Ingrid Ylva: Skillnad mellan sidversioner

Ingrid Ylva, född på 1100-talet (födelseår okänt), död omkring 1251, var en medeltida svensk högättad kvinna, mor till regenten Birger jarl och gift med Magnus Minnisköld.

Olaus Petri hävdade att Sune Sik den äldre, son till Sverker den äldre var Ingrid Ylvas far, en uppgift som varken motsägs eller bekräftas av tillgängliga källor.^[1] Uppgiften saknas hos Johannes Bureus avskrift av samma källa som Olaus Petri utnyttjade. Bland andra Nils Ahnlund och Markus Lindberg har dock satt tilltro till uppgiften.^[2][3] Modern är helt okänd.

Åke Ohlmarks har på lösa grunder antagit att namnet "Ylva" indikerar en härstamning från den gamla östgötska stormannaätten Ylvingarna. Det namnet är en kvinnlig form av Ulv (Ulf) och betyder varginna, och i källorna får Ingrid även det latinska tillnamnet Lupa.^[4]

Ingrid Ylva gifte sig första gången med Magnus Minnisköld till Bjälbo. Hon gifte senare om sig men hennes andre make är till namnet okänd. År 1234 blev hennes son Birger svåger till kungen Erik Eriksson, och 1250 blev Ylvas sonson Valdemar kung och hennes son Birger blev regent. Hon dog enligt Gråbrödradiariet år 1251 och begravdes år 1252.

I sitt andra äktenskap fick hon sonen Elof.

Ingrid Ylva var känd för sina påstådda magiska förmågor; hon ansågs vara en så kallad "vit" magiker, som använde trolldom för det godas skull, och det finns många historier om dessa bedrifter. Hon ansågs också vara synsk. Enligt legenden förutspådde hon, att hennes familj skulle ha makten över tronen så länge hennes huvud hölls högt, och sonen lät då begrava henne upprättstående.^[1]

• Bjälboätten

• Ingrid Ylva i Wilhelmina Stålberg, Anteckningar om svenska qvinnor (1864)

• Jan Guillou, "Häxornas försvarare".
• Åke Ohlmarks: Alla Sveriges prinsessor (Stockholm 1979)