Stora Chicagobranden

Sommaren 1871 hade varit ovanligt torr och följdes av en varm och torr höst. Staden hade vuxit snabbt och var till stora delar en tätbebyggd kåkstad. Dess byggnader var genomgående gjorda av trä, ofta med tjärade tak och under söndagen blåste en kraftig sydvästlig vind. Enligt traditionen startade branden i Mrs O'Learys lada då hennes ko Daisy stötte till en lykta. Det ryktet spreds medan branden fortfarande pågick, men har sedan reviderats.^[3] O'Leary hade invandrat från Irland och ryktena hade främlingsfientliga och anti-katolska förtecken. Ryktena överlevde men på 1930-40-talet blev de istället för anklagande mer urskuldande och familjen O'Leary betraktades som oskyldigt drabbade under svåra omständigheter.^[4] Det har aldrig visats att det var exakt hos familjen O'Leary branden startade och år 1997 fick familjen officiellt återupprättelse av stadens räddningstjänst.^[5]

Brandmännen i staden var utmattade redan innan 8 oktober, det hade i genomsnitt varit två bränder dagligen under sommaren och 20 bränder veckan innan. De som blev kallade till branden var redan trötta efter att ha släckt en annan brand. De åkte först fel och när de kom fram kunde de inte få kontroll över elden som spred sig i den kraftiga vinden. De hoppades att Chicagoflodens södra avgrening skulle utgöra en naturlig barriär, men gnistor och brinnande material spreds enkelt över till andra sidan. Bland annat bildade det varma virvelvindar när den upphettade luften snabbt steg i hetluftpelare som tryckte ner svalare luft, vilket skapade en skorstenseffekt som födde sig själv när den svala luften värmdes upp och fördes upp i pelarna. Virvelvindarna som skapades slungade inte bara glödbitar utan även brinnande husdelar långt framför sig. Branden sträckte sig genom staden och det var först när den passerat de tätbebyggda områdena och kom till glesare delar norr om staden som den stannade upp. Befolkningen fick kontroll över elden när den hade mindre bränsle och de fick hjälp av ett regnväder som började den 10 oktober.^[6][7]

Redan före branden hade Chicago haft en snabb utveckling, den var en knutpunkt för järnvägen tvärsöver landet och hade vuxit från en liten handelsstation med några tusen invånare när den fick stadsrättigheter 1837 till USA:s fjärde största stad med 300 000 invånare vid tiden för branden. Det hade också lett till att staden var dåligt reglerad med en stor andel enkla byggnader. Tidningen Chicago Tribune hade varnat för bränderna och manat till att något måste göras hela sommaren.^[8] Det skedde en del bakslag direkt efter branden med försäkringar som inte kunde betalas, fuskbyggen och ekonomisk recession, men i ett större perspektiv fanns det stora ekonomiska incitament att återuppbygga staden. Större delen av Chicagos industri klarade sig från branden, liksom tågförbindelserna. Inne i city började flera arkitektfirmor och byggherrar tävla om att bygga högst, snabbast och smartast, men ändå med en reglerad plan. Stenhusen med självbärande väggar kunde inte göras högre eftersom de nedersta våningarna fick för tjocka väggar. Ny teknik introducerades där ett fackverk av stål skapade ett skelett på vilket väggarna hängdes upp. Stålstrukturen kunde bära flera våningar och år 1884 byggdes Home Insurance Building som kallas den första skyskrapan.^[9] Det är till ochmed möjligt att stadens modernisering och expansion hindrats om inte branden hade inträffat. År 1893 var Chicago värd för världsutställningen World's Columbian Exposition, staden hade då en miljon invånare och utställningen tog emot 27 miljoner besökare. Världsutställningen presenterades som ett bevis för att staden rest sig efter den stora branden. Chicagos flagga introducerades 1917 och hade då två stjärnor. Den ena stod för branden och den andra för världsutställningen.^[10]

•   Wikimedia Commons har media som rör Stora Chicagobranden.