Marsk

Marsk är en ursprungligen medeltida dansk och svensk ämbetsmannatitel med karaktär av militärt överbefäl. Det är en sammandragen form av marskalk, vars ursprungliga betydelse är hästsven (hästhållare/hästskötare).

Marskämbetet omnämns för första gången i Sverige 1268 och var sannolikt en efterföljare till posten som stallare, som under 1200-talets första hälft nämns som chef för kungens hird. Ämbetet förekommer oregelbundet under medeltiden som en aristokratisk hederstitel utan bestämda tjänsteplikter. När marsken Torgils Knutsson blev rikets egentliga ledare under Birger Magnussons minderårighet på 1290-talet berodde det därför på hans personliga inflytande snarare än att han innehade marskämbetet.

Erik av Pommern utnämnde 1435 Karl Knutsson (Bonde) till rikets marsk. Ansatser gjordes samtidigt att bestämma marskens och andra höga riksämbetsmäns uppgifter och plikter. Ett förslag till unionsfördrag från 1436 stadgade att marsken skulle föra befäl över svenska hären och, tillsammans med drotsen, skipa rätt och styra landet i kungens frånvaro. I Karl Knutssons person blev marsken rikets främste man, men efter att han själv hade bestigit tronen reducerades dock ämbetet och under riksföreståndarnas tid förblev det tomt.

Under äldre vasatiden var marsken en mäktig militär ämbetsman utan bestämda befogenheter. Lars Siggesson (Sparre), som ledde Gustav Vasas arméer under Dackefejden, utnämndes till marsk genast efter kungens trontillträde 1523 och behöll värdigheten till sin död 1554. I Erik XIV:s hovordning omtalas marsken som en av kungens fyra sekreta råd, med uppgift att dels beställa krigssakerna, dels tjänstgöra i vissa ceremonier och festligheter vid hovet. Ytterligare arbetsbeskrivningar för marskämbetet gjordes under Johan III och Sigismund, dock utan att det fick några praktiska resultat.

När Jakob De la Gardie utnämndes till marsk 1620 infogas dock ämbetet slutligen i den uppväxande centrala förvaltningen. Marsken blev 1630 president i den samtidigt inrättade Krigsrätten. I samband med 1634 års regeringsform ändrades namnet till Krigsrådet, men den vanliga benämningen var Krigskollegium. Kollegiet var ett centralt ämbetsverk och flertalet ärenden rörande lantförsvaret fördes dit. Riksmarsken kan sägas motsvara en kombinerad krigsminister och överbefälhavare och var den andre i rang av de fem höga riksämbetsmännen. Riksmarskens bisittare var två krigsråd som ingick i riksrådet och hade militär bakgrund.

Riksmarskens ställning som chef för krigsförvaltningen varade något mindre än ett halvt århundrade. Jakob De la Gardie dog 1652 och efterträddes av Gustaf Horn. Efter dennes död 1657 lämnade Karl X Gustav ämbetet obesatt, tills han på sin dödsbädd utnämnde sin bror, hertig Adolf Johan av Pfalz-Zweibrücken, till riksmarsk. Utnämningen blev dock underkänd av rådet och ständerna, och dessa upphöjde i stället fältmarskalken Lars Kagg till riksmarsk. Han dog 1661 och fick först vid riksdagen 1664 en efterträdare i Carl Gustaf Wrangel, den siste riksmarsken. Under det karolinska enväldet inskränktes riksmarsken och Krigskollegiums åligganden kraftigt och omfattade därefter huvudsakligen materialfrågor och vissa ekonomiska ärenden. När Wrangel dog 1676 lämnades ämbetet obesatt och först 1697 tillsattes en ny ordinarie chef för Krigskollegium med titeln president. Till skillnad från kansler- och drotsämbetena blev marskämbetet inte återupprättat i slutet av 1700-talet.