Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33

Kapitel 21
Konungarnas »manjämning».

Konung Östen och konung Sigurd voro en vinter båda på gästning i Upplanden; de hade där var sin gård. Men eftersom det icke var långt emellan gårdarna, där konungarna skulle taga gästning, så kom man överens om att de skulle båda vara tillsammans på gästningarna ömsevis på den enes och den andres gård. De voro först båda tillsammans på den gård som konung Östen ägde.

Konungarna Sigurd och Östen jämför sina bedrifter

Om kvällen, då man började dricka, var ölet icke godt, och männen voro tysta. Då sade konung Östen: »Vad männen äro tysta! Det är bättre gästabudssed, att man gör sig glad. Låtom oss ställa till något dryckesskämt, så skall det nog åter bliva gamman bland männen! Broder Sigurd, det skall säkert synas alla lämpligast, att vi börja något skämtsamt tal.» Konung Sigurd svarade tämligen kort: »Var du så pratsam som du vill, men låt mig få tiga för dig!»

Då sade konung Östen: »Det har ofta varit sed vid dryckeslagen att välja sig män till jämförelse. Nu vill jag, att vi också skola göra så här.» Konung Sigurd teg. »Jag ser», sade konung Östen, »att jag blir tvungen att börja denna lek. Jag tager dig, broder, till jämförelse med mig. Jag vill då börja med att säga, att vi båda ha samma värdighet och lika stor egendom; ej heller gör jag någon skillnad mellan vår börd eller uppfostran.» Då svarade konung Sigurd: »Minns du icke det, att jag lade dig på ryggen, när jag ville, och likväl var du ett år äldre?» Konung Östen sade: »Icke mindre minns jag det, att du icke kunde leka sådana lekar som krävde vighet.»

Då sade konung Sigurd: »Minns du, hur det gick, då vi skulle simma? Jag kunde doppa dig, när jag ville.» Konung Östen svarade: »Icke sam jag kortare än du, och icke var jag sämre i att dyka. Jag, kunde också gå på »isläggar»¹, så att jag icke vet någon som kunde tävla med mig i det, men du kunde icke det mer än en ko.» Konung Sigurd sade: »En hövdingalikare och nyttigare idrott tyckes det mig vara att kunna skjuta väl med båge; jag tror icke, att du kan använda min båge, även om du spänner den med fötterna.» Östen svarade: »Icke är jag så stark till att spänna en båge som du, men mindre skillnad är det på vår färdighet i att skjuta till måls, och jag kan bättre gå på skidor än du; del har också förr ansetts som en god idrott.»

Konung Sigurd sade: »Mig synes det vida mera hövdinglikt, att den som skall vara ledare för andra män är stor i flocken, starkare och mera vapenför än andra och lätt att se och känna igen, då många äro tillsammans.» Konung Östen svarade: »Icke är det av mindre vikt, att en man är fager; även en sådan kännes lätt igen i mängden. Det synes mig också mera hövdinglikt, ty en fager dräkt passar bäst ett fagert utseende. Jag känner också mycket bättre till lagarna än du, och i allt vad vi skola tala har jag mycket lättare för att lägga mina ord.»

Konung Sigurd sade: »Det kan vara, att du har lärt flera lagknep än jag, ty jag hade då annat att sträva med, och ingen förnekar, att du har lätt för att tala; men många säga, att du icke är riktigt ordhållig och att det är föga att fästa sig vid vad du säger. Du håller med den som du för tillfället talar med, och det är icke konungsligt.» Konung Östen svarade: »Det kommer sig därav, att när männen lägga fram sin sak för mig, så tänker jag först på att avgöra vars och ens mål så, som det synes honom bäst; men sedan kommer den som har sak med den förre, och då blir det ofta nödvändigt att medla, så att båda bliva nöjda. Det händer också ofta, att jag lovar det som man ber mig om, därför att jag vill, att alla skola fara glada ifrån mig. Jag ser väl också en annan utväg, om jag vill göra såsom du, den nämligen att lova alla ondt; icke hör jag någon som klagar över att de löftena icke hållas.»

Konung Sigurd sade: »Det har sagts bland männen, att den färd som jag gjorde bort ifrån landet var mycket hövdinglik; men du satt hemma under tiden, såsom om du vore din faders dotter.» Konung Östen svarade: »Nu rörde du vid bölden! Icke skulle jag ha väckt detta tal, om jag icke hade kunnat svara något till detta! Det tycktes nästan, som om jag sände dig hemifrån såsom en syster, innan du blev redo till färden.»

Konung Sigurd sade: »Du har vill hört omtalas, att jag hade många strider i Serkland; jag vann seger i alla och fick många slags kostbarheter, sådana som ej förut ha kommit hit till vårt land. Man hedrade mig mest, där jag var bland de främsta, män; men jag menar, att du ännu icke har gnidit soten från härden här hemma av dig.» Konung Östen svarade: »Jag har sport, att du hade några strider utomlands, men nyttigare för riket var det, att jag under tiden reste fem kyrkor från grunden och byggde en hamn vid Agdanes, där som förut var hamnlöst, fastän var man måste där förbi, som far norrut eller söderut längs kusten². Jag byggde också tornet i Sinholmssundet³ och kungshuset i Bjorgvin, medan du slaktade blåmän åt fanen i Serkland; jag menar, att det nog var till föga gagn för vårt rike.»

Konung Sigurd sade: »Jag kom på den färden ända ut till Jordan och sam över älven; ute på älvbrinken växa några buskar, och bland dem knöt jag en knut och sade de orden över den, att du, broder, skulle lösa den knuten eller också lida det som var fäst därvid.» Konung Östen svarade: »Icke kommer jag att lösa den knut som du gjorde åt mig; men jag hade kunnat göra dig en knut, som du mycket mindre hade kunnat lösa, den gången då du kom hem till landet och seglade med ett enda skepp in i min här.» Efter dessa ord tego de båda och voro båda vreda.

Flera andra ting hände i umgänget mellan bröderna, av vilka man kunde se, att var och en ville hålla fram sig och sitt och vara förmer än den andre. Likväl hölls freden emellan dem, så länge de levde.

1. »Islägg«; skridsko av glättat djurben.
2. Jämför kapitel 14 ovan.
3. Sinholmssundet: sundet mellan Senholmen och fastlandet i Askvolds herred i Sogn. — Det omtalade tornet har troligen varit ett sjömärke.

Kapitel 22
Om karbadet.

Konung Sigurd var en gång på gästning i Upplanden, och där tillreddes ett bad. Då konungen var i badet och det var tältat över karet, tyckte han, att en fisk sam i vattnet hos honom, och häröver föll han i så häftigt skratt, att han miste förståndet. Detta kom sedan mycket ofta över honom.

Konung Magnus barfots dotter Ragnhild blev av sina bröder given till hustru åt Harald »kesja»; han var son till den danske konungen Erik den gode¹. Deras söner voro Magnus, Olav, Knut och Harald.

1. Harald Eriksson »kejsa» (tillnamnet betyder »spjut»), dansk prins, f. 1080, d. 1135.

Kapitel 23
Konung Östens skeppsbygge.

Konung Östen lät bygga ett stort skepp i Nidaros. Det gjordes till storlek och utseende efter mönstret av Ormen långe, som Olav Tryggvesson hade låtit bygga¹. Det hade också ett drakhuvud framtill och en stjärt i akterstammen, båda förgyllda. Skeppet hade höga bord, men stävarna voro något mindre, än de borde ha varit för att det skulle taga sig riktigt bra ut. Han lät också där i Nidaros bygga båthus. De voro så stora, att man icke förr sett deras make; de voro också gjorda av det bästa virke och präktigt arbetade.

Då konung Östen en gång var på gästning på Hustader på Stim², fick han en häftig sjukdom, som förde honom till döden. Han dog den fjärde kalendas septembris³. Hans lik fördes norrut till köpstaden, och han ligger begraven i Kristkyrkan. Det säges, att över ingen annans lik ha så många män i Norge stått sörjande som över konung Östens, alltsedan konung Magnus, konung Olav den heliges son, gick bort. Östen var konung i Norge i tjugo år. Efter konung Östens död var Sigurd ensam konung i landet, så länge han levde.

1. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 88.
2. Stim: halvö på gränsen mellan det gamla Raumsdal och Nordmöre.
3. Dvs. den 29 augusti (1123).

Kapitel 24
Småland kristnas.

Den danske konungen Nikolaus, son till Sven Ulvsson¹, äktade Inges dotter Margareta, som förut hade varit gift med konung Magnus barfot². Hennes och Nikolaus son hette Magnus den starke³.

Konung Nikolaus sände bud till konung Sigurd »jorsalafare» och bad, att han skulle giva honom folk och hjälp från sitt rike för att fara österut till Småland i Svearike och kristna folket där; ty de som bodde där, höllo icke den kristna tron, fastän en del av dem hade antagit kristendomen. På den tiden voro i Svearike många människor hedningar och många dåligt kristna, ty det var några konungar som avföllo från kristendomen och började blota, såsom Blot-Sven och Erik den årsälle gjorde⁴. Konung Sigurd lovade att deltaga i färden, och de båda konungarna avtalade, att de skulle mötas i Öresund.

Konung Sigurd gjorde allmänt uppbåd i hela Norge av både män och skepp. Då hären var samlad, hade han godt och väl tre hundra skepp. Konung Nikolaus kom mycket tidigare än han till mötesplatsen och väntade där länge. Danerna knotade högljudt och sade, att norrmännen icke skulle komma. Därpå upplöste de ledingen, och konungen och hela hären foro därifrån. Något senare kom konung Sigurd dit; han blev mycket misslynt över danernas beteende Han styrde österut till Svimraros⁵ och höll där husting. Konungen klagade på tinget över den brist på ordhållighet som Nikolaus hade visat, och de blevo ense om att de skulle hämnas genom något krigiskt företag i hans land. De intogo en stad som heter Tumatorp⁶ och som ligger icke långt från Lund. Sedan styrde de österut till en köpstad som heter Kalmar. De härjade där och i Småland, lade underhållsskatt på småländingarna, femtonhundra nötkreatur, och tvungo dem att antaga kristendomen. Därefter vände konung Sigurd med sin här tillbaka och kom hem till sitt rike med många och stora kostbarheter och mycket gods, som han hade vunnit på den färden. Denna leding kallas för Kalmar-ledingen. Det var om sommaren före det stora mörkret⁷. Detta var det enda härnadståg som konung Sigurd företog, medan han var konung.

1. 1 Se ovan kapitel 13 not 5.
2. Jämför Magnus barfots historia kapitel 15 och l6.
3. Magnus Nikolausson (Nilsson) med tillnamnet den starke, dansk prins, f. 1107, d. 1134.
4. Blot-Sven, enligt isländsk tradition en svensk konung i slutet av 1000-talet, som under någon tid fördrivit den kristne Inge d. ä. och återupprättat den hedniska gudstjänsten. Erik den årsälle omtalas som Blot-Svens son och liksom denne en ivrig motståndare till kristendomen.
5. Svimraros (mynningen av Simrisån): nuv. Simrishamn.
6. Tumatorp: nuv. Östra Tommarp i Järrestads härad, under den äldre medeltiden en jämförelsevis betydande stad.
7. Dvs. solförmörkelsen den 11 augusti 1124.

Kapitel 25
Konung Sigurds dröm.

Konung Sigurd var en gång på sin gård. Om morgonen, då han var klädd, var han fåordig och dyster, och hans vänner voro rädda, att vansinnet åter hade kommit över honom. Gårdsfogden var en klok och oförskräckt man; han talade till konungen och frågade, om han hade fått några tidender som voro sådana, att de gjorde honom oglad, eller om det var så, att han icke var nöjd med gästningen, eller om det eljest var något som man kunde råda bot för. Konung Sigurd svarade, att det icke kom sig av något sådant som han talade om — »utan det kommer sig därav», sade han, »att jag tänker på en dröm, som jag hade i natt.» »Herre», sade fogden, »måtte det vara en god dröm! Vi skulle gärna vilja höra den.» Konungen sade: »Jag tyckte, att jag var här ute på Jadar. Jag såg ut över havet och blev varse ett stort mörker som hastigt rörde sig och nalkades hitåt. Sedan syntes det mig, som om det vore ett stort träd; grenarna sträckte sig uppåt, men rötterna gingo ned i havet. När trädet kom i land, bröts det sönder, och spillrorna drevo vida omkring landet, både över fastlandet och öarna, skären och stränderna. Sedan fick jag en så skarp syn, att jag tyckte mig se hela kusten av Norge längs havet, och jag såg, att i varje vik hade det drivit in stycken av detta träd; de flesta voro små, men några större.» Fogden sade: »Denna dröm torden I själv bäst kunna förslå, och vi ville gärna höra, att I tydden den. Då sade konungen: »Troligast tyckes mig vara, att den förebådar, att någon man skall komma hit till vårt land; han skall sätta sig fast här, och hans ättlingar skola spridas vida omkring över landet och få en mycket olika ställning.»

Kapitel 26
Harald »gille» kommer till Norge.

Hallkel »huk»¹, son till Joan »smörbalte»², var länderman på Möre. Han for västerut över havet ända till Suderöarna. Där kom honom till mötes ute från Irland en man, som hette Gille-Krist³ och som sade sig vara son till konung Magnus barfot. Hans moder var i följe honom; hon sade, att han med ett annat namn hette Harald. Hallkel tog emot dessa båda och förde dem med sig till Norge. Där for han genast till konung Sigurd med Harald och hans moder, och dessa buro fram sitt ärende inför konungen. Konung Sigurd talade om denna sak med sina hövdingar och bud, att var och en skulle giva råd efter sin mening, men alla bådo honom själv råda. Då lät konung Sigurd kalla Harald till sig och sade honom, att han icke ville vägra honom att pröva gudsdom för att bevisa sin härkomst, dock på det villkor, att Harald ville giva ett oryggligt löfte, att även om han bevisade sig äga det faderskap som han påstod, han likväl aldrig skulle kräva konungadömet, så länge Sigurd eller hans son Magnus levde. Detta avtal bekräftades med eder.

Harald »gille» går på glödande järn.

Konung Sigurd fordrade, att Harald skulle stiga på glödande järn för att bevisa sin härkomst. Denna gudsdom syntes ganska hård, då han skulle undergå den blott för att bevisa sitt fäderne, men icke för att vinna konungadömet, som han nyss hade avsvurit; likväl samtyckte Harald härtill. Han fastade till järnprovet, och sedan fullgjordes den största gudsdom som någonsin hade förekommit i Norge. Nio glödande plogjärn lades på marken, och Harald gick över dem med bara fötter, ledd av två biskopar. Tre dagar senare såg man efter, huru provet hade utfallit, och hans fötter voro då obrända. Efter detta tog Sigurd vänligt emot Harald såsom sin frände; men hans son Magnus var mycket ovänlig emot honom, och många av stormännen rättade sig efter Magnus. Konung Sigurd litade så på sin gunst hos allt folket i landet, att han begärde, att alla skulle svärja, att hans son Magnus skulle bliva konung efter honom; denna ed fick han också av allt folket.

1. Tillnamnet betyder troligen: »den lutande», »den krokige».
2. »Smörbalte> betyder »smörbjörn»; anledningen till namnet är obekant.
3. »Gille-Krist» är iriska och betyder: »Kristi tjänare». Namnet förkortades i Norden till »gille».

Kapitel 27
Harald och Magnus hålla vad.

Harald »gille» var en lång och smärt man, hade lång hals och något långlagt ansikte, svarta ögon och mörkt hår; han var rask och livlig i sina rörelser. Han bar vanligen irisk klädedräkt, korta och lätta kläder. Han hade svårt för att tala norska och famlade mycket efter orden; många gjorde spe av honom härför.

Harald satt en gång i dryckeslaget och talade med en annan man. Han berättade för honom saker och ting från Irland västerut och omtalade bland annat, att det i Irland fanns män som voro så snabbfotade, att ingen häst kunde hinna dem i en kapplöpning. Konungens son Magnus hörde detta och sade: »Nu ljuger han igen, såsom han är van.» Harald svarade: »Det är sant, att sådana män finnas i Irland, att ingen häst i Norge kan springa om dem.» De talade ännu några ord om detta; båda voro druckna. Då sade Magnus: »Du skall sätta ditt huvud i pant på att du kan springa lika fort som jag rider på min häst; jag sätter min guldring däremot.» Harald svarade: »Jag säger icke, att jag kan springa så fort; men jag kan finna män i Irland som löpa så, och det vill jag slå vad om.» Konungens son Magnus genmälte: »Jag ämnar icke fara till Irland; här skola vi hålla vadet och icke där.» Harald gick då att sova och ville icke ha mera att göra med honom. Detta hände i Oslo.

På morgonen dagen därpå, då »förmässan»¹ var slut, red Magnus upp i »gatorna»² och sände bud till Harald, att han skulle komma dit. När han kom, var han klädd i skjorta och byxor med fotband, kort kappa och en irisk hatt på huvudet; han hade ett spjut i handen. Magnus utstakade banan för kapplöpningen. Harald sade: »Alltför lång gör du banan!» Magnus gjorde den då genast mycket längre och sade, att den likväl var för kort. Många människor voro närvarande. Därpå började de löpningen, och Harald höll sig ständigt vid bogen på hästen. Då de kommo till ändan av banan, sade Magnus: »Du höll i sadelremmen, och hästen drog dig.» Magnus hade en mycket snabb, götisk häst. De löpte nu banan tillbaka, och Harald sprang hela vägen före hästen. När de kommo till ändan av banan, frågade Harald: »Höll jag nu också i sadelremmen?» Magnus sade: »Du hade försprång.» Magnus lät hästen pusta ut en stund; då han var färdig, drev han på hästen med sporrarna och satte snart full fart. Harald stod stilla. Magnus såg sig tillbaka och ropade: »Spring nu!» Då började Harald springa och kom snart förbi hästen och långt framför denna ända till slutet av banan; han hann dit så långt i förväg, att han lade sig ned och sprang upp och hälsade Magnus, då denne kom. Därefter gingo de hem till gården.

Konung Sigurd hade under tiden varit i mässan och visste icke om saken förrän efter måltiden på dagen. Då sade han vredgad till Magnus: »Du kallar Harald enfaldig, men mig tyckes du vara en dåre. Du känner icke utländska mäns seder. Du visste icke, att utländska män öva sig i andra idrotter än att fylla sig med öl och göra sig huvudyra och oföra, så att de icke ha vett eller sans. Giv nu Harald hans ring och akta dig för att göra narr av honom mera, så länge mitt huvud är ovan mullen!»

1. »Förmässan» kallades en mässa som lästes närmast efter ottesången på morgonen.
2. »Gatorna»: en väg (gata) som från Hallvardskyrkan ledde ut utanför den dåvarande stadens område.

Kapitel 28
Simning.

Då konung Sigurd en gång var ute på sina skepp, lade de till i en hamn; ett köpmansfartyg, en islandsfarare, låg bredvid dem. Harald »gille» var i »förrummet» på konungens skepp, och närmast framför honom låg Sven Hrimhildsson; han var son till Knut på Jadar¹. Sigurd Sigurdsson hette en namnkunnig länderman; han styrde ett av skeppen.

Det hände en dag, då det var vackert väder och varmt solsken, att många män både från långskeppen och från köpmansfartyget kastade sig i vattnet för att simma. En isländsk man, som var med och simmade, roade sig med att doppa ned de män som voro mindre skickliga i att simma. Man skrattade åt detta. Konung Sigurd såg och hörde det. Han kastade av sig kläderna, hoppade i vattnet, sam bort till isländingen, grep honom, tryckte honom ned under vattnet och höll honom nere. Så snart isländingen kom upp, förde konungen honom ned igen och så den ena gängen efter den andra. Då sade Sigurd Sigurdsson: »Skola vi låta konungen döda karlen?» En man svarade, att ingen hade synnerlig lust att giva sig dit. Sigurd svarade: »Det skulle nog finnas en man till det, om Dag Eilivsson vore här.» Därpå hoppade Sigurd över bord och sam bort till konungen, tog fatt i honom och sade: »Fördärva icke mannen! Alla se nu, att du simmar mycket bättre än han.» Konungen svarade: »Släpp mig, Sigurd! Jag skall dräpa honom; han vill dränka våra män. Sigurd genmälte: »Vi två skola nu leka först! Men du, isländing, sök dig till land!» Han gjorde så. Konungen släppte Sigurd och sam bort till sitt skepp; detsamma gjorde Sigurd. Men konungen sade, att Sigurd icke skulle vara djärv nog att någonsin mera komma inför hans ögon. Detta omtalades för Sigurd, och han gick i land.

1. Knut var en avkomling av den från Olav Tryggvessons och Olav den heliges historia bekante Erling Skjalgsson på Sole på Jæderen.

Kapitel 29
Om Harald och Sven Hrimhildsson.

Om kvällen, när männen gingo till vila, lekte några män uppe i land. Harald var med i leken, och han bad sin tjänare att fara ut till skeppet och ställa i ordning hans säng och vänta på honom där. Svennen gjorde så. Konung Sigurd hade redan gått till vila. Då svennen tyckte, att det drog ut på tiden, lade han sig på Haralds plats. Sven Hrimhildsson sade: »Det är en stor skam för dugande män att fara hemifrån från sina gårdar för att se, huru knapar här dragas fram lika högt som de själva. Svennen svarade, att Harald hade visat honom dit. Sven Hrimhildsson sade: »Det synes oss icke vara alltför godt för oss, att Harald ligger här, även om han icke drager hit upp trälar eller tiggare!» Därpå grep han en stock och slog svennen i huvudet, så att blodet rann omkring honom. Svennen sprang i land och omtalade för Harald, vad som hade händt.

Harald gick strax ut på skeppet och akterut till »förrummet»¹. Han högg till Sven med en handyxa och gav honom ett stort sår i armen; därefter gick han genast åter i land. Sven sprang efter honom upp i land, hans fränder kommo till, och de grepo Harald och ämnade hänga honom. Medan de höllo på med tillredelserna härför, gick Sigurd Sigurdsson ut på konung Sigurds skepp och väckte honom. Då konungen slog upp ögonen och kände igen Sigurd, sade han: »För detta skall du dö, att du kom i min åsyn, ehuru jag hade förbjudit dig det!» I detsamma sprang han upp. Sigurd sade: »Därtill blir det nog tillfälle, konung, så snart du vill! Men nu äro andra sysslor nödvändigare. Gå, så fort du kan, upp i land och hjälp din broder Harald! Rygerna vilja hänga honom.» Då sade konungen: »Gud hjälpe oss nu! Ropa på lursvennen, Sigurd, och låt kalla hela hären upp i land efter mig!» Konungen sprang i land, och alla som kände igen honom följde honom dit där galgen var rest. Han tog genast Harald till sig, och hela hären skyndade fullt beväpnad till konungen, så snart luren hade ljudit. Konungen dömde Sven och hans medhjälpare fredlösa. På allas förbön lyckades det dock att utverka av konungen, att de skulle få vistas i landet och behålla sina egendomar; men för det sår som Sven fått skulle inga böter givas. Sigurd Sigurdsson frågade, om konungen ville, att han nu skulle fara bort. »Det vill jag icke», sade konungen, »aldrig kan jag vara utan dig.»

1. Jämför Olav Tryggvessons historia kapitel 94 not 9.

Kapitel 30
Konung Olavs underverk.

Kulbein hette en ung och fattig man. Konung Sigurd »jorsalafares» moder Thora hade låtit skära ut tungan ur huvudet på honom, och orsaken därtill hade icke varit någon större än den, att den unge Kolbein hade ätit ett halvt stycke från konungamoderns fat och sagt, att kocken hade givit honom det; men denne hade icke vågat att vidgå det för henne. Sedan var denne man stum i lång tid. Härom säger Einar Skulesson i »Olavsdråpan»¹:

Till straff för ringa gärning
hornets höga gudinna²
lät vredgad skära tungan
ur mannens, den armes, huvud.
Ynglingen själva vi sågo
i sanning berövad målet,
när icke långt därefter
på Hlid³ vi voro gäster.

Han begav sig sedan till Tråndheim och Nidaros och vakade i Kristkyrkan. Vid ottesången den senare Olavsmässodagen⁴ somnade han och tyckte sig se Olav den helige komma till sig och gripa med handen om tungstumpen och draga i den, och när han vaknade, var han helbrägda. Han tackade med glädje vår Herre och konung Olav, av vilka han fått misskund och bot. Han hade kommit till hans heliga kista, men nu for han därifrån helbrägda och med talande tunga.

1. »Olavsdråpan», dvs. »Geisle»; se biografin om Einar Skulesson.
2. »Hornets gudinna», omskrivning för »kvinnan» (som bär dryckeshornet omkring till gästerna).
3. Hlid: en gård i Strindafylke.
4. Den senare Olavsmässodagen: den 3 augusti.

Kapitel 31
Mera om konung Olavs underverk.

En ung man av dansk börd hade blivit tagen av hedniska män och förd till Vendland, och de höllo honom där fången tillsammans med andra härtagna män. Nu satt han om dagarna i järn ensam och utan väktare, men om nätterna var bondens son kedjad tillhopa med honom, för att han icke skulle rymma ifrån honom. Den arme mannen njöt aldrig sömn eller ro för sorg och bekymmer; han tänkte hit och dit på vad som skulle kunna bringa honom hjälp, och han ängslades mycket för sin nöd och fruktade både hunger och plågor. han väntade icke, att han skulle bliva utlöst av sina fränder, ty de hade två gånger förut köpt honom fri från hedniska länder, och han trodde sig veta, att det skulle tyckas dem både vanskligt och dyrt att åtaga sig detta för tredje gången. Lycklig den som slipper att pröva sådant ondt i denna världen, som denne man tyckte sig då ha prövat!

Nu såg han ingen annan utväg för sig än att fly och komma undan, om det kunde lyckas. Han gick till verket med detta under natten, dräpte bondens son, högg foten av honom och begav sig så till skogen släpande på sina fjättrar. Morgonen därpå, då det blev ljust, blev man varse vad som skett och satte efter honom med två hundar, som voro vana vid att spåra upp rymmare. Männen funno honom i skogen, där han låg och gömde sig för dem. De grepo honom, slogo och bankade honom och misshandlade honom på alla sätt. Sedan släpade de honom hem och läto honom med knapp nöd behålla livet, men visade honom ingen annan misskund. De pinade honom och satte honom genast i ett fängelse, där förut funnos sexton andra män, alla kristna; de bundo honom där både med järnkedjor och andra band, så hårdt de kunde.

Nu tycktes honom det elände och den pina, som han förut hade haft, blott såsom en skugga av allt det onda som han nu fick lida. Ingen människa såg han i detta fängelse, som ville bedja om misskund för honom. Ingen ömkade sig över denne olycklige utom de kristna män som lågo bundna där tillsammans med honom; dessa sörjde och gräto över hans elände och över sin egen nöd och olycka. En dag gåvo de honom det rådet, att han skulle lova sig åt den helige konung Olav och giva sig till tjänare i hans heliga hus, om han med Guds nåd och genom Olavs böner sluppe ut ur detta fängelse. Han samtyckte glad till detta och lovade sig genast åt den kyrka som de bådo honom att tjäna.

Natten därefter tyckte han sig i drömmen se en icke särdeles högväxt man stå tätt bredvid sig och tala till sig på detta sätt: »Hör, du arme man», sade han »varför stiger du icke upp?» Han svarade: »Min herre, vad är du för en man ?» — »Jag är konung Olav, som du anropade.» — »Ack, min gode herre», svarade han, »jag ville med glädje stiga upp, om jag kunde, men jag ligger slagen i järn och dessutom fjättrad tillsammans med de män som ligga bundna här.» Sedan kallade mannen på honom och sade så: »Stig; nu raskt upp och frukta icke! Visst är du nu lös!» Sedan vaknade han och omtalade för sina kamrater, vad han hade drömt. De bådo honom då stiga upp och pröva, om det vore sant. Han reste sig upp och kände, att han var fri. Men hans andra medfångar sade, att detta icke hjälpte honom mycket, ty dörren var låst både utantill och innantill.

Då log en gammal man, som satt där i hårdt fängelse, till orda. Han bad honom icke tvivla på den mannens barmhärtighet, genom vars hjälp han hade blivit löst ur sina bojor. Han tillade: »Detta järtecken månde han hava gjort med dig, för att du skulle njuta hans misskund och bliva fri härifrån, och icke för att det skulle lända dig till mera nöd och pina. Gå nu raskt tillväga», fortsatte han, »och leta dig fram till dörren! Om du kan komma ut, så. är du räddad.» Han gjorde så, fann genast dörren öppen och skyndade ut och bort till skogen. Så snart väktarna blevo varse detta, släppte de sina hundar lösa och följde efter, så snabbt de förmådde. Han låg och gömde sig och såg tydligt, stackars man, huru de förföljde honom. Men nu tappade hundarna genast spåret, så snart de närmade sig honom, och synen förvillades för alla, så att ingen kunde finna honom, fastän han låg där framför fötterna på dem. De vände då tillbaka hem och klagade och härmades mycket över att de icke hade kunnat hindra hans flykt.

Konung Olav lät honom icke fördärvas, då han var kommen till skogen, utan gav honom hörsel och full hälsa; ty de hade förut slagit och bultat honom i huvudet, så att han hade blivit döv. Därefter lyckades han komma ombord på ett skepp tillsammans med två andra kristna män, som länge hade varit pinade där; de begagnade nu alla samman denna farkost med den största iver och togo sig sålunda, fram på sin flykt. Sedan begav han sig till den helige mannens hus; har var nu helbrägda och vid fulla krafter.

Senare ångrade han emellertid sina löften och bröt sitt ord till den milde konungen; han rymde en dag och kom om kvällen till en bonde, som gav honom härbärge för Guds skull. Om natten, när han låg i sin sömn, såg han tre mör komma till sig, vana. och fagert klädda; de talade till honom och förebrådde honom med hårda ord, att han hade varit så djärv att löpa bort från den gode konungen, som hade bevisat honom så stor barmhärtighet, då han hade löst honom först ur bojorna och sedan ur fängelset, och att han sålunda hade skilt sig från den käre herre som han hade lovat sin tjänst. Han vaknade förskräckt, steg tidigt upp och omtalade drömmen för sin värd. Den gode bonden vilade icke, förrän han hade förmått honom att vända tillbaka till det heliga stället.

Detta under blev först upptecknat av en man som själv hade sett fången och märkena efter järnkedjorna på hans kropp.

Kapitel 32
Köpstaden i Kungahälla förkovras.

Konung Sigurd lät göra så mycket för att upphjälpa köpstaden i Kungahälla, att det på den tiden icke fanns någon mäktigare köpstad i Norge. Han satt där långa tider för att värja landet. Han lät bygga en kungsgård i fästningen. Han ålade alla bygderna i närheten av köpstaden och likaledes stadens egna inbyggare, att var man som var nio år gammal eller äldre skulle varje år till fästet bära fem vapenstenar¹ eller också fem störar, som skulle göras vassa i den ena ändan och vara fem alnar långa. Inne i fästningen lät han bygga en korskyrka²; det var en träkyrka, omsorgsfullt utförd både i fråga om virke och arbete. Denna korskyrka invigdes, då Sigurd hade varit konung i tjugotre år. Konungen lät där förvara det heliga korset³ och många andra reliker. Den fick namnet Kastellkyrkan. Framför altaret lät han uppsätta en tavla som han hade låtit göra i Grekland; den var gjord av koppar och silver, vackert förgylld och besatt med emalj och ädelstenar. Där fanns också ett skrin, som den danske konungen Erik »emune»⁴ hade sändt konung Sigurd, och en »plenarius»⁵, skriven med gyllene bokstäver, som patriarken⁶ hade skänkt honom.

1. Dvs. stenar som voro lämpliga att användas som kastvapen.
2. Korskyrka kallades en kyrka som var invigd åt det heliga korset.
3. Jämför kapitel 11 och 19 ovan.
4. Erik Eriksson »emune», dansk konung 1134—1137.
5. »Plenarius» kallades en fullständig samling av kyrkliga texter skrivna i en bok.
6. Dvs. patriarken i Konstantinopel.

Kapitel 33
Konung Sigurds död.

Tre år efter det att korskyrkan hade blivit invigd, blev konung Sigurd sjuk; han var då i Oslo. Han dog där dagen efter Mariamässan i fastan¹ och begrovs i Hallvardskyrkan, där hans lik nedsattes i stenmuren utanför koret på södra sidan. Konung Sigurds son, Magnus, befann sig vid detta tillfälle i staden. När konung Sigurd var död, tog han genast hand om alla konungens skattgömmor. Sigurd var konung i Norge i tjugosju år. Han var vid sin död fyrtio år gammal. Hans tid var god för folket i landet; det rådde under den både god äring och god fred.

Magnus den blindes och Harald »gilles» historia
Tillbaka till Magnus-sönernas förstasida

1. Mariamässan i fastan: Marie bebådelsedag, d. 25 mars. Sigurd avled d. 26 mars 1130.