Epitafium

Epitafier förekommer i romersk-katolska länder sedan 1300-talet. På ett epitafium framhävs vanligen den döde som en god kristen, ofta bedjande inför Kristus tillsammans med sina anhöriga. I de protestantiska länderna blev epitafier vanliga under 1500- och 1600-talen. De gavs ofta en rik arkitektonisk gestaltning, besläktad med samtida predikstolar och altaruppsatser. Epitafier kan vara av trä, sten eller metall och upptar ofta en andaktsbild samt en målad framställning av den döde och hans familj. Tavlans inskrift kan, förutom data om den avlidne, utgöras av bibelspråk, sentenser eller versifierat epigram. Under antiken avsågs med epitafium en gravinskrift, oftast ett epigram.

Under renässansen och barocken kunde epitafierna vara mycket påkostade och rikt utsmyckade.

Epitafier ska inte blandas samman med s.k. huvudbaner. Dessa bars i begravningståget och hängdes därefter upp i kyrkan. Ett epitafium, vilket innehöll gravskrift över den döde, placerades efter begravningen i kyrkan, men medfördes aldrig i själva processionen^[1].

•  
  Epitafium för major Henrik Kuhlman (död 1692) i Tusby kyrka.
•  
  Epitafium för riddare Fuchs von Kanneberg i Gundelsheim, Tyskland.
•  
  Epitafium från Heliga Kors kyrka i Ronneby.
•  
  Ritning av epitafium i Storkyrkan över Carl Wattrang skapat av Jean Eric Rehn.

• Kenotaf
• Stele
• Begravningsvapen
• Minnestavla
• Plakett

• Kyrkor i Göteborg / materialet är ett urval av församlingarnas förslag, sammanställt av Bodil Pettersson. Göteborg: Svenska kyrkan i Göteborg. 2007. sid. 18. Libris 16817773 
• Nationalencyklopedin, band 5, sid. 554, 1991.
• Håkan Zetterquist, Släktvapen och epitafier i S:ta Ragnhilds kyrka, Södertälje, Strängnäs stiftshistoriska sällskap, Strängnäs, 2011