Amerikansk sjöorre

	Amerikansk sjöorre; Status i världen: Nära hotad
	En adult hane, amerikansk sjöorre.; Notera den stora gula näbbknölen.
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Djur; Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur; Chordata
Understam	Ryggradsdjur; Vertebrata
Klass	Fåglar; Aves
Ordning	Andfåglar; Anseriformes
Familj	Änder; Anatidae
Släkte	Melanitta
Art	Amerikansk sjöorre; M. americana
Vetenskapligt namn
	§ Melanitta americana
Auktor	Swainson, 1831
Utbredning
Synonymer
	Melanitta nigra americana;

Amerikansk sjöorre (Melanitta americana) är en mörk and som häckar i Nordamerika, men även i östra Sibirien.^[2] Den häckar i Nordamerika västra Alaska och kanadensiska Quebec, men även i östra Ryssland öster om floden Lena. Den övervintrar utmed Nordamerikas båda kuster samt i Stora Sjöarna, i Asien huvudsakligen utmed sydöstra Rysslands kust samt i Japan och Korea. Tidigare behandlades den som underart till sjöorren, men urskiljs numera allmänt som egen art. Den minskar rätt kraftigt i antal och anses därför vara nära hotad.

Utseende och läte

Amerikansk sjöorre mäter 44-54 cm, vilket gör den lika stor som sjöorren.^[3] Hanen är något större än honan. I adult dräkt är amerikansk sjöorre, liksom sjöorren, svart med mörka vingar som dock har ljusare handpennor. Adult hona är gråbrun med mörkare brunsvart hätta och nacke.

I stort är den snarlik sin nära släkting, men den adulta hanen är diagnostisk på grund av sin stora gula näbbknöl, i nederkant till och med gulorange. Vidare har den tjockare hals.^[3] Honan är mycket lik sjöorrens hona, men skiljer sig på att teckningen i nacken är något bredare, nageln på näbben lite mer nedåtböjd samt att vissa honors mörka näbbar är mönstrade i gult.^[3] De skiljer sig också åt genom dess sorgsamma spelläte är mycket mer utdraget (0,7 sekunder jämfört med 0,1).^[4]

Utbredning och systematik

Amerikansk sjöorre beskrevs vetenskapligt av naturforskaren William Swainson år 1831. Artepitetet americana betyder just "amerikansk".^[5]

Amerikansk sjöorre är en flyttfågel som häckar i Ryssland öster om floden Lena, på Kamtjatka-halvön, i västra Alaska och i Québec i Kanada. Den övervintrar i Stora sjöarna och utefter Nordamerikas västra och östra kust, men också i Ryssland, norra och centrala Japan, Korea och till och från i östra Kina.^[6]

Flock med flyttande amerikansk sjöorre, i november utanför Floridas kust.

Amerikansk sjöorre i Europa

Amerikansk sjöorre påträffas tillfälligt i Europa.^[7] I Sverige gjordes första fyndet 10/18 1994 av en sträckande hane vid Segerstads fyr på Öland. Fram till och med 2022 har sammanlagt 49 fynd gjorts, sedan 2003 årligen. Alla fynden har utgjorts av hanar, de allra flesta under vårsträcket i april och maj och ofta i Halland, på Utlängan i Blekinge och i Ottenby på Öland.^[8]

Artstatus

Tidigare kategoriserades amerikansk sjöorre som en underart till sjöorre. Forskning har dock visat att det finns skillnader i både läten och utseende.^[9]^[10]^[11]^[12] Numera kategoriseras de generellt som två goda arter,^[13]^[2]^[14] av Birdlife Sverige (tidigare Sveriges ornitologiska förening) sedan 2011.^[15]

Ekologi

Häckning

Amerikansk sjöorre häckar i gölar, småsjöar eller åar på tundra, tajga eller myrliknande områden, och sällan inne i skog.^[16] Paren bildas vintertid och häckningen påbörjas i månadsskiftet maj-juni. Honan, som är starkt platstrogen, lägger sex till åtta gulbruna ägg, varpå hanen överger honan.^[16] Äggen ruvas i 28-31 dagar.^[16]

Flyttning och övervintring

Hanarna börjar flytta från häckningsområdet redan i juni och samlas i stora mängder för att rugga i James Bay och Hudson Bay.^[16] Under flyttningen har stora antal observerats utmed Kommendörsöarna, Kamtjatkahalvön och Kurilerna.^[16] De övervintrar gärna i relativt grunda områden utmed låglänta exponerade kuster, men kan under flyttningen också besöka våtmarker inåt landet.^[16]

Föda

Fågeln lever mestadels på mollusker, men äter även insekter, kräftdjur, maskar, småfisk och växtmaterial. Under sommaren lever honan på fjädermyggslarver och vattenloppor, medan ungarna först äter frön och insekter från vattenytan innan de går över till samma föda som honan.^[16] Amerikanska sjöorren dyker efter sin föda.

Status och hot

Världspopulationen för amerikansk sjöorre uppskattas till 530 000–830 000 individer.^[17] Den tros minska relativt kraftigt och kategoriseras därför som nära hotad av internationella naturvårdsunionen IUCN.^[1] Av de olika hoten tros klimatförändringar vara det största. Minskat snötäcke i de nordamerikanska boreala områden där fåglarna häckar har kopplats till populationsnedgångar bland svärtor och sjöorrar, sannolikt på grund av en misanpassning mellan häckningstid och tillgång på föda.^[18] Framtida försurning i haven tros också påverka tillgången på musslor som utgör en stor del av sjöorrarnas föda.^[19]^[20] Utfiskning av skaldjur,^[21] oljeutsläpp^[22]^[23] och i vissa områden övergödning utgör också hot mot arten^[21]. Tidigare utsattes den för hårt jakttryck, med som mest minst 24 000 skjutna fåglar i USA 1974 och 23 000 årligen i Kanada 1974–1982.^[24] Senare tid har dock antalet jägare och fällda fåglar minskat drastiskt.

Noter

^ [a b] BirdLife International 2018 Melanitta americana . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 7 januari 2021.
^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 47. ISBN 978-91-7424-039-9
^ Sangster, G. (2009). Acoustic differences between the scoters Melanitta nigra nigra and M. n. americana Arkiverad 9 juli 2021 hämtat från the Wayback Machine.. Wilson J. Orn. 121(4): 696–702.
^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4
^ del Hoyo, J., Collar, N. & Kirwan, G.M. (2017). Black Scoter (Melanitta americana). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från http://www.hbw.com/node/467115 28 maj 2017).
^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 192. ISBN 978-84-941892-9-6
^ Amerikansk sjöorre, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
^ Collinson, M. et al. 2006. Species limits within the genus Melanitta, the scoters. Brit. Birds 99: 183–201.
^ Dean, A. R. 1989. Distinguishing characters of American/East Asian race of Common Scoter Arkiverad 9 juli 2021 hämtat från the Wayback Machine.. Brit. Birds 82: 615–616.
^ Dwight, J. A. 1914. The molts and plumages of the Scoters, genus Oidemia (Melanitta). Auk 31: 293–308.
^ Livezey, B.C. 1995. Phylogeny and evolutionary ecology of modern seaducks (Anatidae: Mergini). Condor 97: 233–255.
^ George Sangster, Martin Collinson, Andreas Helbig, Alan Knox & David Parkin. Taxonomic recommendations for British birds: third report Ibis (2005), 147:821-826.
^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.2). doi : 10.14344/IOC.ML.11.2.
^ Björn Anderson, Erling Jirle & Lars Svensson. Förändringar i listan över Holarktis fåglar – Rapport Nr 2 från SOF:s taxonomikommitté, Vår Fågelvärld, #1, (2007), sid 16–17.
^ [a b c d e f g] Kear, J. ed. (2005) Ducks, Geese and Swans. Oxford University Press, Oxford
^ Delany, S. and Scott, D. 2006. Waterbird population estimates. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands.
^ Drever, M.C., Clarck, R.G., Derksen, C., Slattery, S.M., Toose, P., Nudds, T.D. 2011. Population vulnerability to climate change linked to timing of breeding in boreal ducks. Global Change biology 18(2): 480-492.
^ Carboneras, C. & Kirwan, G.M. 2017. Common Scoter (Melanitta nigra). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (ed.), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.
^ Steinacher M. , Joos, F., Frolicher, T.L., Plattner, G.K., Doney, S.C. 2009. Imminent ocean acidification in the Arctic projected with the NCAR global coupled carbon cycle-climate model. Biogeosciences 6(515-533)
^ [a b] Kear, J. 2005. Ducks, geese and swans volume 2: species accounts (Cairina to Mergus). Oxford University Press, Oxford, U.K.
^ Gorski, W.; Jakuczun, B.; Nitecki, C.; Petryna, A. 1977. Investigation of oil pollution on the Polish Baltic coast in 1974-1975. Przeglad Zoologiczny 21(1): 20-23.
^ Nikolaeva, N.G.; Spiridonov, V.A.; Krasnov, Y.V. 2006. Existing and proposed marine protected areas and their relevance for seabird conservation: a case study in the Barents Sea region. In: G. Boere, C. Galbraith and D. Stroud (eds), Waterbirds around the world, pp. 743-749. The Stationery Office, Edinburgh, UK.
^ Bordage, D. and Savard, J. L. 2011. Black Scoter (Melanitta americana), version 2.0. In The Birds of North America (A. F. Poole, Editor). Ithaca, NY Available at: https://doi.org/10.2173/bna.177. (Accessed: 16.08.18).

Externa länkar

Wikispecies har information om amerikansk sjöorre.
Artförteckning
Wikimedia Commons har media som rör amerikansk sjöorre.
Bilder & media
Wiktionary har ett uppslag om amerikansk sjöorre.
Ordbok
Läten på xeno-canto.org

[IUCN-1] [a b] BirdLife International 2018 Melanitta americana . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 7 januari 2021.

[CC-2] [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11

[Fågelguiden-3] [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 47. ISBN 978-91-7424-039-9

[s-4] Sangster, G. (2009). Acoustic differences between the scoters Melanitta nigra nigra and M. n. americana Arkiverad 9 juli 2021 hämtat från the Wayback Machine.. Wilson J. Orn. 121(4): 696–702.

[5] James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

[hbw-6] Hoyo, J., Collar, N. & Kirwan, G.M. (2017). Black Scoter (Melanitta americana). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från http://www.hbw.com/node/467115 28 maj 2017).

[Mitchell-7] Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 192. ISBN 978-84-941892-9-6

[8] Amerikansk sjöorre, BirdLife Sveriges raritetskatalog.

[9] Collinson, M. et al. 2006. Species limits within the genus Melanitta, the scoters. Brit. Birds 99: 183–201.

[10] Dean, A. R. 1989. Distinguishing characters of American/East Asian race of Common Scoter Arkiverad 9 juli 2021 hämtat från the Wayback Machine.. Brit. Birds 82: 615–616.

[11] Dwight, J. A. 1914. The molts and plumages of the Scoters, genus Oidemia (Melanitta). Auk 31: 293–308.

[12] Livezey, B.C. 1995. Phylogeny and evolutionary ecology of modern seaducks (Anatidae: Mergini). Condor 97: 233–255.

[13] George Sangster, Martin Collinson, Andreas Helbig, Alan Knox & David Parkin. Taxonomic recommendations for British birds: third report Ibis (2005), 147:821-826.

[IOC-14] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.2). doi : 10.14344/IOC.ML.11.2.

[15] Björn Anderson, Erling Jirle & Lars Svensson. Förändringar i listan över Holarktis fåglar – Rapport Nr 2 från SOF:s taxonomikommitté, Vår Fågelvärld, #1, (2007), sid 16–17.

[k-16] [a b c d e f g] Kear, J. ed. (2005) Ducks, Geese and Swans. Oxford University Press, Oxford

[17] Delany, S. and Scott, D. 2006. Waterbird population estimates. Wetlands International, Wageningen, The Netherlands.

[18] Drever, M.C., Clarck, R.G., Derksen, C., Slattery, S.M., Toose, P., Nudds, T.D. 2011. Population vulnerability to climate change linked to timing of breeding in boreal ducks. Global Change biology 18(2): 480-492.

[19] Carboneras, C. & Kirwan, G.M. 2017. Common Scoter (Melanitta nigra). In: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (ed.), Handbook of the Birds of the World Alive, Lynx Edicions, Barcelona.

[20] Steinacher M. , Joos, F., Frolicher, T.L., Plattner, G.K., Doney, S.C. 2009. Imminent ocean acidification in the Arctic projected with the NCAR global coupled carbon cycle-climate model. Biogeosciences 6(515-533)

[Kear-21] [a b] Kear, J. 2005. Ducks, geese and swans volume 2: species accounts (Cairina to Mergus). Oxford University Press, Oxford, U.K.

[22] Gorski, W.; Jakuczun, B.; Nitecki, C.; Petryna, A. 1977. Investigation of oil pollution on the Polish Baltic coast in 1974-1975. Przeglad Zoologiczny 21(1): 20-23.

[23] Nikolaeva, N.G.; Spiridonov, V.A.; Krasnov, Y.V. 2006. Existing and proposed marine protected areas and their relevance for seabird conservation: a case study in the Barents Sea region. In: G. Boere, C. Galbraith and D. Stroud (eds), Waterbirds around the world, pp. 743-749. The Stationery Office, Edinburgh, UK.

[24] Bordage, D. and Savard, J. L. 2011. Black Scoter (Melanitta americana), version 2.0. In The Birds of North America (A. F. Poole, Editor). Ithaca, NY Available at: https://doi.org/10.2173/bna.177. (Accessed: 16.08.18).

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]

[20]

[21]

[22]

[23]

[24]