet, att du har ett så vekt och ömsint hjerta.»^[2]

Efter denna sällsamma öfverenskommelse med föremålet för sin dyrkan uppläste Ludvig, synbarligen med djup andakt, de sju botpsalmerna på latin, samt åtskilliga ave och böner, som företrädesvis tillhörde den heliga jungfruns tillbedjande. Derefter uppsteg han, förvissad om att hafva försäkrat sig om detta helgons bemedling, och detta så mycket hellre, som han slugt beräknade, att flertalet af de synder, hvarför han vid andra tillfällen anropat hennes mellankomst, hade varit af olika natur, och att det följaktligen var mindre sannolikt, att han af vår Fru af Clery skulle komma att anses för en person, den der var van vid att med förhärdadt hjerta utgjuta blod, [ 400 ]än af de öfrige helgonen, hvilka han oftare gjort till förtrogna af sina brott i detta hänseende.

Sedan konungen på detta sätt renat sitt samvete, eller snarare hvitmenat det som en grift, stack han ut hufvudet genom salsdörren och kallade Balafré in till sig.

»Tappre krigare», sade han, »du har tjenat mig länge och njutit föga befordran. Vi befinna oss här i en belägenhet, der det för mig gäller lif eller död; men jag skulle ej gerna vilja dö som en otacksam man, eller, såvida helgonen vilja förläna mig makt dertill, lemna en man obelönt eller en fiende ostraffad. Nu har jag en vän att belöna, och det är du sjelf, och en fiende att straffa efter förtjenst, och det är den der nedriga, förrädiska bofven, Martius Galeotti, som genom sina lögner och skenfagra förespeglingar lockat mig hit i min dödlige fiendes våld, med lika fast föresats att förorsaka min undergång, som någonsin slagtaren haft att döda det djur han fört till slagtbänken.»

»Jag skall utmana honom på grund häraf, efter han påstås vara en god klinga, ehuru han tyckes något obäklig till det», sade Le Balafré, »och jag hoppas hertigen af Burgund hyser för mycken vänskap för oss, män af svärdet, för att neka oss en stridsplats med behörigt utrymme, så att, om ers majestät lefver så länge och åtnjuter nog stor frihet, ni skall få se mig fäkta för er sak och taga en så lysande hämd på denne filosof, som ert hjerta någonsin kan önska.»

»Jag känner af gammalt din tapperhet och hängifvenhet för min tjenst», sade konungen; »men den förrädiske skurken är en duktig krigare, och jag vill ej gerna blottställa ditt lif, min tappra soldat.»

»Med förlof, ers majestät, jag vore ingen tapper soldat, om jag ej vågade träda upp mot en bättre karl än han. Det skulle just vara vackert af mig, som hvarken kan läsa eller skrifva, att vara rädd för en sådan der tjock luns, som aldrig gjort stort annat i all sin dar!»

»Icke desto mindre är det vår vilja att ej vedervåga ditt lif, Balafré! Förrädaren kommer hit på vår befallning, och vi önska, att du så fort tillfälle yppar sig, tränger dig inpå honom och gifver honom en stöt under femte refbenet — förstår du mig?»

[ 401 ]»Det gör jag nog», svarade Balafré, »men ers majestät får ursäkta mig, detta är något som helt och hållet ligger utom min praktik. Jag skulle ej kunna döda en hund, så vida han ej anföll, eller förföljde, eller hotade mig eller något dylikt.»

»Hvad? Du måtte väl inte göra anspråk på att vara blödhjertad, du, som, efter hvad jag hört, alltid varit den förste till storms och den ifrigaste efter de nöjen och förmåner, som vid sådana tillfällen kunna vinnas af ett hårdt hjerta och en blodig hand?»

»Nådig herre, med svärdet i handen har jag hvarken fruktat eller skonat era fiender, och en stormlöpning är en förtvifiad affär, förknippad med faror, hvilka bringa en menniskas blod i sådan svallning, att, vid St. Andreas, det ej lugnar sig på en timme eller två, hvilket jag vill kalla en laglig ursäkt för plundring efter en stormning; och Gud förbarme sig öfver oss, stackars soldater, som först bli galna af faran och sedan ännu galnare genom segern. Jag har hört talas om en hel legion, som består af idel helgon; men verkligen behöfvas de inte också för att bedja och medla för den öfriga armén och för alla som bära plymer och bröstharnesk, buffelkyller och bredsvärd. Men det som ers majestät tillärnar, ligger helt och hållet utom min praktik, ehuru den, sanningen till sägandes, varit temligen omfattande. Hvad astrologen beträffar, så låt honom, om han är en förrädare, också dö en förrädares död — jag vill inte befatta mig eller ha något att skaffa dermed. Ers majestät har derute sin profoss och hans båda handtlangare, hvilka äro mera passande för sköta om honom än en skotsk adelsman af min rang i tjensten.»

»Du kan ha rätt», sade konungen; »men det tillhör åtminstone din tjenst att betrygga verkställigheten af min rättvisa dom och förhindra att man afbryter den.»

»Det vill jag göra mot hela Peronne. Ers majestät behöfver ej betvifla min trohet i allt som jag kan förlika med mitt samvete, hvilket jag kan försäkra varit ganska rymligt, både för min egen beqvämlighet och ers kunglig majestäts tjenst — åtminstone vet jag mig för ers maje[ 402 ]stät gjort några dåd, som äro så beskaffade, att jag hellre skulle hafva sväljt ett stycke af min egen dolk, än gjort dem för någon annan.»

»Låt det vara glömdt», sade konungen, »och hör nu, om Galeotti insläppes och dörren tillstänges efter honom, så fatta ert vapen och vakta ingången inifrån. Låt ingen tränga sig in; detta är allt jag fordrar af er. Gå, och skicka in general-profossen till mig.»

Balafré lemnade rummet, och en minut derefte inträdde Tristan l'Hermite.

»Välkommen, gufar», sade konungen; »hvad tror du om vår belägenhet?»

»Detsamma som om deras, hvilka blifvit dömda till döden, så vida hertigen ej förunnar oss ett uppskof», sade general-profossen.

»Antingen vi få uppskof eller ej, så skall han som lurat oss i denna fälla resa kurir till andra verlden, för att beställa qvarter åt oss», sade konungen med ett hemskt leende. »Tristan, du har verkställt många handlingar af manhaftig rättvisa — finis, — jag borde ha sagt — funis — coronat opus. Du måste bistå mig ända till slutet.»

»Det vill jag också, sire», sade Tristan; jag är visserlig blott en simpel karl, men jag är tacksam — jag skall uppfylla min pligt, vare sig här eller annorstädes, och så länge jag lefver, skall ers majestäts stämma lika allsmäktigt afkunna en dödsdom och denna dom lika bokstafligen verkställas, som om ni sutte på er tron. Må de sedan derför göra med mig hvad de vilja — det bryr jag mig ej om.»

»Det är just hvad jag väntade mig af dig, min tillgifne gufar», sade Ludvig; »men har du tillräcklig hjelp? Förrädaren är en stark krabat och lär sannolikt ropa på hjelp. Skotten gör ingen ting vidare än bevakar dörren, och det var ej mer än jemnt, att man genom smicker och goda ord kunde förmå honom dertill. Olivier åter duger ej till någonting annat än ljuga, smickra och ge farliga råd, och Ventre Saint-dieu, jag anser det för sannolikare, att han en vacker dag sjelf kommer att förtjena repet, än begagna det emot någon annan. Tror ni vi ha tillräckligt med folk för att göra snabb expedition?»

[ 403 ]»Jag har med mig Trois-Eschelles och Petit-André, män som äro så förfarna i sin konst, att de af tre personer skulle kunna hänga upp den ena, innan hans båda kamrater märkte det, och vi ha beslutat att lefva och dö med ers majestät, eftersom vi nogsamt veta, att så snart det är förbi med er, hafva vi lika litet andrum att hoppas, som någonsin fallit på någon af våra patienters lott. Men om förlåtelse, ers majestät, hvilken är det som för det närvarande är hemfallen till oss? Jag vill gerna vara säker på min man; ty, såsom ers majestät ibland täckts erinra mig, jag har en och annan gång misstagit mig på förbrytaren och i hans ställe upphängt någon hederlig landtman, som ej gjort ers majestät något för när.»

»Det har du rätt i, Tristan. Så vet då, att den dömda personen är Martius Galeotti. Ni häpnar, men det är verkligen så. Den skurken har dragit oss hit genom falska och förrädiska förespeglingar, för att utan medel till försvar lemna oss i händerna på hertigen af Burgund.»

»Men ej utan hämd!» sade Tristan, »och vore det äfven min sista handling i lifvet, så skulle jag som en döende geting genomstinga honom, om jag äfven ögonblicket derpå skulle krossas derför.»

»Jag känner din trohet», sade konungen, »samt det nöje du, i likhet med andra redliga män, finner i att fullgöra din pligt; ty dygden är, såsom de lärda säga, sin egen belöning. Men bort med dig och förbered presterna, ty offret nalkas.»

»Önskar ni, att det skall ske i er egen närvaro, nådig herre?» sade Tristan.

Ludvig afböjde detta anbud, men tillsade general-profossen att hafva, allting i beredskap för ett punktligt verkställande af hans befallningar, i samma ögonblick astrologen lemnade hans rum; »ty», sade han, »jag vill se den bofven ännu en gång, blott för att gifva akt på, huru han uppför sig emot den herre han ledt i snaran. Det skall roa mig att se försmaken af en annalkande död jaga färgen från denna rödletta kind och fördunkla detta öga, som log då det ljög. — O, att blott en till komme med honom, en, hvars råd understödde hans förutsägelser [ 404 ]Men om jag öfverlefvar detta — akta då er purpur, herr kardinal; ty sjelfva Rom skall ej kunna skydda er — vare detta sagdt med all vördnad för Sankt Peter och vår välsignade Fru af Clery, som är idel barmhertighet. — Hvarföre dröjer ni? Gå och laga era handtlangare i ordning. Jag väntar bofven i hvart ögonblick. Gifve Gud, att han ej måtte märka oråd och hålla sig undan! Det vore i sanning ett streck i räkningen. Gå din väg, Tristan — du brukade eljest inte vara så senfärdig, då arbete var i fråga.»

»Tvärtom brukade ers majestät alltid säga, att jag gick för förhastadt till väga och missförstod er mening, så att jag ofta tog miste på person. Om ers majesät derför nu vore god och gåfve mig ett tecken, just då ni skiljes vid Galeotti för aftonen, hvaraf jag kan förstå, huruvida saken skall hafva sin gång eller ej; ty jag har sett ers majestät några gånger ändra tanke och förebrå mig för öfverdrifven brådska.»

»Din misstrogna krabat», svarade konungen; »jag skall ej ändra tanke säger jag dig; men för att nedtysta dina betänkligheter, så märk, att om jag vid afskedet säger till den skurken: ’det gifs en himmel uppöfver oss!’ så gör du din skyldighet; men säger jag: ’gå i frid!’ så är det ett tecken att jag ändrat föresats.»

»Min hjerna är litet trög af sig, så snart det rör saker som ligga utom mitt departement, så att det kanske är bäst jag får upprepa det», sade Tristan. »När ni ber honom gå i frid, så skall jag gripa verket an?»

»Nej, dumhufvud, nej!» sade konungen; »då låter ni honom gå fri, men om jag säger: ’Det gifs en himmel uppöfver oss!’ upp då med honom en aln eller två närmare de planeter, med hvilka han är så hemmastadd!»

»Jag är ej rätt säker på, om vi ha redskapen här.»

»Nå så upp med honom eller ned med honom, det qvittar mig lika», svarade konungen med ett bistert leende.

»Och kroppen», sade profossen; »hvad skola vi göra af den?»

»Låt mig se ett ögonblick. Salsfönstren äro för trånga, men detta utskjutande bågfönster är stort nog. Vi skola [ 405 ]kasta honom i strömmen och fästa ett papper på hans bröst med påskrift: ’låt konungens rättvisa passera tullfri!’ Hertigens embetsmän kunna taga den i stället för tullumgälder, om de ha lust.»

General-profossen lemnade Ludvigs rum och kallade sina båda medhjelpare till rådplägling i en fönstersmyg i den stora salen, der Trois-Eschelles stack en fackla i muren för att lysa dem. De samtalade hviskande, ehuru de föga behöfde befara att blifva hörda hvarken af Olivier, som tycktes försjunken i nedslagenhet, eller af Le Balafré, som var djupt insomnad.

»Kamrater», sade Tristan till sina båda handtlangare, »ni har kanske trott, att det var förbi med vårt kall, eller åtminstone, att det var sannolikare, att vi skulle komma [ 406 ]att bli föremål för andras embetspligt, än vidare utöfva den för egen räkning; men mod, mina gossar, vår nådige herre skänker oss ännu ett ädelt tillfälle att pröfva vår talang, och vi måste derför visa hvad vi duga till, såsom män, hvilka vilja lefva i häfderna.»

»Ah, jag gissar redan hvad som är fråga om», sade Trois-Eschelles. »Vår beherskare vill göra som de gamla romerska kejsarne, hvilka, då allt var förbi med dem, eller, som vi skulle säga, då de sågo sig vid foten af stegen, plägade utvälja bland sin rättvisas handhafvare någon bepröfvad tjenare, för att bevara deras helgade personer från att blottställas för de tafatta försöken af någon fuskare i vår konst. För hedningar var detta en ganska vacker sed; men såsom god katolik skulle jag draga litet i betänkande att bära hand på hans allra-kristligaste majestät.»

»Men du är då alldeles för samvetsgrann af dig, broder», sade Petit-André. »Om konungen gifver oss befallning om sin egen afrättning, så ser jag ej, huru vi vår pligt likmätigt kunna vägra att fullgöra den. Den som bor i Rom måste lyda påfven — profossens folk måste verkställa sin förmans befallning, och han konungens.

»Tig era nöt!» sade general-profossen; »här är ingen fråga om konungens person, utan endast om den grekiskt-kätterska hedningen och mahomedanska trollkarlen, Martius Galeotti.»

»Galeotti!» inföll Petit-André »nå, det är alldeles som det skall vara. Jag har aldrig sett någon af dessa taskspelande charlataner, hvilka, så till sägandes, framdansa sitt lif på styf lina, som ej slutat med att sprattla vid ändan af en sådan.»

»Det enda, som oroar mig, är, att den arma syndarn måste dö utan bikt», sade Trois-Eschelles, i det han lyfte blicken mot höjden.

»Bah, prat!» sade general-profossen; »han är en erkekättare och svartkonstnär, och ett helt prest-kollegium skulle ej kunna frälsa honom från den fördömelse han förtjent. Om dessutom något ditåt skulle falla honom in, så är du ej utan gåfvor, Trois-Eschelles, och kan sjelf göra tjenst som biktfar. Men hvad som är väsentligare, mina gossar, [ 407 ]jag är rädd för att ni måste begagna era dolkar, ty vi ha ej här hvad som erfordras för ett tillbörligt utöfvande af vårt yrke.»

»Nå, bevara mig vår Fru af Paris», sade Trois-Eschelles, »att konungens befallningar skulle träffa mig oförberedd! Jag bär alltid i fyra slag omkring min kropp den helige Francisci rep med en liten nätt rännsnara i ena ändan; ty lofvad vare Gud och de goda fäderne i Saumur, jag tillhör den helige Francisci brödraskap och äger att bära hans kåpa, då jag är in extremis.»

»Och hvad mig beträffar», sade Petit-André, »så har jag alltid i min rensel ett hissblock och en duktig skruf, för att fästa det hvar jag vill, i händelse man skulle färdas i någon trakt, der det är ondt om träd, eller grenarne sitta högt från marken, och jag har alltid funnit att det kommit väl till pass.»

»Nå, då ha vi ju allt hvad som erfordras», sade general-profossen, »och ni behöfver bara fastskrufva ert block i bjelken öfver dörren der, och sticka repet genom det. Jag skall uppehålla karlen med något samtal invid stället, tills ni hunnit få snaran under hakan på honom, och sedan —»

»Och sedan hissa vi upp repet», sade Petit-André, »och, ett, tu, tre är vår astrolog så till vida i himmeln, att han ej mer har någon fot på jorden.»

»Men skola inte de der herrarne hjelpa oss», sade Trois-Eschelles, blickande på spiseln, »och dymedelst göra sitt inträde i vårt skrå?»

»Hm! nej», svarade profossen; »barberaren hittar bara på sattyg, som han låter annat folk verkställa, och hvad skotten angår, så bevakar han bara dörren, medan vi hålla på med en förrättning, som han hvarken har tillräckligt förstånd eller handlag att taga någon verksam andel i — men hvar och en sköter sin syssla.»

Med en otrolig färdighet och en slags yrkes-förtjusning, som mildrade känslan af deras egen osäkra belägen, fastgjorde de båda värde verkställarne af profossens befallningar sitt block och rep, för att verkställa den dödsdom, den fångne monarken fält öfver Galeotti, hvarvid de tycktes glädja, sig åt att denna sista handling var så full[ 408 ]komligt öfverensstämmande med deras förflutna lif. Tristan l'Hermite satt med en viss förnöjelse och betraktade deras tillredelser, medan Olivier ej alls gaf akt på dem och Ludvig Lesly, om han väckt af bullret någongång såg dit, ansåg dem sysselsatta med saker, som alls ej hörde till hans befattning och hvarför han i intet hänseende kunde anses ansvarig.