Gösta Ekman den yngre

 

 

Gösta Ekman började sin karriär som regiassistent åt sin far Hasse Ekman i mitten av 1950-talet. Han var även regiassistent åt Ingmar Bergman under en kort period. Enligt Kalle Lind fick Gösta Ekman jobbet som regiassistent åt Bergman i filmen Smultronstället, då Bergman ville att det skulle stå Ekman, Bergman och Sjöström i förtexterna till filmen^[6]. Så småningom fick han börja agera framför kameran, det var ju trots allt skådespelare han ville bli.

År 1963 började hans mångåriga samarbete med Hans Alfredson och Tage Danielsson i revyn Konstgjorda Pompe på Gröna Lund. Genom Hasseåtages revyer blev Gösta känd och folkkär. Han fick tidigt visa upp sin unika talang som ”snubbelkonstnär”. Redan i revyn Gula Hund (1964) snubblade han omkring som Mahatman, han som har ”tingen emot sig”. Mycket akrobatik bjöds i Herr Gunnar Papphammar från början av 1980-talet. Papphammar var en vidareutveckling av Carl Zetterström's serie Herr och fru Papphammar från 1978.

Gösta Ekman rönte också stor komikerframgång som Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson i de första fem filmerna om Jönssonligan. Han debuterade själv som filmregissör med Morrhår och ärtor (1985).

Vid sidan av komiken fick Gösta Ekman många andra karaktärsroller, både på film och på scen. Särskilt kan nämnas filmerna Yngsjömordet (1966) En vandring i solen (1978) och En kärleks sommar (1979). Under 1990-talet medverkade han i många av hustruns Marie-Louise Ekmans produktioner, och gjorde rollen som poliskommissarie Martin Beck i en rad svensk-tyska filmproduktioner. Redan innan dess hade han spelat polis i spelfilmen Kronvittnet (1989).

Under 1960- och 1970-talen var han anställd vid Stockholms stadsteater. Ekman var en av grundarna av Turteatern. Även i allvarliga gestaltningar använde han ofta sin läggning för komik, både genom ironiska repliker och sitt kroppsspråk.

I samband med premiären av filmen Asta Nilssons sällskap (2005) förklarade Gösta Ekman att han gjort sin sista roll, och att han därmed drog sig tillbaka från sin långa skådespelarkarriär. Kuriosa i sammanhanget är att Asta Nilssons sällskap är inspelad redan före Dalle-filmen Skenbart (2003), men alltså hade premiär efter denna.

Efter att ha slutat som skådespelare har han bland annat varit adjungerad professor i scenisk gestaltning vid Teaterhögskolan i Stockholm 2008–09 och regisserat på Dramaten.

Året som professor på Teaterhögskolan finns dokumenterat i Karin Helanders bok Den skrattretande teatern. Ett år med Gösta Ekman och hans vänner.

På Dramaten har Ekman regisserat Den girige (2009), Hantverkarna (2010) och Främmande språk (2012). Han fungerade också som regiöga till Andreas T Olsson i monologen Sufflören (2012) – Ekman valde att i programbladet titulera sig V.I.S. (Vän I Salongen).^[7][8]

2012 tilldelades Ekman Teaterförbundets guldmedalj för "utomordentlig konstnärlig gärning".^[9]

 

Gösta Ekman har en mycket liten roll i Lasse Åbergs filmkomedi Sällskapsresan, där han spelar en städerska som snabbt går in i och ut ur ett hotellrum, ett slags cameoframträdande. Han gör också en lika minimal insats i Hans Alfredsons filmatisering av P&B där han agerar köande gäst på en restaurang.

Gösta Ekman var också en begåvad musikant och tecknare. Han spelar bl.a. den egenkomponerade pianomusiken^[10] i Från och med herr Gunnar Papphammar. Ekman blev också en av Sveriges tidigaste rap-artister när han 1979 rappade signaturmelodin till Farbrorn som inte vill va' stor.

Gösta Ekman tillhörde skådespelarsläkten Ekman. Han var son till Hasse Ekman och Agneta Wrangel samt sonson till Gösta Ekman (den äldre) och Greta Ekman. Han är bror till Krister, Mikael och Stefan Ekman, halvbror till Fam Ekman samt farbror till Sanna Ekman.^[11][12]

Åren 1963–1974 var Gösta Ekman gift med Karl Gerhards adoptivdotter Fatima Svendsen (född 1944) med vilken han har sonen Måns Ekman (född 1964) och bildade en långlivad Amnestygrupp.^[13] Därefter var han 1979–1987 gift med Pia Harahap (född 1955), med vilken han adopterade två barn, Bille Ekman (född 1981) och Robin Ekman (född 1982). Från 1989 var han gift med Marie-Louise Ekman (född 1944) (inga gemensamma barn).^[14][11] Gösta Ekman avled den 1 april 2017 av gallvägscancer.^[15][16] Han är begravd på Katarina kyrkogård i Stockholm.^[17]

• 1971 – 88-öresrevyn (TV)
• 1980 – Från och med herr Gunnar Papphammar (TV)
• 1981 – Från och med herr Gunnar Papphammar
• 1985 – Dödspolare
• 1986 – Morrhår och ärtor
• 1991 – Duo jag (TV-serie)
• 1992 – Vennerman & Winge (TV-serie)
• 2005 – Asta Nilssons sällskap
• 2011 – Den girige (TV)

• 1978 – Picassos äventyr (idéer & kollaboration)
• 1985 – Dödspolare
• 1986 – Morrhår och ärtor
• 1986 – Jönssonligan dyker upp igen
• 1989 – Jönssonligan på Mallorca

• 1980 – Från och med herr Gunnar Papphammar (TV)
• 1981 – Från och med herr Gunnar Papphammar

• 1973 – Guldbaggen för bästa manliga huvudroll i Mannen som slutade röka
• 1981 – Edvardpriset
• 1994 – Lisebergsapplåden
• 2000 – Revyräven
• 2003 – Fridolf Rhudin-priset
• 2006 – Guldmasken ("Privatteatrarnas pris")
• 2007 – Litteris et Artibus
• 2008 – Hedersguldbagge
• 2012 – Teaterförbundets guldmedalj för "utomordentlig konstnärlig gärning"
• 2012 – Kungliga priset
• 2012 – Monica Zetterlund-stipendiet
• 2014 – Piratenpriset

• Farbrorn som inte vill va' stor – En biografi av Klas Gustafson. Leopard Förlag, 2010.
• Från Gösta Ekman till Gösta Ekman: en bok om Hasse, far och son av Bengt Forslund. Askild & Kärnekull, 1982.

•   Wikimedia Commons har media som rör Gösta Ekman den yngre.
  Bilder & media
• Gösta Ekman den yngre på Svensk Filmdatabas
• Gösta Ekman den yngre på Internet Movie Database (engelska)
• Gösta Ekman den yngre i Libris