Örjan Martinsson

Konungarna Sigurd och Östen jämför sina bedrifter (kapitel 21).

Efter Magnus Barfots död på Irland 1103 blev hans tre minderåriga söner Östen (Øystein), Sigurd och Olav kungar. Östen var 14-15 år gammal och Sigurd som var ett år yngre delade riket mellan sig så att Östen styrde norra Norge och Sigurd den södra halvan. Olov var bara 4-5 år gammal och för ung för att styra sin tredjedel av riket. Det beslutades att norrmännen skulle resa till det Heliga landet med en flotta och Sigurd fick uppdraget att leda denna resa som ägde rum 1107-1110. Under tiden styrde Östen riket ensam och lyckades förmå jämtlänningarna att betala skatt till de norska kungarna istället för sveakungen. Olav dog redan 1115, endast sjutton år gammal, varefter Östen och Sigurd styrde riket. Trots en viss rivalitet var deras samregering fredlig och när Östen dog 1123 utan ättlingar styrdes Norge återigen av endast en kung. Den fredliga tiden skulle dock gå mot sitt slut när en irländare vid namn Harald gille kom till Norge och gjorde anspråk på att vara son till Sigurd. Hans anspråk erkändes av kungen mot löftet att inte kräva en andel av regeringen. Detta löfte bröts dock kort efter Sigurds död 1130 då inbördeskrig utbröt mellan Harald och Sigurds son Magnus den blinde.

Nedan följer en innehållsförteckning över både Magnussönernas saga  med kapitelrubriker. Från ett svensk perspektiv är kapitel 14 om hur Jämtland återigen blev norskt samt kapitel 24 om Sigurds korståg mot Småland särskilt intressanta i Magnussönernas saga. Att korståget mot Småland har ägt rum är dock starkt ifrågasatt av historiker som tror att Snorre eller hans källa Ágrip har missuppfattat ett skaldekväde. I den andra sagan är Snorres skildring av vendernas angrepp mot Kungahälla i kapitel 10 och 11 av intresse.

Magnus den blindes och Harald »gilles» historia