Rörstrand (varumärke)

Rörstrand är ett svenskt varumärke för porslin ägt av finländska Fiskars. Märket har anor från 1726 och räknas som Europas näst äldsta porslinsvarumärke efter tyska Meissen. Tillverkningen skedde ursprungligen på Rörstrands slott vid Karlbergssjön i Vasastan i Stockholm. Verksamheten flyttades till Göteborg 1926 och därifrån stegvis till Lidköping mellan 1936 och 1941. 2004 beslöts om nedläggning av fabriken och tillverkningen sker i dag i bland annat Indonesien.

Redan under 1200-talet omnämndes Rörstrand, då Magnus Ladulås donerade egendomen till Klara kloster. År 1527, under Gustav Vasa, drogs området in till kronan. Området kallades ”Rörstrand” eftersom Klara sjös stränder var beväxta med vassrör.

Sedan 1600-talet hade ivriga försök att imitera det kinesiska porslinet förekommit i Europa. Särskilt sedan Johann Friedrich Böttger 1709 lyckats lösa porslinets gåta försökte de flesta länder och enskilda affärsmän locka till sig personer som troddes besitta kunskaper i porslinstillverkning, både verkligt skickliga keramiker och rena bluffmakare. Johann Wolff hade tidigare varit verksam som målare vid en fajansfabrik i Nürnberg, och 1722 anställts som den förste verkmästaren vid Store Kongensgadefabriken i Köpenhamn. Detta hade skett med löfte om att kunna framställa riktigt porslin. Då han inte kunde hålla vad han lovat där flydde han 1725 till Sverige tillsammans med medarbetaren Andreas Nicolaus Ferdinand där han lyckades intressera ett konsortium av 20 välbeställda adelsmän och köpmän att finansiera anläggandet av en svensk porslinfabrik vid Rörstrands slott, och 13 juni 1726 bildades Associations-Contrakt emmillan samtelige Intressenterne uti det swenske Porcellains wärket som kommer å Stora Rörstrand efter det delftiska at inrättas.

Arbetare anställdes och i augusti 1727 skedde den första provbränningen under närvaro av Fredrik I. Ganska snart visade det sig att Wolff visserligen var en ganska skicklig porslinsmålare men inte kapabel att leda tillverkningen och redan 1728 avskedades han. I stället anställdes Christoffer Conrad Hunger som arbetat både vid Meissen och Wiener Porzellanmanufaktur men inte heller han visade sig uppfylla vad han lovat och avskedades 1734. I stället blev Andreas Nicolaus Ferdinand som inkommit med Wolff föreståndare för fabriken.

Något äkta porslin kom inte att tillverkas utan endast fajans, vilket klargjordes i det privilegiebrev som 1729 utfärdades på tjugo år. År 1735 lyckades man utverka privilegier även för porslintillverkning, men någon sådan kom inte igång. År 1741 dök Christoffer Conrad Hunger upp och trodde sig ha hittat lämplig lera för porslinstillverkning i Gränges socken. Han försökte få tillstånd att grunda en egen porslinfabrik, men fick avslag, då Rörstrand erhållit ensamrätt för sådan tillverkning. Det dröjde till 1800-talet innan fältspatsporslin kom att tillverkas vid Rörstrand. År 1741 fick Anders Fahlström som den förste svenskfödde ta över ledningen för fabriken. Han hade börjat vid fabriken som målargesäll och lärt upp sig inom verksamheten vid manufakturen. Under Fahlström inleddes en stabil period för Rörstrand. De ekonomiska problemen genom import av äkta porslin och utländsk fajans trots höga skyddstullar var stora. Åren 1750–1751 hotades bolaget av nedläggning och omorganiserades i ett nytt bolag, Rörstrands Porcelaine Werks Bolag. År 1753 flyttade bolagsmannen Elias Magnus Ingman (1758 adlad Nordenstolpe) ut till fabriksägorna för att noga övervaka produktionen och gjorde sig efterhand till huvudägare i fabriken.^[1]

De äldsta föremålen är vanligen målade i starkeldsfärger, främst koboltblått och mangan, någon gång andra metalloxidfärger som antimongult och koppargrönt. År 1758 infördes muffelugnar varvid en betydligt rikare färgskala kunde introduceras.^[2]

Grundandet av Mariebergs porslinsfabrik 1758 innebar en period av förlorade marknadsandelar för Rörstand, men ganska snart drabbades Marieberg av ekonomiska svårigheter och 1782 kunde Rörstrand köpa upp Marieberg, där produktionen 1788 lades ned.^[3]

• 
  Rörstrandfabriken 1896.
• 
  Porslinstippen år 2008 med Karlbergs slott i bakgrunden.
• 
  Fältspatsgruvan, Kila socken, Västmanland. Leverantör av fältspat till Rörstrand.
• 
  Rörstrands utställningsmonter på Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897

På 1770-talet tog man upp en egen produktion av det engelska flintgodset. Det tog dock sin tid innan Rörstrand lyckades utveckla sin teknik i det nya godset. Efter att Marieberg lagts ned 1785 var Rörstrand den enda större svenska porslinsfabriken och den tekniska utvecklingen prioriterades inte.

Först sedan Gustavsbergs porslinsfabrik grundats 1825 tog produktionen av moderna tryckta serviser i flintgods fart, även om man gjort enstaka försök tidigare; det äldsta exemplet är en servis tillverkad för Haga och Rosersbergs slott någon gång 1809–1818. År 1826 lade Rörstrand om sin produktion av flintgods efter engelskt mönster och började även importera råvaror därifrån. Under tiden från 1830-talet till 1850-talet ökade dekorernas och servismodellernas antal. Rörstrand började då ge ut tryckta priskuranter, och 1857 började man utöver flintgods tillverka benporslin, och på 1870-talet börjar man tillverka fältspatsporslin. 1859 introduceras den förbättrade flintgodsmassan Ironstone China med högre kaolinhalt och tillsats av Cornwall stone. Under 1870-talet kommer även porslinsmassan opak som liksom Ironstone China är en flintgodsmassa med högre andel kaolinlera men även högre andel krossad flinta. 1869 börjar Röstrand tillverka modern majolika och från 1862-1863 parian.^[4]

Under 1860-talet var Rörstrands porslinsfabrik en av landets största industrier. Under ledning av Rörstrands disponent Robert Almström grundades den finska porslinstillverkaren Arabia 1874 som en filial av Rörstrand.^[5] Almström blev från 1893 både teknisk och administrativ ledare och verkade som Rörstrands direktör till 1910. Under hans tid infördes flera nya tillverkningsmetoder och fabrikat, fabriken byggdes om, och tillverkningen mer än tiodubblades mellan 1855 och 1895.

Alf Wallander knöts 1895 till Rörstrand, och fick på Slöjdföreningens utställning i april 1896 ett genombrott: Vid sidan av Gunnar G:son Wennerberg på Gustafsberg var han den dominerande konstnären inom svensk jugendstil under ett tiotal år framöver. Wallander formgav bland annat serviserna Liljor, Sländor och Fjäril för Rörstrand. Fabrikens produkter hade världsrykte och man deltog med framgång i olika konst- och industriutställningar. Rörstrands deltog bland annat på världsutställningen i Paris 1900 med jugendinspirerat konstgods.

År 1900 fanns där runt 1 100 anställda. 1914 köptes Göteborgs porslinsfabrik och 1916 såldes Arabia.^[6] Skaparen av nationalservisen, även kallad 'Swedish Grace', Louise Adelborg, anställdes på Rörstrand 1915.^[7] Arabia övergick i finländsk ägo 1916.^[5]

Under 1920-talet hade branschen hamnat i en djup kris när billigare porslin började importeras, vilket ledde till omstruktureringar i den svenska porslinsbranschen. Utbyggnaden av Stockholm gjorde samtidigt att marken behövdes för bostäder. Rörstrand sålde av fastigheterna.^[8] Fabriken i Stockholm stängdes och revs 1926 och tillverkningen flyttades först till Göteborg där man köpt upp Göteborgs porslinsfabrik på Kvillegatan på Hisingen. År 1922 hade ett samarbete startat med AB Lidköpings Porslinsfabrik (ALP), som 1923 köptes av Skånska Cementgjuteriet (Iföverken) och Arabia. Lidköpings Porslinsfabrik hade startat sin produktion 1912. År 1929 köpte Skånska cementgjuteriet och Arabia Rörstrand men 1931 blev Rörstrand och Lidköpings porslinsfabrik ägda av Skånska cement ensamt. År 1932 blev Fredrik Wehtje från ägarfamiljen Wehtje ny verkställande direktör för Rörstrand.^[9] År 1932 lanserades servisen Ostindia som designades av Nils Emil Lundström. Från och med 1936 började bolaget successivt lägga över produktionen till Lidköping och 1941 stängdes fabriken på Hisingen. Porslin fortsatte att märkas med ALP fram till 1943.^[8]

Gunnar Nylund stod under 1930-talet för de flesta av Lidköpingsfabrikens serviser. Tack vare egen teknik lyckades han tillsammans med skickliga medarbetare framställa det första svenska stengodset med sidenmatta fältspatsglasyrer med många uppmärksammade glasyrer som "Oxblod" och harpälsglasyrer. Kring mitten av 30-talet lanserade han Rörstrands serier i stengodschamotte. På 40-talet tillkom de vackra blomliknande kristallglasyrerna, även fabrikens andra konstnärer fick tillgång till alla Nylunds glasyrer för verk under studiomärket "R", som han införde redan 1931. Under åren som konstnärlig ledare på Rörstrand arrangerade och designade Nylund ett 20-tal av fabrikens utställningar. Hans Rörstrandsstengods presenterades första gången i Stockholm 1932 på Gallerie Moderne, året därpå på Röhsska museet i Göteborg och på världsutställningen i Chicago 1933.

Fredrik Wehtje verkade för att anställa konstnärer vid Rörstrand och uttalade "Att ha en porslinsfabrik utan konstnärer är som att ha en verkstad utan konstruktionsavdelning." Wehtje byggde upp den moderna fabriken under 1930-talet.^[10] Hertha Bengtson anställdes 1941 och kom att skapa två välkända serviser: Blå eld och Koka blå. Isaac Grünewald verkade på Rörstrand 1943–1946.^[11]

Carl-Harry Stålhane var verksam vid Rörstrand 1939–73. Via stadier av fajansmåleri och sirlig glasyrdekor nådde han på 1950-talet fram till en kärv och sluten form chamotterat stengods, bland annat vaser och abstrakta skulpturer med eruptivt fläckiga jordglasyrer.

1950 började Marianne Westman på Rörstrand och under sina 21 år på Rörstrand formgav Westman bland annat de numera klassiska, naturinspirerade serviserna Picknick och blåblommiga Mon Amie (1952) som brukar framhållas som exempel på god, skandinavisk 50-talsdesign. Westman formgav flera andra framgångsrika serviser som Frisco och Pomona. Under 1950-talet arbetade 1500 personer på fabriken i Lidköping. Från Finland kom Arabias Birger Kaipiainen som skapade fantasifulla konstföremål.^[12]

Uppsala-Ekeby, som även ägde Gefle Porslinsfabrik, köpte Rörstrands 1964 och inledde rationaliseringar av produktionen och många anställda blev uppsagda.^[13] 1970–1971 blev 200 personer uppsagda. Rörstrands ägare Uppsala-Ekeby köptes 1975 av Arabia och 1984 blev Rörstrand en del av Wärtsilä. Rörstrand inledde som ett svar på den ekonomiska krisen även ett samarbete med Arabia 1975–1977 genom det gemensamma bolaget Arabia-Rörstrand.^[14] 1976 firades Rörstrands 250-årsjubileum med en stor utställning på Läckö slott och Rörstrand Museum invigdes.^[15] Wärtsilä köpte 1987 AB Gustavsbergs porslinstillverkning och lade samman verksamheterna. Wärtsilä gick i konkurs 1989 och strukturerades om varpå Rörstrand-Gustavsberg köptes 1991 av Hackman och 1994 flyttade produktion från Gustavsberg till Lidköping.^[16][17]

Rörstrand blev 2003 en del av Iittala sedan moderkoncernen Hackman ombildats. Rörstrand ingår sedan 2007 i Fiskars tillsammans med bland andra Iittala, Hackman och Arabia.^[18] På grund av förluster förlade man produktionen till Sri Lanka och Ungern genom ett beslut 2004. Den 30 december 2005 stängdes fabriken i Lidköping och därmed slutade en nästan 280-årig svensk industrihistoria. Den tidigare porslinsfabriken är idag fylld med nya verksamheter under rubriken Rörstrand Center. När produktionen skulle avslutas skapades "Den sista skålen" som minne. Skålen skapades av Göran Fogelqvist redan på 1980-talet då den skröjbrändes men blev sedan stående. Skålen blev sedan den sista keramiska produkten från Rörstrand som gick igenom tunnelugnen 22 december 2005. Den dekorerades med namnen på de 187 personer som var anställda vid Rörstrand vid nedläggningen. Kvar i Lidköping blev produktutvecklingen bestående av sex personer men även denna lades ned 2013.^[19] I den outlet som finns på Rörstrandsområdet i Lidköping säljs utöver Rörstrandsprodukter även Iittala- och Fiskarsprodukter sedan Fiskars köpt Iittala 2007.^[20] I Lidköping finns även Rörstrands museum.

Det är först under 1800-talet man kan tala om serviser i egentlig mening. Redan från det första åren gick det att beställa större bordsuppsättningar i samma dekor, men det mesta var beställningsvaror och några namngivna serviser fanns inte.

När de tryckta dekorerna för massproduktion dyker upp – den första egentliga matservisen är 1826 års servis – saknar de allesammans namn. Vid mitten av 1800-talet börjar de i priskuranterna få illustrativa beteckningar som ”Turkiskt mönster”, men först i slutet av 1800-talet skapas riktiga namn på serviserna. Undantaget är väl Willow, som dock fått sitt namn och ryktbarhet redan i England – Rörstrand tillverkade en variant av dekoren cirka 1830–1888.

”Lila spetsmönstret” var en av 1800-talets absolut populäraste serviser och tillverkades långt in på 1900-talet (cirka 1845–1934). Många serviser blev långvariga, som Mulberry (1855–1902) och Japan (1866–1925). Vid sekelskiftet skapades en rad serviser som sedan fanns kvar i sortimentet i närmare 50 år, som Bella, Vineta och Tyra samt Svenska slott, som producerades i över 60 år.

En annan av Rörstrands långkörare var servisen Grön Anna (som i en äldre variant heter Gröna Anna). Fram till 1926 tillverkades den dock av Göteborgs porslinsfabrik. Ostindia är ett annt exempel på en av fabrikens populära dekorer från senare tid.

• Carisma
• Convito
• Corona
• Kulinara
• Kurbits
• Mademoiselle Oiseau
• Mon Amie
• Nobel
• Ostindia
• Ostindia Floris (f.o.m. 3 september 2012)
• Pergola
• Qvint
• Sundborn
• Swedish Grace (Nationalservisen)

• 
  Tekopp "Grön Anna"
• 
  "Nobelservisen" år 2005
• 
  Ugnsform "Ostindia"
• 
  "Påfågelvasen" av Anna Boberg, två varianter 1897
• 

• Sedan 1760-talet ledande tillverkare av kakelugnar
• 1760-talet första tryckta dekorerna
• 1770-talet första pjäserna i flintgods
• 1881 första servisen av fältspatporslin
• 1930 presentation av Nationalservisen, formgiven av Louise Adelborg, på Stockholmsutställningen 1930
• 1991 presentation av Nobelservisen, som använts sedan dess på Nobelfesten

• Helena Dahlbäck Lutteman, Svenskt porslin; Fajans porslin och flintgods 1700–1900, Lund 1980

• Ankarberg, Carl-Henrik; Nyström Bengt (2007). Rörstrand i Stockholm: tegelbruk, fajansmanufaktur och keramisk storindustri 1270-1926. Monografier utgivna av Stockholms stad, 0282-5899 ; 184. Stockholm: Stockholmia. Libris 10468157. ISBN 978-91-7031-184-0 (inb.) 
• Bæckström, Arvid (1934). Arbets- och disciplinförhållanden vid Rörstrands porslinsfabrik under 1700-talet. [Stockholm: Tekniska museet. Libris 10353271 
• Bæckström, Arvid (1951). En s. k. Cadogan-kanna från Rörstrands barndom. Göteborg. Libris 10553574 
• Bæckström, Arvid (1953). Några keramiska meddelanden: ännu en Cadogan-kanna. Göteborg. Libris 10553585 
• Candr'eus, Cecilia (1998). "...nya material och lätthanterliga produkter...": om AB Gustavsbergs Fabrikers tillverkning av hushållsplaster 1945-1970. Uppsala: Konstvetenskapliga institutionen Uppsala universitet. Libris 10145021 
• Dimdal, Markus (2016). Art Nouveau från Rörstrand : Konstkeramiken 1895–1926. Libris 19636910. ISBN 978-91-87543-53-1. Http://markus.dimdal.se/rörstrand/ 
• Eriksson, Gunilla (1969). Flintporslin med tryckt dekor. Lund: Kulturen. Libris 10556682 
• Folcker, Erik G. (1910-1925). De äldsta Rörstrandsfajanserna. Libris 10556740 
• Herlitz-Gezelius, Ann Marie (1989). Rörstrand. Böcker om konst (Signum), 99-0345976-9. Lund: Signum. Libris 7748022. ISBN 91-85330-91-4 (inb.) 
• Jarefjäll, Katali; Quirin Bertil (2006). Rörstrand: människor, föremål, fabriken. [Kärna]: Bertil Quirin. Libris 10283218. ISBN 91-972714-2-X (inb.) 
• Johansson, G. (1944). Rörstrand: från manufaktur till modern storindustri, 1726-1944. Malmö. Libris 9820376 
• Lagercrantz, Bo (1962). Iris, Vineta och Gröna Anna: Rörstrands-serviser 1860-1960 (3. uppl.). Västerås: ICA. Libris 8873368 
• Det nya Rörstrand.. [Sverige]. 1951. Libris 11356427 
• Lagercrantz Bo, red (1990). Rörstrand: dekorer 1850-1990. [Lidköping: Rörstrands museum. Libris 1235293 
• Nyström, Bengt; Brunius Jan (2007). Rörstrand 280 år: med fajans, flintgods, porslin & stengods. Västerås: Ica. Libris 10140658. ISBN 978-91-534-2785-8 (inb.) 
• Rörstrand museum (Lidköping); Eklund Petter (2008). Rörstrand museum: vardagsvara och porslinsprimadonnor. Lidköping: Rörstrand museum. Libris 10740953 
• Vogel-Rödin Gösta, red (1976). Rörstrand 250 år: utställning 17 juni-31 augusti 1976. Skövde: Västergötlands turisttrafikförening. Libris 1320085 
• Gyllensvärd Bo, Hernmarck Carl, red (1943). Rörstrand under tre århundraden: 1726-1943 : Utställning 3 april-16 maj 1943. Nationalmusei utställningskatalog, 0585-3222 ; 91. Stockholm: Nationalmuseum. Libris 1411525 
• Rörstrands porslins-fabrik.. Strengnäs tryckt hos Carl Erik Ekmarck.. 1831. Libris 10197300. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/10109. Läst 8 januari 2011 
• Rörstrandsdekorer.. Lidköping: Hackman Rörstrand. 1996. Libris 2233424 
• Scherman, Susanna, 1964-; Perlmutter Michael (2007). Den svenska kakelugnen: 1700-talets tillverkning från Marieberg och Rörstrand. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 10415873. ISBN 978-91-46-21687-2 (inb.) 
• Stenberg, Peter; Nyström Bengt (2014). Rörstrands serviser Dekorer och modeller under 280 år. Carlsson bokförlag. Libris 14721524. ISBN 978-91-7331-631-6 (inb.) 
• Stråle, Gustaf Holdo (1870). Rörstrand och Marieberg: ett bidrag till den svenska keramikens historia uti 18:e årh.. Stockholm: förf. Libris 1585292 
• Stråle, Gustaf Holdo (1879). Rörstrands historia och tillverkningar 1726-1850.. Rörstrands samling af fajans och porslin ; 1. Stockholm. Libris 1610727 
• Terriner från förr och nu: Rörstrand Sweden 260 år. 1986. Libris 3264927 

• Rörstrands porslin
• Rörstrand museum i Lidköping
• Porslinsfabriken i Lidköping
• Sök i samlingarna, Rörstrands museum
• Rörstrands porslinsfabrik 1926 hos Digitaltmuseum skapat av Tekniska Museet