Nordmän, fornnordiska norrœna menn, latin normanni, engelska norsemen, kallas de nordgermanska folken i Norden, det vill säga svenskar, danskar, norrmän, islänningar och färöingar, under vikingatiden och dessförinnan.
Namnet uppträder först i engelska och frankiska krönikor från vikingatiden. Efter attacken på Lindisfarne i England bad således munkarna Gud att beskydda dem från furore normannorum, det vill säga från nordmännens raseri. Det ligger vidare bakom det franska landskapsnamnet Normandie som bebyggdes av nordmän, huvudsakligen från Danmark och det som idag är södra Sverige.
Namnet har möjligen sitt ursprung i sydligare boende germaners, såsom saxares och frankers, namn på sina nordliga grannar. I Tyskland var de också kända som askomanni, medan man i England, där man mest hade att göra med nordmän från Danmark, ofta sammanfattade dem under termen daner. I Ryssland var de kända som varjager och i Grekland sade man varangoi. På Irland nämnde man dem lochlanach.
Idag har nordmän ofta kommit att felaktigt ersättas av ordet viking som bara betecknade dåtidens sjörövare och ledungsmän. Endast fåtalet nordmän var vad samtiden betecknade som vikingar. De var istället framförallt bönder, men också handelsmän, krigare och kolonisatörer.
På grund av sin skickliga sjömanskonst och expansiva drivkraft gjorde de sig kända och stundom fruktade i världen. Trots att deras rykte som grymma barbarer ofta har överdrivits, var den kultur som nordmännen uppbar en krigisk sådan, baserad på värden som heder, mod, styrka och kärvhet.
Nordmännen bestod av ett flertal stammar, bl a svear, götar, gutar, daner jutar, raumer, trönder o s v. Dominerande var svearna och danerna som upprätthöll två lösligt sammanbundna riken vilka skulle komma att bli dagens Sverige och Danmark. De västliga stammarna samlades enligt traditionen av Harald Hårfager, som skall ha härstammat från en av svearnas gamla kungaätter, och bildade således Norge.