Williams F1

Williams-Mercedes

2024 års F1-bil för Williams.
Tävlingsnamn	Williams Racing[1]
Hemvist	Grove, Oxfordshire, England, Storbritannien
Aktivt	1969(1977)–
Stallchef	James Vowles
Teknisk direktör	Pat Fry
Förare	Alexander Albon[2] Franco Colapinto[3]
Chassi	FW45
Motor	Mercedes F1 M14 E Performance
Däck	Pirelli
Bränsle	Petronas
Lopp	814 (Anmälda till) 809 (starter)
Vunna lopp	114
Pole position	128
Snabbaste varv	133
Konstruktörstitlar	9 (1980, 1981, 1986, 1987, 1992, 1993, 1994, 1996, 1997)
Förartitlar	(Alan Jones 1980 + Keke Rosberg 1982 + Nelson Piquet 1987 + Nigel Mansell 1992 + Alain Prost 1993 + Damon Hill 1996 + Jacques Villeneuve 1997)

Williams Grand Prix Engineering Limited, tävlar som Williams Racing,^[4] är en brittisk formelbiltillverkare med ett formel 1-stall som debuterade i Spanien 1969 under namnet Frank Williams Racing Cars. Williams debuterade i sin nuvarande form i Spanien 1977.

Stallet grundades av Frank Williams 1969 men började inte tävla med egna bilar förrän 1977. Williams etablerade sig som ett mästarstall under 1980- och 1990-talen då man erövrade nio konstruktörsmästerskapstitlar och då sju av stallets förare vann världsmästerskapet.

Williams mörkaste ögonblick var när den fenomenale formel 1-föraren Ayrton Senna omkom strax efter starten i San Marinos Grand Prix på Imola 1994. Det var Sennas tredje tävling för dåvarande Rothmans Williams-Renault.

Efter säsongen 2005 upphörde samarbetet med BMW, som etablerade ett eget stall, BMW Sauber.

Frank Williams skyddsling Piers Courage sattes i en köpt Brabham 1969. Williams var då chef i sitt lilla privata stall, som drabbades hårt då Courage avled efter en krasch på Zandvoortbanan 1970. Williams fick dock stöd av Philip Morris och kunde 1973 tävla med Iso Marlboro-bilar. Stallet nådde inga större framgångar, men lockade ändå kända namn som Jacky Ickx, Jacques Laffite och Chris Amon. 1976 köpte den kanadensiske oljemiljardären Walter Wolf upp stallet och döpte om det till Wolf. Det hade stora framgångar med Jody Scheckter under 1977, men som sedan upphörde efter ett par misslyckade säsonger. Williamsbilarna syntes inte till på banorna under 1977 och många trodde att historien var slut. Men inför säsongen 1978 hade Williams utsett Patrick Head till teknisk direktör och startade ett nytt stall i Didcot, med många lovande människor som senare blev stjärnor som ingenjörer i andra stall. Han satsade även på Alan Jones från Shadow som förare.

Frank Williams och Patrick Head förändrade Williamsstallet i grunden. Första säsongen var en uppbyggnadssäsong under vilken Alan Jones nådde en pallplats. 1979 började Williams tävla med två bilar; den andra körd av schweizaren Clay Regazzoni. I Storbritannien kom den första segern genom Regazzoni. Jones följde upp det genom att vinna fyra deltävlingar och körde under hösten enkelt ifrån Jody Scheckter och Gilles Villeneuve i Ferrari, men de hade skaffat sig ett ordentligt försprång under våren och slutade därför först i VM-tabellen, med Jones som trea och Regazzoni som femma. Inför 1980 flyttade Regazzoni till Ensign och Williams anställde Carlos Reutemann som ny förare. Jones lyckades dock förhandla sig till platsen som försteförare och tackade för förtroendet genom att vinna fem deltävlingar på sin väg mot mästerskapstiteln 1980, som var Williams första. Reutemann var dock aldrig något hot och han slutade trea. 1981 var däremot Reutemann sugen på att utmana på allvar. Han vägrade till råga på allt att lyda stallorder i Brasilien. Efter det var han och Jones bittra ovänner.

Williams, och framförallt Reutemann, var helt överlägsna i början. Under andra halvan av säsongen tappade dock båda mark, inte så mycket till den jagande Nelson Piquet i Brabham, utan snarare till Jacques Laffite och Alain Prost. De båda såg ut att kunna hota om VM-titeln, men ingen av dem nådde ända fram. I det näst sista loppet i Kanada föll Jones bort från striden och i Las Vegas, där avgörandet skulle ske, saboterade han för Reutemann genom att tävla med dennes bil, allt enligt sitt försteförarkontrakt. Jones meddelade att han skulle sluta, men kom tillbaka och körde sedan för Arrows och Lola. Reutemann missade mästerskapstiteln med en poäng och i början av 1982 fick han plötsligt nog och slutade. Rykten gjorde gällande att han som argentinare inte ville köra för ett brittiskt stall när Falklandskriget började.

Säsongen 1982 kom finländaren Keke Rosberg från Fittipaldi-stallet. Han hade inte tagit några poäng där säsongen innan så valet av Rosberg var överraskande. De flesta hade väntat sig Eddie Cheever på platsen bredvid Carlos Reutemann, som slutade efter tre lopp och ersattes av Derek Daly.

Rosberg hängde med bra i början, men i mitten av säsongen började Didier Pironi och John Watson dra ifrån i toppen. I Tysklands Grand Prix kraschade emellertid Pironi i sin Ferrari och bröt båda benen varefter hans karriär var över. Nu handlade det om Rosberg, Alain Prost och Watson. Rosberg vann det viktiga loppet Schweiz Grand Prix 1982 vilket gav honom ett stort försprång som han förvaltade på bästa sätt och höll undan och vann mästerskapet med fem poäng före Pironi och Watson. Rosberg satte dock ett negativt mästerskapsrekord genom att enbart vinna en deltävling under säsongen. Eftersom Daly misslyckades kom Williams bara fyra i konstruktörs-VM, slagna av Ferrari, McLaren och Renault.

Säsongen 1983 innebar också den en seger för Rosberg, men den här gången blev han bara femma i förar-VM. De flesta var dock överens om att hans körning i Monaco var säsongens bästa. Säsongen 1984 vann Rosberg enbart i Dallas och slutade åtta i förar-VM. Hans stallkamrat Jacques Laffite hade inte lyckats något vidare varför han fick lämna stallet efter säsongen. Säsongen 1985 var Williams tillsammans med Honda redo för större saker och Rosberg vann två lopp och hans stallkamrat Nigel Mansell lika många. Det räckte till en tredjeplats för Rosberg och en sjätteplats för Mansell i förarmästerskapet. Efter säsongen gick Rosberg till McLaren.

Säsongen 1986 kom Nelson Piquet till stallet. Han och Mansell blev snabbt ovänner, på grund av att båda var så snabba och därmed blev bittra fiender på banan. Piquet sjönk så djupt att han hävdade att Mansells fru var ful. Mansell svarade med att dominera under kvalificeringarna. Piquet hängde genom sin jämnhet dock med till slutet av säsongen. Mansell såg ut att vinna mästartiteln när han punktering i finalen. Piquet kom tvåa i loppet och Alain Prost vann därmed förar-VM. Williams tog dock hem konstruktörs-VM.

Säsongen 1987 blev mer lyckad på förarfronten och Piquet kunde vinna mästerskapet, sedan Mansell haft problem med tillförlitligheten och skadat sig under kvalificeringen till Japans Grand Prix. Piquet vann endast tre deltävlingar, men tog sju andraplatser. Nyckeln till Williams framgångar var, förutom chassit, Hondas motorer. Man förlorade dock dem efter säsongen till McLaren, samtidigt som Piquet gick till Lotus.

Säsongen 1988 hade Williams chockats av Nelson Piquets och Hondas avhopp. Honda ville att Williams skulle anställa Satoru Nakajima, men det vägrade man att gå med på. Toppförarna Alain Prost, Ayrton Senna och Gerhard Berger var redan kontrakterade och därför tvingades stallet leta utanför deras skara. Valet föll på Riccardo Patrese från Brabham. Han var arbetslös eftersom Brabham stod över säsongen på grund av ekonomiska problem.

Williams tvingades använda motorer ifrån Judd, som varken var snabba eller pålitliga och därmed hade Nigel Mansell och Patrese en så gott som omöjlig uppgift. Trots detta lyckades Mansell komma tvåa två gånger. Det var dock hans enda målgångar och han slutade bara elva i mästerskapet, en placering framför Patrese. Mansell var missnöjd med bilen och tvekade inte när han inför säsongen 1989 fick chansen att gå till Ferrari.

Mansell ersattes av belgaren Thierry Boutsen, som kommit fyra i det senaste mästerskapet. Boutsen vann under säsongens två lopp i sin Williams-Renault. Av förarna var dock Patrese den mest framgångsrike och han slutade trea medan Boutsen blev femma i förarmästerskapet.

Säsongen 1990 var svårare. Williams vann visserligen två lopp men halkade ner till fjärde plats i konstruktörs-VM. Inför säsongen 1991 lockade stallet tillbaka Nigel Mansell som ersättare för Thierry Boutsen. Den nya bilen med aktiv fjädring var inte så snabb i början, men efterhand kunde Mansell vinna fem lopp och Patrese två. De båda slutade tvåa respektive trea i förar-VM.

Säsongen 1992 chockade Williams sina motståndare. Nigel Mansell var fullständigt överlägsen och vann de fem första deltävlingarna, ofta följd av stallkamraten Riccardo Patrese. Den regerande världsmästaren Ayrton Senna var chanslös och använde tiden till att tjata på Frank Williams om en förarplats kommande säsong, vilket även Alain Prost gjorde.

När Mansell hade säkrat sin förartitel lät han bomben falla att han skulle lämna formel 1, därför att Frank Williams fört förhandlingar med andra förare bakom hans rygg. Prost fick till slut Williamskontraktet, medan Senna, på Prosts begäran, blev lämnad utanför. Patrese lämnade efter säsongen stallet, vilket gjorde att Williams testförare Damon Hill kunde ta platsen bredvid Prost.

1993 vann Williams ännu ett konstruktörsmästerskap. Prost körde elegant och stabilt till sig en överlägsen ledning i mitten av säsongen och körde därefter på säkerhet. Prost vann sju lopp och blev världsmästare medan Hill vann tre lopp och slutade trea.

Sedan slutade Prost och lämnade över platsen öppen för Senna säsongen 1994. Senna tog pole position i de tre första loppen men hade inga poäng. Han kraschade sedan i det tredje i San Marino och omkom efter ett troligt fel på styrningen. Det var ett tungt slag för Williams, som blev åtalade i Italien. Under tiden tappade Hill mark mot den nye stjärnan Michael Schumacher i Benetton, som ett tag ledde med 37 poängs marginal. Efter ett par diskvalificeringar kom Hill i kapp och under de sista loppen kom Mansell tillbaka för att understödja Hill. Damons titeldrömmar tog slut efter att han och Schumacher kraschat i Australien, vilket gav Schumacher världsmästartiteln.

1995 blev ett tungt fall för Williams. David Coulthard, som körde sin första hela säsong för stallet, vann i Portugal. Men Hill, som var stallets främste titelaspirant, föll bort på grund av svaga insatser under slutet av säsongen, vilket gjorde att Schumacher relativt enkelt kunde vinna igen.

Williams gjorde nu klart med Heinz-Harald Frentzen, men berättade inget för Hill. Coulthard tackade nej till ett nytt kontrakt och gick till McLaren. Istället kom Jacques Villeneuve, som kört i IndyCar, och tog platsen bredvid Hill säsongen 1996. Det var Hills stora säsong.

Med Schumacher i en försvagad Ferrari kunde Hill relativt enkelt vinna förar-VM, 19 poäng före nykomlingen Villeneuve. Efter säsongen gav Frank Williams Hill sparken. Hill tog då med sig nummer 1 och gick till Arrows säsongen 1997.

Frentzens första säsong i Williams var inte lyckad. Han tippades som världsmästare, men Villeneuve hade inga problem med honom. Villeneuves enda hinder var istället Schumacher, som kommit tillbaka starkt och ledde inför den sista omgången. Dessa båda kolliderade i en hårnålskurva. Schumacher blev diskvalificerad ur förar-VM, medan Villeneuve rullade i mål som trea och världsmästare.

Renault drog sig ur och lämnade Williams med 1997 års motorer, som märktes om till Mecachrome. Säsongen blev sedan mycket jobbig för Williams, som bara kunde titta på när McLaren och Ferrari drog iväg i konstruktörsmästerskapet. Williams hade till och med svårt att säkra tredjeplatsen före Jordan och Benetton.

Inför säsongen 1999 lämnade Jacques Villeneuve stallet, medan Heinz-Harald Frentzen fick sparken och bytte plats med landsmannen Ralf Schumacher i Jordan. Williams satsade också på italienaren Alex Zanardi. Schumacher övertygade redan från början, medan Zanardi hade problem. Schumacher tog sammanlagt 35 poäng, vilket var avsevärt bättre än vad Villeneuve nådde säsongen innan. Zanardi däremot blev den förste föraren som kört en hel säsong i Williams utan att ta poäng!

Williams fick säsongen 2000 BMW-motorer men förväntningarna var ganska låga i början. Williams gav inte Alex Zanardi något nytt kontrakt utan erbjöd istället ett till fransmannen Olivier Panis, men han hade redan lovat att skriva på för McLaren, som testförare! Williams var nu inte ens attraktivt för medelmåttiga förare längre!

Britten Jenson Button fick då chansen, som han tog med den äran. Han tog 12 poäng, mot Ralf Schumachers 24 poäng som framstod allt mer som försteförare. Detta hotades dock när den aggressive colombianen Juan Pablo Montoya kom och ersatte Button säsongen 2001. Schumacher tog Williams första seger på fyra år när han vann San Marinos Grand Prix 2001. BMW-motorn hade mest hästkrafter i formel 1, men chassit verkade inte fungera så bra. Williams var därför ohotade på högfartsbanorna, där deras fyra vinster kom. Montoya vann till exempel i Italien, men på de långsamma banorna var Williams helt borta.

Säsongen därpå var motorförsprånget borta, men bilen var bättre och Montoya kom trea i förarmästerskapet. 2003 kunde stallet på allvar utmana om mästerskapet och såg ett tag ut att vinna det, men mot slutet av säsongen gick allt fel och Michael Schumacher kunde vinna.

BMW började bli bekymrade och tyckte att Williams byggde för dåliga bilar.

När säsongen 2004 startade var bilen riktigt dålig och man skyllde på varandra. Efter säsongen valde både Schumacher och Montoya att lämna stallet och gick till Toyota respektive McLaren. Mark Webber och Nick Heidfeld kom och tog några pallplatser, men förhållandet mellan BMW och Williams var iskallt varefter BMW köpte Sauber.

Säsong	Tävlingsnamn	Bil	Motor	Däck	Poäng[a]	VM-plac.[b]	Nr.	Förare 1	Nr.	Förare 2	Nr.	Förare 3
1969	Frank Williams Racing Cars	Brabham BT26A	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	D	16	2:a		Piers Courage
1970	Frank Williams Racing Cars	De Tomaso 505-38	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	D	0	—		Piers Courage		Tim Schenken		Brian Redman
1971	Frank Williams Racing Cars	March 701	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	4	4:a		Henri Pescarolo		Max Jean
1972	Team Williams Motul	March 711 March 721	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	3	6:a		Henri Pescarolo		Carlos Pace
	Team Williams Motul	Politoys FX3 [c]	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	0	—		Henri Pescarolo
1973	Frank Williams Racing Cars	Iso Marlboro FX3B	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	F	2	10:a		Howden Ganley		Tom Belsø[d] Nanni Galli Jacky Ickx Graham McRae Henri Pescarolo Jackie Pretorius Tim Schenken Gijs van Lennep
1974	Frank Williams Racing Cars	Iso Marlboro FW01 Iso Marlboro FW02	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	F	4	10:a		Arturo Merzario Richard Robarts[e]		Tom Belsø Jean-Pierre Jabouille Jacques Laffite Gijs van Lennep
1975	Frank Williams Racing Cars	Williams FW01 Williams FW02 Williams FW03	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	6	9:a		Ian Ashley Lella Lombardi Damien Magee Arturo Merzario François Migault Jo Vonlanthen Renzo Zorzi		Tony Brise Jacques Laffite Ian Scheckter
1976	Frank Williams Racing Cars	Williams FW04 Wolf-Williams FW05[f]	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	0	—		Jacky Ickx		Michel Leclère[g]
1977	Williams Grand Prix Engineering	March 761	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	0	—		Patrick Nève
1978	Williams Grand Prix Engineering	Williams FW06	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	11	10:a		Alan Jones
1979	Albilad-Saudia Racing Team	Williams FW06 Williams FW07	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	75	2:a		Alan Jones		Clay Regazzoni
1980	Albilad-Williams Racing Team	Williams FW07 Williams FW07B	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	120	1:a		Alan Jones		Carlos Reutemann
1981	Albilad-Williams Racing Team TAG Williams Team[h]	Williams FW07C Williams FW07D	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	M/G	95	1:a		Alan Jones		Carlos Reutemann
1982	TAG Williams Team	Williams FW07C Williams FW07D Williams FW08	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	58	4:a		Mario Andretti Derek Daly Carlos Reutemann		Keke Rosberg
1983	TAG Williams Team	Williams FW08C	Ford Cosworth DFV 3.0 V8 Ford Cosworth DFY 3.0 V8	G	36	4:a		Keke Rosberg		Jacques Laffite		Jonathan Palmer
	TAG Williams Team	Williams FW09	Honda 1.5 V6T	G	2	11:a		Keke Rosberg		Jacques Laffite
1984	Williams Grand Prix Engineering	Williams FW09 Williams FW09B	Honda 1.5 V6T	G	25,5	6:a		Jacques Laffite		Keke Rosberg
1985	Canon Williams Honda Team	Williams FW10	Honda 1.5 V6T	G	71	3:a		Nigel Mansell		Keke Rosberg
1986	Canon Williams Honda Team	Williams FW11	Honda 1.5 V6T	G	141	1:a		Nigel Mansell		Nelson Piquet
1987	Canon Williams Honda Team	Williams FW11B	Honda 1.5 V6T	G	137	1:a		Nigel Mansell Riccardo Patrese		Nelson Piquet
1988	Canon Williams Team	Williams FW12	Judd 3.5 V8	G	20	7:a		Martin Brundle Nigel Mansell Jean-Louis Schlesser		Riccardo Patrese
1989	Canon Williams Team	Williams FW12C Williams FW13	Renault 3.5 V10	G	77	2:a		Thierry Boutsen		Riccardo Patrese
1990	Canon Williams Team	Williams FW13B	Renault 3.5 V10	G	57	4:a		Thierry Boutsen		Riccardo Patrese
1991	Canon Williams Team	Williams FW14	Renault 3.5 V10	G	125	2:a		Nigel Mansell		Riccardo Patrese
1992	Canon Williams Team	Williams FW14B	Renault 3.5 V10	G	164	1:a		Nigel Mansell		Riccardo Patrese
1993	Canon Williams Team	Williams FW15C	Renault 3.5 V10	G	168	1:a		Damon Hill		Alain Prost
1994	Rothmans Williams Renault	Williams FW16 Williams FW16B	Renault 3.5 V10	G	118	1:a		Damon Hill		David Coulthard Nigel Mansell Ayrton Senna
1995	Rothmans Williams Renault	Williams FW17 Williams FW17B	Renault 3.0 V10	G	112	2:a		Damon Hill		David Coulthard
1996	Rothmans Williams Renault	Williams FW18	Renault 3.0 V10	G	175	1:a		Damon Hill		Jacques Villeneuve
1997	Rothmans Williams Renault	Williams FW19	Renault 3.0 V10	G	123	1:a		Jacques Villeneuve		Heinz-Harald Frentzen
1998	Winfield Williams	Williams FW20	Mecachrome 3.0 V10	G	38	3:a		Jacques Villeneuve		Heinz-Harald Frentzen
1999	Winfield Williams	Williams FW21	Supertec 3.0 V10	B	35	5:a		Alex Zanardi		Ralf Schumacher
2000	BMW WilliamsF1 Team	Williams FW22	BMW 3.0 V10	B	36	3:a		Ralf Schumacher		Jenson Button
2001	BMW WilliamsF1 Team	Williams FW23	BMW 3.0 V10	M	80	3:a		Ralf Schumacher		Juan Pablo Montoya
2002	BMW WilliamsF1 Team	Williams FW24	BMW 3.0 V10	M	92	2:a		Ralf Schumacher		Juan Pablo Montoya
2003	BMW WilliamsF1 Team	Williams FW25	BMW P83	M	144	2:a		Juan Pablo Montoya		Ralf Schumacher Marc Gené
2004	BMW WilliamsF1 Team	Williams FW26	BMW P84	M	88	4:a		Juan Pablo Montoya		Ralf Schumacher Marc Gené Antônio Pizzonia
2005	BMW WilliamsF1 Team	Williams FW27	BMW P84/5	M	66	5:a		Mark Webber		Nick Heidfeld Antônio Pizzonia
2006	Williams F1	Williams FW28	Cosworth CA2006 V8	B	11	8:a		Mark Webber		Nico Rosberg
2007	AT&T Williams F1	Williams FW29	Toyota RVX-07	B	33	4:a		Nico Rosberg		Alexander Wurz Kazuki Nakajima
2008	AT&T Williams	Williams FW30	Toyota RVX-08	B	26	8:a		Nico Rosberg		Kazuki Nakajima
2009	AT&T Williams	Williams FW31	Toyota RVX-09	B	34.5	7:a		Nico Rosberg		Kazuki Nakajima
2010	AT&T Williams	Williams FW32	Cosworth CA2010	B	69	6:a		Rubens Barrichello		Nico Hülkenberg
2011	AT&T Williams	Williams FW33	Cosworth CA2011	P	5	9:a		Rubens Barrichello		Pastor Maldonado
2012	Williams F1 Team	Williams FW34	Renault RS27-2012	P	76	8:a		Bruno Senna		Pastor Maldonado
2013	Williams F1 Team	Williams FW35	Renault RS27-2013	P	5	9:a		Pastor Maldonado		Valtteri Bottas
2014	Williams Martini Racing	Williams FW36	Mercedes PU106A Hybrid	P	320	3:a	19.	Felipe Massa	77.	Valtteri Bottas
2015	Williams Martini Racing	Williams FW37	Mercedes PU106B Hybrid	P	257	3:a	19.	Felipe Massa	77.	Valtteri Bottas
2016	Williams Martini Racing	Williams FW38	Mercedes PU106C Hybrid	P	138	5:a	19.	Felipe Massa	77.	Valtteri Bottas
2017	Williams Martini Racing	Williams FW40	Mercedes M08 EQ Power+	P	83	5:a	19.	Felipe Massa	18.	Lance Stroll	40.	Paul di Resta
2018	Williams Martini Racing	Williams FW41	Mercedes M09 EQ Power+	P	7	10:a	18.	Lance Stroll	35.	Sergej Sirotkin
2019	Rokit Williams Racing	Williams FW42	Mercedes	P	1	10:a	63.	George Russell	88.	Robert Kubica
2020	Williams Racing	Williams FW43[5]	Mercedes M11 EQ Performance	P	0	10:a	63.	George Russell[6]	6.	Nicholas Latifi[7]	89.	Jack Aitken
2021	Williams Racing	Williams FW43B	Mercedes M12 EQ Performance	P	23	8:a	63.	George Russell	6.	Nicholas Latifi
2022	Williams Racing	Williams FW44	Mercedes-AMG M13 E Performance	P	8	10:a	6.	Nicholas Latifi	23.	Alexander Albon	45.	Nyck de Vries
2023	Williams Racing	Williams FW45	Mercedes F1 M14 E Performance	P	28	7:a	23.	Alexander Albon	2.	Logan Sargeant
2024	Williams Racing	Williams FW45	Mercedes F1 M14 E Performance	P	17	9:a	23.	Alexander Albon	2.	Logan Sargeant	43.	Franco Colapinto

Segrar [redigera | redigera wikitext] Storbritannien 1979 Tyskland 1979 Österrike 1979 Nederländerna 1979 Kanada 1979 Argentina 1980 Monaco 1980 Frankrike 1980 Storbritannien 1980 Kanada 1980 USA 1980 USA West 1981 Brasilien 1981 Belgien 1981 Las Vegas 1981 Schweiz 1982 Monaco 1983 USA 1984 Detroit 1985 Europa 1985 Sydafrika 1985 Australien 1985 Brasilien 1986 Belgien 1986 Kanada 1986 Frankrike 1986 Storbritannien 1986 Tyskland 1986 Ungern 1986 Italien 1986 Portugal 1986 San Marino 1987 Frankrike 1987 Storbritannien 1987 Tyskland 1987 Ungern 1987 Österrike 1987 Italien 1987 Spanien 1987 Mexiko 1987 Kanada 1989 Australien 1989 San Marino 1990 Ungern 1990 Mexiko 1991 Frankrike 1991 Storbritannien 1991 Tyskland 1991 Italien 1991 Portugal 1991 Spanien 1991 Sydafrika 1992 Mexiko 1992 Brasilien 1992 Spanien 1992 San Marino 1992 Frankrike 1992 Storbritannien 1992 Tyskland 1992 Portugal 1992 Japan 1992 Sydafrika 1993 San Marino 1993 Spanien 1993 Kanada 1993 Frankrike 1993 Storbritannien 1993 Tyskland 1993 Ungern 1993 Belgien 1993 Italien 1993 Spanien 1994 Storbritannien 1994 Belgien 1994 Italien 1994 Portugal 1994 Japan 1994 Australien 1994 Argentina 1995 San Marino 1995 Ungern 1995 Portugal 1995 Australien 1995 Australien 1996 Brasilien 1996 Argentina 1996 Europa 1996 San Marino 1996 Kanada 1996 Frankrike 1996 Storbritannien 1996 Tyskland 1996 Ungern 1996 Portugal 1996 Japan 1996 Brasilien 1997 Argentina 1997 San Marino 1997 Spanien 1997 Storbritannien 1997 Ungern 1997 Österrike 1997 Luxemburg 1997 San Marino 2001 Kanada 2001 Tyskland 2001 Italien 2001 Malaysia 2002 Monaco 2003 Europa 2003 Frankrike 2003 Tyskland 2003 Brasilien 2004 Spanien 2012

Pole position [redigera | redigera wikitext] Storbritannien 1979 Kanada 1979 USA 1979 Argentina 1980 Belgien 1980 Tyskland 1980 Belgien 1981 Las Vegas 1981 Storbritannien 1982 Brasilien 1983 Frankrike 1985 Storbritannien 1985 Sydafrika 1985 Belgien 1986 Kanada 1986 Storbritannien 1986 Australien 1986 Brasilien 1987 Belgien 1987 Monaco 1987 Detroit 1987 Frankrike 1987 Storbritannien 1987 Tyskland 1987 Ungern 1987 Österrike 1987 Italien 1987 Spanien 1987 Mexiko 1987 Ungern 1989 Ungern 1990 Kanada 1991 Mexiko 1991 Frankrike 1991 Storbritannien 1991 Tyskland 1991 Portugal 1991 Sydafrika 1992 Mexiko 1992 Brasilien 1992 Spanien 1992 San Marino 1992 Monaco 1992 Frankrike 1992 Storbritannien 1992 Tyskland 1992 Ungern 1992 Belgien 1992 Italien 1992 Portugal 1992 Japan 1992 Australien 1992 Sydafrika 1993 Brasilien 1993 Europa 1993 San Marino 1993 Spanien 1993 Monaco 1993 Kanada 1993 Frankrike 1993 Storbritannien 1993 Tyskland 1993 Ungern 1993 Belgien 1993 Italien 1993 Portugal 1993 Japan 1993 Brasilien 1994 Stilla havet 1994 San Marino 1994 Frankrike 1994 Storbritannien 1994 Australien 1994 Brasilien 1995 Argentina 1995 Monaco 1995 Frankrike 1995 Storbritannien 1995 Tyskland 1995 Ungern 1995 Italien 1995 Portugal 1995 Europa 1995 Stilla havet 1995 Australien 1995 Australien 1996 Brasilien 1996 Argentina 1996 Europa 1996 Spanien 1996 Kanada 1996 Storbritannien 1996 Tyskland 1996 Belgien 1996 Italien 1996 Portugal 1996 Japan 1996 Australien 1997 Brasilien 1997 Argentina 1997 San Marino 1997 Monaco 1997 Spanien 1997 Storbritannien 1997 Belgien 1997 Österrike 1997 Japan 1997 Europa 1997 Frankrike 2001 Tyskland 2001 Belgien 2001 Italien 2001 Brasilien 2002 Monaco 2002 Kanada 2002 Europa 2002 Storbritannien 2002 Frankrike 2002 Italien 2002 Monaco 2003 Kanada 2003 Frankrike 2003 Tyskland 2003 Kanada 2004 Europa 2005 Brasilien 2010 Spanien 2012 Österrike 2014

Snabbaste varv [redigera | redigera wikitext] Italien 1971 USA West 1978 Kanada 1978 Storbritannien 1979 Italien 1979 Kanada 1979 Argentina 1980 Monaco 1980 Frankrike 1980 Tyskland 1980 Italien 1980 USA 1980 USA West 1981 Belgien 1981 Monaco 1981 Spanien 1981 Tyskland 1981 Nederländerna 1981 Italien 1981 Frankrike 1985 Italien 1985 Sydafrika 1985 Australien 1985 Brasilien 1986 Spanien 1986 San Marino 1986 Kanada 1986 Detroit 1986 Frankrike 1986 Storbritannien 1986 Ungern 1986 Portugal 1986 Mexiko 1986 Australien 1986 Brasilien 1987 Frankrike 1987 Storbritannien 1987 Tyskland 1987 Ungern 1987 Österrike 1987 Mexiko 1987 Storbritannien 1988 Brasilien 1989 Tyskland 1990 Ungern 1990 Portugal 1990 Spanien 1990 Japan 1990 Brasilien 1991 Kanada 1991 Mexiko 1991 Frankrike 1991 Storbritannien 1991 Tyskland 1991 Portugal 1991 Spanien 1991 Sydafrika 1992 Brasilien 1992 Spanien 1992 San Marino 1992 Monaco 1992 Frankrike 1992 Storbritannien 1992 Tyskland 1992 Ungern 1992 Italien 1992 Japan 1992 Sydafrika 1993 San Marino 1993 Monaco 1993 Storbritannien 1993 Ungern 1993 Belgien 1993 Italien 1993 Portugal 1993 Japan 1993 Australien 1993 San Marino 1994 Frankrike 1994 Storbritannien 1994 Tyskland 1994 Belgien 1994 Italien 1994 Portugal 1994 Japan 1994 Spanien 1995 Storbritannien 1995 Ungern 1995 Belgien 1995 Portugal 1995 Australien 1995 Australien 1996 Brasilien 1996 Europa 1996 San Marino 1996 Kanada 1996 Frankrike 1996 Storbritannien 1996 Tyskland 1996 Ungern 1996 Portugal 1996 Japan 1996 Australien 1997 Brasilien 1997 San Marino 1997 Ungern 1997 Belgien 1997 Österrike 1997 Luxemburg 1997 Japan 1997 Europa 1997 Italien 1999 Brasilien 2001 San Marino 2001 Kanada 2001 Europa 2001 Tyskland 2001 Italien 2001 USA 2001 Japan 2001 Malaysia 2002 Brasilien 2002 Kanada 2002 Frankrike 2003 Tyskland 2003 Ungern 2003 Japan 2003 Malaysia 2004 Brasilien 2004 Bahrain 2006 Australien 2009 Kanada 2014 Ryssland 2014

Ett urval av de ledande positionerna inom stallet.

Senast uppdaterad: 28 juli 2023.

Position		Namn
Ordförande		Matthew Savage[8]
Ledamot		James Matthews[9]
Stallchef		James Vowles[10]
COO		Frédéric Brousseau[11]
Sportdirektör		Sven Smeets[12]
Teknisk direktör/CTO		Pat Fry[13][14]
Raceingenjör (Albon)		James Urwin[15]
Raceingenjör (Sargeant)		Gaëtan Jego[15]

Williams har också levererat bilar till andra formel 1-stall.

Stall	Säsong	Konstruktör	Antal lopp	Poäng
Apollon	1977	Apollon-Ford	1	0
Brands Hatch Racing	1980	Williams-Ford	1	0
Emilio de Villota	1981	Williams-Ford	1	0
Mapfre-Williams	1976	Williams-Ford	1	0
RAM	1980	Williams-Ford	9	0

2009–2012 levererade Williams bilarna JPH1 F2 och JPH1B F2 till FIA Formula Two Championship.

• Chicane F1 – Williams

• Officiell webbplats
• formula1.com — teams
• Wikimedia Commons har media som rör Williams F1.
  Bilder & media

v • r Formel 1-VM 2024 Alpine-Renault Aston Martin-Mercedes Ferrari (m) Haas-Ferrari McLaren-Mercedes 10. Pierre Gasly 31. Esteban Ocon 14. Fernando Alonso 18. Lance Stroll 16. Charles Leclerc 55. Carlos Sainz, Jr. 20. Kevin Magnussen 27. Nico Hülkenberg 4. Lando Norris 81. Oscar Piastri Mercedes (m) RB-Honda RBPT Red Bull-RBPT Sauber-Ferrari Williams-Mercedes 44. Lewis Hamilton 63. George Russell 30. Liam Lawson 22. Yuki Tsunoda 1. Max Verstappen 11. Sergio Pérez 24. Zhou Guanyu 77. Valtteri Bottas 23. Alexander Albon 43. Franco Colapinto