KPV

Krupnokalibernyj Pulemjot Vladimirova
Beskrivning
Typ	Kulspruta
Ursprungsland	Sovjetunionen
Tjänstehistoria
Produktionshistoria
Designer	Vladimirov
Designdatum	1942 - 1944
Tillverkare	V. A. Degtjarev
Produktionsperiod	1949 -
Varianter	KPV, KPVT
Specifikationer
Kaliber	14,5 x 114 mm
Piplängd	1345 mm
Magasin	40/50 patroners bälten
Låsmekanism	Kort piprekyl
Längd	1980 mm
Vikt	47,5 – 50,2 kg
Eldhastighet	550 - 600 skott per minut
Utgångshastighet	1000 m/sek
Effektiv räckvidd	effektiv: 1600 m maximal: 2000 m

KPV (Krupnokalibernyj Pulemjot Vladimirova, ryska: Крупнокалиберный пулемёт Владимирова КПВ; Grovkalibrigt Maskingevär Vladimirov) är en tung kulspruta. Den utvecklades av Sovjetunionen i början av 1940-talet och är fortfarande vanligt förekommande.^[1]

KPV har förekommit i en mängd olika varianter.^[1] Under andra världskriget användes den som luft- och pansarvärnsvapen av det Sovjetiska infanteriet.^[2] Senare har man använt den i olika typer av stridsfordon.^[1][3] Här följer några varianter:

• PKP: Ursprunglig beteckning, kulspruta på lavett med hjul för infanteriet.
• KPV: Standardvarianten, används som luftvärnskulspruta.
• KPVT: Primär tornbeväpning i olika pansarfordon som till exempel BRDM-2 och BTR-serien (dock ej BTR-90)

KPV var standardbeväpning i Sovjetunionens väpnade styrkor fram till slutet av 80-talet. Den är fortfarande vanligt förekommande, särskilt i Arabvärlden.^[4]

• 
  En KPVT monterad i tornet på en polsk BRDM-2.
• 
  Fyra KPV i luftvärnssystemet ZPU-4.
• 
  En irakisk polisbil med en modifierad KPV.