Pest

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Timeline of plague, 9 juni 2020.

Med DNA-studier har ett släktträd upprättats över alla olika peststammar som hittills har hittats. Det visar att de uppstod för 5 800 år sedan, enligt en hypotes först inom den jordbrukande trypilljakulturen i dagens Rumänien, Moldavien och Ukraina. Kulturen byggde Europas första stora städer, men brände ofta ned sina bosättningar och byggde upp nya på andra platser. De försvann för 4 800 år sedan, då Europas första bondekukulturer blev kraftigt försvagade i något som som är känt som den neolitiska nedgången^(en).^[2]

År 2018 undersöktes en stengrav med 79 individer i Gudhem utanför Falköping. De hade snabbt hade begravts för 4900 år sedan av en jordbrukskultur. Den visade sig innehålla bevis på Yersinia pestis hos två av individerna. Tidpunkten gör att fyndet har tolkats som att pest kan vara en möjlig orsak till den neoletiska nedgången i Europa, vilket i sin tur banade väg för inflyttning av en annan bondekultur i Europa. ^[2][3]

På stäpperna i nuvarande Ryssland drabbade pesten människor i yamniakulturen för 4 800 år sedan, har DNA-analyser visat. Den pestvåg spreds på bara några hundra år vidare ända till Kina. Enligt Kurganhypotesen började denna grupp vid denna tid plötsligt sprida sig över Europa och Asien. De förde med sig det indoeuropeiska språket och kunskaper som ledde till bronsålderns stora förändringar. Exempelvis byttes 90 procent av befolkningen ut på de brittiska öarna, och den tidigare befolkningen har där knappt lämnat några genetiska spår efter sig.^[2] Även i Skandinavien upphör nästan samtliga manliga släktled från tiden innan bronsåldern och saknar idag ättlingar (sonson son och så vidare). Vissa kvinnliga släktled (dotters dotters dotter) både bland jägar-samlar-kulturer och de tidigare bönderna finns kvar i befolkningen än idag och gick i de flesta fall över till den nya bondekulturen vid mötet med det inflyttade folket, ofta innan de nådde Skandinavien.

På 500-talet e.Kr. graserade den så kallade justinianska pesten i Europa, också kallad den första pestpandemin. Den är först dokumenterad i Egypten och kring Medelhavet, men DNA-belägg visar att den spred sig åtminstone till norra Tyskland.^[2]

Digerdöden 1346–53 är den inledande och mest intensiva perioden i den andra pestpandemin, som pågick till 1840-talet. Digerdöden är ansvarig för cirka en miljard dödsfall i Europa fram till 1665, eller ungefär en tredjedel av befolkningen i Europa.

Den tredje pestpandemin, 1866 till 1960-talet, hade sitt ursprung i Kina och resulterar där i cirka 2,2 miljoner dödsfall. Pesten spred sig till Indien, där den tog omkring 10 miljoner människors liv.

Antibiotiska läkemedel utvecklas på 1940-talet vilket dramatiskt minskar dödstalen från pesten.

Våren 1350 spreds pesten till Sverige från Norge som en del av pandemin Digerdöden. Ett senare utbrott av pest skedde åren 1710-1713 då en tredjedel av befolkningen i Sveriges storstäder dog.

Bakterien finns normalt hos gnagare, och överförs främst till människan av pestloppan men kan under vissa omständigheter även spridas till människan via människoloppan (Pulex irritans). Den främsta reservoaren är vanligtvis råttor, men i sydvästra USA i stället präriehundar och jordekorrar. enÄven sällskapsdjur kan utgöra en reservoar – hälsovårdsmyndigheterna i sydvästra USA rekommenderar regelbunden avlusning av hundar och katter.

Hos människan kan infektionen leda till olika symtom som böldpest, lungpest och blodpest,^[4] beroende på vilka organ som infekteras.

Efter en inkubationstid på vanligen 3–4 dagar (Källenius–Svenson anger extremvärdet 10 dagar) debuterar böldpest med hög feber, frossa, huvudvärk, kräkningar och ibland diarré. Ångest är också ett vanligt symptom. Dessutom uppträder smärtsamma bölder, buboner, orsakade av inflammationer i lymfkörtlar, oftast i armhålor och ljumskar, men även vid käke och nacke. Lymfkörtlarna inflammeras tidigt, men bubonerna är oftast inte synliga förrän efter 3-4 dagar. Bubonerna kan gå tillbaka av sig själva men drabbas ofta av varig nersmältning.

Obehandlad har böldpest en dödlighet på 30 till 90 procent. ^{[källa behövs]}

Lungpest är en lunginflammation orsakad av pestbakterier. Den kännetecknas av hög feber, hosta, ofta blodig, andnöd med snabb, ökad andning, bröstsmärtor och hög puls. Lungpest sprids via luften, genom de mycket bakterierika upphostningarna. Obehandlad leder denna form nästan alltid till döden.

Blodpest (även känd som pestseptikemi eller svartpest) är snarast en komplikation till andra former av pest. Den kännetecknas av att blodbanorna invaderas av pestbakterier och en septikemi (blodförgiftning) utvecklas med hög feber, frossa, förvirring och ofta hudblödningar (därav namnet svartpest). Även denna form leder obehandlad nästan alltid till döden.

Tidigt insatt behandling, inom 24 timmar efter symtomdebut är livräddande, då sjukdomen annars har mycket hög dödlighet. Förstahandsmedlet har varit streptomycin, vilket inte alltid kan tillhandahållas i tid och därtill har allvarliga biverkningar. Gentamicin eller Doxycyclin anges som alternativ^[5]. Under 2010-talet har andra antibiotika tillkommit inom gruppen fluorokinoloner. Vid massbehandling i förebyggande syfte kan även kloramfenikol användas^[6].

Pest finns idag framför allt i delar av Asien, Sydamerika, Nordamerika (sydvästra delen) samt i Afrika. Sjukdomen behandlas med olika former av antibiotika, bland annat streptomycin och tetracyklin. Det finns även ett vaccin, dock med begränsad effektivitet. Pest räknas som en allmänfarlig sjukdom enligt Smittskyddslagen. Från 1989 till 2003 rapporterades 38 310 fall och 2 845 dödsfall i 25 länder.^[7]

I äldre tider skilde man inte lika tydligt på olika typer av infektionssjukdomar. Historiska uppgifter om utbrott av "pest" kan därför principiellt avse vilken dödlig infektionssjukdom som helst som fått stor spridning, och kan därför ej automatiskt antas vara samma sak som den infektionssjukdom som idag kallas pest.

Ett ålderdomligt ord för pest är pestilens.^[8]

Pestdöd var förr ett uttryck för någon som avlidit i sjukdomen pesten.

Från sen medeltid fram till renässansen var det vanligt att läkare bar speciella skyddsdräkter, och kallades pestläkare, eller pestdoktorer. Skyddsdräkten bestod av en vaxad överrock, en mask med inglasade öppningar för ögonen, och en lång “näbb” för mun och näsa, i vilken väldoftande örter låg som skydd mot smittan. Exempel på örter var vitlök, rosenblad och mynta. Även vinäger användes. ^[9]

En metod som användes för att skydda sig var att bränna tegelsten för att rena luften. Under 1600-talet ansågs dessutom tobaksrök som skyddande, och därför rökte lik-körarna konstant. Andra metoder handlade om att vara försiktig med beröring. Ett exempel på vidskepelse var försäljningen och bärande av lyckoamuletter. Man kunde även bära en död padda runt halsen. Kyrkan rekommenderade böner.

Kvacksalvare sålde så kallade botemedel mot pesten, som pestvatten (bestående av rosmarin, salvia, örter, vitt vin med mera), enhörningshorn och grodben. Dessutom kunde en sjuk människa lägga hönsfjädrar på bölderna och på så sätt påstods det att man kunde dra ut sjukdomen genom dess vingpenna. Andra metoder var åderlåtning och påläggning av grodor på bölder, samt karantän under en lång tid i försök att få bukt med smittan.^{[10] [11]}

Det är ovanligt att man kan förhindra smittspridning genom avspärrningar. I Danmark-Norge lyckades man dock åren 1710-13 med delvis mycket drastiska åtgärder.

Myndigheterna förbjöd all handel med områden där pesten fanns och karantänsstationer etablerades. Apotekarna pålades att ha stora läkemedelsförråd. I Kristiania med omgivningar avlivades alla svin, då de ansågs kunna smitta människor.

Den norska gränsen mot Sverige är lång och det var rikliga kontakter över, trots att det var krig. Ett kungligt dekret utfärdades därför i avsikt att förhindra att sjukdomen kom in i Norge. Varje svensk som försökte komma över gränsen skulle skjutas och liket begravas "dybt i jorden paa samme Sted" och man fick icke röra vid liket eller kläderna med händerna utan "med Stænger at fremvælte" det i graven. Att stoppa alla potentiellt pestsjuka på detta sätt var en plikt och människor som bodde nära gränsen mot Sverige blev pålagda att flytta en halvmil in i landet^[12].

Det var drastiska tilltag, men de bidrog till att pestepidemin begränsades till Köpenhamn och Helsingör och den norska befolkningen slapp undan.

• Iwarson, Sten; Ström Justus, Alestig Kjell (1988). Infektionssjukdomar (2., [utök.] uppl.). Stockholm: Liber. Libris 8352218. ISBN 91-40-12073-2 (inb.) 
• Källenius, Gunilla; Svenson Stefan B., red (2001). Zoonoser. Lund: Studentlitteratur. sid. 128-31. Libris 8352851. ISBN 91-44-01210-1 
• CDC Plague Home Page

• Digerdöden
• Harpest
• Pesten i Sverige 1710-1713
• Medicinsk entomologi