Agneta Horns lefverne/Inledning

[ 5 ]

Agneta Horns och Lars Cruus’ vapen (från Björklinge kyrka).

Agneta Horns lefverne, så lyder titeln på en i Uppsala Universitets bibliotek befintlig handskrift från 1600 talet.

Agneta Horn var den store rikskansleren Axel Oxenstiernas dotterdotter och den berömde fältherren Gustaf Horns dotter.

Hon har egenhändigt upptecknat sitt lefnadslopp från 1630 till 1652. Ehuru hon till en del var uppfostrad i Axel Oxenstiernas hem, besökte drottning Kristinas hof och åtföljde sin far och sin make i danska, tyska och polska krigen, har hon ingen tanke på att berätta för oss de stora tilldragelser hon bevittnade eller skildra de märkliga personligheter hon lärde känna. Hon skrifver inga memoarer. Hon berättar allenast sitt eget lifs historia, sin barndoms sorger, sin ungdoms trofasta kärlek och alla de pröfningar hon hade att utstå, innan hon fick sitt hjärtas utkorade.

[ 6 ]I utförlighet, i dramatiskt lif, i naivitet och omedelbar friskhet är denna roman från det verkliga lifvet under vår storhetstid i vår litteratur enastående. Den tål i dessa fall en jämförelse med den danska prinsessan Leonora Kristina Ulfelds berömda anteckningar.

Liksom när en elektrisk blinkare plötsligt upplyser ett mörkt landskap och låter oss för ett ögonblick se dess former, så kastar Agneta Horns biografi ett skarpt ljus — låt vara att det kommer blott från en punkt och blott för en kort tidrymd — öfver skaplynnet hos den tidens svenskar.

Agneta Horn gör oss främst bekant med sitt eget själslif, men hon skisserar därjämte andra personligheters vanor och tänkesätt.

Det evigt mänskliga träder oss till mötes i dessa karaktärer likaväl som tidehvarfsprägeln. Känslorna af afund, agg och hat stå skarpa och oförmedlade, drag af råhet framskymta — ehuruväl det olika språket må tagas i betraktande, så att ej domen i detta fall blir för hård — men också ett djup, en naturlighet i känslolifvet, som verkar uppfriskande i vår öfverreflekterande tid.

Barmhärtigheten, tålamodet, de sedliga känslorna hämta sin kraft allena från religionen. Gudsfruktan var lifvets enda uppfostrarinna. Det var en enhet öfver personligheterna; med några få drag kunna de tecknas klart och bestämdt.

Agneta Horn rör sig, som sagdt är, uteslutande inom hemmets trånga krets. De historiska personligheterna uppträda i hvardagsdräkt. Endast hvardagshändelser skildras. Ramen är trång, om man så vill, men den lilla genrebilden kan ock ha sitt behag.

I historien träda personligheterna oss till mötes [ 7 ]vanligen iförda ämbetsdräkt, de röra sig i det offentliga lifvets afmätta former, hvilka oftast tilldraga sig större intresse än personligheterna själfva. Dessa framstå därför för oss ej såsom människor med mänskliga fel och förtjänster, utan snarare såsom abstrakta uttryck för tidehvarfvets idéer. Och detta gäller särskildt personligheterna i vår egen äldre svenska historia, så fattig på memoarer, bref och anteckningar.

Utförligast har Agneta Horn skildrat händelserna från sin barndom. Naturligtvis har hon vid dialogerna tagit fantasien till hjälp, men dock gripit dem ur det dagliga lifvet. Ingen lärdomsapparat, inga onaturliga konstruktioner.

Efter hennes giftermål blifva skildringarna kortare och torra. Det torde dock ej vara utan intresse att se hvad en svensk krigares hustru den tiden kunde utstå för mödor och besvärligheter.

När och hvarför har Agneta Horn nedskrifvit sina minnen? Antagligen har hon gjort detta efter mannens död och till sina barns uppbyggelse. Hon sätter sig dock lifligt in i det förflutna, så att man vid första påseendet kan tycka, att hon skrifvit kort efter sedan händelserna timat.

Till 1652 är autobiografien fullföljd. För de följande åren finnas endast några lösa anteckningar — liksom ett utkast till en tänkt skildring.

Agneta Horn har en jämn, för sin tid läslig och drifven stil.

Hon stafvar konsekvent. Språket är ganska redigt. Hon briljerar aldrig med lärdomsord, men öfverflödar ej eller på provinsialismer; omsägningar förekomma visserligen ofta, men annars är tankegången redig och [ 8 ]uttryckssättet så klart, att det fullt ut kan jämföras med de flesta mäns på hennes tid och är betydligt öfverlägset de samtida damernas — drottning Kristina undantagen från detta omdöme.

Allt tyder på, att Agneta Horn ägde en ovanlig intelligens och en ej obetydlig skriftställartalang. I ett annat tidehvarf och uppväxt under andra förhållanden kunde hon hafva blifvit en af vår litteraturs prydnader. Hennes begär att skrifva måste hafva varit oemotståndligt, då hon på detta sätt, utan yttre anledning, nedskrifver sina minnen.

Skada blott att hon ej fullföljt dem längre och att några blad af anteckningarna genom vårdslöshet under tidernas lopp förkommit.

De uteslutningar, som vi i det följande gjort, bestå endast i några enstaka omsägningar.

De två stora män, som förekomma i Agneta Horns själfbiografi, äro hennes morfader Axel Oxenstierna och hennes fader Gustaf Horn.

Rikskansleren är ej den storhet, som krymper tillsammans inför sin kammartjänare. Det ligger något värdigt och lugnt i alla hans familjeförhållanden. Han sörjer för de sinas bästa med samma försiktiga och kloka omtanke, som han vårdar sig om fäderneslandets. Det finnes hos honom en sällsynt jämvikt mellan allmänanda och familjeintresse. Fosterlandet först, familjen sedan; det ena skall göras, det andra icke låtas.

Agneta Horn bekräftar denna uppfattning af Axel Oxenstierna. Hon älskar och vördar sin morfar och [ 9 ]återger mästerligt hans uttryckssätt, välbekanta för hvar och en, som studerat hans brefväxling.

Axel Oxenstierna hade vid tjugufem års ålder gift sig med den fyra år äldre Anna Åkesdotter Bååt. Det var ett i allo lyckligt äktenskap, som efter fyrtioett år, 1649, upplöstes genom hustruns död. De hade alltid lefvat i ”sämja och kärlek”, och den gamle rikskansleren nedtrycktes djupt af hennes frånfälle.

Anna Åkesdotter var af de stilla i landet. Agneta Horn talar alltid om ”sin goda och fromma mormor”. Sådan var hon ock.

Hennes bref äro ytterst illa skrifna och ihopkomna, men hjärtegodheten skymtar dock allestädes fram. Axel Oxenstierna var ibland bekymrad för att hon skulle klema bort barnen. Han tyckte hon var en svag husmor, men han hyste dock förtroende för hennes husliga duglighet och saknade mycket hennes bistånd, då hon blef gammal och sjuklig.

I detta vördnadsvärda hem uppfostrades Agneta Horns moder Kristina, som 1628 vid sexton års ålder blef gift med riksrådet och fältmarskalken Gustaf Horn. De bref Axel Oxenstierna skref till sin dotter, på hvars bröllop han var hindrad att komma, äro fyllda af visa faderliga förmaningar och återspegla hans upphöjda karaktär.

Om Kristina Oxenstierna veta vi intet annat än de smådrag Agneta Horn om henne meddelar.

Hennes tvillingsyster, Katarina Oxenstierna, ”moster Karin”, som systerdottern kallar henne, blef icke gift förrän 1640 med Johan Cruus af Edeby och änka redan 1645. Hon vistades således mest i föräldrahemmet och tyckes där haft ett rätt stort inflytande vid den veka [ 10 ]moderns sida. Agneta Horn beklagar sig öfver hennes hårda lynne och säger rent ut, att hon var bortskämd. Det var två kraftiga viljor, som drabbade tillsammans, mosterns och systerdotterns.

Af det förtroende Axel Oxenstierna satte till henne^[1] och af hennes bref ser man, att hon var begåfvad med ett godt, redigt hufvud och praktisk duglighet. Hon förstod sig på landthushållningen, men hade ej sin moders runda hand och milda sinne.

Såsom älskvärda morbröder, liksom de ock voro goda söner och förträffliga äkta män, framstå i Agneta Horns anteckningar ambassadören i Osnabrück Johan Oxenstierna och guvernören i Estland, slutligen faderns efterträdare, rikskansleren Erik Oxenstierna. Agneta Horn endast bekräftar härvidlag hvad som framgår af underrättelser från andra håll.

Hennes fader, Gustaf Horn, är känd endast som den store krigaren. Agneta Horn låter oss nu känna honom såsom en god familjefader — måhända något svag till lynnet. Inför de kraftfulla kvinnonaturer, som omgåfvo honom, blir den bistre krigaren förvånande vek.

Slutligen finnes det ännu en ädel krigartyp i Agneta Horns anteckningar, som äger föga annan märklighet än att ha blifvit hennes make och betvingat hennes stolta lynne.

Ännu en personlighet framträder ofta hos Agneta Horn. Det är Ebba Leíjonhufvud, som varit gift först med den siste Sturen, sedan med Agnetas farbror riksrådet Klas Horn. Denna fru målas af Agneta Horn svart i svart, med hårda, osympatiska drag. Fru Ebbas [ 11 ]duglighet, artiga och välvilliga väsen framhåller hon aldrig, däremot åskådliggör hon ypperligt hennes häftiga lynne, egoism och maktlystnad, fru Ebbas ”affekter” som Axel Oxenstierna kallar dem och för hvilka han liksom hela världen krusade, hvarför de också ohejdadt utvecklades.