Robinson Crusoe/Första avdelningen
| ← LEVNADSTECKNING ÖVER FÖRFATTAREN |
|
ANDRA AVDELNINGEN → |
Robinson Crusoe.
I STADEN YORK föddes jag år 1632 och härstammar från en god familj, som dock icke leder sitt ursprung från detta land. Min far var nämligen en utländing, som först skådade dagens ljus i Bremen. Från denna stad överflyttade han till Hull, där han slog sig ned som köpman. Då han slutligen med en samlad förmögenhet på fickan drog sig tillbaka från affärerna, flyttade han till York, min mors födelsestad. Hon tillhörde en av provinsens mera framstående familjer, vid namn Robinson, och sålunda kom jag att heta Robinson Kreutznaer. Men till följd av det i England vanliga bruket att förvrida ord kallade man oss snart — ja, vi själva kalla och skriva oss Crusoe, såsom ock mina kamrater alltid benämnde mig.
Jag hade tvenne äldre bröder, av vilka den ene var överstelöjtnant vid ett i Flandern förlagt engelskt infanteriregemente, vilket på sin tid kommenderades av den ryktbare överste Lockhart. Denne broder stupade i striden mot spanjorerna vid Dunkerque. Vad som blev av min andre broder har jag aldrig sport, lika litet som mina föräldrar fått spörja vad som blivit av mig.
Som jag var den tredje sonen i familjen och icke uppfostrades till något visst yrke, började jag tidigt välva äventyrliga planer i mitt huvud. Min far, som var en ganska kunnig man, hade dels själv undervisat mig i alla vanliga kunskapsgrenar, dels låtit mig besöka stadens friskola, och hans mening var, att jag skulle beträda den juridiska banan. Men min håg stod avgjort åt sjön, och för att få följa denna böjelse, trotsade jag min fars vilja, ja, befallning och var likgiltig för min mors och mina vänners alla böner och föreställningar. Det tycktes verkligen ligga något oundvikligt öde till grund för denna min naturs starka dragning åt ett håll, som skulle leda mig till de svåra öden jag sedan måste genomgå.
Min far, som var en förståndig och erfaren man, avrådde mig på det ivrigaste att följa min böjelse. En morgon kallade han mig in i sitt rum, där gikten höll honom fängslad, och gjorde mig de allvarligaste föreställningar angående denna sak. Han frågade mig, om väl något annat skäl än blott äventyrslystnad kunde ligga till grund för min åstundan att lämna min fars hus och mitt fädernesland, där jag kunde få det bra i alla avseenden och genom flit och duglighet förvärva mig en lycklig ställning, som borde tillförsäkra mig ett lugnt och angenämt liv. Han sade mig, att det å ena sidan endast vore personer i olyckliga omständigheter eller å andra endast mycket framstående män, som begåvo sig ut på äventyrliga färder för att komma sig upp genom djärva företag eller genom mera ovanliga sådana vinna ära och ryktbarhet. Men detta vore antingen för högt över eller för långt under min ställning, vilken vore att söka emellan de båda ytterligheterna. Genom lång erfarenhet hade han funnit denna ställning, som han ville kalla den högsta inom de lägre klasserna, vara den bästa för människan. Hon var inom densamma varken utsatt för arbetsklassens nöd, umbäranden, vedermödor, ansträngningar och lidanden, ej häller fången i de högre klassernas övermod, yppighet, avund och ärelystnad. Jag kunde ju själv döma om den lycka, detta stånd innebure, av den omständigheten, att det alltid var föremål för de andra klassernas avund. Konungar hava ofta beklagat sig över sin ansvarsfulla ställning på samhällets höjder och önskat, att de fått leva mitt emellan de båda ytterligheterna, de höga och de låga, och den vise angav den rätta grundvalen för en sann lycka i sin bön: »Fattigdom eller rikedom giv mig icke.»
Vidare bad han mig aktgiva på, att livets största olyckor vanligen träffa den högsta och den lägsta klassen i samhället. Medelklassen var däremot mindre utsatt för svårigheter; den vore ej i så hög grad blottställd för lyckans växlingar, som de högsta och lägsta stånden. Ej heller vore den underkastad alla dessa andliga och lekamliga lidanden, vilka så ofta hemsöka de båda andra klasserna såsom en naturlig följd av de förnämes yppighet, utsvävningar och förvända levnadssätt å ena sidan, och å andra av de fattiges överansträngning, brist på det nödvändiga, hunger och otjänlig föda.
Medelklassens ställning, fortfor han, är bäst ägnad för alla slags dygder och en källa till njutningar av alla slag; dess välsignelser äro frid och förnöjsamhet, hälsa och vila, måttlighet, återhållsamhet, ett trevligt umgängesliv och angenäma förströelser. Inom denna klass framlever människan ett lugnt och stilla liv och går en lugn död tillmötes. Hon behöver ej jäktas av ett överdrivet kropps- eller själsarbete för att förvärva sitt dagliga bröd; hon oroas icke av brydsamma omständigheter, som beröva själen dess ro och kroppen dess vila; ej heller förtäres hon av hemlig avund eller frätes av en ruvande ärelystnad. Försatt i lyckliga omständigheter är hennes väg genom världen lätt; hon är medveten om sin lycka och lär av varje dags erfarenhet att skatta den högre, och sålunda njuter hon livets sötma utan att behöva smaka dess bitterhet.
Därefter bad han mig enträget och på det ömmaste att icke störta mig i svårigheter, för vilka såväl naturen själv som min börd syntes hava velat skydda mig. Jag vore ju ej nödsakad att förtjäna mitt uppehälle på ett sådant sätt. Han skulle sörja för mig och söka förhjälpa mig till den levnadsställning, som bäst passade för mig. Om jag ej bleve tillfredsställd och lycklig i världen, så vore det mitt eget fel. Han vore nu fri från allt ansvar, sedan han fullgjort sin plikt, att varna mig för ett steg, som han visste skulle leda till mitt fördärv. Genom att uppmuntra mig i min dårskap ville han ej göra sig delaktig i det öde, som säkerligen komme att drabba mig. Och slutligen bad han mig att av min äldste broders öde taga ett varnande exempel. Han hade på allt sätt avrått denne ifrån att begiva sig till Nederländerna; men hans ungdomliga övermod förledde honom att trotsa allt och gå ut i kriget, där han även fann sin död.
— Och fastän jag icke skall upphöra att bedja för dig, slutade min far, kan jag dock icke underlåta att säga dig, att om du framhärdar i din dåraktiga avsikt, så skall icke Guds välsignelse vila över dig; du skall en gång, och kanske snarare än du tror, komma att ångra, att du föraktade mitt faderliga råd; men då skall du icke hava någon, som räcker dig en hjälpande hand.
Mot slutet av min fars förmaningar, vilka voro verkligt profetiska, fastän han väl svårligen själv kunde veta det, såg jag stora tårar tillra ned för hans kinder, synnerligen då han nämnde min avlidne broder; och då han yttrade, att jag en gång skulle komma att ångra mitt handlingssätt, men hava ingen som brydde sig om mig, blev han så överväldigad av sin rörelse, att han avbröt med orden: Mitt hjärta är för fullt; jag kan icke säga något mera.
Jag blev djupt gripen av min fars ord, och huru kunde jag väl annat? Jag beslöt att icke mera tänka på att begiva mig ut i världen utan stanna hemma enligt min fars önskan. Men ack, några få dagar voro nog för att låta min gamla lust med förnyad styrka återvakna, och jag beslöt att i all tysthet rymma från hemmet. Men jag handlade därför icke överilat, utan avvaktade en dag, då jag tyckte att min mor var litet gladare än vanligt. Jag sade henne då, att min önskan att få se mig omkring i världen var så obetvinglig, att jag icke kunde ägna mig åt något yrke med den lust och beslutsamhet, som erfordrades för att genomgå lärotiden. Därför gjorde min far bäst uti att giva mig sitt samtycke, eljes tvingade han mig att resa det förutan. Jag var ju redan aderton år och således för gammal att bliva lärling i något hantverk eller skrivare hos någon advokat, och om jag även försökte det, så skulle jag ej länge kunna hålla ut. Med all säkerhet komme jag att rymma från min principal, innan lärotiden vore ute, — för att få gå till sjöss. Jag bad henne därför tala med min far om, att jag skulle få göra en sjöresa, och om jag ej tyckte om detta yrke, skulle jag efter min återkomst stanna hemma och genom dubbel flit taga igen den tid jag förspillt.
Min mor blev mycket upprörd av mina ord och sade sig säkert veta, att det ej skulle tjäna till något att tala med min far om saken, emedan han aldrig skulle giva sitt samtycke till något, som vore till min skada. Hon undrade på att jag, efter det samtal jag nyligen haft med min far, kunde tänka på att fasthålla vid mitt beslut. Men om jag nödvändigt ville löpa i fördärvet och ej kunde hållas tillbaka av något, så finge jag skylla mig själv. Mina föräldrars samtycke kunde jag aldrig hoppas vinna; ej heller skulle jag kunna säga, att min mor lånat sitt öra till något, som var min far emot.
Fastän min mor sålunda vägrade att framföra mitt ärende till min far, fick jag dock sedermera höra, att hon för honom återgivit hela vårt samtal. Det hade vållat honom stort bekymmer, och med en djup suck hade han yttrat: »Pojken kunde bliva lycklig, om han stannade hemma, men om han begiver sig ut i världen, blir han den olyckligaste varelse på jorden. Jag kan inte giva mitt samtycke därtill.»
Jag höll ut hemma nästan ännu ett helt år, men vägrade ståndaktigt att binda mig vid någon bestämd sysselsättning, utan sökte så ofta sig göra lät övertala mina föräldrar att frångå sin motvilja mot det yrke, till vilket min håg så avgjort stod. Så en dag, då jag var i Hull, dit jag händelsevis och utan särskild orsak begivit mig, träffade jag en av mina skolkamrater, som skulle till London med ett fartyg, vilket tillhörde hans far. Han frågade mig, om jag ej ville följa med — det skulle inte kosta mig någonting. Vid avresan från hemmet hade jag ej ämnat att nu sätta min plan i verket, men då nu tillfälle erbjöd sig, tvekade jag ej; och utan att rådgöra med mina föräldrar eller ens underrätta dem, begav jag mig åstad. Ja, jag bad ej ens om Guds välsignelse, och i en olycklig stund var det i sanning, som jag den 1 september 1651 gick ombord på det till London destinerade fartyget.
Jag tror knappt att någon ung äventyrares olyckor börjat tidigare och fortsatt längre än mina. Skeppet hade ej hunnit längre än utanför Humbers mynning, innan det började blåsa starkt och sjön gå hög. Som jag aldrig förr varit ute på havet blev jag både sjuk och rädd. Jag började nu allvarligt tänka på vad jag gjort och hur rättvist jag blivit träffad av himlens dom för det jag egensinnigt lämnat mitt föräldrahem och svikit min plikt. Mina föräldrars alla goda råd, min fars tårar och min mors böner kommo mig nu i sinnet, och mitt samvete, som då ej hunnit bliva så förhärdat som sedermera, förebrådde mig mitt visade förakt för goda råd och min olydnad mot Gud och mot min fader.
Emellertid tilltog stormen och sjön gick mycket hög, ehuru detta var ett intet mot vad jag sedan fått uppleva. Men jag var då så ung och oerfaren; jag trodde att varenda våg skulle uppsluka mig och att skeppet strax gick till botten. I denna min ångest gjorde jag många löften och fattade det beslut, att om Gud ville bevara mitt liv och jag åter komme i land, så skulle jag begiva mig direkt till min far och aldrig i hela mitt liv vidare sätta min fot på ett däck. Jag ville lyda hans råd och aldrig mera kasta mig i sådana faror och olyckor. Jag insåg nu tydligt, hur rätt han haft i sitt påstående, att medelklassens ställning i livet var den bästa: huru lugnt och bekvämt hade icke han framlevat sina dagar, han som aldrig varit utsatt för sjöns faror! Jag beslöt att likt den förlorade sonen återvända till min fader.
Dessa kloka och förståndiga tankar fortforo så länge stormen varade, ja, t. o. m. något längre. Men följande dag mojnade vinden, sjön vart lugnare, och jag började bliva litet van vid den. Jag var dock mycket allvarlig hela dagen och dessutom en smula sjösjuk; men mot kvällen klarnade himlen; stormen lade sig alldeles, och en utmärkt vacker afton följde. Solen gick ned klar och steg nästa morgon strålande upp; vinden var svag och sjön låg lugn, och när solens strålar spelade över vågorna, tyckte jag mig aldrig ha iakttagit något skönare skådespel.
Jag hade sovit gott under natten och var nu fullkomligt fri från sjösjuka samt vid gott mod. Med förvåning betraktade jag sjön, som dagen förut varit så upprörd, men nu låg där så stilla och leende.
Mina goda föresatser skulle snart prövas, ty min kamrat, som förmått mig att följa med, kom fram till mig, slog mig på axeln och sade:
— Nå, Bob, hur mår du? Jag tror verkligen du var rädd för den där lilla smulan blåst i går natt!
— Kallar du det en liten smula blåst? frågade jag. Det var ju en förfärlig storm.
— En förfärlig storm! skrattade han. En sådan stackare du är! Det var ingenting annat än en frisk bris, som hjälpte oss ett bra stycke framåt. Men du är bara en sötvattenssjöman, Bob. Kom nu, så ska vi slå det där ur hågen och brygga oss en bål punsch. Ser du inte vilket utmärkt väder det nu är?
Det gick mig som det vanligen plär gå; punschen gjorde mig drucken, och alla mina löften, min ånger och mina beslut för framtiden dränktes i denna enda natts utsvävningar. Liksom sjöns yta återtog sitt jämna utseende och icke vidare bar något spår efter stormen, så förgingo även min fruktan och de i nöden gjorda löftena. Visserligen kommo de allvarliga tankarne stundom tillbaka, men jag visade dem ifrån mig och hängav mig åt dryckenskap och lättsinnigt umgänge, och på fem eller sex dagar besegrade jag mitt samvete så fullständigt jag gärna kunde önska för att icke vidare oroas därav. Men jag hade ännu en prövning att genomgå, och som i sådana fall vanligen plär ske, berövade mig försynen varje möjlighet till undskyllan; ty om jag ej ville taga varning av det redan skedda, skulle den nästa påminnelsen bliva sådan, att även den mest förhärdade bland oss måste erkänna farans vidd och anropa himmelen om förbarmande.
På sjätte dagen av vår resa nådde vi Yarmouths redd, ty som vinden varit emot och vädret lugnt, hade vi icke hunnit långt efter stormen. Vi nödgades ankra här och blevo liggande på redden under åtta dagars tid, varunder många fartyg från Newcastle inlöpte därstädes för att avvakta gynnsam vind.
Vi skulle emellertid nog kunnat taga oss uppför floden med tidvattnets hjälp, om det icke blåst för hårt och vindens styrka tilltagit allt mera, sedan vi legat där fyra eller fem dygn. Men som redden ansågs lika god som en hamn, ankargrunden var förträfflig och förtöjningarna mycket starka, var besättningen obekymrad och fruktade icke den minsta fara, utan tillbragte tiden i ro och munterhet. På åttonde dagens morgon tilltog dock vinden i styrka, och vi måste arbeta av alla krafter för att få fartyget fullt i ordning att möta ovädret. Vid middagstiden gick sjön mycket hög, och fartyget började taga in störtsjöar. Ett par gånger trodde vi, att ankaret råkat i drift, varför kaptenen befallde, att pliktankaret skulle kastas.
Nu hade stormens styrka tilltagit i förfärande grad, och jag iakttog, att t. o. m. de gamla sjömännens anleten voro präglade av förskräckelse och ångest. Jag hörde även kaptenen, som var en god sjöman och ivrigt bemödade sig att rädda fartyget, flere gånger mumla för sig själv, då han gick förbi mig: »Gud förbarme dig över oss! Vi äro förlorade, ja, vi äro förlorade!» Jag låg som bedövad i min koj, vilken var belägen i aktern, och kan ej beskriva mitt sinnestillstånd, men när kaptenen själv sade, att vi voro förlorade, blev jag förfärligt rädd och började känna fruktan för döden, fastän den ånger jag första gången erfarit men trampat under fötterna, ej nu ville inställa sig. Jag kröp upp ur min koj och blickade ut: en så förfärlig syn hade jag aldrig förr skådat! Sjöarna gingo höga som bärg och bröto in över oss var tredje eller fjärde minut. Runt omkring härskade fasa och förstörelse; två fartyg, som varit förankrade nära intill oss, hade måst kapa masterna, emedan de voro hårt lastade, och våra sjömän sade, att ett fartyg, som legat för ankar omkring två kilometer framför oss, hade sjunkit. Två andra fartyg, som ankrat i vår närhet, sleto kättingarna och drevo till sjös, även de med kapade master. De lättare lastade löpte minsta risken, men två eller tre av dem drevo förbi oss ut till sjös med endast spriseglet tillsatt.
Fram emot aftonen bådo styrmannen och högbåtsmannen kaptenen att få kapa fockmasten, emedan de annars befarade, att skeppet skulle kantra, och fastän med stor motvilja måste han slutligen samtycka därtill. Men när detta var gjort befanns det, att stormasten stod så osäkert och skakade skeppet så häftigt, att även den måste kapas för att få däcket klart.
Man kan nog föreställa sig i vilket tillstånd jag måste befinna mig, jag som ej förr varit på sjön och som så nyss förut genomgått en sådan förskräckelse. Men för så vitt jag efter så lång tids förlopp kan rätt ihågkomma min tankegång vid detta tillfälle, så var jag tio gånger mera förfärad över att hava frångått de beslut, jag förut fattat, än jag var för själva döden, och detta i förening med fruktan för stormen försatte mig i ett tillstånd, omöjligt att med ord skildra. Men det värsta hade ännu ej kommit. Stormen tilltog med ett sådant raseri, att själva matroserna påstodo sig aldrig förr hava sett något liknande. Vi hade ett gott fartyg, men det var hårt lastat och krängde svårt, så att folket gång på gång ropade att det skulle förlisa. Jag visste ännu ej, vad ordet förlisa betydde, och denna okunnighet var i visst avseende en lycka för mig. Stormen var emellertid så våldsam, att kaptenen, styrmannen och högbåtsmannen samt några andra av besättningen kastade sig på knä och bådo till Gud, varje ögonblick väntande, att skeppet skulle gå till bottnen.
Till råga på olyckan kom mitt i natten en av karlarna upp och skrek, att fartyget sprungit läck; en annan påstod, att det var över en meters vatten i rummet. Alle man kallades nu till pumparna. Jag blev så förskräckt härav, att jag trodde mig skola dö; jag föll baklänges i bädden, där jag suttit, och miste sansen. Snart kom dock en matros och skakade liv i mig under utrop, att jag, som förut ingen nytta gjort, nu gärna kunde pumpa lika väl som de andra. Jag steg upp och gick till pumpen samt arbetade med all iver. Medan pumpningen pågick, fick kaptenen syn på några kolfartyg, som icke voro i stånd att uthärda stormen utan måste länsa undan och drevo rakt ner på oss; han befallde då, att nödskott skulle avlossas. Jag, som ej visste vad detta betydde utan trodde att fartyget remnat eller att något annat förfärligt inträffat, svimmade på fläcken, och som var och en i denna dödsfara blott tänkte på sig själv, brydde sig ingen om mig; en annan intog min plats, och i tanke att jag var död makade han mig åt sidan med foten och lät mig ligga. Det dröjde en god stund, innan jag åter kom till sans.
Vi fortforo att pumpa, men vattnet steg alltjämt i rummet, och det var tydligt, att skeppet snart skulle sjunka. Stormen hade visserligen avtagit något, men som det ej var möjligt att hålla skeppet flott tills vi hunno hamn, fortfor kaptenen att avlossa nödskott.
Ett mindre fartyg, som passerade nära förbi oss, satte ut en båt till vår hjälp. Det var emellertid ett riktigt vågspel att nalkas oss, och det syntes nästan omöjligt för oss att komma ned i båten eller för denne att lägga till vid fartygets sida. Men slutligen lyckades det våra matroser att kasta ett tåg över till karlarna i båten; de fattade tag däri, och vi halade dem med stor ansträngning fram under vårt fartygs akter, varefter vi allesammans firade oss ned i båten.
Det var emellertid fruktlöst att med den lastade båten försöka nå deras eget fartyg, och vi beslöto därför att låta honom driva för vinden, men så mycket som möjligt ro mot land. Vår kapten lovade att betala båten om den bleve sönderslagen mot stranden, och så lyckades vi, än roende och än drivande för vinden; närma oss land i nordlig riktning i närheten av Winterton Ness.
Ungefär en kvarts timme efter det vi lämnat vårt skepp sågo vi det sjunka, och då som först förstod jag, vad det betydde, att ett fartyg förliser. Jag måste tillstå, att jag knappt hade mod att se upp, när sjömännen sade mig, att skutan höll på att gå till botten, ty jag vart hart när tillintetgjord av förskräckelse.
Vår båt gick helt långsamt framåt, men när han höjde sig på vågornas toppar, kunde vi se stranden och en stor mängd människor, som voro samlade för att bispringa oss, då vi kommo tillräckligt nära. Vi kunde emellertid landstiga först sedan vi hunnit förbi Wintertons fyr, från vilken plats kusten buktar in åt väster mot Cromer, så att vi nu voro i lä. Härifrån gingo vi landsvägen till Varmouth, där vi såsom skeppsbrutna blevo mycket vänligt emottagna av såväl stadens styresmän, vilka skaffade oss gott logi, som ock av köpmän och skeppsredare, vilka gåvo oss pängar nog för att vi skulle kunna, allt efter eget gottfinnande, begiva oss till London eller återvända till Hull.
Om jag nu varit klok nog att återvända hem kunde jag blivit lycklig, och min far hade visserligen, såsom vår käre Frälsare säger i sin liknelse, slaktat den gödda kalven för mig. Ty sedan han erfarit, att det skepp, med vilket jag avrest, förlist på Yarmouths redd, svävade han länge i ovisshet om, huruvida jag blivit räddad eller ej.
Men mitt onda öde drev mig framåt med en envishet, som var omöjlig att motstå, och fastän både förnuft och beräknande klokhet manade mig att återvända hem, hade jag dock icke kraft nog därtill. Jag vet ej vad namn jag skall giva den olycksaliga makt, som trots allt driver oss fram mot vår egen ofärd — ofta fast vi själva med öppna ögon skåda faran. Säkerligen var det en dylik hemlighetsfull makt, som tvingade mig att fullfölja den bana, på vilken jag en gång slagit in, trots de båda tydliga varningar, som redan i början mött mig.
Min kamrat, kaptenens son, som redan förut gjort sitt till att förhärda mitt sinne, var nu mindre modig än jag. Då vi ett par dagar efter skeppsbrottet åter råkades i Yarmouth, där vi bodde i skilda kvarter, såg han mycket nedslagen ut och hade helt och hållet bytt om ton. Då han frågade mig, hur jag mådde, lät hans stämma rörd. Han upplyste sin fader om, vem jag var, och att jag gjort denna sjöresa endast på försök för att sedan göra längre resor. Härvid vände sig kaptenen till mig och sade med allvarlig stämma:
— Unge man, ni borde aldrig mera gå till sjös utan anse denna eder olycka såsom ett tydligt tecken till, att ni ej är ämnad till sjöman.
— Men varför det, min herre, svarade jag, ämnar ni er då icke ut på sjön vidare?
— Det är en annan sak, blev svaret. Det är mitt kall och sålunda min plikt; men ni har gjort denna resa på försök, och himlen har låtit er få en försmak av, vad som väntar er, om ni framhärdar i er avsikt. Kanske denna olycka träffat oss för er skull, liksom händelsen var med Jona på skeppet från Tarsis.
Då han nu önskade få veta något närmare om mig, berättade jag honom en del av min historia; då jag slutat utbrast han häftigt:
— Vad har jag väl gjort, att en sådan olycksfågel skulle komma ombord på mitt fartyg? Inte för en hel förmögenhet ville jag en gång till sätta min fot på samma skuta som dul
Sedan han lugnat sig efter denna överilning, som väl hade sin grund i den förlust han lidit, uppmanade han mig allvarligt att återvända till min fader och icke vidare fresta försynen, som ju tydligen ogillade mina planer.
— Unge man, sade han, var säker på, att vart ni än går eller vad ni gör, skall ni ej möta annat än motgångar och svårigheter, så länge er faders välsignelse ej följer er.
Jag svarade honom helt kort, och vi skildes strax därpå för att aldrig mera träffas. Jag, som ännu hade litet pängar kvar, begav mig landsvägen till London, och så väl där som under vägen dit hade jag många strider med mig själv angående min framtid — huruvida jag skulle resa hem eller ånyo gå till sjöss.
Det är nog möjligt, att jag återvänt till mina föräldrar, om jag ej kommit att tänka på, huru folket i hemorten skulle skratta åt mig, huru jag skulle komma att blygas icke blott inför mina föräldrar utan inför var och en annan. Vad denna sak angår har jag ofta sedermera iakttagit, huru dåraktigt och oförnuftigt människor och särskilt de unga vanligen handla, i det de icke blygas för synden men väl för ångern; de blygas ej för en handling, som med rätta stämplar dem som dårar, men de blygas för att återvända till dygdens väg, varigenom de dock skulle visa sig vara i sann mening förnuftiga.
Ännu en tid fortfor jag att vara oense med mig själv, vad jag skulle taga mig till. En oemotståndlig motvilja mot att resa hem behärskade mig alltjämt, och då minnet av de utståndna svårigheterna snart förbleknade, började jag se mig om efter plats på något fartyg.
Det olycksdigra öde, som först drog mig från hemmet och kastade mig ut i vilda äventyr, gjorde sig nu åter gällande och förledde mig att taga ett det olyckligaste steg: jag gick nämligen ombord på ett fartyg, som skulle avgå till Afrikas västkust, eller, som sjömän vanligen pläga uttrycka sig »gå på Guinea»[1]
Min största olycka i allt detta var, att jag icke tog hyra såsom sjöman, då jag visserligen fått styvare arbete men på samma gång kunnat lära yrket och slutligen blivit högbåtsman eller styrman, om icke kapten. Men som det alltid var mitt öde att välja det sämsta, tog jag plats som passagerare, alldenstund jag hade pängar på fickan och snygga kläder på kroppen. Jag ville naturligtvis spela gentleman, och på så sätt varken hade jag något arbete på fartyget eller kunde lära mig något.
Till detta resultat bidrog även den omständigheten, att jag i London råkade i sällskap med en sjökapten, som förut seglat på Guinea och där gjort så goda affärer, att han nu beslutat förnya resan. Denne man fattade tycke för mig, ty på den tiden var jag en ganska trevlig ung man, och då han hörde, att jag hade lust att se mig om i världen, erbjöd han mig fri resa såsom hans kajutkamrat och sällskap. Jag kunde ju för mina pengar köpa några varor och driva byteshandel med och sålunda bereda mig en fördel.
Jag antog glatt detta erbjudande och blev snart mycket god vän med kaptenen, som var en hederlig och bra karl. Tack vare några släktingar, med vilka jag korresponderat, hade jag kunnat förskaffa mig en summa av 700 kronor, den jag enligt kaptenens anvisning nedlade i saker, lämpliga som bytesartiklar.
Detta var den enda resa, varunder jag hade framgång i mina företag, något varför jag till stor del hade att tacka min vän kaptenen. Samtidigt erhöll jag även god kunskap i matematik och navigation, kunde räkna ut ett fartygs kurs och göra observationer jämte annat, som hör till det nödvändiga för en sjöman att veta. Ty kaptenen fann ett nöje i att lära mig detta, och jag erfor lika stort nöje att tillägna mig hans undervisning, så att denna resa gjorde mig både till sjöman och köpman. Jag medförde nämligen hem icke mindre än tre kilogram guldstoft, dem jag vid min återkomst till London sålde för 5,400 kr. Dessa så lätt förvärvade penningar fyllde mitt huvud med de mest vittsvävande planer och blevo sålunda den medelbara orsaken till mitt slutliga olycksöde.
Men även under denna resa hade jag svårigheter att utstå; i synnerhet var jag illa angripen av klimatfeber, framkallad av den utomordentliga hettan vid kusten, där vi drevo vår huvudsakliga handel, från femton grader nordlig latitud till ekvatorn.
Olyckligtvis dog min vän kaptenen strax efter vår hemkomst. Det oaktat beslöt jag ännu en gång företaga samma resa, då jag nu hade börjat min bana såsom köpman på Guineakusten. Med varor till 2,000 kronors värde steg jag ombord på samma fartyg, vars styrman under förra resan nu blivit befälhavare. Rästen av mina besparingar från föregående resan anförtrodde jag åt min väns änka, som redligt förvaltade dem åt mig.
Denna nya resa skulle emellertid bliva en av de olyckligaste jag någonsin gjort. Ty just då vi tidigt en morgon befunno oss emellan Kanarie-öarna och afrikanska kusten, blevo vi plötsligt överraskade av en morisk sjörövare, som satte till varenda klut och började förfölja oss. Även vi hissade alla segel för att undkomma, men all den stund sjörövarens fartyg var snabbare än vårt, så att det inom några timmar måste upphinna oss, gjorde vi oss i ordning till strid. Vårt fartyg förde tolv kanoner; sjörövarens däremot aderton. Vid pass klockan tre på eftermiddagen hade han hunnit upp oss, och då han av misstag drejade bi långsides i stället för akter över, som han ämnat, gåvo vi honom en bredsida med åtta kanoner. Till följd härav drog han sig tillbaka efter att först hava besvarat vår eld, varjämte den nära två hundra man starka besättning, sjörövaren förde, även undfägnade oss med gevärseld. Lyckligtvis blev dock ingen av vårt folk sårad, emedan de i tid sökt skydd; men sjörövaren gjorde sig i ordning till ett nytt anfall liksom vi till försvar. Nästa gång sköt han fram vid vår andra sida och äntrade oss, varvid sextio man kommo över på vårt däck. Dessa började genast hugga in på rigg och segel, men vi anföllo dem med bössor, pikar och annat, som kunde tjänstgöra som vapen, och jagade dem sålunda två gånger från däck. Men för att i korthet berätta denna sorgliga del av vår historia, kan det vara nog sagt, att vårt fartyg blev ramponerat, tre av vårt folk dödade och åtta sårade; vi voro nödsakade att giva oss samt fördes alla såsom fångar till Saleh, en morerna tillhörig hamn.
Jag blev ej så illa behandlad som jag först väntat, och icke heller blev jag som de andre förd in i landet till kejsarens hov. Sjörövarekaptenen behöll mig i stället såsom sin särskilda pris och gjorde mig till sin slav, ty jag var ung och vig och sålunda i hans smak. Detta plötsliga omslag i mina omständigheter, från köpman till en stackars slav, bragte mig i förtvivlan och jag tänkte nu på min fars förutsägelse, att jag skulle råka i elände och icke hava någon, som räckte mig en hjälpande hand. Detta hade nu bokstavligen gått i fullbordan, tänkte jag — Guds straffande hand hade äntligen träffat mig. Men ack, detta var blott en försmak av det elände jag ännu hade att genomgå, såsom fortsättningen av denna berättelse nogsamt kommer att visa.
Min nye herre förde mig till sitt hem, men jag hoppades han skulle taga mig med sig ut, då han åter gick till sjöss. Det skulle väl då förr eller senare bliva hans öde att tagas till fånga av något spanskt eller portugisiskt örlogsfartyg, och då återfinge jag min frihet. Men detta mitt hopp blev snart gäckat, ty när han åter seglade ut, lämnade han mig hemma att se efter hans trädgård och göra de vanliga slavsysslorna i huset, och efter sin återkomst befallde han mig att ligga ombord på fartyget för att vakta det.
Numera tänkte jag på ingenting annat än flykt och huru denna bäst skulle verkställas; men hur jag än funderade, kunde jag ej finna någon utväg. Jag hade ju ingen, som kunde hjälpa mig, ingen olyckskamrat, och själv var jag den ende engelsmannen på platsen. Sålunda gingo två år, under vilken tid jag alltjämt välvde rymningsplaner i mitt huvud, utan att dock få något tillfälle att genomföra dem.
Men efter dessa två års förlopp inträffade en egendomlig händelse, som på nytt hos mig uppväckte den gamla tanken att göra ett försök till befrielse. Min herre, som då legat hemma längre än vanligt till följd av, såsom jag fick höra, brist på pängar till fartygets utrustning, hade för vana att en eller två gånger i veckan, ibland oftare om vädret var vackert, taga skeppsbåten och fara ut på redden för att fiska. Han lät då alltid mig och en morisk yngling följa med för att ro. Som jag var en skicklig metare hände det ock ibland, att han skickade mig ut tillsamman med en mor, som var hans släkting, samt den ovannämnde ynglingen — »morisken», såsom han kallades — för att skaffa honom fisk.
En gång medföljde jag min herre på en dylik fisketur en lugn morgon, då plötsligt en så tät dimma uppstod, att vi förlorade stranden ur sikte, fastän vi icke befunno oss mer än två kilometer därifrån. Vi rodde på måfå hela dagen och följande natten, och när nästa morgon inbröt, funno vi att vi rott ut till sjöss i stället för åt land och att vi voro åtminstone åtta kilometer från stranden. Det lyckades oss dock att komma välbehållna hem, fastän med mycket arbete och icke utan fara, ty det hade börjat blåsa friskt på morgonen. I synnerhet voro vi alla mycket hungriga.
Varnad av denna händelse beslöt min herre att för framtiden vara försiktigare och icke begiva sig ut på fiske utan kompass och litet proviant. Av samma anledning lät han ock inreda storbåten, som tillhört vårt engelska fartyg, för sina kommande fisketurer. Timmermannen beordrades att i mitten av densamma uppföra en liten salong eller kajuta, bakom vilken rorgängaren skulle ha sin plats; i fören lämnades också rum för en eller två man att sköta seglen. Båten förde s. k. galérsegel. Den nätta, trevliga kajutan var försedd med ett matbord, några små skåp till förvarande av sådana dryckesvaror, som kaptenen brukade förtära, samt särskilt bröd, ris och kaffe; vidare liggplatser för kaptenen själv och tvenne slavar.
Vi voro ofta ute på fiske med denna båt, och som jag var den skickligaste metaren, fick jag alltid följa med. En gång hade kaptenen beslutat en utfärd tillsammans med två eller tre förnämare morer, och till följd därav lät han proviantera båten rikligare än vanligt. Dessutom tillsade han mig att göra i ordning tre bössor med krut och kulor, ty de ämnade även anställa jakt på fågel.
Jag fullgjorde kaptenens befallningar och väntade påföljande morgon på honom och hans gäster. Efter en stund kom också min herre, men ensam. Han sade mig att hans gäster fått förhinder, så att lustfärden måste uppskjutas. I stället befallde han mig att tillsammans med mina vanliga följeslagare fara ut och fiska, emedan hans vänner skulle äta kvällsvard hos honom. Så snart vi fått tillräckligt till en måltid skulle vi genast återvända.
Nu kommo med ens mina gamla tankar på flykt tillbaka, ty nu erbjöd sig ett gott tillfälle därtill. Sedan min herre återvänt hem började jag göra mig redo, men icke till en fisketur utan till en lång resa, fastän jag icke just tänkte på, vart jag skulle begiva mig. Blott jag komme från detta ställe, var det mig likgiltigt vart det bar.
Att börja med bad jag moren skaffa litet livsmedel för vår räkning, emedan, såsom jag föregav — vi icke borde röra de för gästerna avsedda förråden. Han medgav detta och bar ner i båten en stor korg med skeppsskorpor och tre krukor friskt vatten. Jag visste var min herres buteljkorgar stodo — han hade tydligen tagit dem från något rövat engelskt fartyg — och jag bar dem till båten, medan moren var i land, för att det skulle synas som om de stått där förut för vår husbondes räkning. Jag bar också ned ett stort stycke vax av 25 kilograms vikt, en bunt segelgarn, en yxa, en såg och en hammare, vilket allt sedermera blev oss till mycken nytta, synnerligen vaxet till förfärdigande av ljus.
Jag försökte ännu en list, som lyckades förträffligt. Moren hette Ismael, men kallades Moly.
— Hör du, Moly, sade jag, vår husbondes bössor äro ombord på båten. Kan du skaffa oss. litet krut och kulor? Kanske bli vi i tillfälle att skjuta alcamies[2] för vår egen räkning; jag vet att han har ammunitionsförråd i fartyget.
Moly lovade att skaffa det ombedda, och strax därpå kom han tillbaka med en läderpung, innehållande över ett halvt kilo krut, samt en annan dylik, i vilken fanns minst två kilo kulor och hagel. Jag fann dessutom en del krut i stora kajutan och hällde det i en nästan tom butelj, vars innehåll jag tömde i en annan sådan, och sålunda försedda med det nödvändigaste, seglade vi ut ur hamnen för att fiska. Garnisonen å den vid hamnens inlopp liggande fästningen kände oss och lät oss fritt passera, och då vi hunnit omkring två kilometer ut till sjöss, togo vi ned seglen och började vårt fiske. Vinden var nordnordost och således just icke fördelaktig för min plan; om den i stället varit sydlig, hade jag kunnat räkna på att nå spanska kusten eller åtminstone bukten vid Cadiz. I alla händelser hade jag fattat det fasta beslutet att fly från denna förfärliga plats — vinden måtte blåsa från vad håll som hälst
Vi fiskade en god stund utan att få något, ty även om jag hade napp, drog jag ej upp reven. Vändande mig till Moly sade jag:
— Det här duger inte; vår husbonde blir på detta sätt illa betjänad; låt oss gå längre ut.
Han samtyckte utan att misstänka något och gick fram i fören för att tillsätta seglen. Jag satt vid rodret, och vi tillryggalade ännu ett par kilometer, varpå jag lade bi, liksom för att nu börja fiska, gav gossen styret och gick fram till moren, lutande mig ned bakom honom som ville jag upptaga något. Men i ett nu fattade jag tag i honom och störtade honom över bord. Genast var han uppe över vattenytan igen, ty han sam som en kork, och bad mig enträget att bliva upptagen i båten, då han lovade att göra allt vad jag ville och följa mig till världens ände. Han sam så kraftigt efter båten, att han snart skulle nått den, ty dess fart var ringa, men jag sprang hastigt in i kajutan och hämtade en bössa, varmed jag siktade på honom under yttrande, att jag ej skulle göra honom något illa, blott han vände om.
— Ty, sade jag, du simmar så bra, att du snart når stranden, och sjön ligger ju så lugn. Skynda dig därför och vänd om; nalkas du båten skjuter jag dig en kula genom huvudet, ty jag har fast beslutat att återvinna friheten.
Han vände genast om och sam mot stranden, vilken han med all säkerhet uppnådde, ty han var såsom jag förut omnämnt en utmärkt simmare.
Jag hade gärna återsänt gossen och medtagit Moly, men jag vågade ej lita på honom. När han avlägsnat sig vände jag mig till Sury och sade:
— Hör du, Sury; om du vill bli mig trogen, skall jag göra en duktig karl av dig; men om du inte genast lägger handen över ditt ansikte[3] till tecken, att du vill vara mig trogen, så måste jag kasta även dig i sjön.
Gossen såg mig så öppet i ansiktet, att jag ej kunde misstro honom, samt svor att vara mig trogen och följa mig över allt.
Så länge den simmande moren var i sikte styrde jag rakt ut till sjöss, på det man skulle tro mig hava satt kurs på Gibraltar, vilket också var det antagligaste, ty vem skulle väl tänka, att jag styrde åt söder mot en verklig barbarisk kust, där säkerligen tusentals negrer skulle omringa oss med sina kanoter och kanske förgöra oss, där vi icke ens skulle kunna landstiga utan att bliva uppätna av vilda djur eller av ännu obarmhärtigare vilddjur i människohamn.
Emellertid ändrade jag kurs så snart skymningen föll på och styrde mot sydost med en dragning åt öster för att hålla mig nära land. Som vi hade god vind och lugn sjö gick det friskt undan, så att vi påföljande eftermiddag klockan tre, då vi först fingo land i sikte, befunno oss åtminstone 240 kilometer söder om Saleh och således voro fullkomligt utom kejsarens av Marokko besittningar. Inga människor syntes till.
Men så stor var min fruktan att åter råka i morernas händer, att jag ej vågade ankra eller gå i land förrän jag seglat på detta sätt i fem dygn. När så vinden drog sig åt sydlig kunde jag antaga, att om något fartyg vore ute på spaning efter oss, det nu skulle uppgiva förföljandet och vända om. Jag ankrade därför i mynningen av en liten flod — jag vet ej vilken, ej heller i vilket land eller under vilken breddgrad den låg. Ingen människa såg jag, och ingen önskade jag se. Friskt vatten var för närvarande vårt största behov.
Vi kommo till den lilla floden på aftonen och beslöto att simma i land så snart det blev mörkt, men vid nattens inbrott överraskades vi av ett så förfärligt och mångstämmigt oljud från alla slags vilda djur, att den stackars gossen blev nästan halvdöd av förskräckelse och enträget bad mig att icke gå i land före morgonen.
— Som du vill, Sury, jag skall låta bli, svarade jag, men i morgon få vi kanske göra bekantskap med människor, som äro grymmare än vilddjuren.
— Då skjuta vi på dem, så springa de sin väg, genmälte gossen skrattande.
Det gladde mig att se Sury vid så gott mod, och jag gav honom en klunk likör för att ytterligare muntra honom. Efter allt att döma var gossens råd gott, vi kastade vårt lilla ankar och lade oss ned i båten, men sova kunde vi ej, ty under två till tre timmars tid sågo vi stora vilda djur av olika slag komma ned till stranden för att bada. Medan de voro i vattnet uppgåvo de de hiskligaste tjut och skrän, troligen för att uttrycka sitt välbehag, och åstadkommo därigenom en så ryslig konsert, att jag aldrig hört något liknande.
Sury var mycket förskräckt, och jag måste bekänna, att även jag var det. Men värre däran blevo vi, då vi hörde, att ett av odjuren simmande nalkades vår båt. Vi kunde ej se det, men av dess flåsande kunde vi förstå, att det var en mäkta stor och fruktansvärd best. Sury menade, att det var ett lejon, och det är ju möjligt att så förhöll sig. Den stackars gossen bad mig att lätta ankar och ro därifrån.
— Ånej Sury, svarade jag, vi kunna låta ankartåget glida och gå ett stycke längre ut; besten kan ej följa oss så långt.
Knappt hade jag yttrat dessa ord, förr än jag fick se odjuret på blott några meters avstånd från oss. Den oväntade anblicken slog mig först med häpnad, men så rusade jag in i kajutan efter bössan och sköt på djuret. Genast vände det om och sam mot stranden.
Det är omöjligt att beskriva det förfärliga oväsen, som nu uppstod så väl på stranden som längre in åt land; säkerligen hade dessa varelser aldrig förr hört något skott. Jag insåg nu, att det icke var rådligt för oss att gå i land under natten. Huruvida vi dock skulle våga att landstiga på dagen blev nästa fråga. Ty att falla i vildarnas händer var föga bättre än att utsätta sig för lejon och tigrar; åtminstone fruktade vi lika mycket för båda delarna.
Hur som helst voro vi emellertid nödsakade att gå i land någonstädes för att hämta vatten, ty vi hade knappt en liter kvar. Men var finna något — det var frågan. Sury bad att få gå i land med en av krukorna; han ville försöka att taga reda på vatten och hämta åt mig.
— Varför vill du gå, Sury? frågade jag. Vore det inte bättre, om jag ginge och du stannade i båten?
— Nej, herre, svarade gossen, om vild man komme, han äta mig — ni gå bort.
Detta svar uttryckte så mycken rörande tillgivenhet, att jag allt ifrån denna stund verkligen höll av gossen.
— Ånej, Sury, sade jag, vi skola båda gå i land, och om de vilda männen komma, skjuta vi dem. De skola ej äta upp någondera av oss. Jag gav honom därpå en skeppsskorpa och litet likör, varefter vi rodde så nära stranden vi vågade och vadade i land, endast medförande våra vapen och två vattenkrukor.
Jag ville icke avlägsna mig så långt, att jag förlorade båten ur sikte, ty jag fruktade att vildar kunde komma i sina kanoter utför floden. Sury hade emellertid upptäckt ett lägre beläget ställe ett stycke in åt landet och styrde sina steg ditåt. Efter en stund kom han springande tillbaka. Jag började misstänka, att han var förföljd av någon vilde eller av något rovdjur och skyndade honom till mötes för att bistå honom. Men då vi kommo varandra närmare, såg jag något hänga över hans ena axel — det var ett djur, som han skjutit. Det liknade en hare, men var av annan färg och hade längre ben. Vi voro emellertid mycket glada över detta jaktbyte, som gav en mycket smaklig föda; men vår största glädje var, att Sury funnit gott vatten och icke sett några vildar.
Efteråt funno vi, att vi icke behövt oroa oss så mycket för vatten, ty litet längre upp i floden befanns vattnet vara sött vid ebbtiden. Vi fyllde således våra krukor och gjorde oss en god måltid på den hare Sury dödat, samt beredde oss att fortsätta vår väg, då vi icke sett ett spår av någon mänsklig varelse i denna del av landet.
Som jag en gång förut gjort en resa åt denna kust visste jag mycket väl, att Kanarie-öarna och Kap Verde-öarna icke lågo långt härifrån. Men all den stund jag ej hade några instrument för observationer, så att jag kunde räkna ut vår vistelseorts latitud, och enär jag ej heller ihågkom nämnda öars latitud, så visste jag ej i vilken riktning jag skulle söka dem. Men mitt hopp var, att om jag seglade längs kusten tills jag komme till en del av landet, där engelsmännen drevo handel, jag nog skulle träffa på något av deras fartyg och bliva tagen ombord därå.
Efter allt att döma var det land, där vi nu befunno oss, just den sträcka, som ligger emellan kejsarens av Marokko besittningar och det egentliga negerområdet, och är alldeles öde och obebott. Negrerna hava övergivit det och begivit sig längre söderut av fruktan för morerna, och dessa anse det ej värt att bebygga till följd av dess ofruktbarhet. Båda folken fruktade även landet för dess rikedom på tigrar, lejon, leoparder och andra grymma rovdjur. Morerna kommo nu dit endast för att jaga och då till ett antal av flere tusen på en gång. Vi varseblevo ej heller under flere dagars resa det minsta tecken till att landet var bebott — intet hördes utom de vilda djurens tjut och rytande under natten.
Ett par gånger tyckte jag mig under dagens lopp se Teneriffas pik, den högsta punkten på Kanarie-öarna, och jag hade stor lust att styra ditåt, men sedan jag två gånger misslyckats och av motiga vindar blivit driven tillbaka mot afrikanska kusten, beslöt jag fasthålla vid min ursprungliga plan och hålla mig under kusten, helst sjön gick alldeles för hög för min lilla farkost.
Vi voro många gånger nödsakade att gå i land efter vatten, sedan vi lämnat nyssnämnda ställe, och jag erinrar mig särskilt ett sådant tillfälle. Vi kastade tidigt en morgon ankar på ett ställe, där kusten var ganska hög, och avvaktade tidvattnets ankomst för att gå längre in. Sury, som tycktes ha ögonen med sig bättre än jag, gjorde mig med hemlighetsfull uppsyn det förslag, att vi borde styra längre från land, ty se, sade han viskande, där borta på sluttningen av den där kullen ligger ett förfärligt odjur och sover.
Jag följde med min blick riktningen av hans finger och såg, att det verkligen var ett »förfärligt odjur» — nämligen ett stort lejon, som låg på stranden i skuggan av en något utskjutande klippa.
— Hör du, Sury, sade jag, gå du i land och döda odjuret.
Gossen blev mycket förskräckt och svarade:
— Han döda mig, han äta mig med en mun — i en munsbit, menade han.
Jag tillsade Sury att hålla sig stilla och tog fram vår största bössa, laddade den med en duktig portion krut och två kulor; därpå laddade jag den andra bössan, likaledes med två kulor, och den tredje och sista med fem mindre kulor. Jag fattade nu den första bössan och siktade så gott jag kunde för att skjuta lejonet genom huvudet, men det låg med ena tassen över nosen, så att skottet träffade benet och splittrade det vid knäleden. Djuret störtade rytande upp, men all den stund benet var krossat sjönk, det åter samman. Strax reste det sig dock ånyo på tre ben och gav ifrån sig det hiskligaste rytande jag någonsin hört. Det förvånade mig en smula att ej ha träffat djuret i huvudet, men så tog jag den andra bössan och gav åter eld, fastän lejonet höll på att linkande avlägsna sig. Detta skott träffade besten i huvudet, så att han genast stupade. Efter den betan gjorde han föga väsen av sig utan låg synbarligen i dödskampen. Nu fattade Sury mod och bad att få gå i land, vartill jag gav mitt bifall. Gossen tog den minsta bössan och hoppade i vattnet, varefter han simmande med den ena handen snart uppnådde land. Då han kom fram till lejonet satte han bössmynningen i dess öra och sköt det ett nytt skott genom huvudet, varpå det strax gav upp andan.
Detta var nu visserligen ett stort jaktbyte, men det gav oss ingen föda, och jag ångrade att hava slösat bort så mycket krut och kulor på ett djur, som ej var oss till minsta nytta. Men Sury, som gärna ville hava ett minne av jakten, bad mig att få låna yxan under förklaring, att han ämnade avhugga lejonets huvud. Detta var han dock icke i stånd att göra utan måste åtnöja sig med en tass, den han medförde ombord såsom segerbyte.
Jag kom emellertid att tänka på, att skinnet på ett eller annat sätt kunde bliva oss till nytta, varför jag beslöt att försöka flå djuret. Sury och jag gingo således i land och togo itu med detta arbete, i vilket gossen visade sig vara mycket händigare än jag. Vi fingo minsann hålla på hela dagen, men så till slut var det äntligen gjort. Jag spände ut huden på taket av vår kajuta, där solen torkade den inom två dagar, varpå jag nyttjade den till nattläger.
Efter detta dröjsmål fortforo vi att segla söderut i tio eller tolv dagar utan uppehåll. Vi voro ytterst sparsamma med provianten, som började lida mot slutet, och gingo ej i land oftare än som var nödvändigt för att få friskt vatten. Min plan var att så fort som möjligt söka uppnå någon av floderna Gambia eller Senegal, d. v. s. komma någonstädes i närheten av Kap Verde, där jag hoppades träffa på något europeiskt fartyg. Om detta ej lyckades, visste jag sannerligen icke vad jag skulle taga mig till. Då vore min enda utsikt att söka uppnå öarna, för så vitt jag ej skulle finna min död bland negrerna. Jag visste att alla europeiska fartyg, destinerade vare sig till Guinea, Brasilien eller Ostindien, passerade dessa öar eller denna udde; korteligen, jag byggde hela mitt hopp om räddning på detta enda: att råka ett europeiskt fartyg; varom icke måste jag förgås.
Efter de nämnda tio till tolv dagarnas segling kommo vi till bebodda trakter. På några ställen, dem vi seglade förbi, sågo vi folk stå på stranden och betrakta oss. De voro svarta och alldeles nakna. En gång kände jag lust att gå i land till dem, men Sury var en god rådgivare och bad mig låta bli. Dock styrde jag något närmare stranden för att söka samtala med dem. De buro inga vapen utom en, som hade en lång, smal käpp, vilken Sury förklarade vara ett spjut, samt att vildarna kunde kasta sådana på långt håll och säkert träffa sitt mål. Jag höll mig därföre på avstånd, men försökte dock så gott jag kunde medels tecken göra mig förstådd av dem. Särskilt tecknade jag, att vi behövde något att äta. Vildarne vinkade åt mig att stanna, varför jag tog in seglet och lade mig i avvaktande ställning i närheten av stranden. Därpå sprungo tvenne av dem inåt land och kommo efter en halvtimme tillbaka med två stycken torkat kött och en del säd av det slag, som deras land frambringar. Nu uppstod en ny svårighet: nog ville vi gärna mottaga de sålunda anskaffade livsmedlen, men huru bära oss åt, då vi själva ej vågade gå i land till negrerna, och dessa syntes vara lika rädda för oss? Slutligen löste vildarna gåtan, i det de nedlade födoämnena på stranden och avlägsnade sig ett långt stycke, där de stannade tills vi hämtat allt ombord, då de åter närmade sig.
Vi tackade dem genom tecken, ty vi hade intet att giva dem i utbyte. Men just i detta ögonblick erbjöd sig ett tillfälle att göra dem en återtjänst. Under det vi lågo vid stranden kommo uppifrån bärgen tvenne stora djur, som i raseri jagade varandra ned mot havet. Huruvida det var en hanne, som förföljde sin hona, eller om de blott lekte eller voro i slagsmål, kan jag ej säga. Allt nog, något ovanligt måste vara på färde, enär dessa djur sällan visa sig på dagen; därtill blevo vildarna och i synnerhet kvinnorna mycket förskräckta och flydde alla, utom mannen med spjutet. Djuren syntes dock ej hava för avsikt att anfalla negrerna utan hastade mot stranden och störtade sig i vattnet, där de plumsade och summo omkring som om de blott kommit för sitt nöjes skull. Slutligen sam det ena av dem närmare båten än jag väntat, men jag var färdig att mottaga den objudne gästen, ty jag hade i hast laddat min största bössa och befallt Sury ladda de båda andra. Så snart djuret kom inom skotthåll, gav jag eld och träffade det mitt i huvudet, varpå det genast dök ned i vattnet men strax kom upp igen. Så fortsatte, det att dyka upp och ned, kämpande för livet. Med en sista ansträngning sam det mot land, men dog innan det nådde stranden.
Obeskrivlig var den bestörtning negrerna ådagalade vid knallen av skottet. Några av dem föllo till marken som om de varit döda. Men när de fingo se djuret ligga dött i vattnet, och jag gjorde tecken åt dem att närma sig, blevo de modigare och kommo ned till stranden. Därpå band jag ena änden av ett rep kring det döda djuret, och kastande andra ändan till negrerna tecknade jag åt dem att draga det i land. Vi funno nu, att det var en den skönaste leopard, men vad som mest förvånade negrerna var det obegripliga sätt, varpå jag dödat honom.
Det andra djuret hade flytt tillbaka till bärgen vid skottet och syntes ej mera till. Jag märkte genast att negrerna voro begärliga efter köttet av det fällda djuret, och jag var glad över detta tillfälle att kunna visa dem en återtjänst. Jag tecknade åt dem att behålla köttet, varöver de visade sig mycket glada. De började genast avdraga skinnet, och fastän de icke hade något annat verktyg än ett vasst trästycke, gjorde de sin sak mycket fortare och bättre än jag kunnat med min kniv.
Sedan de styckat leoparden, erbjödo de mig en del av hans kött, något som jag dock avböjde. Men jag tecknade åt dem att få skinnet, vilket de med stor beredvillighet, jämte ett betydligt förråd av sina egna livsmedel, avstodo åt mig. Till ett tecken av, att jag önskade vatten, höll jag därpå en av mina krukor upp och ned, sålunda visande, att den var tom. Tvenne kvinnor, fullkomligt nakna liksom männen, gingo genast efter vatten i ett stort kärl, som jag tror var berett av soltorkad lera. De återkommo snart och satte kärlet på stranden, varefter jag sände Sury i land att fylla våra krukor.
Jag var nu väl försedd med vatten och åtskilliga födoämnen, varför jag lämnade de vänliga negrerna och fortsatte min resa. Under ytterligare elva dygn seglade jag längs kusten utan att dock söka gå i land. På tolvte dagen varseblev jag en landtunga, som sträckte sig långt ut i havet på ett avstånd av omkring femton kilometer framför sig. Som sjön var särdeles lugn, vågade jag styra utåt och dubblerade udden omkring åtta kilometer från land. På andra sidan denna udde, utåt havet till, varseblev jag land, varför jag trodde mig säkert kunna antaga, att udden var Kap Verde och landet där borta Kap Verdeöarna. De befunno sig dock på långt avstånd, och jag var i stort bryderi, hur jag bäst skulle handla; ty om jag råkade ut för en storm skulle jag icke kunna nå land någonstädes.
Jag kände mig ganska orolig och gick in i kajutan att övertänka vår brydsamma belägenhet. Plötsligt utropade Sury, som satt vid rodret:
— Herre, herre, ett fartyg med ett segel! Den stackars gossen var utom sig av förskräckelse, troende, att det var vår husbondes fartyg, som nu upphunnit oss, varemot jag väl visste, att vi voro i fullkomlig säkerhet för honom. Jag sprang ut ur kajutan och såg strax, att det var ett portugisiskt fartyg, vilket jag misstänkte vara en slavhandlare, stadd på resa till Guinea-kusten. Men då jag uppmärksamt iakttog dess kurs, blev jag snart övertygad om, att det skulle gå åt annat håll och icke ämnade sig närmare stranden, varför jag satte till segel för att om möjligt komme inom synhåll för skeppet och bliva uppmärksammad av dess besättning. Jag fann emellertid snart, huru omöjligt det var att komma fartyget så nära, att jag med någon utsikt till framgång kunde giva mig tillkänna medels signaler. Då jag till det yttersta ansträngt mig och redan uppgivit allt hopp att bliva sedd från fartyget, minskade det plötsligt segel och saktade farten. Man hade upptäckt mig med en kikare, och som min båt var av europeiskt slag, vilket kunde antagas hava tillhört något förlist fartyg, beslöt man att invänta mig. Uppmuntrad härav hissade jag min förre husbondes flagga, vilken jag hade ombord, samt avfyrade en bössa som nödsignal. Båda delarne märktes från fartyget, ty, som de sedan sade mig, de hade sett röken av skottet, men ej hört knallen. Efter dessa signaler drejade fartyget bi och inväntade mig, och efter ungefär tre timmars ytterligare segling nådde jag det.
De sporde mig på portugisiska, spanska och franska språken vem jag var; men jag förstod intetdera av dessa språk. Slutligen tilltalade mig en skotsk matros bland besättningen, och för honom berättade jag mina äventyr — att jag var en engelsman, som flytt ur slaveri bland morerna i Saleh. Man bad mig nu vänligt stiga ombord och upphämtade alla mina tillhörigheter.
Jag kände mig outsägligt glad över att hava blivit räddad ur ett så olyckligt och hopplöst tillstånd. I övermåttet av min glädje erbjöd jag genast allt vad jag ägde till kaptenen såsom en ringa gengäld för min befrielse. Men han vägrade ädelmodigt att mottaga något utan sade, att all min egendom skulle återlämnas till mig, när vi framkommit till Brasilien. Ty, sade han, jag har räddat ert liv, emedan jag själv skulle vara glad att bliva räddad, om jag förr eller senare råkar i samma belägenhet som ni. Dessutom kan ni nog behöva det lilla ni äger, då ni kommer fram till Brasilien — så långt borta från ert eget land. Toge jag nu ifrån er edra tillhörigheter, skulle, ni ju komma att svälta ihjäl och jag sålunda beröva er det liv, jag nu räddat. Nej, nej, senor Inglese (herr engelsman), jag vill utan ersättning taga er med ditöver, och sedan ni kommit fram, skall ni för edra saker få medel till ert uppehälle samt till hemresan.
Han uppfyllde redligt sitt löfte, tillsade sjömännen att icke röra det minsta av mina tillhörigheter och gav mig en förteckning över allt, vad han emottagit, till och med de tre vattenkrukorna.
Alldenstund han fann min båt vara i mycket gott skick, erbjöd han sig att köpa den av mig för fartygets räkning, samt frågade, vad jag ville hava för den. Jag svarade, att han varit så ädelmodig emot mig, att jag icke kunde komma mig för att begära något utan överlämnade denna sak helt och hållet åt hans eget gottfinnande. Han gav mig då en skriftlig förbindelse att vid ankomsten till Brasilien betala mig 250 kronor för båten. Men om någon där bjöde mig mera, utfäste han sig att betala skillnaden.
För gossen Sury erbjöd han mig dessutom en summa av 175 kronor, men för denna affär var jag ganska obenägen — icke emedan jag kände mig ovillig att överlämna honom åt kaptenen, utan emedan jag icke hade hjärta att sälja den stackars gossens frihet — han, som så troget förhjälpt mig att återvinna min egen. Då jag emellertid gav kaptenen del av mina betänkligheter, föreslog han mig en medelväg till sakens lösning. Han ville giva gossen en skriftlig förbindelse, att denne efter tio års förlopp skulle erhålla friheten, i fall han överginge till den kristna läran. Till följd härav, och då gossen förklarade sig villig att stanna hos kaptenen, lät jag denne behålla honom.
Resan till Brasilien gick mycket bra, och vi inlöpte i »Allhälgonaviken» vid pass tjugutvå dagar efter ovan skildrade tilldragelser. Ännu en gång var jag sålunda lyckligen befriad ur en den svåraste belägenhet, och hade nu endast att övertänka, vad jag härnäst skulle taga mig till.
Aldrig skall jag förgäta denne kaptens godhet mot mig. Han tog ingen ersättning för min resa utan gav mig tvärtom 80 kronor för leopardskinnet och 160 för lejonhuden samt lät tillställa mig allt vad jag haft med mig ombord. Allt vad jag ville avyttra köpte han av mig, såsom buteljkorgarne, två av mina bössor och ett stycke vax — det övriga vaxet hade jag använt till ljus. Med ett ord: jag erhöll inalles omkring 600 kronor för min egendom, och med denna summa på fickan steg jag nu i land i Brasilien.
Jag hade ej varit länge här förrän jag genom kaptenens rekommendation erhöll plats hos en god och hederlig man, ägare till en så kallad Ingenio eller sockerplantage med sockerbruk. Hos honom stannade jag någon tid, varunder jag lärde mig känna sockerrörets odling och beredningen av socker. Då jag nu funnit, huru bra dessa plantageägare hade det och huru hastigt de blevo rika, beslöt jag att slå mig ned i samma egenskap, blott jag kunde erhålla vederbörligt tillstånd därtill. Under tiden funderade jag på något sätt att utbekomma de pänningar jag i London kvarlämnat. Jag förskaffade mig sålunda till en början ett slags naturalisationsbrev och köpte så mycket jord mina tillgångar medgåvo och uppgjorde planer för min plantage och bostad i enlighet med den summa, jag hade att förvänta från England.
Jag hade en granne, en portugis från Lissabon, men född av engelska föräldrar. Han hette Wells och befann sig i ungefär samma omständigheter som jag. Hans plantage låg näst intill min, och vi umgingos förtroligt med varandra. Mina tillgångar voro lika små som hans, och under tvänne års tid förvärvade vi ej stort mera än som var nödvändigt för vårt uppehälle. Men våra plantager började då bliva i ordning och vår ställning vart något bättre. Tredje året planterade vi tobak och gjorde vardera ett stort stycke land redo för plantering av sockerrör. Men båda behövde vi arbetsfolk, och nu fann jag mer än någonsin huru orätt jag gjorde, då jag skilde mig från Sury.
Men ack, det var ju ingenting ovanligt, att jag handlade oklokt! För mig återstode emellertid intet annat än att fortfara med vad jag påbörjat, ehuru min nuvarande sysselsättning alldeles stred mot min naturliga böjelse. Och för att vinna detta mål hade jag lämnat mitt föräldrahem och föraktat min fars önskningar och råd! Jag tillhörde just nu denna medelklass, vars lott min far ansåg för den bästa. Men hade jag väl behövt resa så många tusen kilometer för att vinna denna ställning? frågade jag ofta mig själv. Bättre hade det då i sanning varit, om jag stannat kvar i England bland släktingar och vänner; det hade varit mig drägligare där än i denna ödemark bland främlingar och vildar, där jag var så fjärran från hemtrakten, att väl svårligen några underrättelser därifrån någonsin skulle nå mig.
Jag var sålunda långt ifrån nöjd med min lott. Ingen människa hade jag att samtala med utom den nämnde grannen, som jag blott sällan träffade. Allt arbete måste jag ensam utföra, och ofta sade jag mig själv, att mitt liv liknade en skeppsbrutens, som ensam blivit kastad på en obebodd ö. Huru rättvist blev jag icke straffad för min otacksamhet! Jag har ofta märkt, att då människor sålunda klaga över sin ställning och jämföra den med en sämre, försynen just låter dem smaka denna senare, på det de genom en bitter erfarenhet må komma till insikt om sin förra lycka. Så gick det för mig; just detta ensliga liv på en öde ö, varmed jag orättvist jämförde min nuvarande ställning, skulle i framtiden bli min lott. Hade jag däremot låtit mig nöja och stannat på min plantage, hade jag med all säkerhet blivit en rik och välmående man.
Jag hade redan hunnit vidtaga åtskilliga mått och steg till min plantages förkovran, innan min gode vän kaptenen, som upptagit mig på sjön, var färdig att återvända. Han kvarstannade nämligen omkring tre månader för att intaga last och träffa alla förberedelser för den förestående långa resan. Då jag vid ett tillfälle talade med hohom om det lilla kapital jag i London kvarlämnat, gav han mig följande lika vänskapliga som praktiska råd.
— Senor Inglese, sade han, ty så kallade han mig alltid, om ni vill giva mig vederbörlig fullmakt jämte skriftligt uppdrag till den person i London, som har edra pänningar om hand, att för dem köpa sådana varor, som lämpa sig för detta land, och skicka dem till Lissabon till en person, vars adress jag skall uppgiva, så vill jag med Guds hjälp överbringa dem till er vid min återkomst. Men all den stund alla mänskliga beräkningar äro utsatta för att korsas av oberäkneliga växlingar och missöden, så vill jag råda er att denna gång blott riskera halva ert kapital eller 2,000 kronor och låta den andra hälften innestå. Går det väl med den första hälften, kan ni ju behandla återstoden på samma sätt; varom icke, så torde ni vara glad att åtminstone hava halva summan i behåll.
Detta råd syntes mig så förträffligt och så fullt av vänskap, att jag var övertygad, att det anvisade mig den bästa vägen för mitt handlingssätt. Följaktligen skrev jag ett brev till den dam, åt vilken jag anförtrott mina pängar, och lämnade min vän kaptenen den fullmakt han önskat.
I mitt brev till den engelske kaptenens änka omtalade jag alla mina äventyr, mitt slaveri, min flykt, mitt upptagande på det portugisiska fartyget, dess befälhavares godhet mot mig samt den ställning, vari jag nu befann mig. Därjämte gav jag henne alla nödiga upplysningar beträffande den tjänst jag nu önskade av henne.
Då den hederlige kaptenen anlände till Lissabon, fann han snart utväg att med några engelska köpmän till änkan i London översända icke blott mitt uppdrag utan även en fullständig berättelse om de öden jag genomgått. Den goda damen uträttade ej endast mitt uppdrag utan förärade även den portugisiske kaptenen en vacker gåva för hans stora godhet och vänskap mot mig.
De 2,000 kronorna blevo sålunda enligt kaptenens fingervisning förvandlade i lämpliga varor, som avsändes direkt till honom i Lissabon, varefter han förde dem alla välbehållna till mig i Brasilien.
Kaptenen hade även varit så omtänksam att utan min begäran (ty jag var för oerfaren i mitt yrke att tänka på dylikt) medtaga alla slags verktyg och järnsmiden samt andra för min plantage nödvändiga redskap, vilket allt blev till största nytta för mig.
När denna sändning anlände, kände jag mig så uppfylld av glädje, att jag nu trodde min lycka vara gjord. Dessutom hade min gode skaffare, kaptenen, för de 100 kronor han erhållit som gåva från änkan uppgjort kontrakt på sex år med en tjänare, vilken han medförde åt mig. Dock vägrade han enständigt att mottaga någon ersättning av mig, och det enda jag kunde förförmå honom att hålla till godo med, var litet tobak av min egen skörd.
De varor jag fått mig tillsända voro alla av engelsk tillverkning och utgjordes av tyger och varjehanda annat, som i detta land var mycket begärligt och sålunda stod högt i pris, vadan jag kunde avyttra min laddning till minst fyra gånger det pris den kostat mig. Jag var nu långt före min fattige granne vad beträffar skötseln av plantagen, ty det första jag skaffade mig var en negerslav jämte en europeisk tjänare utom den, som kaptenen medfört från Lissabon.
Men det är svårt att bära medgången — det fick jag erfara. Nästföljande år erhöll jag en riklig avkastning av min plantage; så till dömes uppdrog jag femtio stora rullar tobak, vardera vägande över 50 kilo, vilka omsorgsfullt magasinerades i avvaktan på nästa lägenhet till Lissabon.
Då sålunda mina affärer vidgades och min förmögenhet växte, började jag fundera på storartade företag och uppgöra en mängd högtflygande planer av den art, som ofta förorsakat även de största affärsgeniers undergång.
Hade jag däremot lugnt framhärdat i min ställning, skulle all den lycka, varom min fader talat, fallit på min lott; jag skulle till fullo hava kommit i åtnjutande av de många förmåner som utmärka den av honom så varmt skildrade medelklassen. Men min håg stod åt annat håll, och snart skulle jag ånyo bliva det olyckliga verktyget i mitt onda ödes hand till skapande av min egen ofärd.
Vad var väl den egentliga orsaken till alla mina olycksöden? Helt enkelt denna envisa, dåraktiga åtrå att flacka världen runt, för vilken jag om och om igen gav vika i trots av de tydliga vinkar jag fått mottaga, att försynen ämnat mig för ett lugnare liv. Under mina kommande sorger hade jag tid nog att göra mig de bittraste självanklagelser i detta hänseende och känna, huru som min skuld endast ökades av den omständigheten, att jag lämnat alla försynens varningar utan avseende.
Liksom jag en gång, trotsande allt, flytt från mina föräldrar, så kunde jag icke häller nu vara tillfreds med de lyckliga utsikter jag hade att bliva en rik och oberoende man, utan måste åter ut på äventyr, vilka skulle kasta mig i det djupaste elände, som någonsin råkat någon människa.
Men för att icke gå händelserna i förväg, vill jag först skildra enskildheterna i denna del av min historia. Man torde kunna förstå, att då jag nu vistats nära fyra år i Brasilien och därunder haft lycka och framgång i alla mina företag, jag icke blott lärt mig det främmande språket utan även kommit i vänskapliga förbindelser med mina grannar, plantageägarne, liksom ock med köpmännen i San Salvador, som var vår utskeppningsort. Under våra samtal hade jag ofta berättat för dem om mina båda resor till Guinea-kusten, om sättet att träda i byteshandel med negrerna därstädes, samt huru lätt det var att på denna kust för småsaker, såsom glaspärlor, knivar, saxar, yxor, leksaker, speglar och dylikt tillbyta sig icke blott guldsand, paradiskorn, elfenben m. m. utan därjämte en ofantlig mängd negrer för slavtjänst i Brasilien.
De lyssnade alltid med spänt intresse till mina uttalanden i detta ämne, synnerligen vad negerhandeln beträffade, ty denna affärsgren, ännu föga uppdriven, låg helt och hållet i händerna på det av spansk-portugisiska regeringen bildade Assientosällskapet, varföre endast få negrer kunde erhållas, vilka betingade ett utomordentligt högt pris.
Morgonen efter en dag, då jag samtalat med nämnda personer angående dessa förhållanden, infunno sig tre av dem hos mig och sade, att de mycket funderat över vad jag föregående afton yttrat. De hade nu ett hemligt förslag att göra mig, och sedan jag lovat dem obrottslig tystnad, omtalade de att de ämnade rusta ett fartyg på Guinea.
— Vi hava plantager så väl som ni, sade de, och äro liksom ni i stort behov av arbetare. Som vi nu icke kunna öppet driva denna handel, emedan det är förbjudet att offentligen försälja negrer, ämna vi endast göra en resa för att i hemlighet skaffa oss så många slavar som vi behöva för våra plantager. Vi fråga därför nu, om ni har lust att såsom vår superkarg medfölja fartyget och hava överinseendet över handeln; i så fall skall ni erhålla lika stor andel av negrerna som någon av oss, men ej i minsta mån behöva bidraga till fartygets utrustning.
Detta hade i sanning varit ett gott förslag, blott det icke framställts till en person, som i likhet med mig hade en gård och en plantage att tillse. Men för mig var det föga lämpligt. Det bästa jag kunde göra var uppenbarligen att ännu en fyra eller fem år fortsätta som jag börjat, samt skicka efter mina i England innestående 2,000 kronor, vilka jag snart kunnat fyrdubbla liksom vid förra tillfället. För mig var en sådan resa som den föreslagna den största dårskap, jag under för handen varande förhållanden kunde göra mig skyldig till.
Men som jag nu en gång var född till min egen lyckas förstörare, kunde jag lika litet motstå detta anbud som jag i början av min ödesdigra bana kunnat betvinga min lust till äventyr. Jag svarade dem följaktligen, att jag hjärtans gärna gick in på deras förslag, blott de lovade att se efter min plantage under min frånvaro och förfara med den enligt min bestämmelse, i fall jag bleve borta. De gåvo mig sitt hedersord därpå jämte skriftlig förbindelse att noggrant följa mina anordningar, och jag uppsatte ett formligt testamente, vari jag i händelse av min död insatte den portugisiske kaptenen, som räddat mitt liv, till min universalarvinge. Dock förständigade jag honom att sända halva avkastningen av min plantage till England, den andra hälften skulle han behålla för egen räkning jämte all lösegendom.
I korthet sagt, jag iakttog alla möjliga försiktighetsmått beträffande mina ägodelar och för att vidmakthålla min plantage. Om jag endast varit hälften så angelägen att befordra mina verkliga intressen, så skulle jag ej begivit mig ut på en dylik resa under de fördelaktiga förhållanden, i vilka jag då levde, oavsett de särskilda skäl, på grund av vilka jag — en olycksfågel av gammalt, hade att vänta allehanda missöden.
Men jag följde blint mitt oroliga sinnes åtrå och tog ingen hänsyn till förnuftets invändningar. Fartyget utrustades enligt överenskommelse, lasten instuvades, och ånyo steg jag ombord i en olycklig stund, den 1 september 1659 — på dagen åtta år sedan jag lämnade mitt föräldrahem och gick till Hull.
Vårt fartyg var av vid pass 120 tons dräktighet, förde sex kanoner och hade fjorton mans besättning utom kaptenen, skeppspojken och jag själv. Lasten bestod uteslutande av sådana varor, som voro avsedda för byteshandeln med negrerna, såsom pärlor, snäckor, glasbitar, små speglar, knivar, yxor, saxar och dylikt.
Så fort jag kommit ombord tillsattes seglen, och vi styrde kurs åt norr, följande brasilianska kusten. Men så snart vi uppnått tionde eller tolfte graden nordlig latitud ämnade vi styra rakt över Atlanten till Afrika, vilken kurs på den tiden var den vanliga. Vi hade vackert väder, men en förfärlig hetta rådde längs hela kusten tills vi kommo på höjden av Kap S:t Augustin. Där styrde vi ut på öppna sjön och förlorade snart land ur sikte. Vi satte kurs nordnordost som om vi ämnat oss till ön Fernando de Noronha, vilken vi dock lämnade öster om oss. Efter ungefär tolv dygn passerade vi ekvatorn och befunno oss enligt vår sista beräkning på sju grader i tjugutvå minuter nordlig latitud, då vi överraskades av en fruktansvärd orkan, som förde oss långt ur vår kurs, så att vi ej visste var vi voro. Orkanen började i sydost, övergick därpå till nordväst och stadgade sig slutligen i nordost, varefter den rasade med en sådan våldsamhet, att vi under tolv dagars tid ej kunde göra annat än länsa undan för vinden.
Jag behöver väl ej säga, att jag under dessa tolv dagar icke väntade annat än att varje minut bliva uppslukad av vågorna, och det fanns ingen på fartyget, som icke väntade en säker undergång.
I denna bedrövelsens tid dog ock en av besättningen i calenturafeber, varjämte skeppsgossen och en matros spolades över bord. På tolfte dagen stillnade orkanen något, och kaptenen gjorde en observation så gott han kunde. Han fann då, att vi voro på ungefär elfte graden nordlig latitud men tjugutvå grader väster om Kap S:t Augustin. Vi befunno oss sålunda vid Guianakusten eller norra delen av Brasilien emellan Amazonfloden och Orinoko eller den s. k. »stora floden».
Kaptenen kom nu för att rådgöra med mig angående den kurs vi skulle taga, ty fartyget hade sprungit läck och var illa ramponerat. Han föreslog, att vi skulle gå direkt tillbaka till brasilianska kusten.
Detta motsatte jag mig på det bestämdaste, och sedan vi gemensamt studerat kartorna över amerikanska kusten, kommo vi till det resultat, att det ej fanns något bebott land, dit vi kunde taga vår tillflykt, innan vi kommo till Karaibiska öarna. Vi beslöto därför att sätta kurs på Barbados, som vi hoppades uppnå efter femton dagars segling, blott vi hölle ut till sjöss för att undvika strömmen inåt Mexikanska viken. Att fortsätta resan till Afrika var otänkbart, innan vi fått fartyget reparerat.
Vi ändrade således kurs i den antydda riktningen för att söka uppnå någon av de engelska öarna, där jag med säkerhet hoppades att få hjälp; men annorlunda hade ödet bestämt. På tolv grader aderton minuter latitud överföllos vi av en ny storm, som med samma våldsamhet drev oss väster ut fjärran från alla befarna vägar, så att om vi även räddades från att finna vår död i havet, vi dock svävade i fara att bliva uppätna av vildar, vilken föga angenäma utsikt låg oss vida närmare än att någonsin få återse vårt hemland.
I detta vårt trångmål ven stormen fortfarande med oförminskad styrka, då tidigt en morgon ropet »land» kom oss att springa upp på däck. Knappt hade vi emellertid hunnit dit förr än fartyget törnade på en sandbank med sådan häftighet, att vi trodde vår sista stund var kommen, och det så mycket mer som vågorna med rasande kraft slogo över fartyget. Vi skyndade oss åter ned under däck för att söka skydd så gott sig göra lät.
För den, som ej själv varit i samma belägenhet, är det icke lätt att fatta den fasa och förskräckelse, som i ett sådant ögonblick bemäktigar sig människans sinne. Vi hade ingen aning om var vi befunno oss; om vi blivit drivna till en ö eller till ett fastland; om det var bebott eller ej. Som stormen fortfor att rasa, ehuru nu med mindre styrka än i början, hade vi föga hopp, att fartyget skulle kunna undgå att slås i spillror. Endast om vinden genom något underverk plötsligt kastade om, var detta tänkbart. Sålunda sutto vi och betraktade varandra i stel förtvivlan, varje ögonblick väntande döden. Men fartyget höll ännu samman emot allt vad vi kunde vänta, och kaptenen sade, att stormen började avtaga.
Därmed var emellertid föga vunnet, ty fartyget hade blivit så fast inkilat i sanden, att man ej rimligtvis kunde hoppas att åter få det flott. Vår belägenhet var i sanning förfärlig; intet annat återstod för oss än att göra ett förtvivlat försök att rädda livet. Vi hade vid stormens utbrott en båt i aktern, men den hade blivit sönderslagen mot rodret och drivit ifrån oss. Nu fanns det visserligen en annan båt ombord, men huru få den i sjön? Här var dock ingen tid till funderingar, ty vi fruktade varje ögonblick att fartyget skulle sönderslås, några påstodo t. o. m. att detta redan skett.
Styrmannen och besättningen arbetade nu av alla krafter att få denna båt i sjön, vilket förunderligt nog även till slut lyckades. Likaledes kommo vi alla — elva till antalet — lyckligt och väl ned i densamma och lämnade så fartyget, anförtroende oss åt havets raseri och Guds nåd.
Vår belägenhet var ytterst förtvivlad, ty, fastän stormen något avtagit, gick dock sjön lika hög och störtade sig i vilda bränningar mot land, dit vi styrde. Svårligen kunde vi undgå att kantra och kastas tillbaka ut i sjön av vågorna, när vi försökte att landa. Men oss återstod intet annat att göra; vi befallde våra själar i Guds hand och rodde mot stranden, ögonskenligen en säker död till mötes.
Angående strandens beskaffenhet visste vi ej, antingen den var klippig eller sandig, brant eller flack. Vårt enda hopp om räddning var att komma in i någon vik eller flodmynning, där vi kunde landa och finna lä. Men detta hopp gäckades, och i den mån vi närmade oss stranden, tedde den sig mera fruktansvärd för oss än själva havet.
Sedan vi rott eller snarare drivit framåt ungefär sex kilometer, nalkades en skyhög våg bakom oss, vilken tycktes enkom sänd att bringa oss döden. Ett ögonblick — och hon störtade ned över oss; båten kantrade och vi hunno knappast anropa Guds nåd förr än vi voro uppslukade av havet och vitt skilda från båten och från varandra.
Jag saknar ord att skildra mina känslor i det ögonblick, då jag sjönk i vattnet. Ehuru en god simmare kunde jag dock ej arbeta mig upp ur vågorna tillräckligt för att draga andan. Nu fattade mig en våg och förde mig ett betydligt stycke närmare stranden, varpå den återvände och kvarlämnade mig nästan på det torra, men halvdöd av allt det vatten jag insupit.
Jag hade emellertid så mycken besinning kvar, att jag sökte resa mig och taga några vacklande steg mot land, innan nästa våg skulle komma och föra mig med sig ut igen. Men jag fann snart att det var omöjligt, ty havet reste sig ånyo högt som ett bärg bakom mig. Det enda jag hade att göra var att hålla andan och så gott sig göra lät hålla mig över vattnet, samt simmande söka uppnå land. Mitt största bekymmer var, att någon våg, som förde mig framåt mot stranden, vid sitt återvändande skulle rycka mig tillbaka ut i havet igen.
Ånyo närmade sig en jättevåg, som begrov mig djupt i sitt sköte, och med en oerhörd kraft och hastighet ryckte mig med sig ett långt stycke in mot land. Jag höll andan och simmade framåt av alla krafter, ehuru ansträngningen i så väl det ena som andra avseendet höll på att kväva mig. Då lyftes jag plötsligt till min obeskrivliga lättnad upp över vattnet, så att jag åter obehindrat kunde andas. Detta förlänade mig nya krafter och nytt mod. Åter nedsjönk jag i vattnet en god stund, men icke längre än att jag kunde uthärda, och då jag kände att vågens kraft började slappas i mån den strömmade tillbaka, simmade jag ivrigt framåt emot densamma och kände snart åter fast mark under fötterna. Jag stod stilla några ögonblick för att ånyo hämta andan, och därpå sprang jag med all den styrka jag ägde kvar emot stranden. Ej heller denna kraftansträngning befriade mig från havets raseri, vilket ånyo utgöt sig över mig. Sålunda fattade vågorna mig ytterligare tvenne gånger och förde mig framåt såsom tillförne, ty stranden var mycket flack.
Sista gången höll det dock på att gå illa för mig, ty vågen slungade mig med en sådan kraft mot en klippa, att jag förlorade sansen och därmed även förmågan att göra något vidare för min räddning. Stöten, som träffade sidan och bröstet, berövade mig alldeles andedräkten. Hade i detta ögonblick en ny våg kommit, kunde jag icke hava undgått att bliva kvävd i vattnet; men till all lycka hämtade jag mig igen före vågornas återkomst. Då jag märkte, att vattnet även nu skulle komma att helt och hållet övertäcka mig, hakade jag mig med förtvivlans styrka fast vid klippan och höll andan så gott jag kunde, tills vågen dragit sig tillbaka. Då skyndade jag åter springande mot land, och kom detsamma nu så nära, att nästa våg, ehuru den gick över mig, dock icke förmådde rycka mig med sig tillbaka.
Nästa ansträngning förde mig äntligen upp på land utom åtkomst för vattnet, och med en livlig känsla av tillfredsställelse kastade jag mig nu ned i gräset för att vila mina uttröttade lemmar.
Så var jag då slutligen lyckligt och väl i land, och höjande blicken mot himmelen tackade jag av innersta hjärta Gud för denna min underbara räddning ur ett läge, som för få minuter sedan icke syntes lämna rum för något hopp. Jag tror det vara omöjligt att med ord uttrycka den överväldigande glädje, som bemäktigar sig en människa, vilken sålunda ryckts undan en säker död. Ej heller kan jag numera förvåna mig över det gamla bruket att åderlåta en missdådare, som med snaran om halsen får budskap om sin benådning: han skulle eljes överväldigas, ja, kanske dödas av den plötsliga glädjen.
Sedan jag något vilat mig, steg jag upp och började gå av och an på stranden, lyftande upp mina händer och görande tusen rörelser och åtbörder, vilka jag ej kan beskriva. Hela min varelse hade gått upp i denna enda känsla, att jag var räddad, räddad…
Alla mina kamrater hade drunknat, ingen var vid liv mer än jag, och det enda spår jag någonsin fann av dem var tre hattar, en mössa och tvenne omaka skor.
Mina blickar sökte det strandade fartyget, som jag till följd av de höga sjöarna och bränningarna knappt kunde se, och det låg så långt borta, att jag med häpnad utbrast: »Barmhärtige Gud! Hur var det mig möjligt att uppnå stranden!»
Sedan jag vederkvickt mitt sinne med tanken på, vad som kunde lända mig till tröst i min belägenhet, började jag betrakta omgivningen och rådgöra med mig själv, vad jag nu först borde taga mig till. Vid denna lugna eftertanke avsvalnade snart min första glädje, och jag fann mig i själva verket försatt i ett fruktansvärt läge. Jag var genomvåt; hade inga kläder till ombyte; intet att äta eller dricka, och min enda utsikt var att antingen dö av svält eller bliva uppäten av vilda djur.
Det värsta av allt var dock, att jag icke ägde något vapen till vare sig jakt eller försvar; jag förde endast med mig en kniv, en tobakspipa och litet tobak i en dosa.
Vid tanken på detta mitt utblottade tillstånd blev jag så upprörd, att jag en stund sprang av och an som om jag varit vansinnig. Emellertid föll natten på, och jag begynte med tungt hjärta eftersinna, vad som skulle bliva min lott i fall där funnos några rovdjur, vilka just nattetid pläga gå ut att söka byte.
Den enda utväg, som då för tillfället framstod för min tanke, var att klättra upp i ett lummigt träd, som stod i närheten. Det liknade en tall men var fullsatt av taggar. I detta beslöt jag tillbringa natten och avvakta följande dag för att då överväga, vad dödssätt jag borde välja, ty nu såg jag ingen möjlighet vidare att uppehålla livet.
Efter fattandet av detta beslut gick jag ett stycke inåt land för att söka dricksvatten, och till min stora glädje kröntes mitt sökande med framgång. Sedan jag släckt min törst och stoppat litet tobak i munnen för att mildra känslan av hunger, återvände jag till trädet och klättrade upp däri, sökande placera mig så, att jag ej kunde falla ned under sömnen. Dessförinnan hade jag skurit mig en påk att i händelse av behov använda till mitt försvar. I högsta grad uttröttad somnade jag snart och sov så lugnt och djupt, som väl få i min belägenhet skulle hava gjort. Också kände jag mig vid uppvaknandet mera vederkvickt och styrkt än någonsin förut i så svårt läge.
När jag vaknade stod solen högt på himmelen; vädret var vackert och stormen hade lagt sig, så att havet ej gick så högt som förut. Men döm om min överraskning, då jag fick se, att fartyget under natten blivit av tidvattnet lyftat från sandbanken och fört mot land nära intill den av mig förut omnämnda klippan, på vilken vågorna först kastat mig. Som fartyget nu ej låg längre än vid pass två kilometer från stranden och tycktes stå upprätt, önskade jag mig vara ombord för att åtminstone kunna rädda några för mig välbehövliga saker.
När jag kom ned ur trädet, blickade jag åter omkring mig och varseblev genast räddningsbåten, som drivit i land ungefär fyra kilometer till höger om mig. Jag vandrade längs stranden så långt jag kunde för att komma till båten, men plötsligt hejdades jag av en liten, ungefär en kilometer bred havsvik, som utbredde sig emellan mig och mitt mål. Mera angelägen att nå fartyget, där jag hoppades finna några livsmedel, övergav jag för tillfället mitt uppsåt och återvände till min landningsplats.
Framemot middagstiden var havet nästan lugnt, och tidvattnet hade dragit sig så långt tillbaka, att jag kunde nalkas fartyget på cirka en halv kilometers avstånd. Här fann jag till min sorg och grämelse, att om vi stannat ombord, hade vi alla blivit räddade; d. v. s. vi hade kunnat komma i land, och jag skulle ej hava råkat ut för den stora olyckan att bliva bortövad allt sällskap och varje tröst, såsom nu var fallet. Denna föreställning kom mig att gjuta bittra tårar, men som detta innebar föga lättnad, beslöt jag att om möjligt gå ombord på fartyget. Med denna föresats avtog jag mina kläder, ty det var utomordentligt hett, och begav mig simmande ut i vattnet. När jag anlände till fartyget, mötte emellertid en stor svårighet: huru komma ombord? Ty som fartyget låg på grund högt över vattnet, fanns ingenting för mig att fatta tag uti. Två gånger sam jag runt omkring skeppet, varvid jag slutligen upptäckte en liten tågända, som hängde ned i fören så pass långt, att jag med mycken möda lyckades få fatt däri och med dess hjälp hala mig ombord. Skeppet befanns vara läck, och vattnet stod ganska högt i kölrummet. Det satt inkilat i en fast sandbank på det sättet, att aktern stod betydligt högre än fören. Till följd härav var akterdelen fri från vatten och alla därstädes förvarade saker torra. Naturligtvis var min första omsorg att undersöka, vad som var oskadat och vad förstört.
Först fann jag sålunda, att all provianten var i gott behåll, och som jag var alldeles uthungrad, gick jag till brödlåren, ur vilken jag fyllde mina fickor med skorpor. Enär jag ingen tid hade att förlora, fortsatte jag mina undersökningar, medan jag förtärde skorporna. I stora kajutan fann jag även en del rom, varav jag tog en duktig klunk, ty jag kände mig behöva något upplivande medel under det arbete jag hade för händer. Allt vad jag nu åstundade var en båt till forsling av de många saker, som jag ämnade medtaga från fartyget och vilka jag förutsåg skulle bliva till stor nytta för mig.
Det var dock fåfängt att sitta overksam och önska sig, vad man ej kunde få; nöden gjorde mig emellertid uppfinningsrik: reservplankor, några rundhult och ett par reservmaster funnos ombord, och med detta material beslöt jag att gripa verket an. Jag halade överbord så många av dem jag förmådde och sammanband dem med tåg, på det de ej måtte föras bort av vågorna. Slutligen firade jag mig själv ned utmed fartygets sida, drog virket till mig och surrade så gott jag förmådde plankorna samman vid båda ändar, så att de bildade en flotte. Sedan jag ytterligare fastbundit några plankor tvärs över, fann jag mig gott kunna röra mig på flotten, men den var dock allt för bräcklig att kunna bära någon större tyngd.
Jag förlorade dock ej modet, utan gick ånyo ombord å fartyget, fattade timmermannens såg och avsågade en av reservmasterna i tre stycken, vilka jag likaledes ehuru med stor möda fick över bord och fastband vid min flotte. Hoppet att kunna förse mig med en del nödvändiga saker sporrade mig att uträtta betydligt mera, än vad jag under andra omständigheter skulle varit i stånd till.
Min flotte var nu stark nog att bära en ganska betydlig börda, och min
nästa omsorg rörde sig därföre om, dels vad jag skulle taga med mig, och
dels huru jag skulle skydda lasten mot vågsvallet. Men länge funderade jag ej. Till en början nedförde jag så många plankor och bräder jag kunde, och sedan jag noga övertänkt, vad jag bäst behövde, nedfirade jag på min flotte trenne sjömanskistor, dem jag brutit upp och tömt. Den första av dem fyllde jag med proviant, nämligen bröd, ris, tre stycken holländska ostar, fem stycken torkat getkött — ett födoämne, som vi mycket använt — samt en liten återstod av ett parti europeiskt korn, varmed vi utfodrat några under resan medhavda höns, vilka för länge sedan slaktats och uppätits. Dessutom hade vi medtagit litet blandsäd av vete och korn, men till min stora ledsnad fann jag sedermera, att råttorna förstört allt detta.
Av spirituosa påträffade jag flera flaskor likör, som tillhört kaptenen, samt vid pass tjugufem liter arrak, vilka jag lade särskilt för sig, enär de icke behövde förvaras i kistan och ej heller fingo rum däri. Medan jag var sysselsatt härmed, märkte jag att tidvattnet var i långsamt stigande, och samtidigt hade jag den stora förargelsen att se mina på stranden kvarlämnade kläder — rock, skjorta och väst, flyta omkring på vattnet. Byxorna, som voro av linne och öppna vid knäna, samt strumporna hade jag behållit på, då jag sam ut till fartyget.
Denna förargliga upptäckt kom mig emellertid att efterse, om ej några klädespersedlar funnos ombord på fartyget. Det lyckades mig verkligen finna ett ganska stort förråd, men jag medtog ej flere än jag för tillfället behövde, enär så mycket annat fanns, varav jag var i större behov. Så t. ex. behövde jag verktyg för mina kommande arbeten i land; men det var först efter långt sökande jag hittade timmermannens verktygskista, vilken för mig var av största nytta och i min nuvarande ställning långt värdefullare än en hel skeppslast guld skulle varit. Jag halade den ned på min flotte utan att giva mig tid att särskilt undersöka den, ty jag visste ungefärligen, vad den innehöll.
Nu kom ordningen till vapen och ammunition, och i stora kajutan fann jag tvenne mycket goda bössor och likaledes tvenne pistoler. Om dessa försäkrade jag mig först och främst tillika med några kruthorn, en liten påse hagel och två gamla rostiga svärd. Jag hade reda på att i något av skeppsrummen skulle finnas tre kruttunnor, men visste ej var de blivit ställda, och först efter mycket sökande lyckades det mig att finna dem. Den ena av dem var vattenskadad, men de båda andra, som voro torra och i gott skick, firade jag ned på min flotte tillika med de omnämnda vapnen. Nu hade jag äntligen intagit full last och funderade endast på, huru jag lyckligt och väl skulle få den i land, ty jag hade varken segel, åror eller roder, vadan den minsta vindil skulle bringa hela min navigeringskonst på skam.
Emellertid gynnades min färd av trenne lyckliga omständigheter: för det första låg havet lugnt och stilla; för det andra var tidvattnet i stigande och förde mig sålunda mot land, och för det tredje blåste den svaga vinden i samma riktning. Sedan jag ytterligare funnit trenne avbrutna åror, som tillhört båten, samt utom de i kistan innelåsta verktygen tvenne sågar, en yxa och en hammare, begav jag mig äntligen åstad med min laddning.
Till en början gick allt bra, fastän jag märkte att flotten drev ett stycke bortom det ställe, där jag först landat, varav jag slöt, att ett strömdrag gick fram här. Till följd av denna omständighet hoppades jag att i närheten finna någon liten vik eller kanske en flod, vilken kunde tjäna mig som hamn vid flottens avlastning.
Mitt antagande befanns vara riktigt. Framför mig öppnade sig snart en liten vik, inåt vilken tidvattnet banade sig väg med stark ström, i vars mitt jag efter bästa förmåga sökte hålla min flotte.
Men plötsligt var jag nära däran att ånyo lida skeppsbrott, och hade detta skett, skulle säkerligen mitt hjärta brustit. Min flotte fastnade nämligen med ena ändan på en sandbank, och som därvid den andra ändan sänkte sig i vattnet, fattades föga att hela lasten glidit i sjön. Jag ansträngde mig till det yttersta för att hindra detta genom att sätta ryggen mot kistorna och sålunda hålla dem kvar på sin plats. I denna ställning måste jag uthärda nära en halvtimme, ty att söka få flotten från banken hade varit fruktlös möda, och dessutom kunde jag icke lämna min ställning. Emellertid fortfor tidvattnet att stiga, och i samma mån återvann flotten jämvikten, tills den slutligen var alldeles flott. Medels en åra styrde jag nu ut i strömfåran, och sedan jag förts ännu ett stycke framåt, befann jag mig slutligen i mynningen av en liten flod, mellan vars stränder tidvattnet bildade en stark uppåt gående ström.
Jag började nu se mig omkring efter en lämplig landningsplats, emedan jag icke var hågad att bliva förd längre upp åt floden. Ty som jag hoppades att förr eller senare bliva varse något förbiseglande fartyg, ville jag slå mig ned så nära kusten som möjligt.
Slutligen varseblev jag en liten bukt på högra stranden, dit jag med stor möda och svårighet styrde min flotte. Omsider kom jag så nära land, att jag nådde bottnen med åran och således kunde staka flotten i land. Men här löpte jag samma fara som ute på banken, ty stranden sluttade överallt tämligen brant, så att om flottens ena ände finge angöra land, den andra änden ovillkorligen måste sjunka ned i det djupare vattnet och laddningen sålunda gå förlorad. Jag måste därföre hava tålamod och invänta tidvattnets största höjd. Under tiden höll jag med min åra såsom ett slags ankare flotten stilla nära stranden invid en flack landtunga, som jag hoppades snart skulle komma under vatten, vilket ock skedde. Så snart vattnet stigit högt nog över udden för att flotten, som låg ungefär tre decimeter djupt, skulle kunna gå fram däröver, skyndade jag att förankra den därstädes genom att å ömse sidor om densamma driva årorna ned i den tillfälliga flodbottnen. Därpå avvaktade jag ebbens inträde, och sedan denna fortgått en stund, låg flotten med hela sin laddning välbehållen på land.
Nu blev min närmaste uppgift att taga en överblick över landet och uppsöka en passande plats för min blivande bostad. Därjämte måste jag bringa min dyrbara laddning i säkerhet, så att den vore skyddad i alla möjliga fall. Ännu hade jag ingen aning om var jag befann mig: på en ö eller ett fastland; huruvida människor eller vilda djur funnos här eller ej.
På omkring två kilometers avstånd från mig reste sig ett mycket högt och brant bärg, som tycktes vara det sydligaste och på samma gång det högsta i en nordvart löpande kedja. Medtagande en av bössorna, en pistol och ett kruthorn begav jag mig på upptäcktsfärd till det nämnda bärget. Efter att med yttersta ansträngning och svårighet hava bestigit det och nått toppen, fann jag till min stora bedrövelse, att jag blivit kastad på en ö mitt i oceanen, med intet annat land i sikte än några avlägsna klippkedjor och tvenne mindre öar, som lågo vid pass tolv kilometer västerut.
Jag märkte också, att min ö var ofruktbar och, såsom jag hade goda skäl att antaga, obebodd utom måhända av vilda djur, av vilka jag dock ej upptäckt något. Däremot varseblev jag en ofantlig mängd för mig obekanta fåglar, om vilka jag icke ens visste, huruvida de dugde till föda eller ej. På hemvägen sköt jag en stor fågel, som satt i ett träd i utkanten av en väldig skog. Detta skott var säkerligen det första, som någonsin avlossats i denna trakt av världen. Knappt hade knallen dött bort förrän en oräknelig skara av alla slags fåglar flög upp ur skogen med ett bedövande larm, sammansatt av de mest olikartade skri och läten, av vilka dock intet var mig bekant. Den av mig skjutna fågeln antog jag vara ett slags hök, emedan hans färg och näbb tycktes vittna därom; klorna voro däremot mindre än de vanliga hökarnas. Köttet var odugligt till föda.
För denna gång avslutande min upptäcktsfärd, återvände jag till flotten och använde resten av dagen till att föra lasten i land. Huru jag skulle tillbringa natten visste jag ännu ej, ty jag vågade ej ligga på marken av fruktan för att bliva söndersliten av vilddjur, fastän — såsom det sedermera visade sig — denna fruktan var fullkomligt ogrundad.
Jag förskansade mig emellertid så gott jag kunde bakom de kistor och bräder, jag fört i land, och inrättade efter bästa förmåga mitt nattlogi därinom. Varmed jag skulle kunna livnära mig visste jag ännu icke; dock hade jag vid det tillfälle, då jag sköt fågeln, sett några djur löpa ut ur skogen. De liknade harar och voro kanske tjänliga till föda.
Därefter betänkte jag att ännu många värdefulla saker funnos kvar på fartyget; i synnerhet måste tågverket och seglen bliva mig till stor nytta. Därföre ville jag om möjligt göra ännu en resa ut till skeppet, och som jag insåg, att nästa storm ovillkorligen måste slå skrovet i spillror, beslöt jag att låta allt annat vara, tills jag från fartyget hämtat vad hämtas kunde.
Därföre övertänkte jag nu, huru jag skulle bära mig åt, antingen gå ut med flotten — vilket jag dock snart förkastade — eller liksom förra gången simma ut under ebbtiden. Jag beslöt mig för det senare, och sedan jag i min tillfälliga bostad avtagit mina kläder, gav jag mig åstad, endast iförd en rutig skjorta, linnebyxor och ett par lätta skor.
Liksom förut kom jag även denna gång fram till skeppet och grep mig an med att förfärdiga en ny flotte. Tack vare min föregående erfarenhet gjorde jag denna lättare och lastade den mindre, men kunde likväl medtaga en mängd särdeles nyttiga saker. Först och främst hämtade jag ur timmermannens förrådsrum tre lådor större och mindre spik, ett stort borr, ett par dussin yxor samt en slipsten — denna senare ett synnerligen välkommet fynd.
Allt detta hissade jag ned på flotten jämte en del andra nyttiga saker, såsom några järnstörar, tvenne lådor muskötkulor, sju stycken musköter och en bössa av annat slag, en mindre kvantitet krut samt en stor påse hagel. Där fanns även en rulle valsat bly, men den var så tung att jag ej kunde lyfta den, ännu mindre få den över fartygets reling ned på flotten.
Utom detta medtog jag även alla de kläder jag kunde finna samt ett reservfocksegel, en hängmatta och en del sängkläder. Sålunda var min andra laddning färdig, och till min stora tillfredsställelse lyckades det mig även denna gång att få den lyckligt och väl i land.
Under frånvaron från min primitiva bostad hade jag hyst en viss fruktan för, att mitt matförråd skulle bliva uppätet av någon obestämd fiende, men vid min återkomst fann jag allt i sin ordning. På en av kistorna satt dock ett djur, liknande en vild katt; vid mitt annalkande hoppade djuret ned från kistan, men stannade på blott några få stegs avstånd från mig. Det tycktes icke hysa någon fruktan för mig utan betraktade mig som om det haft lust att stifta en närmare bekantskap. Jag lade an med bössan och siktade på den objudne gästen. Men denna rörelse rubbade ej det omisstänksamma djurets lugn; det gjorde ingen min av att fly. Då kastade jag till det en bit skorpa, varvid jag egentligen gjorde mig skyldig till ett slöseri, all den stund mitt förråd var ringa. Emellertid sprang djuret fram och nosade på den erbjudna gåvan, förtärde den begärligt och tycktes vänta ytterligare undfägnad. Men jag hade icke mera att undvara, och efter en stunds fåfäng väntan avlägsnade sig djuret.
Sedan jag väl fått min andra last i land, varvid jag måst öppna de stora och tunga kullådorna och forsla innehållet i mindre partier, tog jag itu med att förfärdiga mig ett tält av seglet och några stänger, som jag för detta ändamål huggit. Sedan jag fått det färdigt, stuvade jag in däri allt vad som behövde skyddas för sol och rägn. Därpå barrikaderade jag tältet runt omkring med de tomma kistorna, tunnorna och lådorna, på det jag skulle vara någorlunda skyddad mot ett plötsligt anfall av vare sig människor eller djur.
Sedan detta arbete var fullbordat, tillbommade jag ingången till tältet med bräder på inre sidan, och uppreste en tom kista utanför densamma. Därefter bäddade jag åt mig på marken, och sedan jag lagt två pistoler vid huvudgärden och bössan bredvid mig, lade jag mig och sov hela natten mycket gott. Jag var ytterligt uttröttad, ty natten förut hade jag sovit obetydligt och sedan arbetat strängt hela dagen med den från skeppet hämtade laddningen.
Nu ägde jag i sanning ett så väl fyllt magasin, att en ensam man som jag kunnat vara till fullo belåten därmed. Dock var detta icke fallet, ty så länge fartyget ännu bibehöll sin upprätta ställning, ansåg jag mig böra taga därifrån så mycket jag rimligtvis kunde. Därföre återvände jag ombord varje dag vid ebbtiden och förde alltid med mig tillbaka än ett än ett annat.
Särskilt hämtade jag en dag så mycket jag kunde av trossen och tågverket tillika med allt segelgarn och ett stort stycke segelduk. Samtidigt medtog jag även den våta kruttunnan. Alla segel, från de största till de minsta, nedtogos och bortfördes; dock måste jag först skära dem i mindre stycken för att kunna forsla dem.
Vid den sjunde resan inträffade något, som beredde mig den största glädje jag sedan min ankomst till ön erfarit, utom då jag först kom i land och fann, att jag var räddad. Jag hade nämligen under de föregående resorna hämtat så mycket från fartyget, att jag nu icke trodde, att något mera av värde för mig fanns kvar. Döm därför om min glada överraskning, då jag vid omnämda tillfälle plötsligt påträffade ett stort fat bröd, en kista raffinerat socker och en tunna fint mjöl!
Brödfatet tömde jag snart genom att uppdela dess innehåll i mindre partier, vilka jag insvepte i stycken av seglen, och sålunda lyckades jag få både brödet och allt det andra i säkerhet i land, fastän flera resor fram och åter erfordrades för vinnandet av detta mål.
Följande dag företog jag en ny resa ut till fartyget, och sedan jag nu bortfört allt, som var flyttbart och möjligt för mig att lyfta, vände jag mig denna gång till kabeltågen och sönderskar dem i så stora stycken jag förmådde bära. På detta sätt lyckades det mig föra tvänne kabeltåg i land jämte en klyskätting och så mycket järn jag för övrigt kunde komma över. Sedan jag därefter huggit ned blind- och mesanrårna och annat, varav jag kunde förfärdiga en större flotte, lastade jag denna med allt det tunga godset och begav mig så åstad.
Men nu tycktes det vara slut med min goda tur, ty då jag inlöpt i den lilla viken, där jag landsatt mina övriga varor, välte den hårt lastade flotten, vilken jag icke kunde manövrera så ledigt som de andra. Därvid kom både jag och hela lasten i sjön. För mig själv innebar detta visserligen icke någon fara, ty jag var nära stranden, men laddningen gick till största delen förlorad, och detta var så mycket förargligare som jag väntat mycken nytta av järnet.
När ebben inträdde kunde jag emellertid upptaga det mesta av kabeltågen och även en del av järngodset, men all den stund jag måste dyka efter dem, kostade detta arbete en oerhörd ansträngning, som alldeles utmattade mig.
På detta sätt höll jag på varje dag med mitt arbete att tömma fartyget, och då jag tretton dagar vistats på ön hade jag elva gånger varit ombord därå. Därunder hade jag räddat allt, vad man rimligen kunde begära av en ensam man, som blott hade sina båda armar att tillgå. Dock tror jag sannerligen, att om det lugna vädret hållit i sig, jag bit för bit bortfört hela fartyget.
Då jag gjorde mig i ordning för den tolvte resan, märkte jag att vinden började friska i. Utan att låta avskräcka mig därav, begav jag mig vid ebbtiden såsom vanligt till fartyget.
Ehuru jag trodde mig så grundligt hava undersökt kajutan, att intet mera var att finna däri, upptäckte jag dock ett med lådor försett skåp, vari jag fann tre rakknivar, en stor sax samt ett dussin knivar och gafflar. I en annan låda träffade jag på 650 kronor i silver och guld — dels europeiskt mynt, dels brasilianskt. Vid åsynen av dessa penningar log jag föraktligt för mig själv. »Lumpna vara!» utbrast jag, »vartill duger du väl nu? För mig har du intet värde. En av dessa knivar är av långt större nytta för mig, men du kan inte på minsta vis vara till något gagn. Bliv kvar där du är och gå till bottnen; du är icke värd att bliva räddad!»
Emellertid föll mig en annan tanke in, som föranledde mig att även hopsamla penningarna och lägga dem till det övriga i ett stycke segelduk. Därpå vidtog jag åtgärder för byggande av en ny flotte, men under tiden mulnade himlen och vinden tilltog allt mera i styrka. Efter en kvarts timme blåste en frisk bris från land.
Jag insåg nu det omöjliga uti att få en flotte i land under motvind; tvärtom måste jag skynda mig, innan tidvattnet komme, ifall jag själv skulle vara i stånd att nå stranden. Följaktligen firade jag mig oförtövat ned i vattnet och sam tvärs över strömmen, som gick emellan skeppet och bankarne. Till och med detta företag hade sina vådor, dels till följd av de tunga saker jag medförde, dels emedan vattnet var så häftigt upprört. Vinden tilltog nämligen med varje ögonblick och övergick i storm, innan tidvattnet nått sin höjd.
Jag kom emellertid hem till mitt lilla tält och låg där i säkerhet, omgiven av alla mina ägodelar. Det stormade hårt hela natten, och då jag på morgonen blickade ut, fann jag till min överraskning, att skeppet var försvunnet. Jag tröstade mig lätt nog över denna händelse med den belåtna tanken, att jag icke låtit något tillfälle gå mig ur händerna och icke sparat någon möda för att från fartyget bärga allt vad bärgas kunde. Vad som nu fanns kvar var av ringare betydenhet för mig.
Jag brydde mig nu icke vidare om att grubbla över fartyget eller vad som stod i samband därmed, men spejade likväl om ej några vrakspillror efter det skulle driva i land på min ö. Detta inträffade verkligen efter någon tid, men vad jag sålunda vann var av ringa värde för mig.
Efter detta riktades mina tankar uteslutande på de åtgärder jag borde vidtaga för att skydda mig dels mot vildar, om sådana skulle visa sig, dels mot vilda djur, om några dylika funnos på ön.
Många förslag i detta avseende korsade min hjärna, ävensom huru jag, skulle inrätta mig en boning; stundom tänkte jag att göra mig en grotta, stundom ett tält. Till slut bestämde jag mig för båda delarna, och här vill jag nu omtala, huru jag utförde mina planer.
Jag insåg snart, att det ställe, där jag nu befann mig, icke var lämpligt för min bosättning, huvudsakligen emedan det var sumpigt och låg allt för nära havet, vadan jag fruktade att det var osunt. Ett annat viktigt skäl var, att där icke fanns sött vatten i närheten. Följaktligen beslöt jag att uppsöka en hälsosammare och mera passande plats.
Jag uppställde flera fordringar på min blivande boningsort: först och främst, såsom jag redan omnämnt, ett hälsosamt läge och tillgång på friskt vatten; för det andra, skydd mot solhettan; för det tredje, ett tryggat läge mot rovgiriga varelser, det månde nu vara människor eller djur, och slutligen för det fjärde, utsikt åt havet, så att om himlen sände ett fartyg inom synhåll, jag icke skulle förlora detta tillfälle till räddning. Ty hoppet därom var jag ingalunda villig att uppgiva.
Under sökandet efter ett ställe, som fyllde dessa villkor, kom jag till en liten slätt, vilken utbredde sig framför ett lodrätt stupande bärg, uppifrån vilket ingen sålunda kunde överraska mig. I denna klippvägg var en liten fördjupning, som liknade ingången till en grotta, men någon sådan fanns där i själva verket icke.
På den grönskande slätten mitt under denna fördjupning beslöt jag uppslå mitt tält. Slätten var vid pass hundra meter bred och dubbelt så lång; den sträckte sig jämn som en matta framför min dörr och slutade framtill och på båda sidor i en skrovlig sluttning, som ledde ned till den flacka stranden. Den låg nord-nordväst om den branta bergväggen, som sålunda kastade sin skugga över min boningsplats nästan hela dagen, eller tills solen kom i väst-sydväst, då hon i dessa trakter är nära att dala.
Innan jag uppslog tältet, drog jag framför den omnämnda fördjupningen en halvcirkel med en radie av tio meter från klippan räknat och sålunda med en diameter av tjugu meter mellan båda ändarna.
I periferien av denna halvcirkel neddrev jag två rader starka pålar, tills de stodo fast orubbliga; deras övre tillspetsade ände höjde sig vid pass två meter över marken. De båda raderna stodo icke längre än en och en halv decimeter från varandra.
Därpå tog jag de stycken av kabeltåget, vilka jag avskurit ombord å fartyget, och inpassade dem ovanpå varandra ända upp till toppen emellan de båda raderna. Detta bålverk stöttades på insidan med andra pålar av omkring åtta decimeters höjd, vilka placerades i lutande ställning däremot. Inhägnaden var nu så stark, att varken människor eller vilddjur kunde genomtränga eller överstiga den. Men den hade också kostat mig ett styvt stycke arbete och erfordrat en rundlig tid; det svåraste var att hugga pålarna i skogen, forsla dem till sin plats och neddriva dem i marken.
Tillträdet till halvcirkeln förmedlades icke genom någon dörr utan genom en kort stege, med vars hjälp jag kunde komma över min palissad. Då jag var hemma tog jag in stegen efter mig, och nu ansåg jag mig fullkomligt skyddad mot hela världen, varför jag ock nattetid insomnade så tryggt och lugnt, som jag eljes icke hade vågat. Emellertid visade det sig sedermera, att all denna försiktighet mot okända fiender varit alldeles överflödig.
Inom denna förskansning eller fästning förde jag nu med oerhörda ansträngningar all min egendom, mina livsmedel, min ammunition och alla de saker, om vilka jag förut talat.
Dessutom uppförde jag ett stort tält till skydd mot rägnen, vilka under en tid av året äro mycket våldsamma i dessa trakter. Detta rägntält gjorde jag dubbelt på så sätt, att jag först uppreste ett mindre och över detta uppspände ett större, vars tak bekläddes med en stor presenning, vilken jag räddat samtidigt med segeln.
I detta dubbeltält införde jag all provianten och övriga saker, som kunde taga skada eller fördärvas av väta.
Numera sov jag icke längre i den bädd jag fört från fartyget, utan i en förträfflig hängmatta, som tillhört styrmannen.
Ett nytt arbete förestod mig. Jag ville nämligen komma längre in i klippan och började därföre urhålka densamma. Den jord och sten, som därvid lösgjordes, utbar jag genom mitt tält och uppförde av densamma en terrass innanför inhägnaden, så att marken därstädes blev vid pass en halv meter högre. På detta sätt erhöll jag alldeles bakom mitt tält en grotta, vilken jag använde som hushållskällare.
Det kostade mig mycken tid och möda. att fullborda alla dessa företag, och under det jag var sysselsatt med dem, inträffade en del andra saker, som togo min uppmärksamhet i anspråk. Medan jag nämligen höll på att planera för inredningen av min boning, utbröt en dag ett häftigt oväder med storm och störträgn. Då därvid plötsligt en bländande blixt framljungade, följd av en bedövande åskknall, genomkorsades mitt huvud lika plötsligt av tanken: »Å, mitt krut!» och jag intogs av fasa vid den föreställningen, att hela mitt krutförråd i ett enda ögonblick skulle kunna gå förlorat. Ty på krutet byggde jag icke allenast hoppet att kunna försvara mig mot fiender, utan även möjligheten att förskaffa mig föda. Jag tänkte icke tillnärmelsevis så mycket på den fara, vari jag själv svävat om krutet tagit eld och exploderat, ehuru jag då naturligtvis så hastigt skulle förlorat livet, att jag icke ens kunnat göra mig reda för vad som inträffat.
Denna händelse gjorde så starkt intryck på mig, att jag, så fort åskvädret var förbi, lade allt annat arbete å sido och grep mig an med förfärdigandet av lådor och påsar för att i skilda portioner förvara krutet. Om därefter någon olycka inträffade, skulle åtminstone endast en ringa del förstöras, ty jag ämnade lägga de särskilda småpartierna så långt från varandra, att det ena i händelse av explosion icke skulle kunna antända det andra. Efter vid pass fjorton dagars förlopp hade jag slutat detta arbete, och mitt krut, som inalles vägde närmare sjuttiofem kilo, var nu utskiftat i åtminstone hundra ungefär lika stora delar. Den vattenskadade kruttunnan ansåg jag ej vara farlig, varföre jag ställde den i min nyligen uthuggna grotta, vilken jag i mina tankar kallade »köket». De nämnda småpartierna gömde jag däremot i bärgsskrevor, där rägnet icke kunde komma åt dem, och lade noga märke till de särskilda gömställena.
Under tiden begav jag mig ut med bössan åtminstone en gång om dagen, så väl för att förströ mig som för att skaffa mig något villebråd till föda, ävensom för att så gott sig göra lät taga reda på öns produkter. Redan första gången jag gick ut, upptäckte jag till min stora tillfredsställelse, att det fanns getter på ön. Dock voro djuren så vaksamma, så skygga och snabbfotade, att det var utomordentligt svårt att nalkas dem inom skotthåll. Jag misströstade likväl icke att på ett eller annat sätt lyckas skjuta något av dem, vilket ock efter någon tid skedde.
Ty sedan jag tagit reda på, var de brukade hålla till, överlistade jag dem slutligen på följande sätt. Jag hade nämligen lagt märke till, att om de fingo se mig i någon dal under det de själva befunno sig på klipporna, löpte de sin kos med en stormvinds hastighet; men om de gingo och betade i en dal medan jag befann mig på bärget ovanför, brydde de sig icke alls om mig. Härav slöt jag, att de icke kunde se föremål, som befunno sig ovanför dem, utan att deras synkrets måste vara inskränkt till vad som var under eller rakt framför dem.
Av denna omständighet var jag icke sen att begagna mig — jag besteg alltid klipporna genast i början av jakten och kunde sedan fröjda mig åt god lycka. Så dödade jag i första skottet en get, som just höll på att giva di åt en liten killing. Det rörde mig innerligt att se, huru det lilla djuret stod alldeles stilla bredvid sin fallna moder, då jag kom och lyfte upp henne. Ja, ännu mer: då jag kastade henne över skuldran och återvände hem, följde killingen efter ända till inhägnaden. Jag lade då geten på marken, tog den lilla varelsen på mina armar och bar den över palissaden. Min avsikt var att söka uppföda killingen och göra den tam, men då jag ej kunde förmå den att mottaga någon näring, måste jag slakta och själv förtära den. Dessa båda djur försågo mig en längre tid med kött, ty jag åt sparsamt och hushållade så mycket i min förmåga stod med livsmedlen, i all synnerhet med brödet.
Sedan jag nu uppslagit mina bopålar, fann jag huru nödvändigt det var att skaffa mig en eldstad och bränsle. Huru jag bar mig åt härmed skall jag längre fram noga redogöra för, ävensom huru jag utvidgade min grotta och försåg min bostad med allehanda bekvämligheter. Nu vill jag endast förutskicka några anmärkningar om mig själv och omtala de tankar, som ofta trängde sig på mig såsom en följd av mitt nuvarande liv.
Jag tyckte mig i sanning vara i en förfärlig belägenhet, ty all den stund jag blivit kastad på denna ö först sedan en våldsam storm drivit oss ur vår föresatta kurs och fört oss tusentals kilometer avsides från den vanliga handelsvägen, hade jag alla skäl att tro det vara himlens bestämmelse, att jag skulle sluta mitt liv på denna öde plats och i denna förfärliga ensamhet.
Ymnigt flöto tårarne utför mina kinder då jag anställde dessa betraktelser, och stundom anklagade jag försynen därför att hon så obarmhärtigt störtat en av sina skapade varelser i en så eländig och övergiven belägenhet, att det under dylika förhållanden måste vara en dårskap att känna sig tacksam för livet.
Men det var städse något inom mig, som förebrående reste sig mot dessa tankar; särskilt minnes jag en gång, då jag, försjunken i svårmodigt grubbel över min belägenhet, vandrade utmed kusten med bössan i handen. Den inre rösten lät nu höra sig tydligare än någonsin, och mitt förnuft reste sig upp emot mig och tilltalade mig sålunda:
— Ja väl, du befinner dig verkligen i en övergiven belägenhet; men säg, var äro väl dina kamrater? Nedstego icke elva man i båten? Var äro nu de tio? Varför blevo icke de räddade och du förlorad? Varför sparades du ensam åt livet? Vilket är väl bäst: att vara här eller där?
Vid sista frågan riktade jag blicken utåt havet. Vid alla olyckor måste man taga med i räkningen, vad gott som åtföljer dem, samt betänka att de kunnat få en vida svårare utgång.
Därpå besinnade jag ånyo, huru väl försedd jag var med allt vad jag behövde. Vad skulle väl blivit av mig, om icke fartyget genom en lycklig slump kommit flott från det grund, där det först stötte på, och drivit så nära land, att jag fått tid och tillfälle att föra alla dessa nyttiga saker därifrån? Huru hade väl mitt öde gestaltat sig, om jag måst förbliva i det tillstånd, vari jag först kastades på ön — utan några livsförnödenheter och i saknad av alla medel att förskaffa mig sådana?
— Och framför allt, utbrast jag högt, vad skulle jag tagit mig till utan skjutvapen och ammunition; utan verktyg till att arbeta med; utan kläder, säng eller tält?
Allt detta ägde jag nu i tillräcklig mängd och hade därjämte goda utsikter att kunna förse mig med livsmedel på ett sådant sätt, att jag bleve oberoende av min bössa, då ammunitionen en gång vore slut.
Sålunda hade jag alla förhoppningar att kunna framleva mina återstående år utan nöd eller brist, ty jag hade från första början planerat för framtiden och därvid tagit med i beräkningen icke blott den tid, då min ammunition skulle vara slut, utan även de dagar, som skulle följa på hälsans och krafternas avtagande.
Dock måste jag bekänna, att jag då icke haft den minsta tanke på, att min ammunition kunde förstöras genom explosion — jag menar, att mitt krut kunde antändas av blixten, och jag insåg nu, att det var just därför denna tanke så häftigt överraskade mig under åskvädret.
Och nu, då jag står i begrepp att för läsaren upprulla de vemodsfulla tavlorna ur ett fullkomligt ensligt liv — sådant han måhända aldrig förr hört omtalas — vill jag övergå till dess första början och följa händelsernas förlopp i den ordning, som de inträffade.
Enligt min beräkning var det den 30 september jag först satte min fot på denna hemska ö, på sätt som ovan är omtalat. Solen var då i höstdagjämningen och stod nästan lodrätt över mitt huvud, vadan jag gjorde den beräkningen, att min ö låg nio grader, tjugutvå minuter norr om ekvatorn.
Efter ungefärligen tolv dagars vistelse på ön föll det mig in, att jag i saknad av alla böcker och skrivmaterialier snart skulle förlora tidräkningen och kanske till och med icke kunna skilja söndagen från vardagarna. För att förekomma detta inristade jag ett slags almanacka på en grov påle, den jag gav form av ett kors och nedslog på det ställe av stranden, där jag först satte foten i land. Överst på denna fyrkantiga påle inskar jag med min kniv i stora bokstäver följande ord:
Här landsteg jag den 30 september 1659.
På stolpens sidor gjorde jag vidare för varje dag i veckan en skåra, dock
så att den, som betecknade söndagen, gjordes dubbelt så lång som de
övriga; den däremot, som utmärkte första dagen i månaden, fyra gånger så
lång. På detta sätt fick jag en kalender, genom vilken jag nödtorfteligen
kunde bibehålla tidräkningen för veckor, månader och år.
Härvidlag vill jag anmärka, att bland de många saker jag, såsom ovan är omtalat, hämtade under mina många resor till det strandade fartyget, även befann sig en del av mindre värde, som dock för mig blev till största nytta, ehuru jag hittills icke omnämnt dem. Så t. ex. fann jag — dock först sedan den omtalta »kalendern» redan var upprättad — både pännor, bläck och papper, jämte åtskilliga småsaker i kaptenens, styrmannens, överkonstapelns och timmermannens kajutor, däribland fyra kompasser, en del matematiska och astronomiska instrument, solvisare, kikare, kartor och läroböcker i navigeringskonst m. m., vilket allt jag räddade utan att tänka över, huruvida det skulle komma mig till nytta eller ej.
Dessutom fann jag även trenne väl bevarade biblar, några böcker på portugisiska språket, bland vilka voro tre bönböcker, samt flere andra böcker, på vilka jag tog noga vara.
Ej heller får jag glömma att omtala, att vi ombord å fartyget hade en hund och tvenne kattor, ur vilkas historia jag längre fram torde få tillfälle att berätta något. Kattorna hade jag tagit med mig på flotten, men hunden hoppade självmant i sjön och sam i land efter mig, då jag första gången varit ombord och reste hem med min laddning. Denne hund var under många år min trogne följeslagare och ett sällskap i ensamheten; jag skulle blott önskat att han haft förmågan att tala till mig.
Såsom jag nyss nämnde, fann jag ombord å skeppet pännor, bläck och papper, med vilka saker jag till det yttersta hushållade, och läsaren skall få se, huruledes jag, så länge bläcket varade, samvetsgrant förde bok över mitt dagliga liv. Då bläcket tog slut, måste jag även upphöra med mina anteckningar, ty jag kunde icke med några mig till buds stående medel tillverka nytt.
Denna brist kom mig att tänka på, att ännu mycket fattades mig, trots allt jag lyckats hopsamla. Sålunda behövde jag — utom bläck — en spade, en hacka och en skovel till att uppgräva och bortskaffa jorden, samt nålar och tråd. Vad linne angår, lärde jag mig snart att utan vidare svårighet undvara sådant.
Bristen på dessa verktyg gjorde att varje arbete jag företog mig skred tungt och långsamt fram; så till dömes förflöt nära nog ett helt år innan jag lagt sista hand vid inredningen av min bostad och fullbordat palissaden framför densamma. Pålarne eller stolparne, vilka voro så tunga, att jag med svårighet kunde lyfta dem, måste fällas och tillhuggas i skogen, och detta arbete samt i ännu högre grad forslingen hem tog en rundlig tid i anspråk. Under stundom hände det till och med, att jag behövde tvenne dagar för fällandet och hemforslingen av en enda sådan påle, och därefter åtgick ytterligare en dag att driva ned den i jorden. För detta ändamål använde jag i början en tung träklabb, vilken jag sedermera utbytte mot en järnstör. Emellertid var detta arbete i alla händelser ytterst ansträngande och tidsödande. Men behövde jag väl bara bekymrad över att något, som jag hade för händer, tog lång tid? Hade jag icke tid nog framför mig att uträtta både detta arbete och mera därtill? Jo, i sanning! Jag fruktade tvärtom, att arbete skulle fattas mig, sedan jag väl fullbordat min fästning, så vida jag icke då ville genomströva ön för att skaffa mig näring — något, vartill jag använde flere eller färre timmar varje dag.
Jag började nu allvarligen övertänka min belägenhet och de förhållanden, till vilka jag var hänvisad, och jag gjorde en skriftlig förteckning över allt vad jag ägde, icke i tanke att någon efterkommande skulle få nytta därav, ty jag ägde i sanning föga utsikt att få några arvingar; utan för att förströ mina tankar och hindra dem att dagligen återkomma till det fasansfulla i min belägenhet.
I samma mån mitt förnuft började bliva herre över den modlöshet och förtvivlan, som första tiden hotade att överväldiga mig, sökte jag tillägna mig all den tröst, som mitt läge verkligen innebar, genom att sätta det goda däri upp emot det onda, så att jag tydligen kunde inse, att mitt öde icke var det svåraste. Sålunda uppgjorde jag ett verkligt konto med debet och kredit, över å ena sidan de förmåner jag åtnjöt, å andra de svårigheter och lidanden jag var underkastad, enligt följande schema:
| ONT. | GOTT. |
| Jag har blivit kastad på en förfärlig, obebodd ö och saknar allt hopp om befrielse därifrån. | Men jag är vid liv och fann ej min död i vågorna såsom alla mina kamrater. |
| Jag är liksom avsöndrad och utstött från hela världen för att bliva en olycklig varelse. | Men jag är också avsöndrad från besättningen för att bliva bevarad åt livet, och Han som så underbarligen räddade mig från döden, kan även befria mig ur min nuvarande belägenhet. |
| Jag är lösryckt från mänskligheten; jag är en från allt mänskligt samfundsliv utestängd eremit. | Men jag förgås icke av hunger; jag försmäktar icke i en öken utan medel att uppehålla livet. |
| Jag har inga kläder att skyla mig med. | Men jag befinner mig i ett varmt klimat, där jag knappt skulle kunna bära kläder, om jag även hade sådana.
|
| Jag är utan skydd och kan icke motstå människors eller djurs anfall. | Men jag har blivit kastad på en ö, varest inga vilda djur, som kunna skada mig, synas till. Annorlunda var det på afrikanska kusten; tänk om jag lidit skeppsbrott där! |
| Jag har ingen varelse att samtala med eller söka tröst hos. | Men efter Guds underbara skickelse kom fartyget så nära stranden, att jag från detsamma kunde hämta alla dessa nödvändiga saker, vilka antingen omedelbart tillgodose mina behov eller medelbart sätta mig i stånd att själv sörja för dem, så länge jag lever. |
Härav framgår tydligen, att på det hela taget ingen ställning i världen är så olycklig och eländig, att icke i densamma finnes någonting vare sig positivt eller negativt gott, för vilket man bör vara tacksam.
I detta hänseende må min erfarenhet tjäna till rättesnöre — jag, som utan all gensägelse befann mig i en den olyckligaste och mest förfärliga belägenhet i världen — min erfarenhet, säger jag, att vi under alla omständigheter, även de svåraste, icke äro totalt utblottade på all tröst, utan alltid skola finna något att sätta på kreditsidan vid uppgörandet av balanskontot mellan gott och ont.
Jag blev härefter något lättare till sinnes och upphörde att ständigt blicka utåt havet i hopp om att upptäcka någon seglare. I stället arbetade jag på att i alla avseenden inrätta mitt liv så lugnt och angenämt och min bostad så bekvämt som möjligt.
Denna senare har jag redan beskrivit; den utgjordes av ett invid klippväggen uppfört tält, som åt framsidan skyddades av den förut omtalade palissaden. Denna senare kunde dock snarare sägas bilda en vall, sedan jag på yttre sidan beklätt den med jord och torv till över en halv meters tjocklek. Efter någon tid, kanske halvtannat år, lade jag taksparrar från denna vall till klippväggen och inflätade grenar mellan dem samt övertäckte det hela med till hands varande ämnen, som kunde tjäna till att utestänga de vid vissa tider på året ytterst häftiga regnen.
Förut har jag omtalat, huru jag förde alla mina ägodelar inom palissaden samt in i grottan, som jag urhålkat bakom mitt tält. Här måste jag dock tillägga, att alla dessa olikartade varor upptogo allt för mycken plats, enär de icke lågo i ordning. Jag hade knappt rum att vända mig, varföre jag grep mig an med att utvidga grottan. Detta arbete gick ganska lätt, enär klippan bestod av lös sandsten. När jag nu ansåg mig tillräckligt skyddad mot rovdjur, arbetade jag vidare i klippan för att få en utgång genom densamma. Till den änden urhålkade jag en gång åt höger och då denna uppnått tillräcklig längd, vek jag åter av åt höger igen och fortsatte nu i denna riktning, tills klippan var totalt genombruten och jag befann mig i det fria utanför palissaden.
Nu hade jag icke blott en bekväm in- och utgång — och därtill en hemlig sådan — till mitt tält och mina förrådsrum utan även tillräcklig plats för att förvara alla mina saker.
Härefter tog jag itu med att förfärdiga sådana ting, av vilka jag var mest i behov, särskilt en stol och ett bord. Ty utan dessa möbler var jag icke i stånd att njuta av de få bekvämligheter, som fallit på min lott. Jag kunde varken skriva, äta eller uträtta en mängd andra göromål med samma nöje, som om jag finge sitta vid ett bord.
Jag började således mitt arbete, och härvidlag vill jag inflika den anmärkningen, att eftersom förnuftig tanke är den matematiska vetenskapens grundlag och väsen, så måste var och en, genom att förnuftigt beräkna och avpassa allt, med tiden komma därhän, att han vinner skicklighet i varje mekanisk konst, varom han sålunda vinnlägger sig, Jag hade aldrig i mitt liv brukat något verktyg och dock kom jag slutligen därhän, att jag genom flit, övning och planmässighet kunde förfärdiga allt vad jag behövde, fastän bristen på verktyg ofta var kännbar. Men även sådana förutan tillverkade jag flerfaldiga saker, och några, som kanske aldrig förr blivit på sådant sätt förfärdigade, endast med tillhjälp av en skarvyxa och bila, ehuru jag måst nedlägga ett oändligt arbete på dem.
Om jag till exempel behövde ett bräde, hade jag ingen annan utväg än att fälla ett träd och med yxan hugga det på båda sidor, tills det blev tunt som en planka, varefter jag avjämnade det med skarvyxan. På detta sätt erhöll jag visserligen endast ett enda bräde av hela trädet, men jag måste vara nöjd därmed och tåligt finna mig i det långsamma arbetet. För övrigt hade jag ju gott om tid, och det gjorde egentligen föga till, om jag använde den på ena eller andra sättet.
Som jag nyss omtalade, gjorde jag mig först och främst ett bord och en stol, varvid jag använde de kortare bräder, som funnits ombord å fartyget. När jag sedermera på ovan omtalade sätt hunnit förfärdiga en tillräcklig mängd bräder, uppsatte jag vid grottans ena sida flere stora hyllor av en halv meters bredd, den ena över den andra, för att på dem förvara alla mina verktyg, spikar och järnsmiden. Genom denna anordning fick var och en sak sin bestämda plats, så att jag med lätthet kunde finna vad jag behövde. Därjämte slog jag in pinnar i sandstensväggen för att på dem upphänga mina bössor och andra lämpliga persedlar. Min grotta bildade nu ett verkligt nederlag av allehanda nödvändighetsartiklar, och det var icke så litet glädjande för mig att hava mina effekter i så god ordning och så nära till hands; i synnerhet kände jag mig tillfredsställd över att mitt magasin var så väl försett i alla för mig nödvändiga avseenden.
Vid denna tid började jag föra dagbok över mina arbeten. Att detta ej skett förr, berodde till dels på att jag haft för mycket att göra, till dels på — och detta var väl egentliga orsaken — att jag varit allt för orolig och missnöjd till sinnes. Under denna sinnesstämning skulle förmodligen min dagbok upptagits av många ledsamma utgjutelser; sålunda måste jag till exempel för den 30 sept. hava skrivit ungefär följande: Sedan jag väl kommit i land efter att med knapp nöd hava undgått döden i vågorna, kände jag mig hårt medtagen men hämtade mig snart ånyo, sedan jag fått kräkas upp den mängd havsvatten jag ofrivilligt inmundigat. I stället för att nu känna mig tacksam mot den Högste för min underbara räddning, sprang jag omkring på stranden som en galning, vred händerna, slog mig för pannan och ryckte mig i håret, förbannande mitt elände och ropande, att jag var förlorad, förlorad! Därmed fortsatte jag, tills jag uttröttad nedsjönk på marken, där jag dock av fruktan för vilda djur icke vågade insomna.
— Några dagar efter denna händelse och sedan jag från fartyget hämtat allt, som var mig möjligt, kunde jag ej låta bli att gå upp på toppen av ett litet bärg för att speja ut åt havet i hopp att möjligen upptäcka något fartyg. På långt avstånd varseblev jag då, eller trodde mig varsebliva ett segel, som ingav mig de ljuvaste förhoppningar om befrielse, men då jag länge stirrat därpå, tills jag var hart när blind, och slutligen förlorat det alldeles ur sikte, satte jag mig ned och grät som ett barn, sålunda genom min dårskap ökande min olycka.
Sedan jag i någon mån lyckats bekämpa denna sjukliga sinnesstämning och fått min bostad i ordning på sätt jag ovan skildrat, började jag föra min dagbok, av vilken jag har lämnat läsaren en avskrift, fastän en del förut beskrivna saker komma att i densamma upprepas. Den fortgick så länge mitt bläck varade, varefter jag naturligtvis nödgades avbryta den.
Dagboken.
Den 30 september 16059. — Jag stackars olycklige Robinson Crusoe blev denna dag efter ett under en förfärlig storm på öppna sjön lidet skeppsbrott nästan livlös uppkastad på stranden av denna förfärliga ö, som jag givit namnet »Förtvivlans ö». Hela den övriga skeppsbesättningen omkom i vågorna.
Återstoden av dagen tillbragte jag i dystert och dådlöst grubbel över den förfärliga belägenhet, i vilken ödet försatt mig. Jag ägde varken kläder eller föda, hus eller hem; jag hade inga vapen, ingen tillflyktsort; jag förtvivlade om varje lindring i mitt hårda öde och såg intet annat än döden för mig. Antingen måste jag — så föreföll det mig — bliva uppäten av vilda djur eller mördad av vildar eller kanske rent av lida hungersnöden. Vid nattens inbrott tog jag min tillflykt till ett träd, vari jag av fruktan för vilda djur uppklättrade, och fastän det rägnade hela natten, njöt jag därstädes en mycket god sömn.
1 oktober. På morgonen fick jag till min stora överraskning se, att fartyget av tidvattnet blivit fört mycket närmare kusten. Detta var nu visserligen å ena sidan en tillfredsställelse för mig, ty all den stund skeppet stod upprätt och ej var sönderslaget av vågorna, hoppades jag att möjligen kunna komma ombord och erhålla några födoämnen och andra nödvändighetsartiklar. Men å andra sidan återkom vid denna anblick med förnyad styrka sorgen över mina drunknade kamrater, ty jag föreställde mig att de, om vi alla stannat ombord, kunnat rädda fartyget eller åtminstone sig själva. Och i så fall hade vi säkerligen av fartyget kunnat bygga oss en mindre farkost, som kunnat föra oss till någon annan del av världen. Till långt fram på dagen plågade jag mig själv med dessa tankar, men då jag slutligen vid ebbtiden såg fartyget nästan stå på det torra, gick jag ut på stranden så långt jag kunde och sam sedan ut till det.
Även denna dag rägnade det, men stormen hade alldeles upphört.
1—24 oktober. Hela denna tid använde jag uteslutande till att göra ett flertal resor ut till fartyget, varifrån jag varje gång, då floden inföll, på flottar bortförde allt vad jag kunde överkomma.
Mycket rägn föll även under dessa dagar, fastän vädret stundom var vackert; dock tycktes allt tyda på, att den rägniga årstiden nu var inne.
24 okt. Jag stjälpte med min flotte, och allt vad jag hade därpå föll i sjön; men all den stund vattnet var grunt och största delen av laddningen utgjordes av tungt gods, återfann jag det mesta sedan ebben inträtt.
25 okt. Det rägnade och stormade hela natten och dagen; därunder slogs fartyget i spillror, så att blott en del av själva skrovet var synligt, dock endast vid lågt vatten. Jag använde dagen till att övertäcka de varor jag bärgat från fartyget, så att rägnet ej skulle förstöra dem.
26 okt. Nästan hela dagen vandrade jag omkring i närheten av stranden för att söka reda på en passande plats för min blivande bostad, ty jag var högst angelägen att skydda mig mot nattliga överfall av vare sig vilda djur eller människor. Frampå kvällen bestämde jag mig för ett särdeles lämpligt ställe vid foten av en klippa; jag märkte ut en halvcirkel för min lägerplats, vilken jag beslöt att skydda medelst ett slags bålverk eller vall, gjord av en dubbel rad pålar med kabeltåg emellan och utanpå täckt med grästorv.
Från den 26 till den 30 okt. arbetade jag oavbrutet med att föra alla mina saker till den nya bostaden, oaktat det understundom rägnade mycket hårt.
Den 31 på morgonen tog jag min bössa och begav mig inåt ön, dels för att skaffa föda och dels för att undersöka trakten. Jag sköt då en get, vars lilla killing följde efter mig hem; snart måste jag dock döda även honom, enär han icke ville äta.
1 november. Jag uppslog mitt tält under den nämnda klippan och gjorde det så rymligt som möjligt; vid några i marken nedslagna pålar fäste jag min hängmatta och sov sedan i densamma.
2 nov. Av alla mina kistor, av de bräder jag bärgat och det timmer, vilket utgjort virket i mina flottar, gjorde jag en barrikad omkring mig strax inom den plats, jag utstakat för mitt bålverk.
3 nov. Jag gick ut med min bössa och sköt två andliknande fåglar, vilka lämnade ett mycket gott kött. På eftermiddagen började jag förfärdiga mig ett bord.
4 nov. Denna dag började jag indela min tid för arbete och vila, jakt och förströelse, sålunda:
Varje morgon då det icke rägnade, skulle jag gå ut med bössan på ett par, tre timmar; därefter skulle jag arbeta till omkring kl. 11 och sedan äta av vad huset förmådde. Från kl. 12 till 2 måste jag sova varje dag, emedan klimatet var utomordentligt hett; därpå skulle jag åter arbeta intill aftonen.
Hela arbetstiden under denna och följande dag användes på förfärdigandet av bordet, ty jag var ännu en ganska dålig arbetare. Emellertid gjorde tid och nödvändighet mig snart till en skicklig hantverkare, såsom jag ock tror, att de skulle göra vilken annan som hälst.
5 nov. Jag gick ut med min hund och min bössa och sköt en vildkatt. Hans skinn var mjukt och köttet odugligt. Jag brukade avdraga och förvara skinnen av alla de djur jag dödade. Då jag återvände längs stranden varseblev jag flera arter sjöfågel, vilka jag icke kände. Därjämte blev jag överraskad, ja, nästan skrämd, vid åsynen av några sälar, vilka jag först icke igenkände såsom sådana. Då jag gick närmare för att betrakta dem, kastade de sig i havet och undkommo mig sålunda för den gången.
6 nov. Efter min morgonutflykt tog jag åter itu med mitt bord och avslutade det, ehuru det icke blev till min belåtenhet. Länge dröjde det dock icke, innan jag lärde mig avhjälpa bristerna.
7 nov. Det vackra vädret började bliva stadigt. Den 7, 8, 9, 10 och delvis den 12 (den 11 var enligt min räkning söndag) använde jag helt och hållet på förfärdigandet av en stol. Efter mycken möda lyckades det mig att få den tämligen hygglig, ehuru den icke var mig riktigt till behag. Jag tog också sönder den flera gånger, innan den blev färdig.
Anmärkning. Jag underlät snart att iakttaga söndagen, ty jag glömde att särskilt utmärka den på min påle, varför jag till slut inte visste när den inföll.
13 nov. Denna dag rägnade det ånyo till stor vederkvickelse för mig, ty hettan var tryckande och jorden förtorkad. Rägnet åtföljdes dock av ett förfärligt åskväder, varunder jag intogs av en livlig fruktan att förlora mitt krut. Så snart ovädret var över, beslöt jag fördela krutet i så många småpaketer som möjligt, på det att de icke vidare skulle råka i en dylik fara.
14, 15 och 16 nov. Under dessa dagar förfärdigade jag små fyrkantiga lådor eller askar, rymmande från ett halvt till ett kilo krut. Sedan jag fyllt dem, gömde jag dem på säkra ställen långt ifrån varandra.
Endera dagen sköt jag en stor fågel, vars kött var välsmakande; jag visste dock ej vad namn jag skulle giva den.
17 nov. Denna dag började jag urhålka klippan bakom mitt tält för att få större utrymme.
Anmärkning. Till detta arbete behövde jag nödvändigt tre saker: en hacka, en skovel och en skottkärra eller en korg. Jag upphörde därföre med mitt arbete och funderade på, huru jag skulle kunna avhjälpa denna brist och skaffa mig de nödiga verktygen. I stället för hackan gjorde jag bruk av järnstörarne, som voro ganska användbara ehuru svårskötta till följd av sin tyngd. Men svårare var det med bristen på skoveln, ty utan en sådan kunde jag ingenting uträtta, och jag visste ej, huru jag skulle bära mig åt för att göra en.
18 nov. När jag denna dag genomströvade skogen, fann jag ett sådant träd — eller liknande det — som man i Brasilien kallar järnträdet till följd av dess utomordentliga hårdhet. Efter mycket arbete och med fara att förstöra yxan, lyckades jag avhugga ett stycke, som var så tungt, att jag endast med stor svårighet kunde hemföra. det. Träets oerhörda hårdhet gjorde arbetet särdeles tidsödande och mödosamt, men småningom fick jag det äntligen till formen av en skovel eller spade, vars skaft var sådant som brukligt är i England. Men all den stund själva skoveln icke var järnbeslagen, kunde den icke hålla så länge som en vanlig spade. Den var emellertid användbar nog för mig, men jag tror icke, att någonsin tillverkningen av en skovel skett på sådant sätt eller tagit så lång tid.
Ännu var jag icke tillfredsställd, ty en skottkärra eller en korg fattades mig fortfarande. En korg kunde jag på intet vis göra, ty hittills hade jag icke på ön funnit något för korgflätning lämpligt material. Vad skottkärran beträffade, ansåg jag mig kunna förfärdiga allt utom hjulet. De järnsmiden, som härför voro erforderliga, ställde oövervinnliga svårigheter i vägen, varföre jag även fick övergiva tanken på skottkärran.
I dess ställe gjorde jag mig ett tråg för att bortskaffa det vid grottans urhålkande samlade gruset. Detta tråg liknade dem, som murarhantlangare använda till att bära murbruk uti. Dess förfärdigande kostade mig icke så mycken möda som skovelns; dock behövde jag icke mindre än fyra dagar för att göra dem båda. Under tiden försummade jag dock icke mina sedvanliga morgonströvtåg med bössan, vilka merendels förskaffade mig något vilt till livsuppehälle.
23 nov. Medan jag förfärdigade nämnda verktyg, fingo mina övriga arbeten ligga nere. Nu återtog jag dem och använde aderton dagar uteslutande på utvidgningen av grottan, så att hon bekvämt skulle kunna rymma alla mina varor.
Anmärkning. Under hela denna tid arbetade jag med ett enda mål för ögonen, nämligen att få grottan i alla avseenden lämplig att tjäna på en gång till magasin, kök, matsal och källare. Vad bostaden beträffar, höll jag mig till tältet, utom vid vissa tillfällen då det regnade så häftigt, att jag icke kunde hålla mig torr därinom.
Detta föranledde mig sedermera att övertäcka hela den inhägnade platsen. Därvid begagnade jag mig av långa sparrar, som stöddes mot klippan och inflätades med grenar och stora blad, så att de bildade ett skyddande tak.
10 december. Jag ansåg nu min grotta vara färdig, men plötsligt inträffade ett ras från valvet och ena väggen. Jag prisade min lycka, att jag vid detta tillfälle befann mig annorstädes, i annat fall hade jag sannerligen blivit levande begraven. Mycken möda kostade det mig nu att åter bortskaffa allt det nya gruset, men det viktigaste arbetet blev valvets understödjande för att förebygga ett nytt ras.
11 dec. Jag grep mig således an med detta arbete, vilket jag på följande sätt utförde:
Jag uppreste pålar såsom stöttor och inpassade bräder emellan dem och valvet, så att hela taket slutligen efter vid pass en veckas tid var brädfodrat. Pålarne, som stodo i rader, tjänade därjämte till att avdela min grotta i rum.
17 dec. Från denna dag till den 20 satte jag upp hyllor och slog in spikar i pålarne för att därpå upphänga en del saker. Äntligen började jag få min grotta i ordentligt skick.
20 dec. Nu införde jag alla mina effekter i grottan och började möblera min boning samt gjorde av några bräder ett köksbord, där jag kunde tillreda mina måltider. Jag gjorde ännu ett bord, men därefter var det nära slut med mitt brädförråd.
24 dec. Mycket rägn hela natten och hela dagen, varför jag höll mig hemma.
25 dec. Rägn hela dagen.
26 dec. Intet rägn; vädret var svalare och skönare än förut.
27 dec. Jag sköt en ung get och sårade en annan i benet, så att jag kunde taga den med händerna och leda den hem. Väl hemkommen, lade jag ett förband om djurets ben, som var avbrutet.
Anmärkning. Jag vårdade geten med sådan omsorg, att den snart blev fullkomligt återställd i sitt ben. Därefter blev den tam och gick och betade på gården framför min bostad utan att synas vilja avlägsna sig. Jag fick då den tanken att uppföda tama djur för att hava något att livnära mig av, sedan min ammunition tagit slut.
28, 29, 30 och 31 dec. Förfärligt hett utan någon vindpust. Jag kunde ej gå ut förr än på aftnarne för att skaffa mig föda. För övrigt använder jag tiden inomhus för att ordna mina saker.
1 januari 1660. Fortfarande mycket hett, men jag gick ut med bössan tidigt och sent och vilade mitt på dagen. När jag på eftermiddagen denna dagen fördjupat mig längre än vanligt inåt dalarne, som sträckte sig åt mitten av ön, såg jag en mängd getter, vilka dock voro ytterst skygga och svåra att få inom skotthåll. Jag beslöt att försöka inöva min hund till jakt på dem.
2 jan. Följaktligen tog jag hunden med mig denna dag och hetsade honom på getterna; men jag hade misstagit mig, ty de vände sig alla hotfullt emot honom, varför han icke vågade närma sig dem.
3 jan. Jag började mitt bålverk eller fästningsvall, den jag av fruktan att bliva anfallen beslöt att göra mycket stark och fast.
Anmärkning. Som denna vall förut blivit beskriven, vill jag här icke upprepa, vad jag nedskrivit om densamma i min dagbok. Endast detta vill jag anmärka, att vallens fullbordande upptog tiden ända från den 3 jan. till den 14 april, fastän dess längd ej var mera än omkring tjugufyra meter i halvcirkel. Platsen mellan båda ändarna upptogs av klippväggen, i vars mitt grottans öppning var belägen. Avståndet dem emellan var ungefär åtta meter.
Under hela tiden arbetade jag mycket strängt, fastän rägnet hindrade mig flera dagar, ja veckor. Men jag var särdeles angelägen att få min inhägnad färdig — förr kunde jag icke känna mig trygg. Ingen kan föreställa sig, vilket otroligt arbete det hela kostade mig, synnerligast pålarnes hemforslande och neddrivning i marken; jag gjorde dem även mycket grövre än nödigt.
Sedan vallen äntligen blivit färdig och på utsidan beklädd med grästorv, hoppades jag, att ingen, som möjligen landstege i närheten, skulle kunna upptäcka att här vore en mänsklig boning. Det var min lycka att jag iakttog dessa försiktighetsmått, såsom längre fram skall visa sig vid ett särdeles märkligt tillfälle.
Under hela tiden företog jag varje dag, då rägnet icke hindrade, utflykter i skogarne för att skaffa mig vilt. Ofta gjorde jag därvid upptäckter av ett eller annat slag, som blevo mig till nytta. Så fann jag en dag ett slags vilda duvor, som icke byggde sina bon i träd likt skogsduvor, utan i klippremnor. Jag medtog hem några ungar, som jag försökte uppföda och tämja, vilket ock lyckades. När de blevo äldre flögo de dock alla sin kos, måhända emedan jag icke vidare hade någon föda att giva dem. Ofta sökte jag dock reda på deras nästen och hemtog ungarne, vilka hade mycket gott kött.
Vid mina dagliga hushållsbestyr fattades mig en mängd saker, vilka jag i början icke trodde mig om att kunna förfärdiga. Så var ock verkligen förhållandet med en del; jag kunde t. ex. aldrig lära mig att banda en tunna, ehuru jag hade de båda förut omnämnda ankarne eller kaggarne till modell. Flera veckor ödde jag på dessa försök, men det var mig omöjligt att sätta in bottnen eller att hopfoga stäverna så tätt, att de höllo vattnet. Jag måste därföre snart övergiva all tanke på detta arbete.
Vidare var jag i största behov av ljus, ty så snart mörkret föll — vanligen vid sjutiden på eftermiddagen — var jag nödsakad att gå till sängs. Jag erinrade mig härvid den stora vaxkakan, av vilken jag gjorde ljus efter min rymning från Afrika, men nu hade jag icke den att tillgå.
Jag försökte hjälpa mig så gott jag kunde genom att förfärdiga en liten lerskål, som fick torka i solen och därpå fylldes med talgen efter de dödade getterna. En veke av drev fullständigade lampan, och nu hade jag ett ljus, som i brist på bättre var gott nog, ehuru dess sken icke kunde jämföras med skenet från ett vanligt ljus.
Då jag en dag letade efter något bland alla mina saker, träffade jag händelsevis på den lilla, förut omtalade säcken, som var fylld med korn till föda åt hönsen ombord å fartyget. Den lilla återstoden av kornet hade emellertid blivit förstörd av skeppsråttorna, så att jag inte kunde upptäcka något annat än skal och damm i bottnen av säcken. Som jag behövde den för ett eller annat ändamål, måhända att förvara krut uti, skakade jag ur den vid ena sidan av min barrikad alldeles under klippan.
Detta skedde strax före de redan omtalade rägnen, och jag fäste mig så litet vid denna i sig själv så obetydliga omständighet, att jag snart alldeles förgat den, tills plötsligt en säregen händelse återkallade den i mitt minne.
Vid pass en månad senare varseblev jag nämligen en dag några gröna strån sticka upp ur jorden. Jag trodde i början att de representerade någon för mig okänd planta, men huru överraskad blev jag icke, då de längre fram gingo i ax och visade sig vara äkta europeiskt, ja, engelskt korn!
Det är omöjligt att beskriva den förvåning och tankeförvirring, som intogo mig vid åsynen av dessa tio till tolv kornax. Hittills hade jag icke haft någon religiös grund för mitt handlingssätt, och jag ägde i själva verket helt få religiösa föreställningar. Allt vad som hänt mig förde jag på slumpens räkning och var sålunda blind både för avsikten och de försynens skickelser, som drabbat mig, och för den lagbundna ordning, som styr händelserna i denna värld.
Men då jag nu såg korn växa i ett klimat, som jag visste icke lämpade sig för detta sädesslag, och då jag icke hade någon aning om, huru de kommit dit, trodde jag, att Gud genom ett särskilt under låtit denna säd uppspira ur jorden utan förmedling av något utsäde — blott för att jag skulle få mitt uppehälle på denna vilda olyckliga ö.
Denna barnsliga inbillning rörde mitt hjärta; mina ögon fylldes av tårar, och jag prisade mig lycklig, att ett sådant underverk fått inträffa för min skull.
Min glada förvåning ökades ännu mera, då jag längs klippväggen upptäckte några andra grönskande strån, vilka jag snart igenkände såsom ris. Detta sädesslag hade jag nämligen sett växa i Afrika, då jag besökte detta land.
Jag trodde emellertid icke blott, att försynen på ett underbart sätt låtit dessa få stånd uppspira till min bärgning, utan även att många dylika funnos på andra ställen av ön. Jag genomströvade därföre alla förut av mig besökta delar av ön, letade noga överallt och särskilt vid foten av varje klippa för att finna mera, men givetvis utan resultat.
Till slut for det som en blixt för mitt minne, att jag just på detta ställe skakat ur kornsäcken, och nu var tron på underverk bortblåst. Ja, jag måste till och med bekänna, att då jag sålunda upptäckte sakens naturliga sammanhang, min tacksamhetskänsla mot den gudomliga försynen upphörde. Och dock: hade jag icke skäl att vara lika tacksam, som om ett under verkligen inträffat? Var det icke en försynens särskilda skickelse, att dessa tio eller tolv sädeskorn voro oskadade, medan allt det övriga blivit förstört av råttorna? Och likaså att jag tömde säcken på ett ställe, som skuggades av en hög klippa, där kornen kunde slå rot? Varhälst de annars vid denna årstid blivit nedmyllade, skulle plantorna förbränts av solen och sålunda blivit förstörda.
Man kan vara förvissad om, att jag omsorgsfullt tog vara på varje korn av denna säd, då skörden i slutet av juni var mogen. Jag beslöt att ånyo utså alltsamman, hoppandes att med tiden få så stor mängd, att jag kunde baka bröd därav. Men först efter fyra år kunde jag tillåta mig att använda säden till föda, ehuru även då med största sparsamhet, för vilket jag längre fram i sin ordning skall redogöra. Första skörden gick alldeles förlorad för mig, emedan jag icke iakttog rätta såningstiden; jag sådde nämligen strax före den torra årstiden, så att ingenting kom upp. Härom mera längre fram.
Förutom detta korn hade jag såsom nämnt funnit tjugo till trettio risstånd, dem jag med omsorg skördade och bevarade. Jag använde detta sädesslag liksom kornet till att baka bröd av, ehuru jag även fann utväg att genom kokning tillreda det.
Men låt oss nu återvända till dagboken!
Som sagt arbetade jag utomordentligt strängt under denna tid av mellan tre och fyra månader för att få min barrikad färdig. Den 14 april slutade jag den, och för att komma in och ut använde jag en stege, på det att ingen dörr utifrån skulle röja min bostad.
15 april. Jag fullbordade min stege och reste upp den mot vallen. Då jag kommit upp på vallens krön, drog jag stegen efter mig och satte ned den på insidan. Jag hade nu en fullständig inhägnad, inom vilken jag hade utrymme nog; utifrån kunde ingen fiende nå mig utan att först överstiga barrikaden.
Dagen efter jag fått mitt bålverk färdigt, höll allt mitt arbete på att med ett slag förstöras, och själv var jag nära döden. Därmed förhöll sig sålunda:
Jag var just vid ingången till grottan bakom tältet sysselsatt med något arbete, då jag plötsligt blev förfärligt skrämd genom en i sanning fasansfull tilldragelse. Jag såg nämligen hurusom från taket i min grotta och från kanten av bärget över mig nedrasade en myckenhet av grus och jord, varjämte två av de i grottan uppsatta pålarne knakade fruktansvärt. Förskräckt trodde jag, att min grotta instörtade såsom den delvis gjort en gång förut, ty jag hade ingen aning om rätta orsaken till vad som inträffat.
Som jag fruktade att bliva begraven under raset, skyndade jag bort till stegen och gick över barrikaden, i varje ögonblick väntande, att något klippstycke skulle komma rullande efter mig. Knappt hade jag stigit ned igen på andra sidan, förr än jag fick klart för mig, att det var en fruktansvärd jordbävning, som orsakat all denna oreda. Marken darrade under mina fötter av tre på varandra, med omkring åtta minuters mellantid, följande stötar, som voro så våldsamma, att de till och med skulle hava omstörtat de starkaste byggnader.
Nära invid havet, på omkring en kilometers avstånd från mig låg en klippa, från vars topp ett väldigt block nedstörtade med ett så förfärligt dån, att jag aldrig i mitt liv hört något liknande. Jag märkte även att till och med havet sattes i en våldsam rörelse av jordbävningen, och jag tror, att stötarne verkade där kraftigare än på ön.
Jag blev så överväldigad av denna händelse, vars make jag aldrig upplevat eller ens hört omtalas, att jag var ordentligt förlamad, och markens gungande rörelser gjorde mig liksom sjösjuk. Bullret av de nedrasande klippstyckena väckte mig åter ur förlamningen och fyllde min själ med livlig fasa. Jag trodde att bärget på en gång skulle falla över mitt tält och begrava alla mina ägodelar.
Då den tredje stöten var förbi och ingen ny förmärktes, fattade jag åter mod, ehuru jag ännu icke vågade mig tillbaka över barrikaden av fruktan att bliva levande begraven. Jag satt därföre kvar på marken, nedslagen och djupt bedrövad, icke vetande vad jag skulle taga mig till. Under hela tiden trängde sig icke någon enda allvarlig religiös tanke på mig; jag inskränkte mig till att ropa det vanliga »Herre, förbarma dig över mig!» och upphörde strax därmed, då allt var över.
Medan jag satt sålunda mörknade himmelen, och stora moln tycktes förebåda ett annalkande oväder. Samtidigt tilltog vinden mer och mer, så att inom en halv timme full orkan rasade. Havet täcktes av fradga och yrande skum, bränningarna piskade mot stranden och träden upprycktes med rötterna.
Under vid pass tre timmars tid rasade ovädret, varefter stormen började avtaga. Sedan ytterligare tvenne timmar förflutit, rådde åter lugnt väder, och ett stritt rägn började falla.
Jag satt under allt detta fortfarande kvar på marken, i högsta grad förfärad och modfälld. Plötsligt föll det mig i tankarne, att orkanen och rägnet voro följder av jordbävningen. Denna hade sålunda uttömt sin styrka och var förbi, så att jag kunde våga mig tillbaka in i grottan igen. Jag upplivades av denna tanke och eggades därjämte av rägnet, varför jag skyndade mig att återvända till tältet.
Emellertid föll rägnet med sådan styrka och ymnighet, att jag fruktade tältet skulle nedslås därav, varföre jag nödgades taga min tillflykt till grottan, ehuru jag kände mig mycket rädd och orolig för att den skulle störta in över mitt huvud.
Det våldsamma rägnet tillskyndade mig ett nytt arbete, i det jag nämligen måste göra en avloppsränna genom barrikaden, emedan vattnet eljes skulle översvämmat grottan.
Sedan jag vistats i grottan en stund utan att förmärka flera jordstötar, blev jag lugnare till sinnes; och för att, så som väl behövligt var, ytterligare stärka mitt mod, tog jag mig en liten klunk rom. Jag hushållade alltid på det sparsammaste med denna vara, ty jag visste väl, att när den en gång tagit slut, jag icke hade mera att vänta.
Rägnet fortfor hela natten och största delen av den därpå följande dagen, varföre jag nödgades hålla mig hemma. Då mitt sinne blev lugnare, började jag överlägga med mig själv, vad jag borde taga mig till.
All den stund ön vore utsatt för jordbävningar — resonerade jag — kunde jag icke vidare bo i grottan; jag måste bygga mig en hydda på någon öppen plats och liksom här omgiva den med en vall för att skydda mig för vilda djur eller människor. Stannade jag kvar där jag nu vore, skulle jag säkerligen förr eller senare bliva levande begraven.
Under inflytelsen av dessa tankar beslöt jag att flytta mitt tält från denna plats, där det nu stod — mitt under en brant stupande klippa, som kanske vid nästa jordbävning kunde störta ned över mig.
De tvenne följande dagarne, den 19 och 20 april, upptogos av funderingar över vart jag skulle flytta min bostad. Fruktan för att bliva levande begraven gav mig ingen ro under natten, men utsikten att ligga på en öppen plats utan något försvar var nästan lika oroande. Då jag emellertid blickade mig omkring och fann, huru allt befann sig i den bästa ordning, huru väl undandold jag var och säker för varje anfall, kände jag mig mycket ohågad för flyttningen. Därjämte kom jag att tänka på, vilken lång tid den skulle taga i anspråk.
Jag beslöt följaktligen att riskera ett kvarstannande, tills jag fått min nya bostad färdig och i sådant skick, att jag med full trygghet kunde flytta in i densamma. Detta beslut lugnade mig en tid bortåt, och det var min avsikt att med största skyndsamhet påbörja byggandet av en ny vall i kretsform — med pålar, kabeltåg o. d. liksom den förra. Sedan den blivit färdig, skulle jag flytta tältet inom densamma. Dagen för detta beslut var den 21 april.
22 april. Genast på morgonen började jag fundera över, huru jag skulle sätta mina planer i verket, men jag var i stor förlägenhet beträffande mina verktyg. Jag hade tre stora och flera mindre yxor, som medtagits å tartyget för byteshandel med negrerna; men de voro alla slöa och fulla av hack genom mycket huggande i hårt trä. Jag hade visserligen en slipsten, men huru vända den under slipningen? Denna fråga kostade mig lika mycken tankeansträngning som någon statsman kunnat ägna åt lösningen av ett viktigt politiskt problem eller en domare åt avgörandet över en medmänniskas liv elter död. Slutligen fann jag på ett hjul, som medelst ett snöre sattes i rörelse genom trampning, så att jag fick båda händerna fria.
Anmärkning. En sådan inrättning hade jag aldrig sett eller åtminstone icke givit akt uppå i England; sedermera har jag dock funnit, att den därstädes är i allmänt bruk. Därjämte var min slipsten mycket stor och tung. Jag behövde en hel vecka för att bringa min uppfinning till fullbordan.
28 och 29 april. Dessa båda dagar använde jag till att slipa mina verktyg. Den inrättning jag konstruerat för slipstenens kringvridning arbetade mycket bra.
30 april. Som jag en lång tid misstänkt, att mitt brödförråd var på upphällningen, gjorde jag i dag ett noggrant överslag över återstoden. - Jag fann då till min stora bedrövelse, att jag hädanefter måste inskränka mig till en enda skorpa om dagen.
1 maj. Då jag på morgonen vid ebbtiden blickade utåt havet, varseblev jag ett ovanligt föremål, som låg på stranden. Vid närmare efterseende befanns det vara en mindre tunna samt några spillror efter fartyget, vilka av den senaste orkanen drivits i land. Själva vraket tycktes ligga högre över vattnet än vanligt.
Vid undersökning av den landdrivna tunnan, fann jag, att den innehöll krut, vilket dock genom intagning av vatten var sammanprässat till en stenhård massa. Dock rullade jag tunnan längre upp åt stranden, där den tills vidare fick kvarligga.
Jag gick nu ut på strandbankarne så nära vraket jag kunde för att taga det i betraktande. Jag fann, att dess läge var märkvärdigt förändrat. Fören, som hitintills legat begraven i sanden, hade nu höjt sig åtminstone två meter, varemot aktern, såsom förut nämnts, blivit sönderslagen och bortförd av vågorna strax efter det jag sista gången besökte fartyget. I dess ställe hade nu hopat sig en sådan myckenhet sand, att där jag förut måst simma vid pass en halv kilometer för att nå fartyget, jag nu vid ebbtiden kunde gå ända fram til det.
Jag vart till en början överraskad av detta sakernas tillstånd, men drog snart den slutsatsen, att jordskalvet orsakat förändringen. Som emellertid fartyget genom denna katastrof blivit ytterligare söndersplittrat, fördes dagligen av vind och vågor alltjämt nya saker i land.
Jag övergav nu på en gång planen att flytta min bostad och funderade uteslutande över, huru jag på rimligt sätt skulle kunna bereda mig väg in i vraket. Dock fann jag, att någon framgång härutinnan svårligen var att vänta, enär hela fartygets inre var fyllt av sand. Som jag likväl av erfarenheten fått lära att aldrig misströsta om någonting, huru svårt det än vid första påseendet synes, beslöt jag att sönderstycka vraket och hemföra så mycket därav som möjligt, viss om, att det förr eller senare skulle bliva mig till nytta.
3 maj. Jag började med att genomsåga en tvärbjälke i fören, varefter jag så gott sig göra lät bortskaffade sanden från den högst liggande sidan. Tidvattnet var emellertid i annalkande, varföre jag för tillfället nödgades övergiva mitt arbete.
4 maj. Jag gick ut att fiska, men fick icke någon fisk, som jag vågade äta. Jag höll just på att tröttna vid min sysselsättning och gå hem, då jag äntligen fångade en ung delfin. Jag hade av kabelgarn gjort mig en lång metrev, men ehuru i saknad av riktiga krokar, fångade jag likväl tillräckligt med fisk för mitt behov. Jag brukade soltorka den och sålunda tillredd förtära den.
5 maj. Jag arbetade åter på vraket, genomsågade en bjälke och lösbröt trenne stora furuplankor ur däcket. Efter att hava sammanbundit dem, anförtrodde jag åt tidvattnet att föra dem i land.
6 maj. Jag arbetade fortfarande på vraket och lösgjorde flera järnbultar och andra pjäser av järn. Mitt arbete var tungt och jag var vid hemkomsten så uttröttad, att jag funderade på att helt och hållet övergiva vraket.
7 maj. Jag återvände dock ånyo dit, ehuru icke med avsikt att arbeta och fann, att vraket genom sin egen tyngd fallit sönder, sedan bjälkarna blivit genomsågade. Flera delar syntes färdiga att lossna, och lastrummet medgav nu en inblick — det var nästan fullt av vatten och sand.
8 maj. Jag begav mig till vraket och medtog en järnstör för att bända upp däcket, som nu var alldeles fritt från vatten och sand. Jag lösbröt tvänne plankor, dem jag lämnade åt tidvattnet att föra i land. Järnstören fick kvarstanna å vraket tills nästa dag.
9 maj. Så fort jag anlände till vraket, banade jag mig med järnstören väg in i skrovet, där jag upptäckte flera tunnor. Jag lösgjorde dem med stören, men kunde ej bryta upp dem. Jag fann även en rulle engelskt bly, som var för tung för mig att lyfta.
10, 11, 12, 13 och 14 maj. Alla dessa dagar var jag på vraket och förde därifrån en myckenhet timmer, bräder och plankor jämte hundra till hundrafemtio kilogram järngods.
15 maj. Denna dag medtog jag tvenne yxor för att försöka, om jag icke kunde hugga av ett stycke av blyrullen genom att sätta eggen av den ena yxan i blyet och driva på med den andra. Detta lyckades mig dock icke, emedan vattnet stod för högt över rullen.
16 maj. Under natten hade det blåst häftigt, och vraket syntes illa medfaret av vågorna. Jag fördröjde mig i skogen med att fånga duvor till mitt uppehälle, så att jag av tidvattnet hindrades besöka vraket denna dag.
17 maj. Jag upptäckte några spillror av vraket, vilka förts i land av stormen på vid pass två kilometers avstånd från mig. Då jag kom dit, fann jag dem vara delar av förstäven och galjonen, allt för tunga för mig att bortföra.
24 maj. Jag hade arbetat på vraket allt intill denna dag, då jag med mycken möda lyckades lösgöra en del saker, såsom flera tunnor, tvenne sjömanskistor m. m., vilket allt fick medfölja tidvattnet. Men som motvind rådde, kom det denna dag intet i land utom en del timmer och ett fat brasilianskt fläsk, som dock var förstört av saltvatten och sand.
Varje dag till den 15 juni fortfor jag med detta arbete, utom den tid, som åtgick till att skaffa livsmedel. Härtill valde jag alltid flodtiden för att vara färdig till arbetet å vraket, då ebben inträdde.
På detta sätt hade jag slutligen skaffat mig så mycket timmer, plankor och järngods, att jag kunde bygga mig en präktig farkost, om jag endast förstått mig på denna konst. Jag hade även då och då i särskilda små stycken fått ihop inalles femtio kilo valsat bly.
16 juni. Då jag gick ned till stranden, träffade jag på en stor sköldpadda. Det var den första jag varseblev på ön, vilket dock endast berodde på min otur och icke därpå, att djuren voro sällsynta. Hade jag råkat komma i land på andra sidan ön, skulle jag kunnat fånga hundratal av dessa djur varje dag, men kanske fått betala dem dyrt nog, såsom jag sedermera kom under fund med.
17 juni. Denna dag tillagade jag sköldpaddan, i vilken jag fann sextio ägg. Hennes kött var för mig en verklig läckerhet, vars make jag aldrig smakat, och detta så mycket mera, som jag sedan min ankomst till ön fått nöja mig med köttet efter de getter och fåglar jag skjutit.
18 juni. Det rägnade hela dagen, varföre jag stannade inomhus. Jag tyckte rägnet kändes kallt, och jag förnam en viss kyla, som icke var naturlig för detta klimat.
19 juni. Jag kände mig mycket sjuk och skälvde såsom av köld.
20 juni. Jag sov inte under hela natten; led av häftig huvudvärk med feber.
21 juni. Fortfarande mycket sjuk; jag kände fruktan för döden och tänkte på min sorgliga belägenhet att ligga sjuk utan någon hjälp. För första gången sedan stormen utanför Hull vände jag mig i bön till Gud; men jag visste knappt vad jag sade, ty mina tankar voro förvirrade.
22 juni. Jag var något bättre, men kände stor fruktan för sjukdomens utgång.
23 juni. Åter mycket sämre; jag darrade och frös och led av häftig huvudvärk.
24 juni. Betydligt bättre.
25 juni. Jag plågades av ett mycket häftigt feberanfall, som varade sju timmar. Därefter fick jag frossbrytningar, som slutade med mattande svettningar.
26 juni. Denna dag kände jag mig så mycket bättre, att jag vågade gå ut med bössan för att skaffa mig något till föda. Ehuru mycket svag, lyckades det mig dock skjuta en get, som jag endast med stor svårighet kunde forsla hem. Jag stekte och förtärde ett stycke av köttet; hellre hade jag dock tillrett en kraftig soppa därav, om jag blott ägt en gryta.
27 juni. Febern återkom med sådan häftighet, att jag nödgades ligga till sängs hela dagen utan att kunna förtära något. Jag kände mig nära att förgås av törst men var för svag att stiga upp och hämta vatten. Åter vände jag mig till Gud i bön men var så förvirrad och tillika så ovan vid att bedja, att jag icke visste, hur jag skulle uttrycka mig. Vridande mig på min plågas läger, kunde jag endast titt och ofta utbrista: Barmhärtige Gud, se ned till mig! Herre, miskunda dig över mig! Herre, hjälp mig i min nöd!
Sålunda tillbragte jag åtminstone trenne timmar, varefter jag föll i en välgörande sömn. Då jag långt fram på natten vaknade, kände jag mig betydligt bättre ehuru mycket matt och plågad av en brännande törst. Intet vatten fanns dock till hands, varför jag nödgades i stillhet invänta morgonen. Under tiden insomnade jag ånyo.
Nu hade jag en märkvärdig och tillika hemsk dröm. Jag tyckte mig sitta på marken utanför min vall på samma ställe, där jag hade min plats under den på jordbävningen följande stormen. Ur ett stort svart moln såg jag en man, omvärvd av lågor, nedstiga på jorden. Själv lyste han som en eldslåga, och där han framgick spred han ett så bländande sken omkring sig, att mina ögon knappast kunde uthärda glansen därav.
Hans ansikte var förfärligt att skåda. Då han med sina fötter berörde jorden darrade hon såsom under jordbävningen, och luften genomborrades av otaliga blixtar.
Han nalkades mig med ett långt spjut i handen, och jag trodde min sista stund vara kommen. Dock stannade han på en liten höjd i närheten och tilltalade mig med en stämma, så fruktansvärd, att jag greps av namnlös fasa därvid.
Endast följande ord av hans tal kan jag klart erinra mig: »Då allt, vad du hittills upplevat, icke kunnat beveka dig till ånger, måste du nu dö!» Med dessa ord höjde han spjutet för att döda mig.
Ord kunna ej skildra den gränslösa förfäran, varmed denna hemska drömsyn fyllde mig, och ännu efter uppvaknandet kvarstannade ett intryck, som jag icke förmår beskriva.
Till min djupa blygsel måste jag bekänna, att jag under årens lopp blivit alldeles främmande för Gud och religionen. De goda lärdomar min far i dessa stycken bibringat mig, hade totalt bortnötts under de åtta år jag flackat världen runt och plägat umgänge med människor, som sjunkit lika djupt i ogudaktighet och lättsinne som jag. Ej heller kan jag påminna mig att under hela denna tid hava ägnat en enda allvarlig tanke åt min själs tillstånd eller mitt eget personliga förhållande till min Gud. Mitt inre var liksom lamslaget under en förpestande likgiltighet; jag försporde å ena sidan ingen dragning till eller önskan att nå det goda, å andra sidan ingen fruktan för det onda. Jag var med ett ord en förhärdad och tanklös människa, en sådan, som i farans och motgångens stund lika litet känner någon fruktan för Gud som hon under medgången känner tacksamhet.
Med fäst avseende på vad jag redan berättat, skall läsaren lättare kunna tro mig, då jag nu säger, att jag under alla de olyckor, som hittills drabbat mig, aldrig träffats av den tanken, att det var Guds hand, som vilade tungt över mig, eller att alla mina motgångar endast voro ett rättvist straff för mina många synder och min olydnad mot min far.
Under min äventyrliga färd längs Afrikas farliga kust, tänkte jag aldrig på, vad som skulle bliva av mig, ej heller kände jag någon maning att innesluta mig i den Högstes beskydd mot de många faror, som från alla sidor lurade på mig.
Sålunda var jag icke blott glömsk av Gud och en försyn, som länkar människornas öden; jag uppförde mig i själva verket som en vilde, den där endast låter sig ledas av stundens ingivelser och en otyglad naturs önskningar, eller någon gång av förståndets beräkningar.
När den portugisiske kaptenen befriade mig ur mitt farliga läge och upptog mig på sitt fartyg samt även sedermera så välvilligt bemötte mig, erfor jag ingen känsla av tacksamhet. Då jag längre fram led skeppsbrott och uppkastades på denna ö efter att med knapp nöd hava undgått döden, erfor jag varken några samvetsförebråelser eller betraktade denna nya olycka såsom en himmelens straffdom. Jag endast beklagade mig själv över att vara en stackars eländig, till ständig olycka och otur född varelse.
Visserligen erfor jag först, då jag kom iland och fann mig ensam räddad, ett slags vild glädje och en sinnesrörelse, som under inflytelsen av Guds nåd kunnat övergå till en ödmjuk tacksamhet. Men nu vart slutet början likt: en flyktig glädjekänsla över, att jag var vid liv, utan den minsta tanke på den särskilda Guds godhet, som räddat mig ensam bland alla, eller någon allvarlig fråga, varföre försynen visat just mig en sådan oförskyld barmhärtighet.
Min glädje var i själva verket av det råa slag, som sjömän pläga ådagalägga efter räddningen från ett skeppsbrott, då de dränka minnet av den utståndna faran i en bål punsch. Ja, hela mitt liv var i sanning präglat av ett dylikt ovärdigt lättsinne.
Även sedermera då omständigheterna tvingade mig till smärtsamma betraktelser över min ställning — huru jag berövad allt mänskligt umgänge blivit kastad på denna förfärliga ö, utan hopp att någonsin komma härifrån — försvunno alla sorgliga betraktelser, så fort jag endast såg en möjlighet att livnära mig och icke längre behövde frukta att dö av hunger. Genast blev jag åter lätt till sinnes och grep mig ivrigt an med de arbeten, som voro ägnade att tillförsäkra mig livsuppehälle och skydd. Aldrig föll det mig in att betrakta min belägenhet såsom ett straff för mina synder; sådana tankar vunno först sedermera insteg i mitt sinne.
Då kornet, såsom jag i min dagbok omtalat, oförmodat började växa, kände jag mig allvarligt påverkad, så länge jag trodde ett underverk ligga till gränd därför; men när jag kom underfund med rätta sammanhanget, försvann all rörelse. Så var även förhållandet vid jordbävningen, ehuru väl ingenting till sin natur kunde vara mera uppskakande och mera ägnat att direkt hänvisa till den osynliga Makt, som uppenbarar sig i alla naturens företeelser. Så snart detta fruktansvärda fenomen var förbi, hade även det starka intrycket därav fördunstat från mitt sinne. Mina tankar vände sig lika litet nu till den Allsmäktige som fordom, då lyckans solsken belyste min stig.
Men nu, när sjukdomen kom och fruktan för döden började isa mitt sinne; när krafterna avtogo och febern brände mina pulsar — då vaknade mitt sedan länge slumrande samvete, då började jag rannsaka mitt föregående liv, och fann, huru som jag genom mitt stora lättsinne utmanat den gudomliga rättvisan och nu endast led det mina gärningar värda voro.
Sådana voro de tankar, som från andra eller tredje dagen av min sjukdom trängde sig på mig. De våldsamma feberanfallen tillika med samvetets häftiga förebråelser bragte mig i en sådan andlig och lekamlig nöd, att jag äntligen ur djupet av mitt beklämda hjärta framstötte något liknande en bön till Gud, ehuru jag nu icke kan erinra mig dess ordalydelse. Dock tror jag ej, att det var en bön, präglad av hopp och tillförsikt, utan blott en jämrens och fruktans skri. Jag befann mig i ett tillstånd av allmän förvirring, och tanken på att möjligen dö i detta usla tillstånd fyllde min själ med en onämnbar fasa. Under sådana förhållanden torde min bön hava tagit formen av ett förtvivlans utrop, såsom t. ex.: »O, Gud, vilken eländig varelse är jag icke! Här ligger jag sjuk och hjälplös med ingen annan utsikt än döden! O, Herre Gud, hur skall det väl gå för mig?» Därpå grät jag så hjärtat kunde brista och förmådde icke på en god stund yttra något mera.
Nu erinrade jag mig alla de goda råd far givit mig, och plötsligt framstod för mitt inre hans förutsägelse, som jag i början av denna berättelse omtalat, att nämligen Gud icke skulle skänka mig sin välsignelse, ifall jag fullföljde mina dåraktiga avsikter, utan att jag i ett hjälplöst tillstånd skulle få tid nog att besinna hans föraktade råd.
— Min dyre fader, utropade jag, nu hava dina ord gått i uppfyllelse. Guds hand har träffat mig, och jag äger ingen, som kan bistå mig, eller med vilken jag kan meddela mig. Jag har föraktat försynens visa bestämmelse, som lät mig födas i en lycklig och bekymmerfri ställning. Själv var jag blind härför och ville icke låta mig upplysas av mina föräldrar. Jag lämnade dem i djup sorg över min olydnad och dårskap, och nu får jag själv skörda de bittra frukterna av detta steg. Jag stötte övermodigt deras hand tillbaka, då den räcktes mig i kärleksfull avsikt att hjälpa mig fram i världen, och nu får jag kämpa med svårigheter, dem icke ens naturen själv mäktar övervinna. I saknad av all hjälp och all tröst, och utan någon vän att rådgöra med, befinner jag mig sannerligen i det mest övergivna tillstånd som någonsin kunnat träffa en mänsklig varelse. O Gud, ropade jag slutligen i övermåttet av mina sorgliga betraktelser, hjälp mig du, ty jag är kommen i stor bedrövelse!
Detta var den första bön, om jag så kan benämna den, som på många år kommit över mina läppar.
Jag återvänder nu till min dagbok.
28 juni. Vederkvickt av sömnen och fri från feberanfallet, kunde jag nu stiga upp, och ehuru den förfärliga drömmen ännu spökade för min inbillning, hade jag sinnesnärvaro nog att skaffa mig, vad jag nödvändigast behövde i händelse febern nästa dag skulle återkomma.
Det första jag sålunda gjorde var att fylla en stor fyrkantig jaktflaska med vatten, den jag satte på bordet inom räckhåll från bädden, och för att få en mot frossbrytningarna lämplig dryck blandade jag vattnet med något rom.
Därpå avskar jag ett stycke getkött och halstrade det på glöderna, men kunde endast förtära helt obetydligt. Jag vankade omkring men var mycket matt och därjämte högst nedslagen i känslan av min usla belägenhet, ty jag väntade att sjukdomen nästa dag skulle återkomma.
På kvällen förtärde jag trenne sköldpaddägg, dem jag med skalen på stekte i askmörjan. Över denna måltid nedkallade jag Guds välsignelse, något som förut, efter vad jag kan erinra mig, aldrig hänt under hela mitt liv.
Efter slutad måltid försökte jag att taga en av mina vanliga promenader, men kände mig så svag, att jag icke förmådde bära bössan, och utan detta vapen gjorde jag aldrig någon utflykt. Därföre gick jag blott ett litet stycke och satte mig ned på marken i närheten av stranden. När jag blickade ut över havet, som låg där så lugnt och spegelblankt framför mig, trängde sig dessa och dylika tankar på mig: Vad är väl jorden och havet, av vilka jag sett så mycket? Varföre hava de väl blivit skapade? Och vad är jag — — vad äro alla andra varelser, vilda och tama, människor och djur? Varifrån komma vi? Säkerligen äro vi alla skapade av samma outgrundliga Väsen, på vars bud himmel och jord, luft och vatten voro till. Och vem eller vad är detta Väsen?
Svaret blev helt naturligt: Det är Gud, som gjort allt detta. Och så trängde sig en ny tanke med kraft på mig: Om Gud har gjort allting, så leder och styr han även över allt; ty de Väsen, som kunde frambringa allt, måste även hava makt att styra och bestämma däröver. Och om så är, kan intet i hela världen hända förutan hans kännedom och vilja.
— Kan nu intet inträffa utan att han vet därom, så vet han ock, att jag är här och befinner mig i en förfärlig belägenhet, och om intet händer utan hans vilja, så har han också velat, att allt detta skulle övergå mig.
Mot dessa slutledningar fann jag intet att invända, varföre också den tanken att jag genom Guds vilja vore försatt i dessa omständigheter, med så mycket större eftertryck framställde sig för mig. Alla mina olyckor voro således sända av Gud, ty han ensam hade makt och bestämmanderätt icke blott över mig utan över hela världen.
Så fort jag kommit till denna slutsats, började jag genast knota: Men varför har Gud låtit mig drabbas av detta elände? Vad har jag väl gjort att bliva så behandlad?
Då reste sig mitt samvete, som om jag utslungat en hädelse, och talade till mig liksom med hörbar stämma: »Olycklige, vågar du spörja, vad du gjort? Blicka tillbaka på ditt gudlösa, förspillda liv, och fråga dig själv, vad du icke gjort! Fråga, varföre du icke för länge sedan blivit tillintetgjord! Säg, varföre drunknade du icke på Yarmouths redd? Varföre blev du icke dödad i striden mot sjörövarne? Varföre undgick du vilddjuren på Afrikas kust? Varföre omkom du icke här, då hela den övriga besättningen förgicks? Och du frågar, vad du gjort?
Dessa tankar förstummade mig alldeles, så att jag icke hade ett enda ord att invända. Tankfull och sorgsen reste jag mig upp för att återvända hem. I mitt upprörda tillstånd kände jag ingen lust att gå till sängs utan slog mig ned i stolen och tände lampan, ty det började skymma på.
Då jag nu åter intogs av fruktan för ett nytt anfall av sjukdomen, kom jag att tänka på, att brasilianerna icke använda annan medicin än tobak för nästan alla sjukdomar. I en av kistorna hade jag ett stycke rulltobak, som var fullständigt färdigberedd, samt en del gröna, oarbetade tobaksblad.
Det var en försynens skickelse, att jag erinrade mig detta, ty jag fann i kofferten botemedel för både kropp och själ. Då jag öppnade kistan, hittade jag nämligen icke blott tobaken, den jag sökte efter, utan även de förut omnämnda böckerna, vilka jag räddat.
Jag framtog nu en av biblarna, vilka jag hittills icke ansett mig hava tillfälle att läsa, ehuru det i själva verket varit lusten därtill som fattats.
Så väl bibeln som tobaken lade jag bredvid mig på bordet. Huru jag skulle använda tobaken för min sjukdom, eller huruvida den vore gagnelig därför, visste jag icke. Emellertid gjorde jag flera försök med den i förhoppning, att den på ett eller annat sätt skulle bota mig. Till att börja med tuggade jag litet av de gröna bladen, men som tobaken var stark och jag föga van vid dess bruk, blev jag hart när bedövad därav. Sedan blandade jag litet av samma slag med rom och lät det draga ett par timmar i avsikt att intäga mixturen vid sängdags. Slutligen förbrände jag några blad på glöd och inandades röken så länge det var mig möjligt eller tills den höll på att kväva mig.
Emellan dessa experiment började jag läsa i bibeln, men förvirrad av tobaken kunde jag icke för tillfället fatta innehållet av vad jag läste. De första ord, som emellertid träffade mitt öga, sedan jag på måfå slagit upp boken, voro följande: »Åkalla mig i nödens tid, så vill jag rädda dig, och du skall prisa mig.»
Dessa ord voro särskilt lämpliga för mig, och de gjorde även genast intryck på mig, ehuru icke i så hög grad som sedermera, ty ordet rädda hade under min nuvarande sinnesstämning ingen betydelse för mig. Min räddning från denna ö var något så avlägset för min föreställning och syntes mig så omöjlig, att jag gjorde ungefär samma invändning som Israels barn, då Moses lovade dem kött att äta: »Kan Gud duka ett bord i ödemarken?» Så invände jag: »Kan väl Gud själv rädda mig från denna plats?»
Som först flera år efteråt hoppet började tändas i mitt sinne, behärskade mig ock denna misströstan ofta; men i alla händelser gjorde de nämnda orden ett starkt intryck på mig, och jag begrundade dem ofta.
Det var nu sent på kvällen, och tobaken hade som sagt gjort mig så tung i huvudet, att jag kände mig böjd för att sova. Jag lät lampan brinna i grottan, i fall jag skulle behöva något under natten, och gick så till sängs. Men innan jag lade mig, gjorde jag något, som jag aldrig tillförne i hela mitt liv gjort: jag knäföll och bad till Gud, att han skulle rädda mig, då jag i nödens stund åkallade honom, och sålunda låta sitt löfte gå i uppfyllelse även på mig.
Efter denna bristfälliga och osammanhängande bön drack jag ur tobaksinfusionen, som var så stark och frän, att jag endast med svårighet kunde få ned den. Omedelbart därefter lade jag mig och kände snart, huru drycken våldsamt steg mig åt huvudet.
Emellertid föll jag i en djup sömn och vaknade icke förrän omkring klockan tre följande eftermiddag, enligt vad solens ställning tycktes utvisa. Numera är jag dock nästan övertygad om, att jag sov hela denna dag och den därpå följande natten, samt vaknade först vid tretiden på tredje dagens eftermiddag, ty eljes kan jag icke förklara, huru jag kunnat förlora en dag i min räkning, såsom jag några år efteråt upptäckte.
Med denna sak må emellertid förhålla sig huru som helst; säkert är att jag vid uppvaknandet kände mig utomordentligt vederkvickt och var livlig och munter till sinnes. Mina krafter voro större än föregående dag och magen var i ordning, ty jag hade god aptit. Korteligen — denna dag, den 29 juni, hade jag ingen känning av sjukdomen.
Den 30 juni var jag även fullkomligt frisk. Jag gick ut med bössan men vågade mig icke så långt bort. Tvänne sjöfåglar, som liknade prutgäss, blevo mitt byte. Jag medtog dem hem men var icke hågad tillreda dem. I stället förtärde jag ytterligare några sköldpaddägg, som jag fann mycket smakliga.
På aftonen intog jag en dosis medicin av samma slag som dagen förut, nämligen en tobaksinfusion med rom. Jag tog dock en mindre kvantitet än förut och tuggade intet av bladen, ej häller inandades jag någon tobäksrök.
1 juli. Denna dag var jag icke så kry som jag hoppats, ty jag hade åter frossbrytningar, ehuru ganska lindriga.
2 juli. Jag använde åter tobaksmedicinen på alla tre sätten, men tog dubbelt så mycket av infusionen.
3 juli. Denna dag blev jag alldeles fri från sjukdomen, ehuru jag icke på flera veckor återvann min fulla styrka. Under konvalescensen återvände mina tankar ideligen till dessa Skriftens ord: »Jag skall rädda dig», och den skenbara omöjligheten av min räddning från denna ö vilade tung på mitt sinne.
Medan jag sålunda missmodigt överlämnade mig åt dessa sorgliga tankar, kom det plötsligt för mig, huruledes jag så mycket grubblade över räddningen ur min yttre belägenhet, att jag alldeles förbisåg den hjälp jag redan fått åtnjuta. Och därvid bragtes jag att gå till rätta med mig själv, i det att följande frågor med makt tvingade sig på mig: »Har jag icke underbarligen blivit räddad ur en svår sjukdom — ur den mest nödställda och fasansfulla belägenhet, vari jag gärna kunde råka? Har jag väl tillbörligt begrundat denna stora nåd? Har jag handlat som jag bort? Gud har räddat mig, men jag har icke prisat honom, och dock — kunde väl en större hjälp hava vederfarits mig?»
Dessa betraktelser rörde mig djupt, jag föll på knä och tackade Gud med hög röst för tillfrisknandet från min sjukdom.
4 juli. På morgonen slog jag upp bibeln och började andäktigt läsa i Nya testamentet, med allvarlig föresats att allt framgent fortfara därmed en stund varje morgon och afton. Dock skulle jag icke binda mig vid ett visst antal kapitel för varje gång utan fortsätta med läsningen, så länge jag kunde hålla tankarne samlade.
Länge hade jag icke läst på detta sätt, förrän mitt sinne intogs av den djupaste och allvarligaste ånger över mitt förflutna, syndfulla liv. Intrycket av den förfärliga drömmen återvände med förnyad styrka, och orden: »Då allt vad du hittills upplevat icke kunnat beveka dig till ånger» stodo med eldskrift för mitt inre. Jag ropade och bad till Gud om nåden att kunna rätt ångra mina synder, och genom en synnerlig försynens skickelse kom jag att just samma dag i bibeln läsa dessa ord: »Honom har Gud med sin högra hand upphöjt till en furste och frälsare för att giva Israel bättring och syndernas förlåtelse.»
Jag lade häftigt boken ifrån mig, och med hjärta och händer lyfta mot himmelen utbrast jag, gripen av hänförelse: »O Jesus, Davids son! Jesus, du upphöjde furste och frälsare, giv mig ånger och bättring!»
Detta var första gången i mitt liv jag i ordets egentliga bemärkelse bedit, ty jag bad nu under livlig känsla av min syndfullhet, men på samma gång med ett fast, på Guds eget ord grundat hopp om bönhörelse.
Jag började nu närmare övertänka de ovan anförda orden: »Åkalla mig, och jag skall rädda dig», och jag fann nu en helt annan och djupare mening i dem än tillförne. Då hade jag fattat ordet räddning endast i meningen att bliva räddad ur den fångenskap, vari jag befann mig, ty fastän jag kunde röra mig fritt omkring på ön, var den likväl i ordets förfärligaste mening ett verkligt fängelse för mig.
Mitt förflutna liv ingav mig nu en sådan avsky, och mina synder syntes mig så blodröda, att min själ icke trängtade efter annat än befrielse från den syndabörda, som så djupt tryckte mig.
Vad betydde väl nu mitt ensamma liv? Jag grubblade icke vidare däröver; bad ej ens till Gud att bliva befriad därifrån. Allt, allt var av ingen vikt i jämförelse med detta enda: min stora syndfullhet.
Och här vill jag särskilt lägga var och en, som läser dessa ord, på hjärtat min egen dyrköpta erfarenhet, att så snart en människa kommer till rätt insikt om livet, skall hon finna frälsning från synden vara en mycket större välsignelse än frälsning från lidandet.
Låt mig nu återvända till min dagbok.
Min belägenhet, till det yttre lika beklagansvärd som någonsin, började nu i inre måtto kännas mycket drägligare. Genom att varje dag läsa i bibeln och bedja till Gud, riktades mina tankar småningom på högre ting, vilket förlänade mig en inre frid, som hittills varit mig fullkomligt främmande. Även min hälsa och mina krafter återvände, varför jag med liv och lust grep mig an med alla nödvändiga arbeten. Därjämte inrättade jag mitt dagliga liv så regelbundet som möjligt.
Från den 4 till den 14 juli var jag förnämligast upptagen av utflykter med bössan i hand. Dessa vandringar utsträckte jag dag för dag allt längre för att småningom vänja min av sjukdomen hårt medtagna kropp vid nya ansträngningar. Man kan i själva verket knappast tro, huru svag och nedsatt jag i kroppsligt hänseende blivit.
Den användning jag för min sjukdom gjort av tobaken var måhända alldeles ny, och kanske ingen någonsin blivit botad på dylikt sätt, varföre jag icke vill råda någon att experimentera med detta medel. Dessutom, ehuru det borttog febern, bidrog det dock till att försvaga mig, ty en tid bortåt led jag av nervsvaghet och krampryckningar.
Ävenså kom jag underfund med att det i synnerhet var ytterst skadligt för hälsan att vistas mycket ute under den rägniga årstiden, särskilt då rägnet åtföljdes av storm eller orkan. Som detta alltid var fallet med de rägn, som föllo under den torra årstiden, fann jag dessa vida farligare än dem, som föllo i september och oktober.
Över tio månader hade jag nu vistats på denna olycksaliga ö, och varje möjlighet till befrielse därifrån syntes mig berövad. Jag var fullt och fast övertygad om, att aldrig tillförne någon mänsklig varelse satt sin fot därstädes.
Då jag nu i mitt eget tycke hade väl skyddat och befäst min boning, kände jag en livlig önskan att mera fullständigt utforska ön och lära känna, vilka nya för mig obekanta produkter den möjligen torde frambringa.
Den 15 juli började jag sålunda min upptäcktsfärd. Först vandrade jag uppför den lilla floden, där jag, såsom redan nämnts, förde mina flottar i land. Då jag gått vid pass tre kilometer, fann jag här gränsen för tidvattnets inträngande, varefter strömmen sammandrog sig till en liten bäck, som förde särdeles friskt och gott vatten. Som emellertid den torra årstiden nu var inne, höll bäcken på sina ställen helt obetydligt vatten, ja, t. o. m. så ringa, att knappast någon ström kunde förmärkas.
Längs stränderna av denna bäck såg jag många sköna, gräsbevuxna ängar, vilka under rägnperioden måste vara översvämmade. På högre mark, dit flodvattnet förmodligen aldrig kunde tränga, fann jag en myckenhet grönskande och frodiga tobaksstånd. Där funnos även åtskilliga andra örter, som för mig voro helt och hållet främmande både till utseende och egenskaper. Däremot letade jag förgäves efter maniokväxten, av vars rot indianerna överallt i denna zon baka sitt bröd, det s. k. kassavabrödet. Vidare såg jag stora aloeplantor och vilda sockerrör, vilka senare dock av brist på odling voro ofullkomligt utvecklade. Med dessa upptäckter lät jag mig tills vidare nöja och återvände hem under funderingar på, huru jag bäst skulle kunna utforska egenskaperna och nyttan av de växter jag lärde känna. Dessa tankar ledde dock till intet resultat, ty medan jag vistades i Brasilien, hade jag ägnat så ringa uppmärksamhet åt dess flora, att jag nu saknade nästan all ledning vid mina tilltänkta undersökningar.
Nästa dag, den 16 juli, tog jag åter samma väg uppför bäcken och följde den nu till dess källa. De grönskande ängarna togo även här slut, och landskapet började antaga en mera skogig karaktär. Här fann jag en mängd olika frukter; särskilt förekommo meloner i stor ymnighet, och kring träden slingrade sig vinrankor, som buro stora klasar med härliga, nyss mogna druvor. Detta var en överraskande upptäckt, som beredde mig den största glädje.
Dock visste jag av erfarenhet, att dessa druvor måste njutas måttligt, ty jag erinrade mig, huru som under min vistelse i Berberiet flera av de fångna engelska matroserna dogo i feber och diarré efter att hava förtärt en större mängd av dem. Jag fann emellertid på ett förträffligt sätt att nyttja druvorna, i det jag torkade dem i solen till russin för att gömma dem till den tid, då inga färska druvor funnos att få. Jag föreställde mig även, att de sålunda behandlade skulle giva en lika sund som smaklig föda, vilket ock visade sig vara fallet.
Här tillbragte jag hela aftonen och återvände icke till min bostad ens då natten föll på. Detta var i förbigående sagt den första natt jag så att säga legat utomhus, sedan jag fått mitt tält i ordning. Liksom första natten under min vistelse på ön steg jag upp i ett träd, där jag njöt en god sömn.
Följande morgon, den 17 juli, fortsatte jag mina undersökningar, varvid jag vandrade över sex kilometer, efter vad jag kunde döma av dalens längd. Fortfarande styrde jag kosan rakt åt norr utmed en bärgskedja, som löpte i samma riktning. Vid slutet av denna vandring kom jag till en öppning, varest landet tycktes slutta åt väster, men en liten källa med friskt och gott vatten, som kvällde fram ur bärget bredvid, flöt i motsatt riktning eller rakt åt öster.
Det kringliggande landskapet gav ingalunda något intryck av ofruktbarhet, såsom jag vid första överblicken över ön tyckt mig finna; tvärtom utbredde det sig framför mig så skönt och förtjusande i all sin vårliga grönska och yppiga blomsterprakt, att det snarare liknade en välskött trädgård än en ödemark.
Jag vandrade ett stycke utför sluttningen av denna härliga dal med en viss känsla av förnöjsamhet och glädje vid tanken på, att allt detta tillhörde mig. Visserligen infunno sig andra sorgsna tankar och göto malört i glädjebägaren; dock var hela denna ö odisputabelt mitt rike, där jag var konung och herre — där fanns ingen, som kunde göra mig besittningsrätten stridig. Hade min ö kunnat förflyttas till civiliserade trakter, skulle jag hava besuttit den såsom arv och eget, lika fullt som trots någon engelsk lord sitt stamgods.
I den nämnda sköna dalen växte en stor mängd kokospalmer, limon-, apelsin- och citronträd, vilka dock icke, åtminstone vid denna tid, buro någon större mängd frukt. Dock voro de gröna limoner jag plockade icke endast välsmakande och hälsosamma, utan även, sedan jag uppblandat deras saft med vatten, ganska kylande och uppfriskande.
Här fick jag arbete nog med att samla och hemföra frukterna, ty jag fattade genast det beslutet att till den våta årstiden, som var i annalkande, förse mig med ett tillräckligt stort förråd av vindruvor, citroner och limoner.
Till den änden plockade jag på ett ställe en stor mängd druvor i en hög och på ett annat ställe en mindre hög; på ett tredje hopsamlade jag citroner och limoner, varefter jag, medtagande några frukter av varje sort, begav mig på hemvägen i avsikt att återvända med en säck eller dylikt för att hämta min skörd.
Efter att sålunda hava tillbragt trenne dagar på denna utflykt, återkom jag äntligen hem (så måste jag ju kalla mitt tält och min grotta). Under vägen förstördes dock druvorna; deras mognad och saftrikedom gjorde, att de krossades till mos, så att de dugde till intet. Limonerna, av vilka jag endast kunnat medtaga ett fåtal, voro däremot i gott behåll.
Följande dag, den 19 juli, återvände jag till platsen för min skörd i avsikt att taga den med mig hem. För detta ändamål medförde jag tvenne mindre säckar. Vid framkomsten överraskades jag av att finna, huru som de flesta av mina sköna druvor voro uppätna och de återstående kringspridda och söndertrampade. Härav slöt jag, att det måste finnas vilda djur i närheten och att de åstadkommit denna förstörelse, men jag kunde icke begripa, vilka de voro.
Som jag nu emellertid fann, att druvorna varken kunde läggas i hög eller föras hem i en säck, emedan de i båda fallen liksom förut skulle gå förlorade för mig, fann jag på en annan utväg. Jag plockade nämligen en stor mängd och upphängde dem efter hand på de yttersta grenarna i träden runt omkring för att där låta dem torka i solen. Av citroner och limoner medtog jag så många jag förmådde bära.
Då jag hemkom från denna utfärd, erinrade jag mig med stort välbehag dalens fruktbarhet ävensom dess sköna belägenhet mitt ibland skog och bärg, som tillika skyddade den för alla häftiga stormar.
Genom dessa tankar kom jag vid en jämförelse till det resultatet, att jag i själva verket utvalt den sämsta delen av ön till min bostad. Därföre återvände på nytt min gamla lust att flytta, och jag beslöt att i den nämnda sköna och fruktbara dalen om möjligt söka reda på en lika säker boningsplats som min nuvarande, för att där bosätta mig.
Denna tanke sysselsatte mig mycket en lång tid bortåt, varunder jag med stor förnöjelse motsåg min blivande flyttning till en så härlig nejd. Men då jag närmare övervägt saken, kom jag på andra tankar. Jag bodde nämligen nu i närheten av havet och med utsikt däröver, i händelse något till min fördel möjligen skulle inträffa: samma onda öde, som förde mig hit, kunde ju kasta någon annan olycklig varelse på denna ö. Och ehuru det var mindre än sannolikt att någonsin en dylik händelse skulle inträffa, vore det dock att förvandla osannolikheten till omöjlighet, ifall jag instängde mig själv bland bärgen och skogarne i öns mitt. Därigenom skulle jag endast fastare tillbomma mitt fängelse och själv beröva mig varje utsikt till befrielse därifrån.
Jag fann således, att jag på inga villkor borde flytta från min nuvarande bostad. Dock var jag så betagen i den sköna dalen, att jag därstädes tillbragte en stor del av den tid, som återstod av juli månad, och ehuru jag beslutat att icke slå mig ned i dalen, byggde jag mig likväl där ett litet lusthus, som jag på några meters avstånd omgav med en stark inhägnad av dubbla pålrader, inuti fylld med ris och grenar. I detta lusthus, där jag kände mig lika säker som i min egentliga bostad, tillbrakte jag stundom två till tre nätter å rad. För att komma över inhägnaden använde jag även här en stege.
Nu sade jag mig själv med en viss belåtenhet, att jag ägde både ett hus vid sjön och ett lantställe. Arbetet på detta senare upptog min tid till början av augusti.
Länge hade jag icke fått njuta av min färdiga nybyggnad, förrän rägntiden inträdde och tvang mig att stanna hemma i min gamla bostad. Ehuru den nya likaledes bestod av ett väl övertäckt segeldukstält, hade jag dock icke där det omedelbara skyddet av ett bärg mot stormarne, ej heller en grotta att taga min tillflykt uti, då rägnen voro strida och ihållande.
Såsom jag nyss anmärkt, blev mitt lusthus färdigt i början av augusti, och jag började just glädja mig åt mina händers verk, då rägnen kommo.
Den 3 augusti nedtog jag de upphängda druvorna, som nu voro fullkomligt torkade och visade sig vara de förträffligaste russin. Det var hög tid att bärga dem, ty det strax efteråt inträffande rägnet skulle annars hava förstört dem, varigenom jag förlorat den bästa delen av mitt vinterförråd. De stora, präktiga klasarnes antal var nämligen över två hundra. Knappt hade jag hunnit nedtaga dem älla och föra dem välbehållna till min grotta, förrän det började rägna.
Från den 14 augusti rägnade det stadigt varje dag, ehuru mer eller mindre häftigt, ända till medlet av oktober. Stundom var rägnet så våldsamt och ihållande, att jag under flera dagar icke kunde lämna grottan.
Vid denna tidpunkt överraskades jag storligen av att finna min familj tillökad. Jag hade nämligen varit ganska ledsen över förlusten av en av mina kattor, vilken antingen sprungit sin väg ifrån mig eller kanhända dött, vilket senare jag fann troligast. Emellertid hörde jag intet av henne förrän hon, till min förvåning, i slutet av augusti återkom med trenne ungar. Detta föreföll mig så mycket besynnerligare, som jag visserligen en gång skjutit ett djur, vilket liknade en vildkatt, men som jag trodde vara av helt annan art än den europeiske katten. Ungarne liknade dock fullkomligt sin moder, och alldenstund båda mina kattor voro honor, fann jag saken oförklarlig.
Dessa kattdjur förökade sig sedermera så talrikt, att de blevo en riktig plåga för mig. Jag nödgades förfölja och döda dem som ohyra, och hade mycken möda att hålla dem på avstånd från min bostad.
Från den 14 augusti till den 26 rägnade det utan avbrott, så att jag icke kunde gå ut. Jag var även mycket försiktig och aktade mig noga för att bliva våt. Under denna fångenskap började jag lida brist på livsmedel, varför jag tvenne gånger gick ut för att söka skaffa mig något till föda. Första gången sköt jag en get, och andra gången, som var den 26 augusti, fann jag en särdeles stor sköldpadda, av vilken jag beredde mig ett riktigt kalas.
På följande sätt ordnade jag nu mina måltider: till frukost förtärde jag en russinklase; till middag ett stycke get- eller sköldpaddkött, vilket jag stekte på glöderna, emedan jag till min stora ledsnad icke hade något kärl att koka eller steka uti; till aftonvard slutligen åt jag två eller tre sköldpaddägg.
Under det rägnet sålunda höll mig fängslad, arbetade jag två till tre timmar dagligen på att ytterligare utvidga min grotta, och nådde slutligen bergets yttre sida, där jag gjorde en dörr, vilken befann sig utanför palissaden. Denna väg kunde jag nu använda vid min utgång från eller mitt inträde i grottan.
Emellertid kände jag mig icke riktigt lugn att under nätterna behöva ligga så att säga för öppna dörrar, ty förut hade jag alltid lagat, att min inhägnad var fullkomligt tillspärrad på alla sidor, varemot jag nu tyckte mig vara blottställd. Och dock hade jag ännu icke sett någon levande varelse, för vilken jag behövde hysa fruktan; de största djur jag hittills funnit på ön voro getter.
30 sept. Nu hade jag äntligen hunnit årsdagen av min olyckliga landdrivning. Jag summerade ihop strecken på min påle och fann, att jag på ön tillbragt trehundrasextiofem dagar. Jag helighöll denna dag och ägnade den åt andaktsövningar. Knäfallande på marken under en känsla av djup förkrosselse, biktade jag mina synder inför Guds ansikte och erkände rättmätigheten av det straff han låtit övergå mig, samt anropade honom att för Jesu Kristi skull hava förbarmande med mig. Efter att under hela dagen hava iakttagit en fullkomlig fasta, förtärde jag efter solens nedgång en skorpa och en russinklase. Därefter gick jag till sängs och avslöt dagen, såsom jag börjat den, med bön.
Under hela det förflutna året hade jag icke hållit viledagen i helgd, dels emedan jag till en början icke förnummit något religiöst behov: därav, dels emedan jag efter någon tid glömt att utmärka söndagen såsom veckans första dag med ett särskilt, längre streck. Efter att nu, såsom jag nyss nämnde, hava sammanräknat de antecknade dagarna och funnit, att de utgjorde ett år, uppdelade jag dem i veckor och utmärkte var sjunde dag såsom söndag.
Kort härefter började mitt bläck tryta, varföre jag beslöt att på det nogaste hushålla därmed och endast anteckna de mest anmärkningsvärda händelserna i mitt liv. Sålunda upphörde jag från nu med att föra dagbok över obetydligare tilldragelser.
Den rägniga och den torra årstiden började nu synas mig regelbundna; och jag lärde av erfarenheten att indela dem så, att jag hädanefter kunde träffa alla nödiga anstalter för var och en av dem. Men dyrt måste jag betala alla mina rön, och det jag nu går att berätta var ett av de mest nedslående jag någonsin gjorde.
Jag har redan omtalat, att jag tog väl vara på den lilla skörd av korn och ris, vars uppspirande så mycket överraskat mig. Risaxen voro vid pass trettio och kornaxen omkring tjugo. Som rägnet upphört och solen för varje dag drog sig längre åt söder, trodde jag nu den rätta såningstiden vara inne. Därföre uppgrävde jag en liten jordlapp så gott sig göra lät med min spade, och sedan jag delat denna åker i tvenne delar, en för kornet och en för riset, sådde jag min säd.
Under det jag höll på härmed, föll det mig in, att jag icke borde utså allt på en gång, enär jag ju icke var säker på, att denna årstid verkligen vore lämplig för såning. Därföre utsådde jag endast ungefär två tredjedelar av säden, så att jag hade en handfull kvar av varje slag.
Det var min stora lycka, att jag så gjorde, ty icke ett korn av vad jag vid denna tid sådde kom upp. Under de torra månaderna som följde föll ingen gång något rägn, varföre säden i saknad av all fuktighet icke kunde gro. Först under följande rägnperiod såg jag den spira upp, som om den nyss blivit sådd.
Då sålunda mitt första utsäde gick förlorat till följd av torka, uppsökte jag en fuktigare jordlapp för nästa försök. Sedan jag i närheten av mitt lusthus funnit ett passande stycke jord, grävde jag upp det och utsådde resten av säden. Detta skedde i februari månad strax före vårdagjämningen.
Med denna sådd lyckades det mig bättre. De regniga månaderna mars och april vattnade tillräckligt min åker, så att säden växte kraftigt och gav en mycket god skörd. Men som jag endast haft en handfull utsäde av vartdera slaget, blev kvantiteten i alla fall jämförelsevis ringa, så att min skörd belöpte sig till högst fem liter av varje sort.
Dessa försök medförde emellertid det goda, att jag vart förtrogen med mitt jordbruk och noga visste, när den behöriga såningstiden var inne. Vidare fann jag, att jag kunde så och skörda tvenne gånger varje år.
Medan jag förgäves väntade på skörd efter mitt första misslyckade försök, gjorde jag en liten upptäckt, som framdeles blev mig till nytta. Så snart rägnen voro förbi och väderleken började stadga sig, vilket inträffade i november månad, företog jag en liten utflykt till mitt lantställe. Ehuru jag icke varit där på flera månader, fann jag allt i samma skick, som då jag sista gången besökte stället. Den dubbla palissaden jag uppbyggt kring platsen var icke endast fullkomligt fast och orubblig, utan störarna, dem jag avhuggit från träden omkring, hade slagit rot och skjutit långa, grönskande kvistar, liksom ett pilträd plägar göra första året, sedan det blivit topphugget. Men vilken art dessa träd tillhörde vet jag icke.
Jag blev lika överraskad som glad av denna upptäckt. Det fägnade mig att se de unga, grönskande träden, och för att få dem att växa så jämt och likformigt som möjligt, tuktade och kvistade jag dem allt som oftast. Efter trenne års förlopp företedde de även en utomordentligt vacker anblick, och fastän häcken bildade en cirkel av ungefär tjugufem meter i genomskärning, överskuggades snart hela det inhägnade området av grenarna från dessa träd, såsom jag nu måste benämna dem. Korteligen, under hela den torra årstiden skänkte de en så riklig och svalkande skugga, att vistelsen å lantstället var en sannskyldig njutning för mig.
Härav fann jag mig föranlåten att hugga flera störar av samma slag och av dem plantera en liknande häck i halvcirkel utomkring palissaden till min gamla boning. Även här satte jag störarne eller telningarna i dubbla rader på omkring åtta meters avstånd från palissaden. De växte snart upp och spredo en angenäm skugga över min bostad; ävenledes tjänade de mig till skyddsvärn, såsom jag framdeles i sin följd skall omtala.
Numera hade jag kommit till insikt om, att årstiderna icke gärna kunde indelas i sommar och vinter såsom i Europa, utan i perioder av rägn och torka. Dessa perioder växlade i allmänhet sålunda:
Sista hälften av februari, hela mars och första hälften av april — rägnperiod, varunder solen befinner sig uti eller nära vårdagjämningspunkten.
Sista hälften av april, hela maj, juni, juli och första hälften av augusti — torkperiod, varunder solen står norr om ekvatorn.
Sista hälften av augusti, hela september och första hälften av oktober — rägnperiod, varunder solen passerar höstdagjämningspunkten.
Sista hältten av oktober, hela november, december, januari och första hälften av februari — torkperiod, varunder solen står söder om ekvatorn.
Detta var den allmängiltiga iakttagelse jag gjorde, ehuru rägnperioderna kunde vara något längre eller kortare, beroende på vindarnas riktning.
Som jag av erfarenhet fått lära, att vistelse i fria luften under rägntiden var skadlig, förberedde jag mig alltid omsorgsfullt på dess annalkande för att så mycket som möjligt kunna hålla mig inomhus under de våta månaderna. Det fattades mig aldrig sysselsättning under dessa inspärrningsperioder, ty jag behövde en hel mängd saker, dem jag icke utan träget arbete och många experiment kunde förfärdiga. För dylika arbetens utförande var den rägniga årstiden särdeles lämplig.
Vad som i synnerhet gjorde mig huvudbry var tillverkningen av en korg, ty alla de olika slags kvistar, som jag för detta ändamål sökte använda, voro så spröda, att de icke dugde.
Något som vid dessa försök visade sig vara av största gagn för mig, var den omständigheten, att jag såsom gosse funnit ett nöje uti att ofta besöka en i samma stad som min far bosatt korgmakare, för att uppmärksamt betrakta det arbete han hade för händer. Och då jag, såsom gossar i allmänhet, var mycket ivrig att få hjälpa till och stundom tilläts att deltaga i arbetet, blev jag därigenom så hemmastadd i detta hantverk, att nu intet annat fattades mig än lämpligt material.
Då rann det mig på en gång i sinnet, att måhända just de träd, av vilka jag huggit mina störar, kunde hava samma egenskaper som våra sälg-, pil- och videarter där hemma i England, och således lämpa sig för korgarbeten. Jag beslöt att ofördröjligen göra ett försök.
Sagt och gjort. Följande dag företog jag en utflykt till mitt lantställe, såsom jag nu på allvar kallade min nybyggnad, och grep mig genast an med att avhugga några spädare kvistar och pröva deras ändamålsenlighet. Resultatet utföll över förväntan.
Dagen därpå återvände jag till mitt lantställe, försedd med en yxa, och började hugga en stor myckenhet kvistar. Där var mycket gott om dem, så att denna del av arbetet gick fort undan. Då jag huggit ett tillräckligt antal, lade jag dem att torka inom inhägnaden; och då de voro färdiga till användning, förde jag dem till min grotta.
Under hela den följande rägnperioden hade jag full sysselsättning med förfärdigandet av en stor mängd korgar, vilka jag avsåg för olika ändamål, såsom att bortföra jord uti, flytta saker från ett ställe till ett annat eller förvara ett och annat uti — allt efter behov.
Fastän mina korgar icke voro särdeles prydliga till utseendet, befunnos de dock fullkomligt brukbara för mitt behov, och jag lagade alltid, att jag hade tillräckligt många i reserv. Efter hand som de gamla blevo utslitna, gjorde jag mig nya. Särskilt lade jag mig vinn om förfärdigandet av ett slags starka, djupa och täta korgar, avsedda att begagnas i stället för säckar till att förvara säd uti, då mina skördar blevo större.
Sedan jag övervunnit de svårigheter, som voro förbundna med korgmakeriet, och offrat oändligt mycken tid därpå, började jag se mig om efter medel att tillfredsställa tvenne andra behov. Jag hade inga kärl för flytande varor med undantag av tvenne nästan fulla romkaggar, samt några glasflaskor — dels vanliga buteljer, dels fyrkantiga jaktflaskor. Ej heller hade jag någon gryta att koka uti, undantagandes en kittel, som jag räddat från fartyget. Den var dock alldeles för stor för mitt lilla hushåll.
Den andra sak jag åstundade var en tobakspipa, men i början var det mig omöjligt att göra en sådan. Slutligen hittade jag dock på råd att avhjälpa även denna brist.
Hela sommaren eller den torra årstiden hade jag använt till planteringen av den yttre pålraden kring min gamla bostad, och den därpå följande rägntiden åtgick till mina korgarbeten. Därpå fick jag en sysselsättning, som erfordrade mera tid än man skulle tro mig hava råd att åsidosätta.
Jag har förut omtalat min stora lust att bese hela ön, samt att jag redan gjort en utflykt uppför bäcken och vidare till det ställe, där jag uppförde mitt lusthus. I närheten av detta hade jag genom en öppning i skogen utsikt åt havet på öns andra sida. Jag fattade nu det beslutet att vandra tvärs över ön till motsatta stranden.
Därpå började jag genast rusta mig för denna utfärd. Jag medtog hunden, bössan, en yxa samt en större portion krut och kulor än vanligt. Efter att i min matsäck hava stoppat tvenne skorpor och en stor russinklase, begav jag mig på väg.
Sedan jag passerat den lilla dalen, där mitt lantställe låg, öppnade sig rakt framför mig i väster utsikt över havet. Som dagen var fullkomligt klar, kunde jag tydligt långt borta vid synranden urskilja land — huruvida en ö eller ett fastland, det var mig omöjligt att avgöra. Det reste sig mycket högt ur havet och utbredde sig från väster mot västsydväst. Efter vad jag förmodade, kunde avståndet från min ö icke vara mindre än sjuttiofem eller hundra kilometer.
Ännu var det mig alltjämt lika obekant, i vilken del av världen dessa trakter lågo. Emellertid var jag nästan övertygad om, att de måste tillhöra Amerika, och efter allt vad jag kunde sluta måste de ligga nära de spanska besittningarna. Kanske var landet där borta vid horisonten bebott av vildar, och i händelse jag blivit landdriven där, hade jag sålunda befunnit mig i en vida svårare belägenhet än nu. Jag underkastade mig därföre ödmjukt försynens skickelser, viss om, att den styrde allt till det bästa. På detta sätt lugnade jag mitt sinne cch plågade mig icke med fruktlösa önskningar att komma till detta land.
Sedan jag ytterligare tagit saken i övervägande, kom jag på den tanken, att om det av mig sedda landet tillhörde spanska kolonierna, skulle säkerligen förr eller senare något fartyg passera min ö. Var detta däremot icke händelsen, måste landet vara beläget mellan det spanska området och Brasilien — en kust, befolkad av de grymmaste vildar och kannibaler, vilka alltid slakta och uppäta de människor, som råka i deras våld.
Försjunken i dessa betraktelser, rörde jag mig helt långsamt framåt. Den del av ön, där jag nu befann mig, var mycket behagligare än min boningsort. De grönskande fälten prunkade i den skönaste blomsterskrud, och i lundarna växte de ståtligaste träd. Jag såg otaliga papegojor och önskade mig en sådan för att tämja den och lära den tala. Efter något besvär lyckades det mig verkligen att fånga en papegojunge, den jag slog till marken med en torr gren. Jag upptog fågeln och förde den hem, men först sedan några år förflutit, lyckades jag lära den tala. Papegojan ropade mig då helt familjärt vid namn, såsom jag lärt henne. Men denna omständighet, ehuru i och för sig av föga betydenhet, skall längre fram på sitt ställe närmare omtalas, emedan den gav upphov till en händelse, som läsa en säkerligen skall finna roande.
Jag kände mig på det högsta belåten med denna utflykt. I dalsänkningarna hade jag varseblivit rävar samt ett annat slags djur, som jag trodde vara harar. De voro helt olika alla andra djur jag sett, och ehuru jag sköt flera av dem, kunde jag icke förmå mig att förtära deras kött. Därav var jag icke heller i behov, ty jag hade god tillgång på färskt och därtill sådant som var läckert, nämligen getter, duvor och sköldpaddor. Detta i förening med russinen bildade i sanning ett välförsett bord, vilket, i betraktande därav, att jag var ende gästen, med skäl kunde sägas vara »dukat i ödemarken». Således hade jag i alla fall, ehuru min ställning på det hela taget var beklagansvärd, nog stor orsak att känna mig tacksam mot försynen, emedan jag icke behövde lida brist på det nödvändiga utan tvärtom hade fullt upp av livsmedel.
Under min färd till öns andra sida vandrade jag aldrig mer än högst fyra kilometer om dagen; men jag gick i så många krokar för att noga undersöka de trakter jag genomströvade, att jag kände mig helt uttröttad, då tiden var inne att söka nattkvarter. Därtill utvalde jag antingen ett träd, vari jag uppklättrade, eller omgav jag mig med ett slags staket av störar, dem jag neddrev i marken emellan några nära varandra stående träd. Denna tillfälliga inhägnad var så pass stark, att intet vilt djur kunnat överraska mig utan att åtminstone först väcka mig.
Då jag anlände till målet för min utflykt, öns andra strand, överraskades jag av att finna, huru mycket bättre denna i flera avseenden var än den motsatta kusten, där jag slagit mig ned. Så till dömes var denna strand alldeles övertäckt av en oräknelig mängd sköldpaddor, varemot jag på min sida av ön icke funnit mer än tre stycken under hela ett och ett halvt år. Här var även en oändlig massa fåglar av alla slag, bland vilka flera arter funnos, som jag förut icke sett. Många av dem hade särdeles gott kött, men jag kände icke namnet på mer än en enda art, nämligen pingviner.
Bland dessa fåglar kunde jag hava anställt ett verkligt blodbad, om jag så velat, men jag var rädd om min ammunition och önskade hellre döda en gethona, vilket lönat sig bättre. Men ehuru denna del av ön var vida rikare på getter än den motsatta, var det likväl mycket svårare att nalkas dem här, emedan landet var så flackt och jämnt, att de varseblevo mig på längre avstånd än i bergstrakten.
Såsom jag redan sagt, fann jag denna sida av ön mycket bättre och angenämare än min egen. Dock föll det mig icke ett ögonblick in att flytta, ty jag var så fäst vid min bostad, att den för mig syntes som den enda naturliga, och under hela den tid jag här tillbrakte kände jag mig såsom på resande fot — borta från mitt egentliga hem.
Emellertid vandrade jag vid pass tjugu kilometer längs kusten i ostlig riktning, och sedan jag på stranden därstädes nedslagit en stor påle såsom märkespunkt, beslöt jag, dels att återvända hem, dels att nästa utflykt jag företog skulle gälla öns andra sida öster om min bostad, tills jag från motsatt håll åter kom till min märkespunkt. Härom vidare på sitt ställe.
Vid min hemfärd tog jag en annan väg än på bortresan. Jag trodde nämligen, att jag lätt skulle kunna hitta hem till min bostad från vilket ställe av ön som helst, men däri misstog jag mig. Sedan jag vandrat ungefär fem eller sex kilometer, befann jag mig i en stor dal, som omgavs av höga, skogbevuxna berg, de där åt alla håll stängde utsikten, så att jag endast av solens ställning något så när kunde döma om den riktning jag borde taga.
Till råga på olyckan uppstod under min vistelse i denna dal en tät dimma, genom vilken jag omöjligen kunde skönja solen. Under en mycket dyster sinnesstämning irrade jag fram och tillbaka i dalen, men dimman lättade icke utan höll tvärtom i sig under flera dagars tid. Slutligen måste jag söka vägen tillbaka till kusten och taga reda på min märkespunkt, varifrån jag sålunda anträdde hemfärden samma väg jag kommit. Utan vidare svårigheter anlände jag hem, men värmen var tryckande, så att bössan, yxan och andra saker jag hade att bära föreföllo mig odrägligt tunga.
Under vägen stötte hunden på en killing, den han kastade sig över, varför jag skyndade till och räddade det skrämda djuret ur hundens gap. Jag hade stor lust att taga det med mig hem, ty jag hade ofta funderat på och glatt mig åt utsikten att möjligen kunna uppföda några killingar, för att sålunda erhålla en hjord av tama getter, vilka skulle förse mig med föda, sedan ammunitionen en gång tagit slut.
Av kabelgarn, som jag ständigt bar på mig, förfärdigade jag nu ett streck och ett halsband åt det lilla djuret, och ledde det så, ehuru icke alldeles utan svårighet, till mitt lantställe, varest jag inneslöt och tills vidare kvarlämnade det. Jag var nämligen mycket otålig att få återse mitt hem, varifrån jag nu varit borta över en månad.
Det är mig omöjligt att ens närmelsevis giva ett uttryck åt den livliga känsla av tillfredsställelse, som intog mig, då jag åter satte foten i min gamla, ändå så kära hydda och ånyo fick lägga mig ned att vila i min hängmatta. All den stund jag under det månadslånga strövtåget saknat varje bestämd viloplats, vilket förefallit mig högst oangenämt, fann jag mig nu dubbelt nöjd med mitt eget lilla hus, såsom jag inom mig benämnde det, och tyckte det vara en den skönaste fristad. Ja, jag kände mig så belåten med att åter vara hemma och fann allt så hemtrevligt omkring mig, att jag fattade det beslutet, att aldrig mer stanna så länge borta från min boning, i fall det nu vore min lott att tillbringa hela mitt återstående liv på denna ö.
Under en hel veckas tid vilade jag nu ut i skötet av mitt hem, ty jag behövde hämta mig efter den i flera avseenden ansträngande resan. Denna rekreationstid använde jag huvudsakligen till det maktpåliggande arbetet att göra en bur åt min papegoja, vilken nu började bliva fullkomligt hemtam och kommit på mycket förtrolig fot med mig.
Nu kom jag äntligen att tänka på den stackars instängda killingen, som jag så när glömt bort, och beslöt att gå efter honom eller åtminstone giva honom litet föda. Följaktligen begav jag mig i väg till lantstället, där han var instängd, och fann det arma djuret nästan halvdött av svält. Sedan jag skurit några lövruskor av lämpliga träd och buskar, gav jag dem åt killingen, och då han ätit sig väl mätt, gjorde jag i ordning halsbandet och strecket såsom förut i avsikt att leda honom hem till min gamla bostad. Det lilla djuret hade dock blivit så tamt genom den svältkur det genomgått, att jag alldeles icke behövt binda det, ty det följde efter mig som en hund. Det lyckades mig förträffligt att uppföda denna killing, och han blev sedermera så tam och mig så tillgiven, att jag i själva verket räknade honom som en kär medlem av min familj och icke för något pris velat skilja honom från mig.
Rägnperioden kring höstdagjämningen hade åter inträtt, och liksom föregående år helighöll jag även nu den 30 september — årsdagen av min landdrivning till denna ö. Således hade jag nu vistats här hela två år och ägde den dag som var icke större förhoppning att bliva befriad härifrån än vad jag första dagen hade.
Jag tillbragte min dag under ödmjuka och tacksamma betraktelser över de många nådesbevisningar, som den Högste låtit mig i min så ensamma ställning vederfaras. Huru oändligt mycket svårare skulle icke min belägenhet, dem förutan, hava varit! Av fullaste hjärta hembar jag min tack till Gud, emedan han öppnat mina ögon och låtit mig komma till insikt om möjligheten, att i denna ensliga ställning njuta en större lycka, än vad jag i världsvimlet, mitt ibland alla dess nöjen och förströelser kunnat. I honom och i hans heliga ord fann jag den fullaste ersättning för den tomhet, som mitt ensamma liv innebar, och bristen på mänskligt umgänge utfylldes genom hans heliga närvaro och genom inflytelsen av hans frälsande nåd på min själ. Den lyckliga känslan härav upprätthöll mitt mod och gav mig den frid, som världen icke giva kan; den kom mig att med barnslig tillförsikt förtrösta uppå en kärleksfull försyn, som även i detta jordiska styr allt till det bästa, och ingav mig ett fast hopp att en gång efter detta livets slut få ingå i Guds härlighet och där evigt vara honom när.
Genom dylika betraktelser leddes jag småningom att inse, huru mycket lyckligare än min föregående gudlösa och avskyvärda tillvaro det liv jag nu förde i själva verket var, trots alla dessa bekymmersamma omständigheter och fullkomliga ensamhet. Mina sorger så väl som mina fröjder bytte om och blevo av helt annan art än fordom; själva mina önskningar gingo i motsatt riktning och mina böjelser ändrade karaktär; korteligen: en genomgripande förändring hade försiggått med mig, och jag var numera icke densamme som då jag först satte min fot på ön.
När jag före denna sinnesändring gick ut på jakt eller för att se mig om på ön, hände mången gång, att tanken på min belägenhet plötsligen slog min själ med en förlamande ångest, och känslan av min fullkomliga ensamhet mitt ibland dessa skogar, bärg och ödemarker vållade en fasa, som hart när kom hjärtats slag att avstanna i mitt bröst. Jag kände mig lik en hjälplös fånge, fjättrad inom den trånga ram, som den omätliga oceanen slog omkring min ö, och mitt fängelse — vad var väl det? En obebodd ödemark, där jag evigt måste försmäkta utan hopp om befrielse.
Vid tillfällen, då jag kände mig jämförelsevis lugn, och då omsorgerna för min existens upptogo mitt sinne, kunde plötsligen dylika tankar komma över mig likt en stormvind, varvid jag stundom vred händerna och grät som ett barn; stundom åter satte jag mig ned på marken och stirrade under stum förtvivlan framför mig. Så kunde jag timtals förbliva, oförmögen att genom tårar eller klagan lätta mitt sinne.
Numera hade jag dock lyckligt övervunnit detta själstillstånd. Guds nåd verkade i mig ett nytt sinne, och med detta infunno sig nya tankar och nya känslor. Dagligen läste jag i den Heliga skrift och tillämpade dess rika tröstegrunder på min närvarande belägenhet. En morgon, då jag kände mig mycket nedslagen, öppnade jag bibeln, varvid min blick föll på denna vers: »Jag skall aldrig övergiva eller förgäta dig». Genast trängde sig den tanken på mig att dessa ord voro riktade just till mig; varför skulle jag eljest hava blivit dem varse just i ett ögonblick, då jag beklagade min bittra lott att vara en av Gud och människor övergiven usling?
— Nåväl, utbrast jag, om Gud icke övergiver mig — vad har det väl då att betyda, om all världen övergiver mig? Kan väl det tillfoga mig någon verklig skada? Ingalunda! Men vad gagnade det mig å andra sidan, om jag ägde hela världen men vore i saknad av Guds nåd och välsignelse?
Från detta ögonblick fattade jag till fullo, att vistelsen i denna ödemark, där min ställning i yttre hänseende var så ensam och övergiven, dock kunde lända mig till vida större lycka än jag antagligen skulle hava njutit under andra förhållanden. Påverkad av denna reflexion var jag nära att falla på knä och tacka Gud för det han fört mig till detta ställe. Men just i samma ögonblick var det, som om en hemlighetsfull makt hållit mig tillbaka från utförandet av min föresats — jag kunde icke få fram ett ord över mina läppar.
En annan tanke löste min tungas band, och straffande tilltalade jag mig själv sålunda:
— Hur kan du vara en sådan hycklare att låtsas vilja tacka för en belägenhet, vari du visserligen med undergivenhet bör söka finna dig, men från vilken du dock i alla händelser innerst önskar bliva befriad?
Med detta utslag lät jag mig nöja; men ehuru jag således icke kunde tacka Gud för min vistelse på ön, prisade jag honom dock av innersta hjärta för det han, om ock genom de smärtsammaste prövningar, öppnat mina ögon och låtit mig skåda mitt förflutna livs elände, varigenom han slutligen bragt mig till en uppriktig ånger och bättring.
Ej heller öppnade jag någonsin min bibel eller lade den ifrån mig utan att av hela min själ tacka Gud, dels för det han ingivit min engelske vän att lägga bibeln bland mina övriga saker, fastän jag icke själv anhållit därom; dels för det jag sedermera blev i tillfälle att rädda den från fartyget.
I denna sålunda skildrade sinnesstämning började jag det tredje året av min vistelse på ön.
All den stund jag icke givit läsaren en så noggrann redogörelse för mina arbeten under det sist förflutna året som för det näst föregående eller första årets, vill jag här anmärka, att jag högst sällan var sysslolös utan noga följde den dagordning jag för de särskilda göromålen, enligt följande schema, uppgjort.
Först och främst läste jag regelbundet i bibeln tre gånger dagligen; för det andra gick jag varje morgon, då det icke rägnade, ut med bössan för att skaffa mig livsmedel, vilket vanligen tog trenne timmar i anspråk; för det tredje åtgick en stor del av dagen till torkning eller insaltning för kommande behov av köttet efter de djur, jag hade skjutit eller fångat, jämte den nödiga tillredningen av dagens måltider. Dessutom måste man taga i betraktaude, att värmen vid middagstiden, då solen stod i zenit, var allt för stark för att tillåta vistelse under bar himmel, varför jag endast kunde arbeta vid pass fyra timmar varje eftermiddag. Sådan var min regelbundna dagordning; stundom kunde det likväl hända, att jag kastade om timmarna för jakt och arbete, så att jag använde morgonen till arbete och gick ut med bössan på eftermiddagen.
Utom det att den för arbetet anslagna tiden var särdeles kort, torde jag få påpeka, huru utomordentligt mödosamma mina olika arbeten voro. Mycken tid spilldes genom brist på verktyg, brist på biträde och brist på färdighet, vadan allt tog längre tid än det under andra förhållanden skulle hava gjort. Så till dömes behövde jag fullt fyrtiotvå dagar för att göra ett enda bräde till en lång hylla i min grotta, under det att tvenne sågare, försedda med behöriga verktyg, på en halv dag skulle hava tillverkat sex bräden av samma träd.
Jag däremot måste förfara på följande sätt. Som hyllan måste vara ganska bred, borde trädet, som jag skulle fälla, vara ett bland de största. Trenne dagar åtgingo till dess fällande och ytterligare tvenne till att kvista det; således inalles fem dagar för att av det växande trädet få en timmerstock. Med utomordentlig möda och tidspillan kanthögg jag därefter denne å båda sidor, tills slutligen så mycket var avhugget, att det blev mig möjligt att förflytta honom. Därpå vände jag upp ena sidan av stocken och jämnade den i hela sin längd, tills den var slät som ett bräde, och på samma sätt fortfor jag även med motsatta sidan. Det färdiga brädet mätte ungefär åtta centimeter i tjocklek. Man kan lätt föreställa sig, vilken oerhörd möda ett sådant arbete skulle kosta mig, men med tålamod och ihärdighet lyckades det mig fullkomligt att vinna mitt mål, så väl i detta som i många andra fall.
Jag har av alla mina arbeten särskilt framhållit detta, endast för att läsaren må kunna förstå, varför så mycken tid åtgick till fullbordandet av jämförelsevis obetydliga företag. Dock kom jag småningom därhän att kunna förse mig med allt, som i mina närvarande omständigheter var nödvändigt för mig, såsom läsaren skall finna i mån av berättelsens fortgång.
December månad var nu inne, och min gröda av ris och korn såg mycket lovande ut. Väl var åkern helt liten, emedan utsädet, av skäl som jag förut berättat, blivit ganska knappt, men skörden tycktes bliva desto rikare. Då upptäckte jag en dag, att min med så mycken väntan och glädje motsedda skörd var i stor fara att gå förlorad. Den hotades nämligen av flera slags fiender, vilka det var mig svårt, om icke rent av omöjligt, att hålla på behörigt avstånd. Den svåraste skadan tillfogades av getter och av det slags djur, som jag kallade harar. Dessa senare, som tydligen funno behag i den späda brodden, hade natt och dag sitt tillhåll i åkern, och i mån säden började spira upp, förtärde de glupska djuren densamma, så att den icke fick tillfälle att gå i ax.
För att förebygga detta ohägn måste jag omgiva åkern med ett stängsel, vilket kostade mig så mycket mera ansträngning, som den största skyndsamhet var av nöden. Som åkern var liten, fick jag inhägnaden färdig på den jämförelsevis korta tiden av tre veckor. Därefter sökte jag ytterligare skydda grödan genom att under dagarne skjuta flera av skadedjuren och under nätterna sätta min hund till att vakta den. Fastbunden vid gärdesgårdens grind, tjöt och skällde hunden hela natten, varigenom de små djuren skrämdes från platsen. Slutligen rymde de fältet fullständigt, varefter den frodigt växande säden snart gick i ax.
Men liksom förut den spirande grödan hemsökts av fyrfota skadedjur, så hotade nu fåglarne att förstöra min säd, sedan den äntligen gått i ax.
Då jag nämligen en dag gick utmed gärdesgården för att betrakta min åker, såg jag en myckenhet av dessa bevingade tjuvar röra sig bland de mognande axen. Som jag alltid hade bössan med mig, avlossade jag genast ett skott mitt i svärmen, varvid ett moln av fåglar under bedövande larm höjde sig ur åkern.
Jag blev på det högsta oroad av detta ledsamma förhållande, vilket, om det finge fortfara, inom få dagar skulle hava grusat alla mina förhoppningar om en god skörd. Därigenom skulle jag otvivelaktigt komma att lida nöd, och varje utsikt att få någon säd till brödföda vore mig för alltid berövad. Det var mig en gåta, huru jag skulle bete mig för att avvända den hotande faran; dock fattade jag det fasta beslutet att icke låta min skörd gå mig ur händerna, skulle jag ock själv vakta den dag och natt.
Först och främst begav jag mig till mitt åkerfält för att utröna vidden av den redan skedda skadan, och jag fann då, att en betydlig del av säden var förstörd. Men som ännu mesta delen var omogen och syntes arta sig väl, behövde förlusten icke bliva allt för kännbar, blott jag kunde utfinna något sätt att för framtiden skydda min åker.
Sedan jag laddat bössan, trädde jag utom gärdesgården. Där sutto tjuvarna i träden överallt omkring mig och tycktes endast avvakta min bortgång för att få fortsätta sitt förödelseverk. Så förhöll det sig även; ty knappt hade jag avlägsnat mig tillräckligt långt, förrän de en efter annan åter flögo ned i åkern. Jag blev högeligen upprtad över denna oförsynta tilltagsenhet, ty varje korn, som de nu uppåto, innebar för mig en stor framtida förlust. Därför skyndade jag tillbaka till gärdesgården och avfyrade min bössa på nytt, varvid trenne av tjuvarne dödades.
Detta var just vad jag önskat; jag tog upp dem från marken och behandlade dem på samma sätt som man i England behandlar ökända tjuvar: d. v. s. upphängde dem till varnande exempel för andra. Jag hade i sanning icke kunnat föreställa mig, att detta förfaringssätt skulle medföra en så kraftig verkan som det gjorde; ty fåglarna läto sedermera icke blott kornet vara i fred, utan övergåvo till och med denna trakt av ön. Så länge mina fågelskrämmor hängde kvar på platsen, såg jag i själva verket aldrig till någon fågel i närheten av densamma. Och häröver var jag naturligtvis mycket förtjust.
I slutet av december månad, då årets andra andtid inföll, skördade jag mitt korn och mitt ris. Till en början var jag härvid i stort trångmål, enär jag saknade både lie och skära; men slutligen fann jag på det rådet att använda en av de sablar, vilka jag räddat från fartyget. Sedan sabeln blivit slipad så gott sig göra lät, tog jag itu med arbetet, vilket snart var undanstökat, tack vare åkerns litenhet och mitt beslut att endast avskära själva axen. Dessa uppsamlade jag i en särskilt för det ändamålet förfärdigad större korg, vilken jag förde i säkerhet till min grotta, varefter jag gnuggade ur axen mellan händerna. Jag fann nu, att hela avkastningen av mina fem liters utsäde av varje slag belöpte sig till nära 75 liter ris och över en hektoliter korn — d. v. s. efter ungefärlig beräkning, ty jag hade intet mått att mäta säden med.
Detta resultat innebar en stor uppmuntran för mig, och jag gladde mig i hoppet att med tiden kunna förse mig med tillräckligt bröd för mitt dagliga behov. Dock befann jag mig i detta hänseende i stor förlägenhet, ty jag visste icke, huru jag skulle bära mig åt för att skilja säden från agnarne och sedan mala den till mjöl; ej heller huru jag av mjölet skulle kunna baka bröd. Detta jämte min önskan att samla ett större förråd, så att jag under alla förhållanden vore väl försedd, föranledde mig att icke röra denna skörd utan oavkortad använda den till utsäde vid nästa såningsperiod. I stället beslöt jag att under mellantiden med all flit och ihärdighet söka förfärdiga sådana verktyg, som voro nödvändiga för genomförandet av min stora uppgift att av säden bereda mjöl och bröd.
I ordets egentliga bemärkelse må jag väl nu säga, att jag arbetade för mitt bröd. Det är i sanning märkvärdigt och något, som folk i allmänhet föga tänker på, huru många slags olika förberedelser erfordras för att åstadkomma detta enda näringsmedel, som kallas bröd. Jag däremot, som blivit återförsatt i naturtillståndet, var nödsakad att dagligen tänka därpå för att söka övervinna de otaliga svårigheter, som detta hushållsbestyr för mig innebar. Helt och hållet hänvisad till mig själv och min egen uppfinningsförmåga, kände jag för varje timma som gick allt livligare, vilket omätligt svalg som ligger emellan det civiliserade samhällets rika resurser och samlade erfarenhet å ena sidan, samt å andra naturmänniskans primitiva ståndpunkt. Känslan härav trängde sig nedslående på mig allt ifrån den stund jag skördat min första handfull säd, vilken, enligt vad jag redan berättat, började växa så oväntat, att jag däri såg ett underverk. Först och främst ägde jag ingen plog till jordens upplöjning, ej heller någon spade att uppgräva den med. Denna svårighet övervann jag visserligen, som sagt, genom att göra mig en träspade, men med detta klumpiga verktyg gick arbetet mycket tungt, och ehuru spadens förfärdigande tagit flera dagar i anspråk, blev den dock i brist på järnskoning snart uppnött, varjämte jag med densamma endast kunde utföra ett lika mödosamt som ofullständigt arbete. Häri måste jag dock med tålamod finna mig, enär jag intet bättre verktyg hade att tillgå.
Efter verkställd utsåning hade jag behövt en harv, men nödgades i brist på sådan draga en stor och tung trädgren med vidsittande kvistar över åkern. Denna primitiva åtgärd fick sålunda göra tjänst i stället för harvning. Under den tid säden stod på rot och då den slutligen kommit till mognad erfordrades en mängd olika arbeten, vilka jag redan omnämnt: såsom att inhägna den, avmeja, hemföra och tröska den, rensa den från agnarna och förvara den.
Därpå behövde jag en kvarn för att mala min säd, en sikt för mjölet, jäst och salt för bakningen samt en ugn till att grädda brödet. Allt detta måste jag hjälpa mig förutan, såsom framdeles skall visa sig, och dock hade säden för mig ett oskattbart värde, och själva ägandet av den var mig en källa till rik tröst.
Bristen på alla nödvändiga verktyg gjorde mina arbeten mödosamma och tidsödande, såsom jag redan tillförne omtalat. Dock var detta något, som icke kunde hjälpas, och all den stund jag indelat min dag, så att vissa timmar voro anslagna åt dessa arbeten, blev tidsförlusten på det hela taget icke så kännbar. Dessutom hade jag beslutat att icke röra säden, förrän jag samlat ett större förråd därav, varför jag under de närmaste sex månaderna hade gott tillfälle att sätta mitt tålamod och min uppfinningsförmåga på prov i och för anskaffandet av de redskap, som erfordrades för ett lyckligt genomförande av alla de särskilda förrättningar, vilka voro förknippade med brödberedningen.
Till att börja med måste jag dock uppodla ett större åkerland, ty jag hade nu tillräckligt utsäde för att beså ett fält av vid pass fyrtio ars areal. Dessförinnan ägnade jag åtminstone en veckas arbete åt förfärdigandet av en ny spade, vilken dock blev en ganska ömklig pjäs — så tung och ohanterlig, att den gjorde arbetet dubbelt mödosamt. Härav lät jag mig emellertid icke nedslås, utan gick med friskt mod till verket.
Min åker bestod av tvenne flacka jordstycken, belägna i närheten av min bostad. Då de voro färdigberedda, besådde jag dem och omgav dem ofördröjligen med en stark gärdesgård, vars störar voro huggna av samma trädslag, vilket jag förut använt till mina palissader. Som dessa störar plägade slå rot och växa, beräknade jag att inom ett års tid hava en levande gärdesgård, som skulle kräva föga reparation. Till detta arbete åtgick icke mindre än tre månader, emedan en stor del av tiden föll inom rägnperioden, då jag icke kunde gå ut.
Medan rägnet sålunda fjättrade mig inomhus, var jag till fullo upptagen av göromål, som i det följande skola omtalas. Här vill jag en gång för alla nämna, att jag under mitt arbete plägade roa mig med att samspråka med min papegoja för att söka lära henne tala. Hon lärde sig även fort nog att uttala det namn jag givit henne, Poll, vilket hon med hög röst framsade; detta var det första ord jag sedan min ankomst till ön hört uttalas av någon annan än mig själv. Detta slags undervisning fick dock aldrig inkräkta på min arbetstid, den utgjorde snarare en förströelse under arbetet. Tvärtom hade jag under mina lektioner en mycket viktig sysselsättning för händer, den jag nu vill omtala.
Jag hade nämligen länge funderat över, huru jag på ett eller annat sätt skulle kunna förfärdiga några lerkärl, ty av sådana var jag sannerligen i stort behov. Hittils hade jag emellertid omöjligen kunnat finna på någon utväg. I betraktande av klimatets hetta kom jag dock slutligen till den övertygelsen att, om jag blott kunde finna någon lera, det lätt borde gå för sig att dreja en kruka, vilken, torkad i solen, borde bliva fast och stark nog att kunna hanteras och tjäna till förvaringsrum för torra varor. Som jag särskilt behövde en del lerkärl för sådana ändamål, som lågo mig mest om hjärtat — nämligen beredningen av mjöl och bröd m. m. — beslöt jag att oförtövat taga itu med detta arbete och tillverka så många och så stora lerkrukor det var mig möjligt.
Mina läsare skulle säkerligen hysa medlidande med mig eller fastmera få sig ett gott skratt på min bekostnad, om jag för dem beskreve alla de tafatta försök jag gjorde att bilda leran till en något så när skaplig kruka. Vilka kuriösa, vetenskapliga och vidunderliga figurer formade jag icke! Somliga av dem slogo bukt inåt, andra utåt, ty leran var icke fast nog att uppbära sin egen tyngd. Flera sprucko i den starka solhettan, för vilken de blivit för tidigt utsatta, och andra gingo i stycken vare sig före eller efter torkningen, blott jag försökte flytta dem. Korteligen: efter att med mycken möda hava sökt reda på leran, uppgrävt, hemfört, tillblandat och format den, blev min lön efter ungefär tvänne månaders ihärdiga ansträngningar två stycken vanskapliga tingestar — krukor kan jag icke kalla dem.
Sedan dessa båda emellertid fått torka i solen, blevo de ganska hårda och och jämförelsevis starka. Försiktigt upplyftande dem från marken nedsatte jag dem i tvänne stora, enkom för detta ändamål förfärdigade korgar, på det att de icke skulle gå i stycken. Det lilla mellanrummet mellan korgen och lerkärlet fullstoppade jag med ris- och kornhalm, och sålunda preparerade, ämnade jag tillsvidare dessa korgkrukor till förvaring av min spannmål och kanske framdeles mjölet, då jag väl fick säden malen.
Ehuru jag så beklagligen misslyckats i mina försök att tillverka stora lerkärl, hade jag dock bättre framgång med mindre kärl, såsom små runda krukor, flata skålar och fat, vilka alla genom solens inverkan blevo utomordentligt hårda.
Men härmed var jag icke tillfredsställd, ty min önskan var att kunna tillverka ett lerkärl, vilket icke allenast lämpade sig till förvarande av våta varor utan även motstode eldens inverkan, vilket icke var fallet med något av de hittills förfärdigade.
Så hände det någon tid efteråt, då jag vid ett tillfälle uppgjort en stor eld för att tillreda min måltid, att jag bland glöderna fann en bit av ett sönderslaget lerkärl, vilken var hård som sten och röd som en tegelpanna. Denna upptäckt beredde mig en angenäm överraskning, och jag sade till mig själv, att det säkerligen skulle lyckas lika väl att bränna ett helt kärl som en bit av ett krossat.
Nu började jag fundera på, huru jag skulle bära mig åt för att bränna mina lerkärl. Jag hade då för tiden ingen kännedom om sådana brännugnar, av vilka krukmakare begagna sig, ej heller visste jag något om blyglasering, ehuru material därtill icke fattades mig. Emellertid uppstaplade jag på ett underlag av glödkol trenne av mina största krukor, den ena över den andra, och omgav dem på alla sidor med en myckenhet ved. Därefter påtände jag bålet och märkte snart, att krukorna ända igenom blevo rödglödande, men detta oaktat sprungo de icke sönder. Jag underhöll flitigt elden kring de nu vitglödande kärlen, och lät dem förbliva i denna hetta vid pass fem eller sex timmar. Då fann jag, att en av krukorna började smälta eller rinna, vilket berodde därpå, att den med leran blandade sanden under inverkan av den våldsamma hettan övergått i flytande tillstånd. Till följd härav förminskade jag småningom elden, till dess krukorna upphörde att glöda, och vaktade dem så hela natten på det elden icke för hastigt skulle slockna. Framemot morgonen voro kärlen färdiga; och jag ägde nu trenne förträffliga — om också icke vackra — krukor, vilka med avseende på hårdhet och styrka icke lämnade något övrigt att önska. En av dem var därjämte fullständigt glaserad av den smälta sanden.
Det faller sig själv, att jag efter detta lyckade experiment aldrig saknade nödiga lerkärl i mitt hushåll. Dock kan man lätt föreställa sig, att deras form var långt ifrån mönstergill, vilket ju häller icke är att undra på, alldenstund mitt handlag icke var stort mera utbildat än ett barns, som bakar sina lerkakor.
Aldrig har väl någon man så fröjdats över en jämförelsevis obetydlig sak, som vad jag gjorde över mina krukor, då jag fann, att de kunde uthärda elden. Jag hade knappt tålamod att avvakta deras avsvalnande, innan jag ånyo satte dem över elden, denna gång med litet vatten för att däri koka ett stycke getkött. Kokningen lyckades över förväntan, och soppan smakade mig förträffligt, ehuru det fattades mig åtskilliga ingredienser, vilkas tillsats skulle gjort den ännu delikatare.
Vad jag nu närmast i ordningen behövde, var en stor stenmortel för sönderkrossningen av min säd, ty någonting så fulländat som en kvarn kunde jag icke gärna hoppas åstadkomma utan annan hjälp än mina båda händer. Huru jag skulle bära mig åt med avhjälpandet av detta behov, vållade mig mycket huvudbry, ty jag var lika oförfaren i stenhuggareyrket som i vilket annat yrke som helst; dessutom led jag total brist på alla för ändamålet nödiga verktyg.
Förgäves offrade jag till en början mången god dag för att söka reda på en sten, som icke blott vore tillräckligt stor utan även i andra avseenden lämplig för att därav göra en mortel — jag kunde icke finna någon. Visserligen hade jag den fasta klippan att tillgå; men huru få ett block ur denna? Dessutom var den stenart, varav öns klippor bestodo, icke tillräckligt hård utan så sandig och spröd, att den icke kunnat uthärda stötarne av en tung pistill, varförutom den i en dylik mortel krossade säden skulle blivit uppblandad med sand.
Efter att sålunda utan resultat hava spillt mycken tid på sökandet efter en passande sten, övergav jag denna plan och beslöt i stället att utse ett stort block av något hårt trädslag, vilket var mycket lättare att finna. Sedan jag skaffat mig ett dylikt block, så stort, att jag endast med möda kunde rulla det hem, avrundade jag det på yttre sidan med min yxa, varefter jag, tack vare eldens hjälp och ett oerhört arbete lyckades urhålka det ungefär på samma sätt som indianerna i Brasilien urhålka sina kanoter.
Därpå gjorde jag en stor och tung pistill eller mortelstöt, vartill jag fick lämpligt material av de så kallade järnträdet. Äntligen hade jag således min mortel färdig, och jag beslöt att vid nästa skörd använda den till att mala eller rättare pulverisera en del av min säd för att därav göra bröd.
Min nästa svårighet bestod uti att göra ett såll eller en mjölsikt till frånskiljande av sådorna, ty utan en sådan såg jag ingen möjlighet att få ätbart bröd. Denna brist försatte mig i största bryderi, ty jag hade intet som kunde tjäna som siktduk. Under flera månader grubblade jag förgäves över någon utväg att reda mig ur klämman. Av mitt linne återstod endast trasor, så att där var ingen hjälp att vänta. Visserligen hade jag gethår men förstod icke konsten att väva eller spinna det, och om jag även förstått mig därpå, fattades mig de erforderliga redskapen.
Slutligen erinrade jag mig att bland de kläder, jag bärgat från fartyget, även funnos några halsdukar av kalikå eller nättelduk. Dessa voro nu min sista resurs; jag sönderskar dem och gjorde av bitarne trenne små siktar, som blevo ganska användbara. På detta sätt var jag hjälpt för några år bortåt, och huru jag sedan redde mig, skall på sitt ställe omtalas.
Nu återstod endast att träffa anstalter för själva bakningen. Först och främst fattades mig jäst, men alldenstund ingen möjlighet fanns att tillgodose detta behov, funderade jag icke längre däröver. En bakugn var däremot så mycket nödvändigare, och länge grubblade jag på lösningen av det problem, som anskaffandet av en dylik innebar. Slutligen fann jag på råd även i detta brydsamma fall och löste problemet på följande sätt.
Av lera förfärdigade jag mig några ganska vida, men icke särdeles djupa kärl, d. v. s. omkring sextio centimeter i genomskärning och icke över tjugutvå centimeter djupa. Dessa kärl brände jag på samma sätt som de förra och förvarade dem för kommande behov. Då jag ämnade baka uppgjorde jag en stor eld på min spis, vilken jag förfärdigad av tegelstenar av egen tillverkning. Ehuru dessa stenar voro fyrkantiga, kan jag dock icke påstå att deras form var särdeles regelbunden.
Då elden nedbrunnit, utbredde jag de glödande kolen jämnt över hela spiseln, där de fingo kvarligga tills den var fullständigt genomhettad. Därefter sopade jag skyndsamt bort kol och aska och ditsatte i stället brödkakorna, över vilka jag nu välvde de omnämnda lerbunkarne. Sedan dessa blivit inbäddade i den heta askmörjan, gräddades brödet lika fullständigt som i den bästa bakugn i världen. Ja, jag blev till på köpet inom kort en ganska skicklig bagare, som förstod konsten att tillreda så väl rispuddingar som ock baka flere slags korn- och riskakor.
Ingen av mina läsare torde förundra sig över, att alla dessa olika, här ovan beskrivna göromål, upptogo största delen av tredje året under min vistelse på denna ö. Dessutom vill jag fästa läsarens uppmärksamhet därpå, att jag under samma tid hade mitt åkerbruk att sköta och måste inhösta min nya skörd. Ty då tiden var inne, avmejade jag och hemförde min säd så gott sig göra lät. Axen förvarade jag i de stora korgarne, tills jag blev i tillfälle att gnugga ur dem, ty jag hade ingen loge att tröska på, ej heller några redskap för tröskning.
Som nu mitt sädesförråd var i stark ökning, behövde jag sannerligen bygga mig större lador. Utrymme fattades mig för inbergandet av säden, ty den sistnämnda skörden gav mig icke mindre än vid pass sju och en halv hektoliter korn och lika mycket eller ännu mera ris.
Tack vare detta glänsande resultat ansåg jag mig hädanefter hava råd att ständigt använda en tillräcklig mängd av säden till brödbakning, vilket för mig var så mycket mera behövligt, som de från fartyget bergade skorporna för länge sedan tagit slut. Ävenså beslöt jag, dels att räkna ut huru stor kvantitet säd årligen åtginge för mitt hushåll, dels att efter detta icke så och skörda mer än en gång om året.
Vid ett allmänt överslag fann jag sålunda, att dessa sju och en halv hektoliter av vartdera sädesslaget utgjorde mera än jag på ett år kunde förbruka, varför jag beslöt att varje år utså precis samma kvantitet som förra gången. På detta sätt vore jag alltid försedd med ett för mina behov fullt tillräckligt förråd av spannmål.
Läsaren kan vara säker på, att mina tankar under alla dessa olika arbeten ofta flögo till det land, av vilket jag på andra sidan ön uppfångat en skymt, och det var inte utan att jag icke närde en hemlig önskan att komma dit. Jag inbillade mig nämligen, att vad jag sett var ett bebott fastland, och att om jag väl vore där, det skulle bliva mig lätt att fortskaffa mig vidare, ja, kanske slutligen finna någon utväg att återvända till mitt hemland.
Men det föll mig icke ett ögonblick in att besinna alla de faror, som nödvändigtvis måste vara förbundna med ett dylikt företag; hurusom jag möjligen kunde falla i händerna på vildar, vilka voro vida mera att frukta än Afrikas lejon och tigrar. Väl en gång i deras våld kunde jag våga tusen mot ett att bliva dödad, ja, kanske uppäten; ty jag hade hört invånarne på Syd-Amerikas norra kust, de så kallade kariberna, beskrivas såsom grymma kannibaler eller människoätare, och på grund av mina beräkningar visste jag, att min ö icke kunde vara långt avlägsen från nämnda kust. Även om dessa människor icke voro kannibaler, skulle de likväl säkerligen mörda mig, liksom fallet varit med många andra europeer, som råkat i deras händer. Så hade jag hört berättas, att ända till tio, ja, tjugu europeer på en och samma gång fallit offer för dessa vildars mordlystnad — huru mycket mera då jag, som var ensam och kunde göra föga eller intet till mitt försvar!
Jag upprepar, att alla dessa omständigheter, vilka först längre fram runno mig i sinnet, till en början alldeles icke ingingo i mina beräkningar, ehuru de sannerligen voro av beskaffenhet att först och främst tagas i noggrant övervägande. Tvärtom funderade jag oupphörligt på, huru jag skulle bete mig för att komma över till det av mig sedda landet.
Nu om någonsin önskade jag att hava gossen Sury hos mig, och med honom den båt, i vilken vi tillsammans seglade över 1,600 kilometer längs afrikanska kusten. En fåfäng önskan!
Därpå beslöt jag att göra ett besök vid fartygets räddningsbåt, vilken, såsom jag redan omtalat, blev uppkastad på stranden långt ifrån min bostad under den storm, som vållade skeppsbrottet. Båten låg fortfarande kvar på samma ställe som förut, men hade av vind och vågor blivit omvälvd mot en hög sandbank, dit vattnet icke nådde. Om jag haft hjälp att tillgå, skulle jag vänt båten på kölen och skjutit honom ut i vattnet, ty den var ännu i gott stånd, och säkerligen hade jag med densamma lätt nog kunnat återvända till Brasilien. Nu däremot borde jag hava insett, att jag ensam icke vore i stånd att vända båten och få den i vattnet; lika väl kunde jag hava försökt att förflytta ön. Icke desto mindre begav jag mig till skogs, där jag högg hävstänger och rullar i avsikt att med dem vända och förflytta båten; ty jag föreställde mig, att blott jag finge båten omvänd, det lätt skulle gå för sig att reparera den obetydliga skada han lidit, varefter han åter vore fullt sjöduglig och tjänlig för mina avsikter.
Efter att under en tid av mellan tre och fyra veckor icke hava sparat någon möda på detta i sanning fruktlösa arbete, insåg jag slutligen orimligheten av ett företag, som krävde större kraft än vad jag förfogade över. Dock gjorde jag ännu ett försök, i det jag grävde bort sanden för att underminera båten och sålunda få den att välta om.
Detta lyckades mig verkligen till en del, men åter såg jag mig ur stånd att ens rubba den väldiga kolossen, vadan dess förflyttande till havet helt enkelt var och förblev en omöjlig sak för mig.
Ehuru således tvingad att uppgiva mina förhoppningar på denna båt, kunde jag likväl icke förmå mig att avstå från min livliga åstundan att begiva mig till fastlandet; den tvärtom ökades i samma mån som dess uppfyllande syntes mera omöjligt.
Härav bragtes jag slutligen på den tanken att själv göra mig en kanot eller en pirog av samma slag som infödingarne i detta luftstreck utan hjälp av några verktyg pläga förfärdiga, nämligen av en stor trädstam. Detta syntes mig icke blott möjligt utan lätt, och jag gladdes utomordentligt vid tanken på min blivande båt och huru mycket större hjälpkällor för dess förfärdigande jag hade att tillgå än negrerna eller indianerna. Dock betänkte jag alldeles icke, att dessa vildar i ett avseende hade ett betydligt företräde framför mig, i det de nämligen voro många nog att konna bringa den färdiggjorda båten i vattnet. Härvid uppstode för mig en vida större svårighet än vad bristen på verktyg kunde vara för dem. Ty vartill gagnade väl allt mitt arbete — att i skogen utse och med stor möda nedhugga ett väldigt träd, därefter avkvista, urhålka och giva det skapnaden av en båt — om jag därefter nödgades låta den ligga kvar på samma ställe, emedan jag ensam vore oförmögen att få den ut i vattnet?
Väl ligger det nära till hands för läsaren att antaga, att om jag under mitt arbete på kanoten haft den minsta förnuftiga beräkning av de resurser, över vilka jag förfogade, jag först och främst bort överväga, huru jag skulle få båten i sjön: men mina tankar voro så uteslutande riktade på den efterlängtade sjöresan, att det icke en enda gång föll mig in att taga denna svårighet i allvarligt betraktande. Det hade i själva verket varit vida lättare att till sjös tillryggalägga åttio kilometer med denna båt än vad det var att förflytta honom över den landsträcka på åttio meter, som nu skilde honom från vattnet.
Jag gick således, blind för all förnuftig eftertanke, till ett arbete, så dåraktigt, att väl ingen med alla sina sinnen i behåll skulle hava befattat sig därmed. Ju längre arbetet framskred, desto belåtnare kände jag mig med mitt företag, ehuru på samma gång svårigheten att få båten av stapeln allt oftare föresvävade mig. Men dylika föreställningar avfärdade jag summariskt med den dåraktiga invändningen, att »blott jag finge kanoten färdig, skulle jag alltid finna på någon utväg att få den i sjön.»
Detta var nu visserligen ett orimligt resonemang; men icke förty grep jag verket ivrigt an och fällde ett cederträd. Jag betvivlar storligen, att Salomo vid byggandet av Jerusalems tempel hade någon ceder, som gick upp emot denna; den höll vid roten en och tre kvarts meter i genomskärning och vid sju meters höjd en och en halv meter, varefter stammen avsmalnade och snart grenade sig.
Att fällande och bearbetandet av denna väldiga koloss skulle kosta mig mycken ansträngning, kan läsaren lätt tänka sig. Tjugu dagar åtgingo till själva fällandet och ytterligare fjorton till avhuggandet av kronan. Därpå gick en månad under arbetet att hugga stocken till formen av en båt, och hela tre månader togos i anspråk av urhålkningen, vartill jag icke behövde använda eld utan endast klubba och huggjärn.
Tack vare ett mödosamt och oförtrutet arbete hade jag nu äntligen min ganska vackra pirog färdig; den var stor nog att rymma tjugusex man, och följaktligen fingo jag och alla mina saker gott rum i densamma.
Då nu mina händers verk fullbordat låg framför mig, erfor jag en översvallande känsla av glädje, parad med stolthet. Båten var i själva verket vida större än någon av ett enda träd förfärdigad pirog eller kanot, som jag dittills skådat. Men läsaren kan vara säker på, att den kostat mig mycken svett och möda. Intet fattades nu utom att få den i vattnet, och om detta lyckats mig, hade jag utan betänkande störtat mig i det vansinnigaste företag och börjat en resa, som högst sannolikt fått en olycklig utgång.
Men alla mina försök, alla mina oerhörda ansträngningar att få båten i vattnet strandade mot en järnhård omöjlighet! Min kanot låg icke längre än vid pass åttio eller högst nittio meter från havet, men den största svårigheten bestod däruti, att marken höjde sig i en smal ås emellan havsviken och den plats, där pirogen låg. Till följd härav beslöt jag att gräva undan jorden för att få en jämn sluttning ned till stranden.
Detta var ett oerhört stycke arbete, förenat med de största ansträngningar, men vem ser väl på mödan, då det gäller friheten? Dock kunde jag hava sparat mig besväret, ty efter väl förrättat värv fann jag mig lika litet i stånd att rubba kanoten som förut räddningsbåten.
Likväl kunde jag ännu icke förmå mig att ge tappt. Jag mätte avståndet till viken och beslöt att gräva en kanal för att leda upp vattnet till kanoten då jag icke mäktade föra kanoten ned i vattnet. Jag påbörjade även detta nya arbete, men då jag beräknat kanalens nödiga djup och bredd samt övervägt svårigheten att bortskaffa den uppgrävda jorden, kom jag till det resultatet, att ett dylikt företag för en ensam person som jag skulle kräva minst tio eller tolv år! Den omnämnda åsen låg nämligen så högt, att kanalen vid sin övre ände måst bliva åtminstone sex meter djup.
Ehuru med stor motvilja såg jag mig följaktligen nödsakad att uppgiva även detta försök.
Häröver grämde jag mig innerligt, och ehuru för sent insåg jag nu dårskapen av att påbörja ett verk, innan man noga övervägt alla erforderliga villkor för dess lyckliga genomförande eller prövat sig själv, huru vida man är det vuxen.
Under det jag som bäst höll på med mitt till slut så olyckliga båtbygge, tilländalopp det fjärde året av min vistelse på ön, och nu som tillförne helighöll jag min årsdag med fromma betraktelser och under en stilla inre frid. Genom daglig läsning i och allvarligt begrundande av Guds ord, samt genom inflytelsen av hans nåds välsignelse hade jag vunnit en insikt av högre art än fordom. Jag såg nu saker och ting i ett annat ljus än förr; världen betraktade jag som något från mig så avlägset, att jag därmed intet vidare hade att beställa. Jag väntade intet av henne och hyste inga önskningar, som hon kunnat uppfylla. Jag föreställde mig, att världen nu tedde sig för mig på samma sätt, som den efter livets slut torde göra, nämligen såsom ett ställe, där jag en gång levat, men nu för alltid lämnat, och med skäl kunde jag säga, liksom fader Abraham till den rike mannen: Emellan dig och mig är ett stort svalg befäst.
I främsta rummet var jag här avlägsnad från världens synd och frestelser; varkens ögonens begärelse, köttets begärelse eller ett högfärdigt leverne eggade här mitt sinne. Inga önskningar plågade mig, ty jag ägde allt vad jag var i stånd att njuta; jag var herre över hela ön; om det så behagade mig, kunde jag kalla mig konung eller kejsare över mina besittningar. Jag hade inga rivaler, ingen medtävlare, som kunde göra mig herraväldet stridigt. Jag kunde hava sått och skördat hela skeppslaster av spannmål, blott jag haft användning därför; nu nöjde jag mig med den ringa kvantitet, som krävdes för mitt anspråkslösa hushåll. Jag hade riklig tillgång på de delikataste sköldpaddor, men blott då och då hämtade jag en för att bereda någon omväxling i min föda. Likaså hade jag tillräckligt med timmer att därav bygga en hel flotta, och jag hade druvor i sådan mängd, att jag kunnat lasta denna flotta, sedan den väl blivit byggd, med vare sig vin eller russin.
Emellertid var endast det, som jag kunde nyttja, av något värde för mig. Sedan jag ätit mig mätt och druckit mig otörstig — vad gagnade mig allt överflödet? Om jag sköte mera vilt än jag för egen del behövde, måste hunden eller — maskarne förtära det; sådde jag mera än jag för mitt dagliga bröd tarvade, bleve det förstört; de träd jag fällde fingo ligga på marken och förmultna, ty jag kunde icke använda dem till annat än bränsle, och av sådant hade jag intet behov utom vid anrättandet av mina måltider
Kortligen, erfarenhetens lärdomar och en förnuftig betraktelse över naturen bibringade mig den insikten, att denna världens goda är gott endast i den mån vi kunna rätt bruka det. Vad hälst vi än må samla är verkligen vårt, endast så långt vi kunna göra ett nyttigt bruk därav för egen eller andras räkning. Den mest hårdhjärtade och giriga människa i världen skulle säkerligen blivit botad för sin last, om hon varit i mitt ställe, ty jag ägde oändligt mycket mera än jag kunde förbruka. Jag hade intet att önska utom möjligen några småsaker, vilka likvisst skulle vara mig till stor nytta. Såsom jag redan omtalat, hade jag i min ägo en summa penningar av såväl guld- som silvermynt, tillsammans utgörande vid pass 650 kronor. Ack, vad värde hade väl för mig denna snöda, eländiga vara, som åstadkommit så mycket ont i världen! Jag tänkte mången gång, att jag gärna velat giva alltsammans i utbyte mot några tobakspipor eller en handkvarn att mala min säd uppå. Jag skulle t. o. m. avhänt mig hela summan, om jag i dess ställe kunnat få för en tjugufemöring rov- och morotsfrö, eller en handfull ärter och bönor samt en flaska bläck. Nu lågo mynten utan minsta nytta eller välsignelse i en låda i grottan, där de till följd av den under rägnperioderna rådande fuktiga luften överdrogos med mögel. Hade jag haft lådan full av diamanter, skulle förhållandet varit enahanda; de skulle saknat allt värde för mig, emedan de varit till intet gagn.
Äntligen hade jag nu kommit därhän att kunna känna mig vida mera tillfredsställd med mitt liv och min ställning, än vad i början varit fallet. Till så väl kropp som själ sträckte sig de välgörande inflytelserna av denna spänstiga och förnöjsamma sinnesförfattning. Ofta då jag satte mig till bords, prisade jag med översvallande tacksamhet den gudomliga försynen, vilken sålunda dukat mitt bord i ödemarken. Mer och mer lärde jag mig se bort från den mörka och dystra sidan i min tillvaro och vända blicken mot den ljusa och trösterika; att hellre taga de förmåner jag åtnjöt i betraktande, än grubbla över vad som fattades mig. Detta förfaringssätt medförde ofta en så rik inre tillfredsställelse, att jag saknar ord att beskriva den, men jag har velat omnämna saken såsom ett giv akt för dessa oförnöjsamma människor, vilka icke med tacksamt och glättigt sinne kunna njuta av vad Gud förlänat dem, emedan de ständigt fika efter mera. All dylik missbelåtenhet syntes mig härleda sig från bristande tacksamhet över vad som blivit oss beskärt.
Det var även en annan betraktelse, som lände mig till stor nytta, liksom den ock tvivelsutan torde gagna var och en, vilken råkar i samma olycka som jag. Genom att jämföra min nuvarande belägenhet med den jag till en början motsåg och fruktade, fann jag nämligen, huruledes försynen underbarligen styrt allt till en vida bättre utgång än jag vågat hoppas. Månne icke det var en särskild försynens skickelse, att det förolyckade fartyget drevs så nära stranden, att jag icke blott kunde komma ombord på detsamma utan även blev iståndsatt att föra därifrån en mängd för mitt livsuppehälle och min trevnad oundgängligen nödvändiga saker? Därförutan skulle jag varit i fullkomlig saknad av verktyg för mitt arbete, vapen för mitt försvar och ammunition för att skaffa mig livsmedel.
Hela timmar, ja, jag må säga dagar, tillbragte jag med att i livliga färger för mig själv utmåla den fasansfulla belägenhet, vari jag skulle funnit mig försatt, om jag ej varit i tillfälle att rädda någonting från fartyget. Jag hade då icke kunnat skaffa mig något till föda utom fisk och sköldpaddor, men all den stund en lång tid förflöt innan jag fann sådana, hade jag under mellantiden antagligen måst svälta ihjäl eller leva som en sannskyldig vilde. Om jag genom list lyckats fånga en get eller en fågel, hade jag icke kunnat avdraga skinnet eller öppna och rensa mitt byte, utan nödgats likt ett vilddjur sönderslita det med tänder och naglar.
Vid dylika betraktelser erfor jag en så djup rörelse över försynens stora godhet mot mig, ovärdige, att jag innerligen tackade Gud för min närvarande ställning med alla dessa vedermödor och missöden. Även denna del av min erfarenhet må allvarligt begrundas av dem, vilka i motgångens dagar äro blott allt för benägna att utbrista: Vem kan väl ha det svårare än jag? Må de blott besinna, huru mycket sämre många andra människor hava det, och huru som de själva kunnat träffas av en vida större olycka!
Något som ytterligare bidrog att skänka mig hopp och tröst, var jämförelsen mellan min närvarande ställning och den jag med allt skäl gjort mig förtjänt av såsom ett straff för mitt syndfulla liv. Fastän mina föräldrar bibringat mig goda lärdomar och allt ifrån min tidigaste barndom uppfostrat mig i tukt och Herrans förmaning, hade jag vid mogen ålder föraktat deras anvisningar och slutligen kommit därhän att förgäta, ja, trotsa Gud. Men ack, tidigt kastad ut i sjömanslivet, vilket i vanliga fall, trots dess många fasor, är totalt blottat på gudsfruktan, förlorade jag $nart min barndoms tro genom umgänget med lättsinniga och samvetslösa kamrater, vilka hånfullt belogo mina religiösa betänkligheter. Vanan att förtroligt umgås med faran och ständigt se döden i ögonen förhärdade även mitt sinne, varförutom jag saknade varje tillfälle att komma i beröring med människor, vilkas umgänge kunnat verka förädlande på mig.
Vid denna tid var jag så blottad på varje god känsla och bekymrade mig så föga om mitt tillstånd eller vad det slutligen skulle bliva av mig, att det icke ens föll mig in att tacka Gud för räddningen ur de betydande faror, för vilka jag så ofta varit utsatt. Så till sinnes erfor jag ingen känsla av tacksamhet i mitt hjärta, vare sig då jag efter flykten från Saleh så lyckligt räddades av den portugisiske skeppskaptenen, ej heller sedermera i Brasilien, där det i alla avseenden gick mig så väl i händer. I det svåraste trångmål kände jag lika litet något behov att åkalla den Högste, och Guds namn gick aldrig över mina läppar utom vid missbruk och hädelser.
Jag har allaredan omtalat, att jag under månader pinades av de förfärligaste samvetskval över mitt förflutna, ogudaktiga liv. Då jag sedermera insåg och besinnade huru rikligen försynen dragit försorg om mig på denna öde ö, och huru nådefullt Gud handlat emot mig, i det han icke allenast straffat mig långt mindre än jag förtjänat, utan även tillgodosett alla mina behov, intogs jag av ett fast hopp, att mina böner och min ånger funnit nåd för den Allsmäktige, och att han allt fortfarande skulle hålla sin välsignande hand över mig.
Dessa betraktelser ledde mig icke blott till att med undergivenhet foga mig i min ställning, så länge det vore Guds vilja, att jag här förbleve, utan även till en uppriktig tacksamhet för min nuvarande belägenhet — så mycket bättre än jag i förstone hoppats och så mycket lindrigare än den, som rättvisligen bort drabba mig för alla mina synder. Jag fann, att jag i själva verket icke hade den minsta rätt att klaga; tvärtom vore det min plikt att dagligen prisa Gud för det han så underbarligen uppehöll mig på denna plats. Kunde icke jag med fog säga, att jag erhöll mitt dagliga bröd liksom genom ett under? Svårligen funnes någon annan trakt i den obebodda delen av världen, där jag kunnat komma i åtnjutande av samma förmåner som här. Jag behövde icke frukta för vilda djur; här funnos varken tigrar eller lejon, ej heller giftiga ormar; och — det bästa av allt! — inga grymma vildar hotade mig här till liv eller lem. Kortligen, om mitt liv å ena sidan var dystert och sorgligt nog, så var det å andra välsignat av en synnerlig Guds nåd, och allt vad jag behövde för att känna mig fullt tillfredsställd, var att dagligen hålla känslan av denna Guds godhet mot och omsorg för mig varm och levande i mitt hjärta. Allt efter som detta lyckades mig, försvann min dystra sinnesstämning och jag började se framtiden an med hopp.
Jag hade nu vistats så länge på ön, att många av de saker jag bärgat från fartyget antingen voro nära slut eller fullkomligt förbrukade. Sålunda har jag redan nämnt, att endast helt litet återstod av mitt bläck. För att få det att räcka så länge som möjligt, utspädde jag det titt och ofta med vatten, varigenom skriften till slut blev så matt, att den blott med svårighet kunde läsas. Så länge bläcket varade, upptecknade jag emellertid alla märkligare händelser. Vid en återblick på förflutna tider fann jag, att ett egendomligt sammanträffande ägde rum med avseende på dagarne för de viktigare tilldragelserna i mitt liv. Hade jag varit böjd för vidskepelse, kunde jag sannerligen härav föranletts att tro på ett oundvikligt öde och med ett visst berättigande hava betecknat nämnda dagar såsom förutbestämda lycko- och olycksdagar.
Så t. ex. fann jag, att den dag, då den moriske sjöröfvaren tillfångatog mig och förde mig som slav till Saleh, inföll på årsdagen av min flykt från föräldrahemmet. Vidare inträffade min flykt från Saleh på årsdagen av min räddning från det förolyckade fartyget å Yarmouths redd, och slutligen kastades jag på denna ö den 30 september och räddades således underbarligen från döden på själva min födelsedag, tjugosex år efter det jag första gången skådade dagens ljus. Följaktligen begynte mitt syndiga liv i världen på samma dag som åratal efteråt mitt ensliga eremitliv.
Näst i ordningen efter bläcket tröt mitt bröd, nämligen de skorpor jag räddat från fartyget. Fastän jag till det yttersta hushållat med dem, så att jag under mer än ett års tid blott förtärde en enda skorpa om dagen, var jag dock i fullkomlig saknad av bröd under ett helt år, eller till dess jag inbergat så stor skörd av min säd, att jag vågade använda den till brödföda. Jag hade i sanning största skäl att vara tacksam för den lyckliga utgång av mina brödbekymmer, enär, såsom jag flera gånger anmärkt, det sätt, varpå jag erhöll säd, så mycket som möjligt närmade sig det underbara.
Därnäst började mina kläder bli utslitna. Under en lång tid hade jag intet annat linne än en del randiga skjortor, vid pass tre dussin, dem jag funnit i sjömanskistorna. Jag var mycket rädd om dessa plagg, ty ofta kunde jag för hettans skull icke föredraga några andra kläder. I sjömännens gömmor hade jag därjämte funnit flera stortröjor, men de voro alldeles för varma för detta klimat. I själva verket hade jag icke behövt några kläder alls men kände likväl ingen lust att gå fullkomligt naken; ja, själva tanken därpå var mig motbjudande, ehuru jag var alldeles ensam. Ännu ett skäl varför jag icke ville gå naken var, att jag bättre fördrog solens hetta, då jag hade kläder på mig. Sålunda spelade luften, då jag var i rörelse, in under skjortan, varigenom en angenäm svalka uppstod. För övrigt var hettan så stark, att den ofta drog upp blåsor i huden.
Ej heller kunde jag uthärda att vistas i solbaddet utan mössa eller hatt, ty om jag med obetäckt huvud utsatte mig för de brännande solstrålarna fick jag genast huvudvärk. Den försvann emellertid lika hastigt som den kommit, blott jag satte på mig hatten.
Efter att hava tagit mina kläder, eller rättare sagt lumpor, i skärskådande, beslöt jag att på ett eller annat sätt ordna min garderob. Alla mina rockar voro utslitna, och min första uppgift blev nu att av stortröjorna söka förfärdiga jackor. Sålunda grep jag verket an och började fuska i skräddareyrket, och ett fuskverk blev det i sanning vad jag härutinnan lyckades åstadkomma. Dock fick jag slutligen trenne rockar färdiga, vilka efter mina förhållanden voro passabla nog, och med vilka jag hoppades bliva väl betjänt under en längre tid. Vad förfärdigandet av byxor beträffar, gjorde jag nu blott ett misslyckat försök, ehuru jag, såsom här nedan skall visa sig, förkovrade mig även i denna konst.
Jag har förut omtalat, att jag tillvaratog skinnen efter alla de fyrfota djur jag dödade, varefter jag spände ut dem mellan käppar för att låta dem torka i solen. Härigenom blevo några av dem så torra och hårda att de dugde till föga eller intet; andra däremot visade sig vara ganska användbara. Det första plagg jag förfärdigade av dem var en stor mössa med hårsidan ut, avsedd att skydda mig mot regn. Denna lyckades så väl, att jag strax därpå sydde mig en hel kostym av dess skinn, nämligen en rock och ett par byxor, som voro öppna vid knäna. Jag gjorde båda plaggen helt vida, ty de voro snarare ämnade att giva mig svalka än värme. Jag vill icke underlåta att omtala, att de av mig tillverkade klädespersedlarna ingalunda voro några mästerverk; tvärtom voro de jämmerliga att skåda; ty var jag en dålig snickare, så var jag en ännu sämre skräddare. Dock voro de icke sämre än att jag hade god nytta av dem; om regnet överraskade mig utomhus, förblev jag helt torr, emedan så väl rock som mössa voro förfärdigade med hårsidan ut.
Härefter ödde jag mycken tid och möda på tillverkningen av en paraply eller solskärm, varav jag sannerligen var i stort behov och som jag länge önskat mig. Jag hade ofta varit i tillfälle att iakttaga dylika under min vistelse i Brasilien, varest de äro mycket i bruk till följd av den därstädes rådande, starka hettan. Vad denna senare beträffar, var här fullt ut lika hett, ja, t. o. m. ännu hetare, all den stund jag här befann mig närmare ekvatorn. Dessutom hade jag så mycket större behov av en dylik persedel, som jag ofta långa tider nödgades vistas utomhus, vadan den komme att bliva lika gagnelig för mig så väl mot regn som mot sol. Det kostade mig oändlig tid och möda, innan jag lyckades få till stånd en någorlunda passlig pjäs, som kunde föreställa en paraply; ja, t. o. m. sedan jag smickrat mig med att hava hittat på rätta förfaringssättet, nödgades jag förstöra trenne stycken, som visade sig odugliga. Slutligen kröntes dock mina ansträngningar med framgång, och jag hade en paraply, som tämligen motsvarade sitt ändamål. Den största svårigheten bestod uti att få den sådan, att den kunde fällas ihop; i annat fall kunde jag icke föra den med mig utan att ständigt bära den över huvudet, vilket vore allt för obekvämt. Till slut övervann jag dock även denna svårighet och hade nu, som sagt, en ganska användbar paraply. Jag överklädde den med skinn, vars håriga sida jag, såsom tillförene, vände utåt, varefter den skyddade mig förträffligt mot såväl regn som sol. Jag fann t. o. m. att jag numera under mina promenader, tack vare min paraply, bättre fördrog den hetaste väderlek än förut den jämförelsevis kyligaste. Då jag icke behövde den, kunde jag fälla ner den och bära den under armen.
Sålunda förde jag på det hela taget en ganska angenäm tillvaro och njöt ett ostört sinneslugn, tack vare min undergivenhet under Guds vilja och mitt fulla förtröstande uppå hans kärleksrika försyn. Under sådana förhållanden förflöt mitt liv t. o. m. bättre och lugnare, än vad det skulle gjort i världen bland människorna. Då jag någon gång saknade umgänget med mina likar, kunde jag fråga mig själv, om icke mina ensliga betraktelser och umgänget med Skaparen i bönen i själva verket voro mig bättre än alla andra nöjen och förströelser i världen.
På detta sätt gingo fem hela år, under vilken tid intet särskilt anmärkningsvärt hände mig. Mitt liv förflöt lugnt och ostört — och i samma riktning, under samma sinnestillstånd och på samma ställe som förut. Min huvudsakliga sysselsättning under denna tid bestod uti att göra en kanot; utom detta arbete fortgick som vanligt min årliga sådd och skörd av korn och ris samt insamling och torkning av druvor till russin. Av säden sådde och behöll jag icke mera, än som årligen åtgick för det kommande årets behov. Min vana trogen företog jag dagligen utflykter med bössan, och den tid, som därefter blev övrig, ägnade jag åt byggandet av den nämnda kanoten. Då den slutligen var färdig, grävde jag en nära två meter bred och över en meter djup kanal, genom vilken jag rodde min båt till den omkring 800 meter därifrån belägna havsviken. Den första, allt för stora båten, som jag byggt utan att först beräkna, huru jag skulle få den flott, och som jag icke heller lyckades föra ut i vattnet, måste jag låta ligga kvar på sin plats, där den ständigt utgjorde en påminnelse för mig om nödvändigheten att en annan gång handla klokare.
Denna andra gång kunde jag icke förmå mig att slå ur hågen, fastän jag till en början icke kunde finna något lämpligt träd, och sedan jag väl funnit det, visade sig platsen där det växte vara nära 800 meter avlägsen från havet. Icke desto mindre fann jag planen utförbar, och ehuru nära tvänne år åtgingo för dess realiserande, knotade jag aldrig över mitt arbete, emedan hoppet att äntligen få en båt i havet städse uppehöll mig.
Då min lilla pirog var färdig, visade den sig dock till följd av sin ringa storlek alldeles icke motsvara det ändamål, som jag hade i sikte vid byggandet av den stora; nämligen att med densamma kunna tillryggalägga den sträcka av över sextiofem kilometer, som skilde mig från fasta landet. Till följd härav måste jag övergiva planen och spillde icke flera tankar på densamma. Men som jag nu äntligen fått mig en båt, beslöt jag att åtminstone göra en tur runt om ön, ty såsom jag redan berättat, hade jag tvärs över land besökt ett ställe på motsatta kusten, och de upptäckter, jag under denna resa gjorde, uppväckte min livligaste åstundan för att se mera av kusten på denna sida.
För att nu emellertid icke förledas av min iver att huvudstupa störta mig i ett företag, som kunde få en olycklig utgång, beslöt jag att med största noggrannhet och försiktighet förbereda mig till den beramade utflykten. Sålunda inredde jag först och främst min båt så gott sig göra lät, i det jag uppreste en liten mast i densamma och förfärdigade ett segel av de från fartyget bärgade segelduksstyckena, av vilka jag hade ett stort förråd. Sedan jag fått masten och seglet i ordning, företog jag en provtur med min båt och fann, att den seglade mycket väl. Därpå gjorde jag i båda ändar av båten små förvaringsrum för livsmedel, ammunition och diverse andra förnödenheter, som behövde skyddas mot väta, varjämte jag strax nedanför ena relingen gjorde en urhålkning med klaff, avsedd till förvaringsrum för bössan. Min paraply fastgjorde jag i aktern, där den tjänade mig till tak över huvudet och skyddade mig såväl för ett hastigt påkommande rägn som för solens brännande strålar.
Efter att sålunda hava inrett min båt på det bekvämaste, gjorde jag allt emellanåt små utflykter med densamma, men avlägsnade mig aldrig långt från den lilla viken. Då emellertid längtan att kringsegla mitt rike slutligen blev mig övermäktig, beslöt jag att sätta den länge närda planen i verket.
Följaktligen utrustade jag min farkost för en långresa, nedbar i densamma tjugofyra stycken kornbrödskakor, en lerkruka fylld med rostat ris — ett födoämne, som jag mycket använde, en flaska rom, en halv get jämte krut och kulor för att kunna skaffa mig mera färskt, samt slutligen tvenne stortröjor av de förut omtalade, som jag funnit i matrosernas kistor. Den ena använde jag till underlag, den andra till täcke, medan jag sov.
Den 6 november under det sjätte året av min regering eller fångenskap på denna ö — hur man tager det — anträdde jag min resa, vilken blev mycket längre än jag beräknat. Själva ön var visserligen icke så stor; men då jag anlände till dess östra sida, fann jag där ett stort klipprev som sköt ut i havet vid pass tio kilometer. En del av revet gick över, en annan under vattnet, och där bortom vidtog en sandbank, som låg torr under en sträcka av ytterligare tre kilometer, vadan jag nödgades gå långt ut till havs för att dubblera udden.
När jag först varsnade detta hinder, var jag nära att uppgiva hela det vågsamma företaget och återvända hem, ty jag visste ju icke, hur långt jag skulle behöva segla ut till havs, och framför allt undrade jag, om det därefter skulle lyckas mig att komma tillbaka med min lilla farkost. Till en början fällde jag ankaret, vilket utgjorde ett stycke av en änterdragg, som jag funnit ombord å fartyget.
Därpå fattade jag bössan och gick i land, där jag besteg ett bärg, varifrån jag hoppades kunna överblicka revet. Sedan jag tydligen urskilt det i hela dess utsträckning, var mitt beslut fattat: jag äventyrade en kringsegling av udden.
Från samma bärg iakttog jag även en stark, ja, våldsam ström, vilken löpte i östlig rikting nära förbi udden. Min uppmärksamhet togs så mycket mera i anspråk av densamma, som den synes mig vara ganska farlig, ty om min båt droges in i den, skulle jag med all säkerhet oemotståndligt föras ut till havs och troligen icke kunna taga mig tillbaka till ön. Och sannerligen är jag icke övertygad om, att utgången verkligen blivit sådan, om jag givit mig av utan att först gå upp på bärget. Ty samma ström drog även fram på andra sidan av ön, fastän här på längre avstånd från densamma, och nära stranden såg jag en stark virvelström, vadan för mig icke återstod något annat än att välja mellan den första strömmen och virveln.
Emellertid kvarstannade jag här tvänne dagar, emedan en frisk ostsydost blåste, och som denna vind låg rakt emot strömmens riktning, uppstod en häftig bränning vid udden. Det hade således icke varit rådligt för mig att giva mig ut i min lilla båt, ty hade jag gått nära stranden, skulle bränningen satt mig i fara, och längre ut hotade den lika farliga strömmen.
På tredje dagens morgon fann jag, att vinden mojnat under natten, och som havet nu var jämförelsevis lugnt, dristade jag mig åstad. Men må mitt rön tjäna till varning för alla dumdristiga och oförfarna sjömän, ty jag hade icke väl anlänt till udden, där jag knappast befann mig på en båtlängds avstånd från stranden, förrän jag på en gång var ute i djupt vatten och drogs in i en ström, vars häftighet påminde mig om vattenflödet i en sluss. Den bortförde min båt med en sådan våldsamhet, att alla mina ansträngningar att komma ur strömmen tjänade till intet. Tvärtom avlägsnades jag mer och mer från den omnämnda virveln, som var till vänster om mig. Ingen vind blåste till min hjälp, och allt mitt arbete med årorna var gagnlöst.
Nu började jag anse mig förlorad, ty alldenstund en ström löpte på vardera sidan om ön, visste jag att båda efter några kilometers skilda banor ånyo skulle sammanflyta, och då jag väl hunnit dit — farväl allt hopp om räddning! Jag såg ingen möjlighet till undflykt; min enda utsikt var att omkomma — icke i vågorna, ty havet var ganska lugnt, utan av svält. Jag hade visserligen på stranden funnit en sköldpadda, som var så stor jag förmådde lyfta, och medtagit den i båten; en stor lerkruka full av dricksvatten, hade jag ock med mig; men vad försloge väl detta, i händelse jag fördes ut på den omätliga oceanen, där jag med all säkerhet icke skulle finna land på flere tusen kilometers omkrets?
Nu fann jag, huru lätt den till utseendet svåraste belägenhet, vari en mänsklig varelse råkat, kan övergå i en ännu svårare. I min nöd blickade jag nu tillbaka på min öde, obebodda ö såsom ett verkligt paradis, och min högsta önskan var att få återvända dit. Gripen av denna häftiga längtan, sträckte jag mina händer mot ön och utropade: Du kära ödemark, så skall jag då aldrig mera återse dig! O, jag arme, vad skall det väl bliva av mig?
Därefter gjorde jag mig bittra förebråelser för min otacksamhet, då jag knotat över min ensamma ställning på denna ö: nu hade jag i sanning velat giva allt för att åter bliva landdriven där! Men så är det tyvärr med oss människor: vi förstå icke att tillbörligt uppskatta det goda i vår ställning, förrän vi bringas ansikte mot ansikte med en svårare; ej heller värdera vi rätt de förmåner vi åtnjuta, förrän de berövas oss.
Jag saknar ord att skildra den gränslösa förfäran, som intog mig, då jag nu fördes ut på den oändliga oceanen allt längre och längre bort från min — såsom jag i denna stund kände det — så innerligt älskade ö. I ett till förtvivlan gränsande tillstånd bortrycktes jag sålunda närmare tio kilometer från ön, och för varje ögonblick blev mitt hopp att någonsin återse den allt svagare. Icke desto mindre gjorde jag de våldsammaste ansträngningar för att hålla båten vid strömmens norra sida, som vette mot virveln. Härmed arbetade jag tills mina krafter voro nära uttömda.
Vid middagstiden då solen stod på sin höjdpunkt, tyckte jag mig förnimma en svag vind, som blåste upp från sydsydost och låg mig följaktligen nästan rakt i ansiktet. Detta gav mig nytt mod, vilket ökades i samma mån som vinden efter en halvtimmas förlopp växte till en frisk bris. Vid detta tillfälle befann jag mig på ett hemskt avstånd från ön, och om vädret blivit aldrig så litet mulet eller dimmigt, hade min undergång varit given, ty jag ägde ingen kompass ombord och skulle omöjligen hittat tillbaka till min ö, sedan jag väl en gång förlorat den ur sikte. Men luften förblev dess bättre klar.
Jag reste nu åter upp masten och vecklade ut seglet, varefter jag så mycket sig göra lät styrde i nordlig riktning för att sålunda komma ut ur strömmen.
Just som jag kommit mig i ordning med denna manöver och tillryggalagt några båtlängder i den nya kursen, fann jag av vattnets större klarhet, att någon förändring i strömmen var nära förestående. Ty där strömmens lopp var starkast, var dess vatten mycket grumligt. Det visade sig nu även att den avtagit i häftighet, och strax därpå varsnade jag i öster på omkring 800 meters avstånd några klippor, mot vilka vattnet bildade bränningar. Dessa klippor delade strömmen ånyo i tvenne grenar, av vilka den största löpte i sydlig riktning, lämnande klipporna bakom sig i nordost; den mindre grenen däremot, som kastades tillbaka av klipporna, bildade först en stark virvel och återvände sedan i hastiga lopp mot nordväst.
Den som vet vad det vill säga att bliva räddad ur en överhängande livsfara, kan göra sig en föreställning om, vad jag i detta ögonblick kände. Med av glädje klappande hjärta styrde jag min båt in i virvelströmmen och utspände mitt segel för den friska brisen. Hej, vad det gick lustigt framåt med vind i svällande segel och ilande ström under köl!
Omkring fem kilometer fördes jag tillbaka rakt mot ön av denna ström, vilken dock löpte ungefär tio kilometer norr om den första, som bortryckte mig. Till följd härav fann jag sedermera, då jag närmade mig min ö, att jag komme att landa på dess norra strand, d. v. s. på öns andra sida motsatt den från vilken jag utgått.
Då jag som sagt förts ungefär fem kilometer av virvelströmmen, var dess kraft uttömd, och jag hade nu endast vinden att lita på för min fortkomst. Dock befann jag mig på lugnt vatten i mellanrummet mellan de båda strömmarne, och som brisen höll i, gjorde jag tämligen god fart, ehuru visserligen icke på långt när som förut.
Omkring klockan fyra på eftermiddagen befann jag mig ungefär på fem kilometers avstånd från ön. Jag märkte nu, att det klipprev, som vållat min olycka, även mot norr utsände en ganska stark virvelström. Denna löpte mellan mig och ön, som låg rakt i väster om mig, men som jag hade frisk vind, vågade jag överfara strömmen och korsade den även lyckligt i sned, nordvästlig riktning.
Efter ungefär en timmes förlopp var avståndet till ön omkring halvannan kilometer, och som alla omständigheter voro särdeles gynnande, hade jag snart tillryggalagt denna sträcka:
Så fort jag kommit i land, föll jag på knä och tackade Gud för min räddning. Mitt allvarliga beslut var nu att övergiva alla tankar på att komma från ön i min båt. Sedan jag njutit någon föda fastgjorde jag båten i en liten bukt under några träd, varpå jag lade mig att sova, i högsta grad uttröttad av alla de ansträngningar och den ångest jag under resan fått utstå.
Följande dag befann jag mig i ett stort bryderi, vilken väg jag skulle taga för att komma hem med min båt. Jag hade löpt alldeles för stor risk för att vilja återvända åt samma håll, varifrån jag kommit, och vad det motsatta hållet, som ledde åt öns västra sida, beträffade, hade jag ingen aning om, vad där kunde möta mig, och jag saknade numera all lust att kasta mig i nya äventyr.
Slutligen beslöt jag att segla längs kusten åt vänstra sidan av ön och söka upptäcka någon bukt, där jag kunde lägga min lilla farkost i säkert förvar, tills jag behövde den. Efter omkring fem kilometers färd nära stranden anlände jag till en vik, som vid mynningen var vid pass en och en halv kilometer bred, men småningom avsmalnade, tills dess stränder möttes på ömse sidor om en liten bäck. Här fann jag en särdeles passande hamn för min båt, där han låg så säkert och undangömd, som om platsen enkom blivit danad för detta ändamål. Sedan jag härstädes omsorgsfullt förtöjt båten, gick jag i land för att se mig omkring och söka taga reda på, var jag befann mig.
Snart upptäckte jag, att stället icke låg långt ifrån den del av stranden, som jag redan under min förut skildrade upptäcktsfärd besökt. Fattande min bössa och min paraply anträdde jag hemfärden. Ehuru dagen var utomordentligt het, fann jag denna vandring angenäm nog vid en jämförelse med den äventyrliga sjöresa, varur jag så nyss med knapp nöd undsluppit.
Framemot aftonen anlände jag till mitt lusthus eller lantställe, där jag fann allt i samma ordning som jag lämnat det. Jag steg över palissaden och lade mig genast att vila mina uttröttade lemmar.
Länge dröjde det ej, förr än jag insomnade. Men döm om min gränslösa förvåning, då jag snart väcktes ur sömnen av en stämma, som flera gånger ropade mig vid namn: »Robin, Robin, Robin Crusoe!» ljöd det i mina öron. Stackars Robin Crusoe! Var är du, Robin Crusoe? Var är du? Var har du varit?»
Jag var så utmattad efter alla mina föregående vedermödor och min sömn till följd därav så tung, att jag icke kunde vakna fullständigt, utan till en början låg försänkt i ett tillstånd av dvala. Härunder trodde jag mig hava drömt, att någon talade till mig; men då rösten ideligen upprepade: »Robin Crusoe! Robin Crusoe!» uppvaknade jag slutligen fullkomligt ur min dvala, och blev nu så dödligt förskräckt; att jag störtade upp från marken som stungen av en orm.
Länge hade jag icke blickat omkring mig förr än jag fick syn på — vem tror du väl, min käre läsare, om icke just min papegoja, min Poll, som satt där uppe på palissaden och klipskt betraktade mig! Genast förstod jag att det var hon, som uppvaktat mig med detta välkomsttal, vilket så när skrämt mig från mina sinnen; ty just i dylika klagande ordalag hade jag plägat tilltala Henne. Min Poll var ett mycket läraktigt djur — ett verkligt mönster för en papegoja, och ofta kunde hon sätta sig på min hand, lägga näbbet tätt intill mitt ansikte och ropa: »Stackars Robin Crusoe! Var är du! Var har du varit? Huru har du kommit hit?» och dylika uttryck, som jag lärt henne. Ehuru jag således nu visste, att det var papegojan och ingen annan, som talat till mig, dröjde det likväl en god stund, innan jag kunde hämta mig från min bestörtning. Först och främst förundrade det mig, att papegojan kunde vara här; därpå fann jag det märkvärdigt, att hon just skulle uppsöka denna plats framför alla andra. Men häröver grubblade jag icke länge, utan kände endast en livlig tillfredsställelse över, att det var min hederliga Poll och ingen annan, som skrämt mig.
Räckande ut handen, ropade jag papegojan vid namn, varvid det sällskapliga djuret genast flög ned från sin plats och satte sig på min tumme, såsom det var vant att göra. Liksom förtjust över att återse mig, ropade han gång efter annan: »Stackars Robin Crusoe! Huru har du kommit hit? Var har du varit?» På detta sätt underhöll hon mig, medan jag förde henne med mig hem till min gamla bostad.
Nu hade jag i sanning fått nog av sjöresor för någon tid, och under flera dagar stodo de faror, jag så nyligen genomgått, helt livligt och avskräckande för mitt sinne. Dock skulle jag gärna ånyo velat hava min båt på denna sidan av ön, men de svårigheter, som uppreste sig mot dess förflyttning syntes mig hart när oövervinneliga. Vad beträffar den östra sidan av ön, densamma vilken jag kringseglat, så hade jag där fått en minnesbeta, som jag icke så snart kunde glömma, och jag skulle icke för mycket gott hava vågat mig dit igen. Bara jag tänkte på mina äventyr, isades blodet i mina ådror och mitt hjärta fylldes av fasa. Den andra sidan av ön kände jag icke till, men under antagande, att strömmen där var lika våldsam, skulle jag vid ett försök att taga den vägen löpa samma risk som förra gången. Till följd av dessa betänkligheter beslöt jag att nöja mig utan min båt, ehuru dess byggnad kostat mig så många månaders strängt arbete och dess bringande i sjön lika många.
Nära ett år förblev jag i denna lugna sinnesförfattning och förde ett mycket stilla och tillbakadraget liv, såsom läsaren väl kan föreställa sig. Mina tankar och betraktelser voro fullkomligt avpassade efter min ställning, med vilken jag alltid kände mig fullt tillfredsställd, sedan jag väl kommit därhän att kunna med undergivenhet foga mig i försynens skickelser. I själva verket tyckte jag mig föra ett ganska lyckligt liv i alla avseenden, undantagandes att jag saknade umgänget med mina likar.
Under denna tid förkovrade jag mig i alla de arbeten, som mina behov tvingat mig att taga itu med, och jag tror mig kunna smickra mig själv med, att jag var en ganska skicklig snickare, i all synnerhet då man tager i betraktande, huru få verktyg jag ägde.
Här förutan nådde jag en oväntad fulländning i min krukmakarekonst, i det jag nämligen funnit på hemligheten att förfärdiga mina lerkärl medelst ett hjul, varigenom arbetet gick ofantligt mycket lättare och bättre. Nu kunde jag göra kärlen något så när runda och skapliga, då de däremot förut varit anskrämliga att skåda.
Men aldrig tror jag mig hava varit mera stolt över min egen förmåga eller gladare över, att någon av mina företag lyckats, än då jag tillverkat min första tobakspipa. Visserligen var den mycket ful och klumpig och av intet finare material än mina andra lerkärl; men den var hård och stark och rökte förträffligt, varföre jag kände mig utomordentligt tillfredsställd med den. Jag hade sedan gammalt haft den ovanan att röka, och på fartyget funnos visserligen pipor, men som jag icke trodde, att det fanns tobak på ön, hade jag icke tänkt på att rädda dem.
Jag gjorde även stora framsteg i mitt korgmakeri och förfärdigade så gott jag kunde en mängd nödvändiga korgar. Ehuru de icke kunde kallas vackra, voro de dock mycket brukbara för sitt ändamål: att förvara saker och ting uti eller tjäna till hemforsling av ett och annat vars förflyttning annars skulle gjort mig stort besvär. Om jag till exempel under någon av mina utflykter sköt en get, kunde jag hänga upp den i ett träd, flå och sönderstycka den, var- efter jag förde hem köttstyckena i en korg. På samma sätt förfor jag med sköldpaddorna, jag skar upp dem, tog ut äggen och avskar så mycket kött, som var tillräckligt för mitt behov, och bar så hem det i min korg; det övriga av sköldpaddan kvarlämnade jag. Till behållare för min spannmål använde jag ävenledes stora djupa korgar, så väl som till hemforslingen av axen, vilka jag alltid gnuggade ur och rensade från agnarne, så snart de voro torra. Sålunda gjorde mina stora korgar tjänst både såsom säckar och spannmålsmagasin.
Jag fann nu, att mitt krutförråd betydligt minskats, och som det var mig absolut omöjligt att få mera av denna vara, började jag allvarligt överväga, huru jag skulle bära mig åt, då snart mitt krut vore alldeles förbrukat. Huvudfrågan var denna: huru skulle jag kunna döda några getter?
Som jag redan omtalat, hade jag under tredje året av min vistelse på ön tagit en killing, den jag uppfött och lyckats fullkomligt tämja. Mitt hopp att även kunna fånga en bock, blev sviket: det lyckades mig icke på något sätt att komma över en levande sådan. Under tiden växte min killing och vart en gammal get, och som jag aldrig kunde förmå mig att slakta henne, dog hon slutligen av ålderdomssvaghet.
Det elvte året av min regering var nu inne, och all den stund, såsom jag redan anmärkt, min ammunition nu började lida mot slutet, funderade jag bittida och sent på någon utväg att fånga getterna, så att jag kunde få några stycken av dem levande i mina händer. Särskilt önskade jag mig en präktig gethona.
Till detta ändamål förfärdigade jag snaror, dem jag på lämpliga ställen utlade, och jag är övertygad om, att djuren mer än en gång fastnade uti dem; men som jag i saknad av metalltråd icke hade lämpligt virke för snarorna, söndersleto de dem och uppåto endast lockbetet. Slutligen kom jag på den tanken att försöka med en fallgrop, varföre jag grävde flera stora hålor i marken på de ställen, där getterna brukade beta. Över hålorna spände jag flätverk av min egen tillverkning, fastgjorde dem med stora tyngder och täckte dem med blad, på vilka jag strödde korn- och risax såsom lockbete. Men förgäves: getterna kommo visserligen till stället och uppåto axen, men aktade sig försiktigtvis att beträda den förrädiska betäckningen. Runt omkring groparne iakttog jag spåren efter deras fötter. Slutligen gjorde jag en afton i ordning trenne fallgropar, men påföljande morgon återfann jag dem i samma skick, utom att lockbetet blivit uppätet — alldeles som förut. Detta var mycket nedslående för mig; vad skulle jag väl taga mig till?
Dock, till slut inrättade jag snaror på annat sätt, och för att nu icke trötta läsaren med några omständliga beskrivningar över mitt förfaringssätt härvid, vill jag endast omtala, att jag en morgon i en av mina fällor fann en stor, fullvuxen bock, och i en annan trenne killingar — en hanne och två honor.
Vad den gamle bocken beträffar, var jag villrådig, huru jag skulle behandla honom, ty han var så vild, att jag icke vågade närma mig honom — d. v. s. för att binda honom och föra honom levande med mig hem, vilket just var vad jag ville. Visserligen kunde jag hava dödat honom, men därtill försporde jag ingen lust, och icke hade det gagnat mina syften. Därföre befriade jag honom, och ni skulle hava sett, huru han löpte i väg — det var som om han hade haft eld efter sig! Något, som jag då icke kom att tänka på, men som jag efteråt genom egen erfarenhet ånyo fick lära, var, att man med hunger kan tämja de vildaste djur, ja, till och med lejon. Om jag låtit bocken stanna i gropen utan föda under tre eller fyra dagars tid och därpå givit honom litet vatten samt en handfull kornax, skulle han ha blivit lika tam som trots någon av killingarne. Ty dessa djur äro mycket kloka och fogliga, blott de behandlas rätt.
Emellertid lät jag honom, som sagt, löpa sin väg, emedan jag vid denna tid icke förstod bättre. Därefter gick jag till de trenne killingarne, upptog dem en och en ur fallgropen och sammanband dem med snören, varpå jag med någon svårighet ledde dem hem.
Det dröjde ganska länge, innan jag kunde förmå de små djuren att äta, men slutligen höllo de till goda med det korn, jag kastade för dem, och sedan isen väl var bruten, blevo de allt tamare och tamare.
Jag insåg tydligt, att jag numera, sedan min ammunition tagit slut, icke hade någon annan utväg att förse mig med getkött än genom att uppföda en hjord av tama getter. Jag fägnade mig storligen i hoppet att en dag få se mina getter likt får gå och beta omkring mitt hus. Men så föll det mig in att jag måste avstänga mina tama getter från allt umgänge med de vilda — annars torde de under uppväxten åter förvildas och så löpa ifrån mig. Det enda sättet att förebygga en dylik olycka vore att inhägna ett litet område vare sig med häck eller gärdesgård, så beskaffat, att de instängda getterna icke kunde bryta sig ut eller de vilda bryta sig in.
Detta var ett i sanning styvt stycke arbete för en ensam man, men all den stund jag insåg den oavvisliga nödvändigheten av dess utförande, var här ingen tid till betänkligheter. Det första jag sålunda hade att göra var att utse ett lämpligt ställe, som i sig förenade alla erforderliga villkor: där måste finnas tillräckligt bete för djuren, tillgång på vatten och skydd för solens brännande strålar.
De, som förstå sig på dylika inhägnader, skola säkerligen få en ganska ringa tanke om min fyndighet, då jag nu för dem omtalar mitt förfaringssätt. Sedan jag nämligen påträffat ett stycke land, som uppfyllde alla de nämnda villkoren — en jämn, öppen ängsmark, eller, såsom amerikanarne kalla den, savann, vattnad av trenne små bäckar och vid ena ändan skogbevuxen — började jag mitt företag på sådant sätt (och nu, min käre läsare, skall du otvivelaktigt le på min bekostnad!) att den tillärnade häcken eller gärdesgården måste hava mätt åtminstone tre kilometer i omkrets.
Det bakvända härvidlag bestod icke så mycket i det för stort tilltagna omfånget, ty om detta även utgjort tjugo kilometer, hade jag haft tid nog att fullborda arbetet; utan fastmera däruti, att jag icke betänkte, hurusom mina getter på denna rymliga betesmark måste hava blivit lika förvildade, som om de haft hela ön till sitt förfogande. Inom denna inhägnad kunde jag minsann hava jagat dem, utan att någonsin lyckas fånga dem!
Emellertid hade jag redan påbörjat min häck och hunnit vid pass femtio meter på densamma, då jag kom till insikt om min dårskap. Genast inställde jag mitt arbete och beslöt att till en början endast inhägna ett stycke land på omkring hundrafemtio meters längd och hundra meters bredd. Detta område måste vara tillräckligt under en längre tid för den hjord, som jag rimligtvis kunde påräkna, och då den längre fram ytterligare förökade sig, vore det ätt att utvidga inhägnaden.
Detta var nu ett klokt beslut, och med friskt mod grep jag mig an med utförandet av den nya planen. Omkring trenne månader åtgingo till denna inhägnad; under tiden hade jag mina killingar tjudrade på ställen, där det var gott bete, och jag lagade gärna så, att de alltid befunno sig i min närhet, för att de skulle vänja sig vid åsynen av mig. Ganska ofta bjöd jag dem att äta kornax eller ris ur min hand, och då inhägnaden äntligen var färdig, så att jag kunde släppa djuren lösa, följde de efter mig, vart jag gick, och sökte med enträgna bräkningar beveka mitt hjärta till att fägna dem med litet korn.
Ett sådant förhållande till mina getter var just vad jag önskat, och efter vid pass halvtannat års förlopp hade jag en hjord på omkring tolv stycken, inbegripet killingarne. Efter ytterligare tvenne år hade jag fyrtiotre stycken, oberäknat dem jag slaktat för mitt hushåll.
Efter denna tid inhägnade jag icke mindre än fem nya betesmarker, dem jag försåg med fållor till att fasttaga getterna uti, i mån jag behövda dem. Därjämte gjorde jag grindar, medelst vilka de olika betesmarkerna stodo i förbindelse sinsemellan.
Men detta var ännu icke allt, ty jag hade numera icke allenast tillgång på getkött, när jag behagade, utan kunde därjämte förse mig med mjölk — något, som jag i början av min fångenskap icke ens i mina djärvaste förhoppningar kunnat föreställa mig såsom möjligt. Då emellertid tanken på, att denna möjlighet verkligen förefanns, först slog mig, blev jag särdeles angenämt överraskad, och länge dröjde det ej, förr än jag förvandlat möjligheten till verklighet och ägde mitt lilla mejeri, där jag ofta kunde sätta in fem till tio liter mjölk för varje dag. Och liksom naturen icke allenast försett alla sina skapade varelser med medel till deras uppehälle, utan även givit dem förmågan att uppsöka och tillgodogöra sig dem; så kunde även jag, som aldrig i mitt liv mjölkat någon ko, ännu mindre en get, eller någonsin sett huru smör och ost beredas, till slut lätt och behändigt både kärna smör och ysta, ehuru först efter flere misslyckade försök. Och efter den dagen behövde jag aldrig undvara dessa förträffliga födoämnen.
Huru rikligt kan icke Skaparen sörja för sina skapade varelser, även under sådana förhållanden, då de synas vara invigda åt en säker undergång! Huru mäktar icke han förljuva de bittraste prövningar och vända den största olycka i hugsvalelse, så att vi till och med ur fängelsets mörker och fångenskapens elände nödgas prisa honom för hans nåd och barmhärtighet! Vilket bord hade han icke dukat åt mig här i denna ödemark, varest jag till en början icke såg någon annan utsikt än att förgås av hunger!
Att se mig och min lilla familj sitta till bords i färd med att spisa middag var en syn, som skulle kommit en stoiker att le. Där satt Hans Majestät Robinson Crusoe, envåldshärskaren över hela denna ö! Jag hade absolut makt över alla mina undersåtars liv och egendom. Det stod i mitt fria val att hänga eller nedhugga dem, att giva eller taga deras liv och frihet, och ingen enda av dem skulle hava understått sig att resa sig upp emot mitt absoluta veto, eller ens hava fallit på en sådan äventyrlig tanke.
Och huru likt en konung satt jag icke till bords — helt allena, troget vaktad av mina tjänare, vilka uppmärksamt följde alla mina rörelser och genast lydde varje vink av min mäktiga hand! Poll, min förklarade gunstling, var den ende bland hovmännen, som åtnjöt den avundsvärda ynnesten att få tala till mig. På min högra sida satt alltid hunden, som nu var bliven mycket gammal och skröplig, utan att hava funnit någon maka till fortplantande av hans trogna släkte, och på ömse sidor om bordet sutto de tvenne kattorna, vilka då och då såsom en särskild gunst fingo mottaga en ivrigt efterlängtad godbit, räckt av min hand.
Dessa båda kattor voro emellertid icke de, som jag en gång räddade från fartyget. Dessa senare voro för länge sedan döda och blevo lagda i gravar, dem jag med egen hand grävt i närheten av min bostad. En av dem hade dock fortplantat sitt släkte med någon för mig obekant kattart på ön, och mina nuvarande kattor voro de tvenne ungar, som jag behöll. De övriga gingo till skogs och blevo förvildade; av dem och deras talrika avkomma hade jag sedan mycket obehag att utstå, i det de ofta smögo sig in i mitt hus och bestulo mig. Slutligen såg jag mig nödsakad att taga emot dem med bössan, och sköt en stor mängd av dem, varefter de övriga äntligen lämnade mig i fred.
På sålunda beskrivet sätt och i sådant sällskap framlevde jag mina dagar utan att någonsin lida någon brist; tvärtom hade jag överflöd på allt detta livets goda, och det enda jag kunde säga mig sakna var mänskligt umgänge. Men någon tid efteråt såg det i sanning ut, som om jag skulle få allt för mycket även därutav.
Såsom jag redan anmärkt var det icke utan, att jag ganska mycket längtade efter min båt, ehuru jag på samma gång var högst obenägen att kasta mig i nya äventyr. Därför funderade jag stundom på någon utväg att få kanoten till min sida av ön; stundom åter var jag besluten att nöja mig den förutan. Vad som däremot ständigt lekte mig i hågen var att på nytt besöka det ställe av ön, där jag, såsom förut är berättat, under min sista utflykt besteg ett bärg för att se huru kusten låg och utforska strömmens riktning. Denna lust blev med varje dag allt starkare, och äntligen beslöt jag mig för att vandra dit. Följande kusten begav jag mig på väg.
Om någon där hemma i England plötsligt befunnit sig ansikte mot ansikte med en varelse av mitt utseende, skulle han antingen hava blivit slagen med förskräckelse eller brustit ut i skratt. Själv kunde jag icke låta bli att hjärtligt skratta vid den absurda föreställningen av mig själv, vandrande genom Yorkshire i min nuvarande dräkt och utstyrsel. Jag tager mig här friheten att till mina läsares förnöjelse uppdraga en något så när fullständig bild av min yttre personlighet:
Först och främst bar jag en oformligt stor och hög getskinnsmössa med ett över ryggen nedhängande, brett skygge, avsett dels till att hindra regnet från att rinna ned i nacken, ty intet kan vara ohälsosammare i de heta klimaten än att bliva våt på kroppen.
Vidare hade jag en rock av getskinn, vars skört gingo ned på halva överbenet, samt ett par, likaledes av getskinn förfärdigade benkläder, som voro öppna över knäet. Skinnet i detta senare plagg var efter en gammal bock, vars långa, utefter vadorna fallande hår gav plagget utseende av verkliga långbyxor.
Strumpor begagnade jag icke; men däremot hade jag gjort mig ett slags märkvärdiga skor, liknande snörstövlar eller långsockor, att snöra över smalbenet. De sågo mycket barbariska ut, liksom för övrigt alla mina klädespersedlar.
Kring livet hade jag ett brett bälte av torkat getskinn, åtdraget medelst tvenne läderremmar i brist på spänne. I stället för svärd och dolk hängde på ena sidan av bältet en liten såg, på den andra en yxa. Över axeln bar jag ett annat, mindre brett bälte, på samma sätt fastbundet; det tjänade till att uppbära tvenne, under min vänstra arm hängande läderpungar, vilka båda voro förfärdigade av getskinn. I den ena förvarade jag mitt krut, i den andra kulorna.
På ryggen hade jag en korg, över skuldran hängde bössan; lägg härtill en väldig, lika ful som klumpig getskinnsparaply, vilken jag ständigt bar över huvudet, och läsaren har en ganska trogen bild av min utstyrsel. Denna paraply var i själva verket, näst bössan, den mest nödvändiga persedeln i hela min ekipering.
Läsaren kunde lätt förmoda, att jag, vad ansiktsfärgen beträffar, snarare liknade en mulatt än en engelsman. Detta var dock icke fallet, ehuru jag ingalunda generade mig med några toalettbekymmer och fastän jag dvaldes i en trakt, som låg så nära ekvatorns brännande sol. Mitt skägg hade jag till en början låtit växa, tills det blev nära tjugufem centimeter långt; men som jag hade både sax och rakknivar, klippte jag det slutligen helt kort. Mustascherna lämnade jag däremot orörda, och vid tiden för nu skildrade tilldragelser hade de nått en längd, som påminde om dem jag sett turkarne i Saleh bära. De voro dessutom så tjocka och buskiga, att man, om jag i England uppträtt med dylika prydnader, skulle hava sagt, att jag såg »fruktansvärd» ut.
Allt detta har jag endast nämnt i förbigående, ty vad mitt utseende angår, fanns här ingen, som kunde stöta sig därpå, varför det var av föga betydelse, huru min utvärtes människa tedde sig. Jag kommer heller icke vidare att yttra mig i detta ämne.
Sålunda utrustad anträdde jag min nya resa, vilken tog en tid av fem eller sex dagar. Först vandrade jag längs kusten, tills jag kom till det ställe, där jag under min förra utflykt ankrade och gick i land. Men som jag nu icke hade hågon båt att bekymra mig om, tog jag närmaste vägen till samma bärg, varifrån jag förut överskådat klipprevet och den udde, som jag måste dubblera.
Väl uppkommen på bärgets topp, vart jag högligen överraskad av att finna havet fullkomligt lugnt och stilla — ingen bränning, ingen virvel eller ström, där mera än annorstädes. Detta förhållande syntes mig så egendomligt och oförklarligt, att jag beslöt kvarstanna någon tid på min utkik för att se, om möjligen tidvattnets rörelser voro orsaken till fenomenet. Snart fick jag emellertid klart för mig, huru det förhöll sig: det var nämligen ebben, som, gående i östlig riktning och förenande sig med vattenflödet från någon stor flod på ön, framkallade den häftiga strömmen, och allt efter som vinden blåste mera västligt eller nordligt, kom strömmen att gå närmare eller längre från land.
Sedan jag vankat omkring i närheten till framemot aftonen, steg jag åter upp på bärget och fann nu min slutsats bekräftad. Ebben pågick som bäst, och se, där hade jag min ström igen alldeles som tillförne — endast med den skillnad, att den nu löpte vid pass två kilometer från kusten, då den däremot förra gången, när jag var så illa ute, gick alldeles invid stranden. Hade jag nu varit ute med min båt, skulle jag gått fri för strömmen.
Denna iakttagelse övertygade mig om, att jag lätt kunde föra min båt tillbaka, blott jag toge tidvattnets rörelser till rättesnöre. Men blotta tanken på att sätta min båt i samma farvatten som sist, uppfyllde mig med en så livlig förskräckelse vid hågkomsten av, vad jag då fick utstå, att jag omöjligen kunde förmå mig därtill. Jag fattade i dess ställe ett annat beslut, vars utförande visserligen skulle kosta mig långt mera ansträngning men tillika innebära större säkerhet, nämligen att bygga eller rättare tillverka mig en ny pirog eller kanot, vadan jag sålunda komme att hava en båt på vardera sidan av ön.
Såsom läsaren erinrar sig, hade jag vid denna tid tvenne plantager — om jag så må säga — på ön. Den ena utgjordes av min gamla bostad med dess fästningsverk, tältet vid foten av klippan och där bakom grottan, vilken jag småningom allt mera utvidgat, tills den numera bestod av flera små rum eller grottor innanför varandra. Ett av dessa rum — det, som var störst och torrast och försett med en dörr, vilken ledde utom fästningsvallen, d. v. s. utanför det ställe, där vallen stötte intill klippan — var helt och hållet upptaget av de stora lerkärl, om vilka jag förut på sitt ställe talat, samt av fjorton till femton stora korgar, vardera rymmande vid pass två hundra liter. Här förvarade jag mina förråd, särskilt spannmålen, varav en del i ax, tätt avskurna från halmen, en annan del i ren säd, som jag gnuggat ur emellan mina händer.
Vad fästningsvallen beträffar, så hade de störar eller pålar, av vilka den var uppförd, vuxit till träd, vilka vid denna tid voro så stora och vitt utgrenade, att ingen utomstående betraktare skulle kunnat ana den boning, som doldes bakom dem.
Nära intill denna min bostad, men något längre inåt ön och på mera lågländ mark, befunno sig mina båda sädesåkrar, vilka jag på behörig tid tillredde och besådde, och från vilka jag varje år hämtade en riklig skörd. Skulle jag behövt mera spannmål, hade jag god tillgång på odlingsbar mark alldeles invid mina åkrar.
Utom denna min första boning ägde jag även ett lantställe, varest den av mig anlagda planteringen såg mycket lovande ut. Jag höll alltid mitt lilla lusthus — såsom jag kallade det —i gott skick, och lagade, att den omgivande häcken städse hade samma höjd. Stegen stod alltid på insidan av häcken. De av pålarne uppvuxna träden voro nu ganska höga och fast rotade, och de skänkte redan en skugga, som under de heta sommardagarna var utomordentligt angenäm. I mitten av denna inhägnad låg mitt tält, som var uppfört av ett stycke segelduk, den jag spänt över några för ändamålet nedslagna pålar. Härinne hade jag av lämpligt material stoppat mig ett slags soffa, och klätt den med skinnen efter de djur jag skjutit. Som överdrag tjänade en av de filtar, jag räddat från fartyget, och till täcke använde jag en stor sjömanskavaj. På detta lantställe slog jag mig ned, så ofta jag kunde vara borta från min egentliga bostad.
Intill lantstället gränsade den inhägnad, jag gjort för min boskap — d. v.s. getterna. All den stund det kostat mig ett otroligt arbete att omgärda denna betesmark, var jag mycket angelägen att hålla gärdesgården i fullgott skick, så att getterna icke skulle kunna genombryta den. Därför gav jag mig ingen ro, förrän jag beklätt häckens utsida med en sådan mängd, tätt intill varandra nedslagna små störar, att gärdesgården snarare var att likna vid en palissad än en häck. Där fanns heller icke så mycket rum mellan störarne, att jag kunnat sticka in handen däri. Då sedermera dessa störar slogo rot och började växa, vilket inträffade under påföljande regnperiod, blev gärdesgården lika stark som en vall, ja, till och med starkare.
Härav torde läsaren kunna sluta, att jag för ingen del var sysslolös eller hade någon möda ospard, då det gällde att taga itu med arbeten, dem jag ansåg nödvändiga för min framtida bärgning eller bekvämlighet. Vad som vid denna tid särskilt låg mig om hjärtat var att kunna uppföda en hjord av tama getter, så att jag städse hade till hands ett levande förråd av kött, mjölk, smör och ost, som aldrig skulle tryta, om jag ock bleve nödsakad att stanna på denna ö ytterligare fyrtio år, utom de tolv jag redan vistats här.
För att nå detta mitt önskemål var det först och främst nödvändigt, att gärdesgården kring betesmarken vore i så fullkomligt skick, att hjorden ingenstädes kunde slippa ut. Och i detta hänseende kunde jag numera vara lugn; det visade sig till och med längre fram, då störarna började växa, att jag planterat dem alltför tätt, varför jag såg mig nödsakad att rycka upp en del av dem.
I närheten av mitt lantställe växte även de förut nämnda vinträden, av vilka jag erhöll mitt vinterförråd av russin. Dessa träd skötte och ansade jag alltid på det omsorgsfullaste, ty de försågo mig med det bästa och läckraste av alla mina födoämnen. Russinen utgjorde i själva verket icke endast en välsmakande, utan i högsta grad hälsosam, närande och uppfriskande spis.
Som lantstället dessutom låg ungefär halvvägs emellan min gamla bostad och det ställe, där jag förvarade min båt, tog jag vanligtvis in där och vilade mig under mina färder till båten, vilken jag ofta besökte och ständigt höll i det bästa skick. Stundom gjorde jag en lusttur med densamma, men jag aktade mig visligen för några längre, äventyrliga resor, utan avlägsnade mig sällan mer än ett par stenkast från stranden. Jag hyste nämligen en livlig fruktan för att ånyo bortryckas av havsströmmarna eller av de oberäkneliga vindarna, eller att någon annan olycka möjligen kunde träffa mig.
Och nu har jag kommit till ett nytt skede i mitt liv.
En dag vid middagstiden, då jag var på väg till min båt, inträffade något, som slog mig med den yttersta häpnad och överraskning. Vid det jag blickade ned, fick jag nämligen se ett avtryck av en naken människofot på den jämna, sandbetäckta stranden. Jag stod som träffad av åskan eller som om jag sett ett spöke. Jag lyssnade och såg mig omkring, men kunde varken höra eller se något misstänkt; därpå skyndade jag till en liten kulle i närheten för att få en friare utsikt; jag gick fram och tillbaka på stranden och undersökte noga varje fläck av densamma — men förgäves, jag kunde icke upptäcka något annat än detta enda fotspår. Om och om igen återvände jag till detsamma för att övertyga mig om, att jag icke var fången under en synvilla; men omöjligt, jag kunde icke förneka mina egna ögons vittnesbörd: där var spåret efter en fot, en människofot — tårna, hälen, fotsulan!
Barmhärtige Gud! huru hade detta fotspår kommit dit? Huru förklara denna rysliga upptäckt?
Den ena hemska föreställningen efter den andra jagade genom min upphetsade inbillning och försatte mig i ett tillstånd av ytterlig förvirring. Likt en vansinnig rusade jag hem till min fästning, icke kännande marken under mina fötter, men med den yttersta förfäran blickande mig tillbaka vid vartannat eller tredje steg, fruktande att få se en fiende bakom varje buske eller träd, och på något avstånd tagande varje stubbe för en människa. Det är mig omöjligt att beskriva alla de skräckbilder, som min uppjagade fantasi skapade, eller den här av vidunderliga föreställningar, som korsade min av fruktan omtöcknade hjärna.
Då jag nu nådde min borg — så kallade jag den alltid efter denna händelse — störtade jag in i den som om jag varit förföljd. Huruvida jag använde stegen eller tog vägen genom min dörr i klippan, kan jag nu icke erinra mig; ty ingen för jägarens koppel flyende hare kan gärna vara mera uppskrämd och besinningslös än vad jag vid detta tillfälle var.
Jag kunde icke njuta ett ögonblicks sömn under hela natten. Ju längre jag befann mig från orsaken till min förfäran, desto mera växte mina farhågor, vilket förhållande väl är motsatsen till vad som plägar vara vanligt i dylika fall. Men vad jag sett föreföll mig så oförklarligt och tycktes mig innebära en så dyster profetia om kommande olyckor, att jag icke förmådde lugna mitt upprörda sinne, fastän jag för tillfället måste vara utom all fara — så långt borta från skådeplatsen för den hemska synen. Stundom inbillade jag mig, att det var den lede fienden själv, som avlagt ett besök på min ö, ty hur skulle någon mänsklig varelse kunnat komma hit? Och om någon människa verkligen landstigit på min ö — var var fartyget som fört henne hit? Varför funnos icke flera spår än detta enda? Nej, det kunde icke vara efter någon människa!
Men å andra sidan: varför skulle satan ikläda sig mänsklig skepnad på ett sådant ställe? Därtill funnos ju icke den ringaste anledning, och vad tjänade det väl till, att han lämnat ett märke av sin fot, då han ju icke gärna kunde förmoda, att jag skulle få se det? Och om så var, att han kommit för att plåga mig — kunde han icke hava funnit tusen andra utvägar därtill? Att lämna ett enda fotspår efter sig på ett ställe av stranden, som låg på en helt annan sida av ön än min boning, i avsikt att därmed oroa mig, utvisade i själva verket en så enfaldig beräkning, att den svårligen kunde tillskrivas en så listig och förslagen varelse som djävulen. Funnos där icke tio tusen omöjligheter emot en möjlighet, att jag någonsin skulle bli varse just denna enda lilla fläck? Och skulle icke fotspåret fullständigt utplånas av första fallande regn eller av första havsvåg, som under en storm bröte in över stranden? — Även detta senare antagande måste jag således förkasta, såsom innebärande allt för många orimligheter.
Jag insåg nu, att endast en rimlig förklaring av fenomenet återstode, och den var i sanning föga mera lugnande, nämligen att vildarna från det motsatta fastlandet gått till sjöss i sina kanoter och avlagt ett besök på min ö, vare sig de nu blivit drivna dit av havsströmmarna eller av vidriga vindar, eller kanske rent av självvilligt i någon för mig obegriplig avsikt begivit sig hit. Därpå hade de åter lämnat ön, kanske lika ohågade att kvarstanna i denna ödemark som jag var att hava dem där.
Under inflytelsen av dessa föreställningar kände jag mig mycket tacksam mot försynen, att jag vid tiden för vildarnes landstigning icke befunnit mig i deras närhet, samt att de icke upptäckt min båt. Hade de blott fått se den, skulle de hava dragit den slutsatsen, att ön ägde invånare, varefter de med all säkerhet anställt närmare efterforskningar och troligen spårat upp mitt gömställe.
Men härigenom fingo mina tankar en ny riktning: kanske hade de, när allt kom omkring, sett min båt och sedan lämnat ön endast för att återkomma i större antal?! Säkerligen skulle de då icke giva sig någon ro, förrän de sökt reda på mig, och väl i deras våld, visste jag mig gå en säker död till mötes — ja, troligen skulle de grymt slakta och uppäta mig. Skulle däremot så hända, att de icke lyckades upptäcka mitt gömställe, skulle de likväl finna mina inhägnader, förstöra den växande grödan och bortföra hela min hjord av tama getter, varefter jag slutligen måste förgås av brist på livsmedel.
Sålunda berövade mig fruktan all religiös förtröstan och tillförsikt. Alla de underbara bevis jag redan hade på Guds stora godhet och faderliga omsorg om mig voro nu förgätna, liksom om icke han, som hittills så underbarligen dukat mitt bord i ödemarken, även hädanefter skulle kunnat uppehålla mig och utsträcka sin skyddande hand över de gåvor han förlänat mig!
Jag förebrådde mig nu min obetänksamhet att icke hava sått mera säd, än vad jag för varje år behövde, alldeles som om ingen oförutsedd händelse någon gång skulle kunnat beröva mig min skörd. Till följd härav beslöt jag att för framtiden alltid upplägga ett så stort förråd av säd, att jag vore skyddad för brödbrist under»de närmaste två eller tre åren, i händelse någon olycka träffade min skörd.
Huru mångskiftande är icke det mänskliga livet, och huru underbart länkar icke försynen människornas öden! Huru byta icke känslor och lidelser om, i den mån de yttre förhållandena växla! Vad vi i dag älska, är i morgon ett föremål för vår avsky; det vi i dag eftersträva, skola vi i morgon fly. Vad vi den ena dagen åstunda, uppväcker en annan dag vår fruktan, ja, vi darra till och med vid blotta tanken därpå. Detta egendomliga förhållande belyses på ett i ögonen fallande sätt av mitt liv och min erfarenhet; ty jag, som endast sörjde över att nödgas umbära allt mänskligt sällskap; jag, som plågades av min ensamma ställning på en öde ö mitt i den gränslösa oceanen; jag, en lösryckt gren från mänsklighetens träd, dömd att föra ett fullkomligt eremitliv, av himlen ansedd ovärdig att räknas bland de levandes antal eller dväljas bland de övriga av dess skapade varelser; jag, som trodde att åsynen av en medmänniska skulle för mig vara såsom en återuppståndelse från död till liv och innebära den högsta välsignelse, som himmelen näst den eviga saligheten kunde beskära mig — jag ryste nu tillbaka vid blotta föreställningen att få se en människa och kände mig nära att förgås av fasa vid vissheten om, att en mänsklig varelse nyligen satt sin fot på min ö.
Sådan är människan — en kastboll för varandra motsatta känslor; ett instrument, på vilket livets skiften och det egna sinnets växlingar spela var sin olika melodi. Häröver anställde jag sedermera många allvarliga betraktelser, då jag väl hunnit lugna mig något efter min första häftiga sinnesrörelse. Jag besinnade, att min nuvarande ställning var mig anvisad av den oändligt visa och nåderika försynen, och alldenstund jag icke kunde genomskåda den Allvises slutliga avsikt med alla de öden, han låtit mig genomgå, borde jag heller icke knota mot, vad han fann för gott att pålägga mig. Såsom varande en av hans skapade varelser, kunde jag icke bestrida honom, såsom skapare, rättigheten att absolut styra och bestämma över mig, i enlighet med vad han i och för sina gudomliga avsikters genomförande ansåg vara lämpligt. Likaså hade han, såsom den högste domaren, en obestridlig rätt att döma mig, som så svårt förbrutit mig mot honom, till vad straff han kunde finna nödvändigt för min förbättring. Och min oavvisliga plikt vore att med ödmjuk undergivenhet foga mig i allt, vad han behagade tillskicka mig, ävensom att villigt bära det straff, vilket mina synder dragit ned över mig.
Vidare betänkte jag, att Gud, såsom varande icke allenast rättvis utan ock allsmäktig, lika så väl var i stånd att befria mig, som han varit att straffa mig, då han så fann lämpligt. Fann han däremot icke tjänligt att befria mig från denna ö, så var det likväl min ovillkorliga plikt att utan minsta tvekan eller förbehåll böja mig under hans vilja. Men å andra sidan var det även min plikt att förtrösta uppå och bedja till honom, och att dagligen uppmärksamma alla de nådesbevisningar, han så rikligen lät falla över mig, samt hembära honom mitt hjärtas ödmjuka och innerliga tack därför.
Dessa tankar upptogo mitt sinne under hela timmar och dagar, ja, jag må väl säga veckor och månader. Något, som jag särskilt erinrar mig från denna tid, och som var en omedelbar följd av dessa betraktelser, vill jag här omtala.
Tidigt en morgon, innan jag ännu var uppstigen, låg jag vaken och grubblade över de faror, som vildarnes besök på ön innebar för mig. Jag blev härav djupt nedslagen, och fruktan började åter få makt med mig, då på en gång dessa den Heliga skrifts ord kommo för mig: »Åkalla mig i nödens tid, så vill jag rädda dig, och du skall prisa mig!»
Genast hoppade jag med glatt mod ur sängen; det nämnda bibelordet hade skänkt mitt hjärta den förtröstan och tillförsikt, som det höll på att förlora. Knäfallande bredvid sängen kunde jag nu anropa Gud om min räddning, och jag gjorde det i en bön, så allvarlig och brinnande som sällan tillförne. Därefter fattade jag bibeln, slog upp den och började läsa. De första ord, som träffade mitt öga, voro dessa: »Tjäna Herren och var vid gott mod, och han skall styrka ditt hjärta: jag säger dig, tjäna Herren!»
Den tröst, som dessa ord bibringade mig, låter sig ej beskrivas; med hjärtat uppfyllt av tacksamhet lade jag boken ifrån mig, och efter den stunden kände jag mig, åtminstone under en tid bortåt, icke mera nedslagen.
Under själva dessa tankar, farhågor och eftertankar föll det mig en dag i sinnet, att all min ängslan till äventyrs endast hade sin grund i en inbillning, och att fotspåret, som jag sett, kanske helt enkelt vore efter min egen fot. Jag hade möjligen gått fram där, sedan jag landstigit efter min sista lusttur i båten.
Även denna tanke lände mig till någon tröst, och jag sökte nu bibringa mig själv den övertygelsen, att jag begått ett misstag och att fotspåret härledde sig från ingen annan än just mig själv. Varför kunde jag icke hava tagit den vägen ifrån båten lika väl som till båten? Jag kunde i själva verket icke bestämt avgöra, var jag satt min fot, eller var jag inte satt den, och det var mycket möjligt, att jag nyligen vid något tillfälle vandrat över just denna punkt av stranden. Om så förhölle sig och fotspåret verkligen vore mitt, hade jag spelat samma ömkliga roll som dessa narrar, vilka tillverka historier om spöken och syner och sedan visa sig själva frukta dylika uppenbarelser vida mera än någon annan.
Efter dessa slutsatser bemannade jag mig och vågade åter sticka näsan utom dörren, ty under hela tre dygn hade jag hållit mig inne i min borg, och började nu lida brist på livsmedel. Inomhus hade jag nämligen föga annat än några kornbrödskakor och litet vatten att tillgå. Dessutom visste jag ju, att mina getter behövde bliva mjölkade, vilket vanligen var mitt aftongöromål. Jag fann också, att några av dem lidit men av min underlåtenhet och voro hart när utsinade.
Uppmuntrande mig själv med den föreställningen, att fotspåret var mitt och att således ingen fiende besökt min ö, varför jag endast så att säga blivit rädd för min egen skugga, gick jag åter ut och ställde mina steg till lantstället i avsikt att mjölka min hjord. Men om läsaren kunnat se mig, där jag gick — huru fruktan avmålade sig i mina drag, huru ofta jag vände mig om och blickade mig tillbaka och huru jag spejade omkring åt alla sidor; huru som jag allt emellanåt var färdig att kasta min korg och hals över huvud löpa hem igen — så skulle han sannerligen hava trott, att det var särdeles illa beställt med mitt samvete, eller att jag nyss förut blivit skrämd från vettet, vilket också var själva händelsen.
Sedan jag emellertid vandrat samma väg varje afton under några dagars tid, utan att hava sett något, blev jag en smula modigare och styrktes ännu mera i den övertygelsen, att jag låtit gäcka mig av ett inbillningsfoster. Dock tordes jag icke fullkomligt lita härpå, förrän jag åter fått besöka stället, granska fotspåret och jämföra det med min egen fot. Om det i alla avseenden passade in med denna — då först kunde jag vara fullt säker på min sak, men icke förr.
Jag begav mig alltså till platsen. Men ack, de förhoppningar, med vilka jag kommit, skulle blott alltför snart skingras! För det första framgick det uppenbarligen av platsens läge, att jag icke gärna kunnat komma i grannskapet av densamma, sedan jag förtöjt min båt; för det andra var själva spåret betydligt större än min fot. Dessa iakttagelser fyllde åter min hjärna med en mängd oroliga föreställningar, och min förra ångest, som nu fått ny näring, vände tillbaka med fördubblad styrka. Jag överfölls av starka frossbrytningar, påminnande om dem, som åtföljt min förut skildrade sjukdom, och under hemvägen kände jag mig livligt övertygad om, att en eller flera människor landstigit på min ö; att den med ett ord nu vore bebodd av andra än mig och att jag skulle bliva överrumplad, då jag minst anade det. Huru skulle jag väl bära mig åt för att undgå den hotande faran — det var en fråga, som jag till min fasa nödgades lämna obesvarad.
Vilka vansinniga planer uppgör icke den människa, med vilken fruktan fått makt! Den berövar henne all urskilljning och gör henne blind för de utvägar till räddning, vilka förnuftet anvisar henne. Mitt första beslut var att jämna mina gärdesgårdar med marken och driva alla mina tama getter ut i skogarne, på det att icke fienden måtte varsebliva dem och sedermera ofta återkomma till ön i hopp om mera byte av samma eller annat slag. Därpå måste jag upprycka eller nedgräva säden på mina åkrar (enfaldiga tanke!) för att icke därmed locka vildarnas rovlystnad och giva dem en kär anledning till upprepade besök; stutligen nödgades jag förstöra mitt lantställe och borttaga tältet, för att de icke skulle finna några spår av min bostad och därav föranledas att eftersöka husets invånare.
Dessa vilda förslag utgjorde resultatet av den första nattens grubblerier, medan ännu intrycket av, vad jag upptäckt, var färskt och fasan därför livligast. Av mitt exempel finner sålunda läsaren den gamla satsen bekräftad, att fruktan för faran är tusen gånger värre än faran själv, då man kan se den i ögat. Så finna vi ångesten vida mera tryckande än den olycka, som förutskickade den. Men det svåraste för mig var, att jag i denna nöd icke kunde tillgripa den tröst, som eljest plägade stå mig till buds, nämligen i undergivenheten för Guds vilja och i förtröstan uppå hans hjälp. Jag tyckte mig vara i samma fördömelse som den olycklige judakonungen Saul, vilken icke allenast klagade över, att filisteerna voro honom övermäktiga, utan även att Gud tagit sin hand ifrån honom; ty jag förmådde icke nu, såsom förut, att ropa till Gud i min nöd eller trygga mig vid hans löften att hjälpa och rädda dem, som åkalla honom. Hade jag det gjort, skulle icke denna nya prövning så kunnat överväldiga mig — jag skulle med större ståndaktighet och mera jämnmod hava genomgått den.
Åter hade jag en sömnlös natt, full av de mest plågsamma och förvirrade tankar. Framemot morgonen föll jag i en välgörande sömn, och som jag var alldeles uttröttad av den häftiga själsskakningen, sov jag mycket djupt. Då jag vaknade, kände jag mig betydligt lugnare till sinnes än förut och var nu i stånd att på ett sansat sätt taga min ställning i övervägande.
Efter att noga hava begrundat varje enskild omständighet, måste jag slutligen medgiva för mig själv, att denna så utomordentligt behagliga och fruktbara ö, som därtill låg fastlandet så nära, efter vad jag själv övertygat mig om; att denna ö, säger jag, i själva verket icke kunde vara så fullkomligt övergiven, som det hittills förefallit mig. Ehuru inga bofasta invånare (utom jag) funnos på densamma, var det likväl högst sannolikt, att den understundom besöktes av båtar från motsatta fastlandet, ditförda antingen av motvind eller med avsikt. Men all den stund jag levat på denna ö under femton års tid utan att någonsin varsebliva någon människa, var det mycket troligt, att, om än ön emellanåt besöktes av vildar, de likväl aldrig stannade länge i land utan skyndade sig tillbaka hem så fort som möjligt. Ty ännu hade de synbarligen aldrig fallit på den tanken att bosätta sig här. Det enda jag sålunda hade att frukta, var en tillfällig landstigning av ett mindre antal vildar från fastlandet, och om dessa, vilket var det troligaste, mot sin vilja drivits hit, så skulle de med all möjlig skyndsamhet begiva sig av igen, efter att kanske i sällsynta fall hava tillbringat en natt på ön för att invänta dagsljuset och tidvattnet. Jag hade därför intet annat att göra än se mig om efter ett säkert gömställe, dit jag kunde draga mig tillbaka, så fort jag finge syn på vildarne.
Något, som jag nu djupt ångrade var, att jag gjort grottan så stor och försett den med en dörr utanför det ställe, där palissaden stötte intill klippan. Efter moget övervägande beslöt jag därför att anlägga ytterligare en palissad på något avstånd från den gamla och liksom denna i form av en halvcirkel. Den förut på sitt ställe omnämnda, dubbla raden av träd, som jag för tolv år tillbaka planterat utomkring min fästning, kom mig nu väl till pass, enär den förträffligt lämpade sig för berörda ändamål. Träden i densamma hade nämligen planterats så tätt intill varandra, att jag nu endast behövde driva ned helt få pålar emellan dem för att få en stark och ogenomtränglig vall. Inom jämförelsevis kort tid var även detta arbete fullbordat, och jag kunde nu glädja mig i det trygga medvetandet att hava min borg skyddad inom dubbla fästningsvallar.
Den yttre palissaden förstärkte jag ytterligare med timmerstockar, gammalt kabeltåg och annat, som kunde tjäna till att göra den riktigt fast och orubblig. Dessutom försåg jag den med sju stycken små hål, ungefär så stora, att jag kunde få in armen i dem. På inre sidan packade jag sand och jord, som jag hämtade från grottan, varigenom vallens tjocklek slutligen blev åtminstone tre meter. Ovanför denna inre jordvall befunno sig de sju hålen, vilka i själva verket voro ämnade till skottgluggar, i det att jag vid vart och ett av dem placerade en av de sju musköter, vilka jag räddat från fartyget. Dessa utgjorde nu mitt artilleri — de enda kanoner jag hade att tillgå, och jag gjorde ställningar åt dem, där de lågo som på lavetter. Tack vare denna anordning kunde jag på två minuters tid avfyra alla sju bössorna.
Flera månader av tröttsamt arbete hade tilländalupit, innan jag lade sista hand vid mina fästningsverk, och nu först kunde jag känna mig fullt säker inom min så väl skyddade borg. Sedan vallen äntligen blivit färdig, planterade jag på ett vidsträckt område utanför densamma en mängd störar eller kvistar av det videliknande trädslag, som hade så lätt för att slå rot och växa. Denna plantering gjorde jag så tät och vidlyftig, att jag med all säkerhet kan uppskatta störarnas antal till närmare tjugu tusen; dock lämnade jag en tämligen stor, öppen plats emellan densamma och den yttre palissaden, på det jag i tid skulle kunna varsebliva en annalkande fiende, och denne icke i skydd av de unga träden komma min fästning allt för nära.
Denna plantering hade efter tvenne års förlopp uppvuxit till en tät lund, och efter fem till sex år var den bliven en verklig skog, så tjock och stark, att den var hart när ogenomtränglig. Ingen människa, vem det vara månde, skulle någonsin kunnat ana, att bakom denna skog dolde sig en boning.
Som ingen väg fanns genom skogen, måste jag nu gå ut och in över klippan. Till detta ändamål hade jag förfärdigat mig tvenne stegar, av vilka en räckte upp till en liten avsats i klippan, där jag kunde ställa den andra. När de båda stegarna voro nedtagna, kunde ingen mänsklig varelse komma inom min fästnings område utan genom ett olycksfall, d.v.s. genom att störta ned för klippan; ja, ej ens då, ty han skulle efter fallet ännu alltid hava befunnit sig utanför min yttre palissad.
Sålunda tog jag alla de mått och steg till min egen säkerhet, vilka mänsklig klokhet och beräkning kunde utfundera, och det skall inom kort visa sig, att de voro av behovet påkallade. Vid denna tid handlade jag dock endast efter de ingivelser, fruktan förestavade mig, utan någon bestämd föreställning om vad som kunde komma att inträffa.
Under dessa mina befästningsarbeten åsidosatte jag emellertid icke mina övriga angelägenheter. Särskilt tog min lilla gethjord min uppmärksamhet och omvårdnad i anspråk, ty den var mig i mer än ett hänseende omistlig. Så t. ex. tillgodosåg den mina dagliga behov, utan att jag behövde spilla krut och kulor på jakten efter vilda getter, varjämte den sparade mig själva jaktens mödor. Hjorden började nu bliva tillräckligt stor för mina behov, och läsaren kan icke förtänka mig, att jag var ytterst ovillig att uppgiva alla de fördelar, dess besittning tillförsäkrade mig. Hade jag på ett eller annat sätt blivit berövad mina tama getter, skulle jag varit nödsakad att ännu en gång med oändlig möda fånga och uppföda en ny stamhjord, och dessutom var det ingalunda säkert, att detta skulle lyckats mig lika bra, som förra gången.
För att sålunda förekomma en dylik olycka och på bästa sätt skydda min tama hjord, uppgjorde jag, efter många och långa funderingar, tvenne förslag. Det ena innebar att uppsöka en annan passande plats och där gräva en stor håla eller grotta, vari jag kunde innesluta mina getter under nätterna. Det andra förslaget gick ut på att inhägna två eller tre små betesmarker, belägna på något avstånd ifrån varandra och så mycket som möjligt undangömda. På vartdera stället skulle jag hålla vid pass sex stycken unga getter, så att jag, i händelse någon olycka träffade stamhjorden, med föga besvär och tidspillan skulle bliva i stånd att uppdraga en ny sådan. Detta senare förslag fann jag vara det klokaste av de båda, ehuru dess utförande skulle taga mycken tid och möda i anspråk.
Följaktligen begav jag mig ut på en upptäcktsresa efter de mest undangömda ställena på min ö. Slutligen träffade jag på ett, vars läge i allo tillfredsställde mig, nämligen ett litet, lagom vattnat område mitt i den djupa och täta skog, där jag en gång, såsom förut är omtalat, var nära att gå vilse, då jag genom densamma sökte återvända hem från östra delen av ön. Det lilla öppna området utgjorde vid pass 125 ar och omgavs på alla sidor av den täta skogen, så att en inhägnad här vore vida lättare att få till stånd och vida mindre tidsödande, än vad fallet varit med de andra betesmarkerna, vilkas inhägnande kostat mig ett så styvt arbete.
Jag grep mig omedelbart an med den nya inhägnaden, och på mindre än en månads tid hade jag den färdig. Utan dröjsmål ditförde jag nu tio getter och tvenne bockar, varefter jag försiktigtvis ännu en gång översåg mina händers verk och till alla delar fullkomnade gärdesgården, så att den blev fullt ut lika fast och ogenomtränglig som någon av de övriga, fastän dessa var för sig tagit mycket mera tid.
Alla dessa företag, vilka jag nu beskrivit för läsaren, hade till orsak och upprinnelse denna enda lilla omständighet, att jag i sanden varseblivit spåret efter en människofot, samt den därav hos mig framkallade fruktan. Jag hade ju förut aldrig haft någon aning om, att människor plägade besöka denna ö! Det var nu tvenne år sedan dess, och under hela denna tid hade jag levat i en ständig oro, vilken i själva verket borttagit en god del av den lugna förnöjsamhet, som förut utmärkte mitt liv. Detta skall läsaren säkerligen icke finna underligt, då han besinnar, vad det vill säga att ständigt vara ett rov för fruktan.
Här måste jag till min bedrövelse anmärka, att denna sinnets oro verkade högst menligt på mitt religiösa liv. Min förskräckelse vid tanken på att falla i vildars och kannibalers händer var så stark och återvände så ofta, att jag nästan oupphörligt befann mig i en nedslagen sinnesstämning och följaktligen sällan kände mig böjd för att i bönen nalkas min Gud och Skapare. Om jag likväl någon gång tvingade mig därtill, verkade icke min bön, såsom förut, en stilla frid och undergivenhet; tvärtom låg även i sådana stunder tanken på de verkliga eller inbillade faror, vilka hotade mig, som ett spöke över mig; och varje natt isades mitt blod av fruktan, att jag före morgonen skulle vara slaktad och uppäten. På grund av min egen erfarenhet kan jag här intyga, att ett fridfullt, tacksamt, undergivet och av kärlek genomandat sinnelag är vida mera ägnat att mottaga och tillgodogöra sig bönens välsignelse, än ett sinne, uppfyllt av fruktan och oro. Likaså är den, vars själ uppröres av fruktan för en överhängande fara, lika litet i stånd att rätt bedja till Gud, som den, vars kropp ligger slagen i sjukdomens boja, är i stånd att rätt ångra sina synder. Ty båda dessa slag av lidande förlama i viss mån människans fria vilja och giva hennes böner eller ånger en prägel av tvång, som måste vara främmande för ett rätt förhållande till Gud. En verklig bön är en viljehandling, vari kropp och själ utan förbehåll hembjudas åt den Evige.
Sedan jag, på sätt som nyss är omtalat, bragt en del av min lilla hjord i säkerhet, genomsökte jag ånyo ön för att taga reda på ännu ett undandolt ställe, åt vilket jag kunde anförtro en annan del av mina getter. Under denna utflykt kom jag närmare öns västra kust än någonsin förut, och då jag lät blicken spana ut över den ändlösa oceanen, tyckte jag mig på långt avstånd urskilja en båt.
Jag ägde visserligen tvenne kikare, dem jag en gång räddat från fartyget, men jag brukade icke föra dem med mig på mina vandringar och hade således ej heller nu medtagit någon av dem. Det föremål jag tyckte mig skönja på havet var alltför långt avlägset, för att jag skulle kunnat få visshet om dess beskaffenhet. Likväl ansträngde jag mina ögon till det yttersta — men förgäves; jag kunde icke ens avgöra, huruvida det var en båt eller ej. Således nedsteg jag från det bärg, varifrån jag överblickat havet, och därmed förlorade jag föremålet alldeles ur sikte. Jag tänkte sedan icke vidare på saken, men beslöt att för framtiden alltid medföra en kikare under mina vandringar.
Sedan jag tillryggalagt bärgsluttningen, befann jag mig på kusten på ett ställe av ön, där jag i själva verket aldrig förut varit. Här blev jag snart i tillfälle att övertyga mig om, att fotspår efter människor icke voro så sällsynta på ön som jag inbillat mig.
Hade jag icke genom en särskild försynens skickelse blivit kastad på den sida av ön, dit vildarne aldrig kommo, skulle jag snart nog fått veta, huru vanligt det var, att de besökte denna motsatta del av ön, då de gått ut i sina kanoter från fastlandet och antingen kommit för långt till havs, eller då fientliga stammar möttes i sina kanoter för att utkämpa en sjödrabbning, varefter segrarna förde sina fångar till denna strand, där de i enlighet med sina förfärliga plägseder, såsom varande kannibaler, utan barmhärtighet slaktade och uppåto dem. Till detta ämne skall jag snart återkomma.
Då jag, som sagt, gått ned från bärget och kommit till stranden av denna, den sydvästra delen av ön, stannade jag plötsligt förlamad av fasa vid en i sanning förfärlig anblick, som tillika ingav mig en avsky utan all gräns. På stranden lågo nämligen kringspridda huvudskallar, händer, fötter och andra skelettdelar av människor, varförutom jag särskilt fäste mig vid en i marken grävd rundel, liknande en tuppfäktningsbana, varest en eld varit uppgjord, och där — enligt vad jag tyckte mig finna — de eländiga varelserna suttit under förtärandet av sin rysliga måltid, tillredd av deras medmänniskors kroppar.
Jag var så upprörd över denna syn, att jag under en lång stund icke kom att tänka på den fara, som en dylik upptäckt måste innebära för mig själv. Vilket djup av mänsklig förnedring, vilken avgrund av djävulsk grymhet och mer än djurisk råhet hade icke här avslöjats för mina förfärade blickar! Visserligen hade jag ofta hört dessa vederstyggliga plägseder omtalas, men verkligheten överträffade allt, vad jag på grund av hörsagor kunnat föreställa mig. ee
Vändande mig bort från den gräsliga anblicken kände jag mig nära att falla i vanmakt; jag var sjuk, riktigt sjuk, men anfölls omedelbart av häftiga kräkningar, varefter jag blev bättre. Skyndsamt avlägsnande mig från detta fasans ställe återvände jag över bärget och hastade till min borg.
Under vägen intogs jag av allehanda tankar och känslor. Plötsligt stannade jag, åter gripen av en namnlös fasa, men sedan jag något sansat mig, vände jag blicken mot himlen, under det strida tårar sköljde mina kinder, knäppte händerna samman och tackade med översvallande hjärta Gud, för det han låtit mig födas i en trakt av världen, där icke sådana rysligheter förekommo; jag tackade honom för, att jag icke blivit en av dessa förfärliga varelser, som slakta och uppäta sina egna bröder; att han så underbarligen uppehållit mig här i denna ödemark och så rikligen tröstat och hugsvalat mig, ehuru min belägenhet till en början syntes mig så förfärlig, varför jag ock nu hade vida större skäl att prisa honom än att knota över min ställning; slutligen, och framför allt, att jag i denna ensamma, övergivna ställning icke varit berövad kunskapen om honom och hoppet om hans eviga salighet, vilket i själva verket vore en lycka, som mer än uppvägde allt det elände jag hittills genomgått eller hädanefter kunde komma att genomgå.
I denna av den innerligaste tacksamhet besjälade sinnesstämning återvände jag till min borg. Nu kände jag mig vida lugnare än någonsin förut under dessa tvenne år, som förflutit sedan jag först upptäckte fotspåret. Härtill bidrog även den omständigheten, att vildarna aldrig — efter vad jag med säkerhet trodde mig kunna sluta till och även sedermera fann bekräftat — kommo till ön för att därifrån hämta något för sina behov; troligen sökte de därstädes intet, ej heller behövde eller väntade de något där. Antagligt vore, att de fordom flera gånger genomsökt öns inre, skogiga delar, utan att där upptäcka något, som kunnat locka dem, och att de sedan övergivit dessa fruktlösa strövtåg. Dessutom hade jag ju vistats nära aderton år på ön utan att någonsin hava sett en enda av dem; och jag skulle förmodligen kunna leva här lika fullkomligt gömd för deras blickar som hittills under ytterligare aderton år, såvida jag icke själv visade mig för dem, vartill jag dock icke hade någon rimlig anledning. Det enda jag behövde göra var blott att hålla mig dold där jag var, så framt icke några varelser av bättre skrot och korn än kannibaler skulle uppenbara sig på min ö, i vilket fall jag visserligen icke skulle underlåta att giva mig tillkänna.
Emellertid kände jag en sådan vedervilja för dessa usla vildar och deras avskyvärda, djävulska plägsed att slakta och uppäta varandra, att jag en längre tid bortåt förblev dyster och nedslagen till lynnet och under de närmaste två åren höll mig uteslutande inom mitt eget område. Med »mitt eget område» menar jag mina plantager eller anläggningar, nämligen min borg, mitt lantställe, vilket jag även kallade mitt lusthus, samt mina inhägnader i skogen, vilka jag aldrig besökte, utom då det för getternas skull var nödvändigt. Ty min naturliga motvilja för dessa grymma, gemena vildar var så stark, att jag fruktade för deras åsyn lika mycket som för själve den lede fiendens. Ej heller besökte jag en enda gång under hela denna tid min båt, utan var snarare betänkt på att göra mig en ny. Ty numera kunde det aldrig falla mig in att försöka få båten till min sida av ön, enär jag under en sådan färd lätteligen skulle kunna råka ut för det, som var vida farligare än både strömmar och vindar, nämligen dessa omänskliga varelser; och om jag väl en gång fallit i deras händer, visste jag sannerligen blott alltför väl, vad som väntade mig.
Tiden, jämte det lugnande medvetandet, att jag icke svävade i någon fara att bliva upptäckt av vildarna, bragte åter mitt sinne i jämvikt, och mitt liv antog på nytt sin forna fridfulla och förnöjsamma karaktär. Endast däruti skilde jag mig likväl från fordom, att jag nu var försiktigare och höll ett vaksammare öga på min omgivning, för att icke genom en olycklig tillfällighet röja min vistelse på ön för någon av vildarna. Särskilt iakttog jag den yttersta försiktighet vad beträffar användningen av min bössa, så att jag sällan eller aldrig numera avlossade något skott. Ty det kunde ju lätt hända, att någon av vildarna just vid ett sådant tillfälle befunne sig på ön och hörde skottet. Det var därför en verklig försynens skickelse, att jag försett mig med en hjord av tama getter, tack vare vilken jag numera icke behövde jaga dem i skogarna. Om jag händelsevis var i behov av några vilda getter, fångade jag dem alltid, såsom förut, i snaror och fallgropar; och jag tror sannerligen, att jag under hela två års tid icke avlossade ett enda skott, ehuru jag aldrig gick ut utan bössan. Därjämte förde jag alltid med mig åtminstone tvenne stycken av de tre pistoler, jag räddat från fartyget. De sutto under mina utflykter alltid instuckna i mitt förut beskrivna getskinnsbälte. I ett annat bälte bar jag en av de stora sablar, jag fått från fartyget, och vilken jag för ändamålet slipat och blankpolerat. Läsaren kan själv tänka sig, huru fruktansvärd jag skulle taga mig ut i min förut beskrivna dräkt, när man härtill lägger de båda pistolerna samt ett stort huggsvärd dinglande vid ena sidan. Så rustad begav jag mig alltid på mina utflykter.
Med undantag av dessa försiktighetsmått tycktes, såsom jag redan anmärkt, mitt liv vilja gestalta sig på samma lugna och ostörda sätt som fordom. Härigenom kom jag till allt djupare insikt om, huru långt ifrån eländig min ställning var, i jämförelse med mången annans; ja, till och med i jämförelse med de utsikter till en olyckligare vändning, dem jag själv så ofta skymtat, men vilka Guds nåd avvänt ifrån mig. Härav leddes jag vidare att begrunda, huru ringa klagan och knot skulle förspörjas bland människorna, i vilken levnadsställning som helst, blott de med tacksamt hjärta ville jämföra sin ställning med deras som är sämre, i stället för att, som nu oftast sker, bittert och missmodigt mäta sin lott med deras, som hava det bättre.
Alldenstund det icke gavs många saker, dem jag i min närvarande belägenhet verkligen kunde säga mig behöva, så är jag övertygad om, att den fruktan, vari jag svävat, och den omsorg jag haft att skydda mig emot vildarna i själva verket förslöat min uppfinningsförmåga vad beträffar sådana saker, som kunde lända mig till nöje och bekvämlighet. Så till dömes förglömde jag alldeles en ganska god föresats, den jag en gång så livligt intresserade mig för, nämligen att söka förvandla korn till malt för att därav brygga mig öl. Denna tanke var i själva verket ett hugskott, vilket jag ofta förebrådde mig såsom särdeles enfaldigt, ty jag insåg genast, att flera nödvändiga saker fattades mig för beredningen av ölet; saker, dem jag omöjligen skulle kunna anskaffa. Så t. ex. hade jag först och främst inga fat att förvara det uti; ty, såsom jag redan omtalat, gick jag aldrig i land med förfärdigandet av dylika, ehuru jag förspillt dagar, veckor, ja, månader på fruktlösa försök därtill. Vidare saknade jag humle för att giva det smak och få det att hålla sig; jäst för att bringa det i jäsning och kittel till att koka det i.
Likväl skulle alla dessa svårigheter icke kunnat avskräcka mig från att göra ett försök, om icke mina upptäckter rörande vildarna och förskräckelsen för dem kommit emellan. Och måhända hade försöket även lyckats, ty jag hade icke för vana att övergiva mina en gång fattade föresatser, innan jag på alla upptänkliga sätt sökt genomdriva dem.
Nu hade emellertid omständigheterna lett min uppfinningsförmåga in i en helt annan riktning. Så väl natt som dag funderade jag nämligen på intet annat, än huru jag skulle kunna döda några av dessa vilddjur i människohamn, medan de som bäst fråssade vid sina avskyvärda, blodiga offerfester; ja, huru jag skulle kunna rädda de till festen utsedda slaktoffren.
Det skulle upptaga en större bok, än vad denna är ämnad att bliva, om jag ville nedskriva alla de olika planer, över vilka jag ruvade i avsikt att tillintetgöra dessa uslingar eller åtminstone så grundligt skrämma dem, att de för framtiden skulle akta sig för att återkomma hit. Men alla mina förslag i denna riktning voro outförbara; jag var ju uteslutande hänvisad till mig själv, och vad kunde väl en enda man uträtta mot kanske tjugu eller trettio vildar, alla försedda med kastspjut, bågar och pilar, med vilka vapen de kunde träffa sitt mål lika säkert som jag med min bössa?
Understundom funderade jag på att gräva en grop just inunder det ställe, där de plägade uppgöra sin eld, och däruti nedlägga två eller tre kilo krut, vilket efter eldens antändande naturligtvis skulle explodera och döda eller lemlästa de odjuren. Men först och främst var jag högst ovillig att offra så mycket krut på dem, enär hela mitt förråd utgjordes av blott en enda kagge; därtill kunde jag icke vara fullt säker, att explosionen inträffade i rätta ögonblicket, då vildarna voro som talrikast församlade kring elden, och sist — men viktigast — kunde det hända, att explosionen endast kastade eldbränderna kring öronen på dem utan att vidare tillfoga dem någon skada, i vilket fall de visserligen för tillfället skulle bliva utomordentligt förskräckta men snart åter hämta sig och sedan framdeles fortfara med sina festligheter på ön, som om ingenting passerat.
Följaktligen fann jag mig föranlåten att förkasta även denna plan, varefter jag bestämde mig för att lägga mig i bakhåll på något lämpligt ställe, medförande mina tre, med dubbla portioner krut och kulor laddade bössor. Därpå skulle jag bida min tid, tills de voro mitt uppe i sin blodiga måltid, och då plötsligt avlossa skotten ibland dem, varvid säkerligen två eller tre stycken skulle dödas eller åtminstone svårt såras av varje skott. Efter denna salva ämnade jag modigt kasta mig över de nu bestörta vildarna och fullborda segern med mitt svärd och mina tre pistoler, viss om att kunna döda dem alla, om de så ock voro tjugu stycken.
Denna tanke gladde mig högligen under flera veckors tid, och jag var så helt och hållet upptagen av den, att jag ofta i drömmen tyckte mig vara mitt i brinnande strid med vildarna — just på så sätt och med samma utgång, som här ovan skildrats. Ja, jag gick så långt i min iver, att jag använde flera dagar till uppsökandet av en passande plats för mitt tillärnade bakhåll. Ofta besökte jag även själva offerstället, med vilket jag nu började bliva helt förtrogen.
Mitt sinne var sålunda uppfyllt av ett hämndbegär, som allt mera ökades för varje gång jag besökte skådeplatsen för de grymma offren och därstädes iakttog de hemska kvarlevorna efter dem. Min högsta önskan var att låta mitt svärd dricka de uslingarnas blod.
Nåväl, slutligen lyckades det mig att finna, vad jag sökte, nämligen ett till bakhåll lämpligt ställe. Det låg på den förut omnämnda bärgsluttningen, och jag fann mig tryggt kunna vänta därstädes, tills vildarnas båtar anlände. Innan de voro färdiga att landstiga, kunde j ag obemärkt förflytta mig till en tät dunge av träd, bland vilka ett fanns, som var nog ihåligt för att fullständigt dölja mig. Där kunde jag ställa mig och noggrant iakttaga deras blodsdåd samt i rätta ögonblicket sikta på deras huvuden, då de slutit sig så tätt tillsammans, att jag icke skulle kunna undgå att i första skottet såra eller döda tre till fyra stycken av dem.
Alltså bestämde jag denna plats till utgångspunkten för mitt anfall, varpå jag lagade i ordning de två musköterna och min vanliga jaktbössa. De båda förstnämnda laddade jag med tvenne rännkulor och fem vanliga gevärskulor vardera; jaktbössan däremot med nära en handfull stora svanhagel, och var och en av pistolerna med fyra kulor. Sedan jag dessutom försett mig med ammunition för en andra och tredje salva, ansåg jag mig tillräckligt rustad för mitt krigståg.
Då jag sålunda nu var färdig att när som helst börja anfallet, begav jag mig varje morgon till toppen av berget, som var beläget ungefär fem kilometer eller kanske något längre från min borg, för att efterspana de väntade båtarna. Sedan jag emellertid under närmare tre månaders tid oavbrutet fortsatt min spionering och städse måst återvända med oförrättat ärende började jag tröttna på denna i längden obehagliga vaktgöring. Un der hela tiden hade jag icke kunnat upptäcka den minsta skymt av mina fiender, varken på stranden eller utåt havet, och det fastän jag alltid medförde mina kikare.
Så länge jag fortfor med mina dagliga utflykter till bärget för att därifrån bespäja mina städse lika osynliga fiender, fasthöll jag lika ivrigt som någonsin vid min en gång uppgjorda krigsplan, vilken ju i själva verket gick ut på ingenting mindre än ett skändligt massmord på tjugu eller trettio värnlösa vildar! Och för vad orsak? För en förbrytelse, den jag hittills alldeles icke tagit i närmare skärskådande, emedan jag blindvis låtit mig behärskas av den häftigt uppflammande förbittring, som genast i början intog mig vid uppdagandet av detta folks vederstyggliga plägseder — ett folk, som enligt försynens visa, men outgrundliga bestämmelse syntes dömt att vara slavar under sina egna avskyvärda och otyglade laster. Följaktligen hade de, troligen sedan århundraden tillbaka, fritt fått öva dylika styggelser och hängiva sig åt plägseder, så förfärliga, att endast en fruktansvärt urartad och just därför av himmelen totalt övergiven människonatur kunnat tillägna sig dem.
Efter att sålunda, såsom jag redan anmärkt, varje morgon under en längre tid hava fortsatt mina fruktlösa strövtåg, började jag slutligen bliva trött på dem, och därmed ändrades även min uppfattning av själva saken. Min förra iver svalnade, och en lugnare besinning bragte mig till insikt om rätta halten av mitt förehavande.
Jag frågade mig själv, vilken rätt eller förpliktelse jag i själva verket hade att upphäva mig till domare och bödel över dessa människor och deras brott? Hade icke himmelen under så många århundraden ansett lämpligt att låta dessa olyckliga ostraffat gå sina egna vägar? Och dock — hade de icke tillfyllest blivit straffade genom att själva på varandra verkställa Guds eviga domar? Vad hade väl dessa människor förbrutit mot mig? Vad rätt hade då jag att blanda mig i den den vedergällning, som de skiftesvis utkrävde uppå en annan?
Dessa frågor dryftade jag ofta med mig själv, och av dem föddes andra: Icke kan jag veta, vad Guds eget utslag i detta särskilda fall månde vara? Icke torde detta folk handla i känslan av något brott? Tvärtom framgår tydligen av alla samstämmande vittnesbörd, att deras samvete icke bestraffar dem, och att deras inre medvetande icke är vaket över rätta arten av deras handlingssätt: De veta icke, att de äro brottsliga, och handla således i okunnighet om den gudomliga rättvisans ofelbart straffande hand, såsom fallet i högre eller lägre grad är med oss alla, då vi synda. De anse det icke för större synd att slakta en krigsfånge, än vi att slakta en oxe; de finna det lika naturligt att äta människokött, som vi att äta fårkött.
Vid närmare betraktande av saken fann jag således, att jag verkligen haft orätt. Dessa vildar voro icke mördare i den mening, vari jag tagit ordet vid den tid, då jag inom mig fördömde dem. Några som däremot i sanning gjorde skäl för mördarenamnet, emedan de fått veta bättre, voro dessa kristna, vilka ofta avrätta de i en drabbning tagna fångarna, eller, såsom vid flera tillfällen skett, utan pardon låta hela regementen springa över klingan, ehuru dessa sträckt vapen och givit sig.
Därpå fann jag, att, ehuru det bruk dessa vildar gjorde av sina fångar, utan gensägelse var grymt och omänskligt, det dock i själva verket var en sak, som icke kom mig vid. De hade icke tillfogat mig någon oförrätt; men därest de bjödo till att angripa mig, förändrades ställningen — jag vore då, men först då, nödsakad att anfalla dem för att värna mig själv. Men nu befann jag mig utom deras åtkomst: de hade ju icke den minsta aning om min tillvaro och kunde följaktligen icke hysa några fientliga planer mot mig. Därför vore det ett brott å min sida att överfalla dem.
Genom en sådan handling skulle jag helt enkelt gjort mig medansvarig i spanjorernas omänskliga framfart i Amerika, då de mördade millioner sinom millioner av just dessa vilda folkslag, vilka, ehuru barbarer och avgudadyrkare samt fångna under en blodig offerkult med talrika människooffer till avgudarna, likvisst voro harmlösa barn i jämförelse med dessa vita skurkar.
De åsyftade massmorden omnämnas med uttryck av den djupaste fasa och avsky i alla de kristna nationernas i Europa — ja, även i spanjorernas egna — krönikor från denna tid, i det de betecknas såsom ett formligt slaktande, ett gräsligt utbrott av en mer än bestialisk grymhet, som för alla tider satt en outplånlig skamfläck i den mänskliga civilisationens historia. Själva det spanska namnet har genom dessa ohyggligheter blivit höljt med vanära, och intill senaste eftervärld skall minnet av de styggelser, som en gång förövades av medlemmar av denna nation, vidlåda detsamma.
Dessa betraktelser verkade ett omslag i mitt sinne, så att jag småningom övergav alla mina hittills närda planer i denna riktning. Jag började inse, att mitt beslut att anfalla vildarna förestavats av en ond ingivelse, och att jag icke hade den minsta rätt att blanda mig i deras angelägenheter, så länge de läto mig vara i fred. Min uppgift vore tvärtom att så vitt möjligt söka förebygga alla misshälligheter; men skulle det i trots av alla försiktighetsmått slutligen komma därhän, att jag bleve upptäckt och anfallen av vildarna — då visste jag min plikt. Å andra sidan fann jag efter moget övervägande, att min först fattade plan ingalunda vore ägnad att rädda mig ur faran, utan att den tvärtom skulle lända mig till fördärv, ty om jag ej vore fullt säker på att vid varje förnyad landstigning av vildarna kunna döda dem allesamman utan undantag, hade jag ingen utsikt till framgång i mitt försvar. Om nämligen blott en enda av dem undkomme med livet och bragte underrättelse till sina landsmän om vad som timat, skulle dessa i tusental hava kommit till min ö för att hämnas sina bröders död. Sålunda skulle jag endast hava dragit ned över mig en säker undergång, som däremot för närvarande på intet vis hotade mig.
Jag fann således, att jag både av yttre och inre skäl icke borde inlåta mig i det företag, som nu en tid så ivrigt upptagit mina tankar. Det låg i öppen dag, huru jag i förhandenvarande fall borde förhålla mig; jag borde nämligen dölja mig för vildarna och icke genom den minsta oförsiktighet låta dem ana, att på denna ö funnes någon mänsklig varelse. Pliktens och samvetets bud överensstämde i detta fall på det nogaste med klokhetens, och jag var nu i alla avseenden överbevisad därom, att jag i mina blodiga anslag mot varelser, som intet ont tillfogat mig, i själva verket vandrat på en orättfärdig väg. Vad åter deras förbrytelser gent emot varandra beträffar, så var ju det en sak, som alldeles icke rörde mig; dessa avskyvärda styggelser vore att betrakta såsom en rättvis himmelens straffdom, den det ena folket utkrävde av det andra såsom vedergällning för å ömse sidor förövade missgärningar. Allt detta syntes mig nu så klart, att jag erfor den största tillfredsställelse över att icke hava begått en handling, vilken efter allt vad jag nu kunde finna skulle hava varit liktydig med ett överlagt mord. På mina knän hembar jag den Högste mitt hjärtas innerliga och ödmjuka tack för det han sålunda frälst min själ från en förfärlig blodskuld. Därjämte anropade jag honom att hålla sin skyddande hand över mig, på det jag icke måtte falla i vildarnas händer eller själv bära hand på dem, så vida det icke bleve mig nödvändigt för att försvara mitt eget liv.
I denna sinnesstämning framlevde jag nära ett år. Varje tanke att överfalla de stackars varelserna var mig under denna tid så främmande, att jag icke en enda gång gick upp på bärget för att speja efter dem eller för att förvissa mig om, huruvida de varit i land på ön eller ej. Därjämte fruktade jag även, att min förra frestelse kunde återvända vid deras åsyn eller att jag, om ett gynnsamt tillfälle att anfalla dem oförmodat erbjöde sig, skulle glömma alla mina goda föresatser och använda mig därav. Jag nöjde mig med att göra en utflykt till andra sidan av ön, där min båt låg, och föra denna i säkerhet till östra kusten, varest jag gömde den i en liten bukt vid foten av några höga klippor. Till detta ställe visste jag att vildarna aldrig brukade komma med sina båtar, troligen emedan havsströmmarnas riktning lade hinder i vägen. Alla båten tillhörande saker bragte jag på samma gång i säkerhet, nämligen mast och segel samt en underlig pjäs, som skulle föreställa ankare men svårligen gjorde skäl för detta namn. Dock var det det bästa jag i den vägen kunnat åstadkomma med de inskränkta medel, som stodo mig till buds. Allt detta bortförde jag, på det icke det minsta spår av någon båt eller eljest av att ön vore bebodd skulle föranleda vildarna att söka reda på min bostad. Dessutom levde jag, såsom jag redan anmärkt, ännu mera tillbakadraget än någonsin tillförne. Endast sällan lämnade jag min borg utom för de dagliga göromålens skull, då jag nämligen skulle mjölka mina getter eller tillse min lilla hjord inne i skogen. Denna senare hjord var i alla händelser skyddad för varje fara från vildarnas sida, enär den befann sig på ett område av ön, alldeles motsatt den kust, där vildarna plägade landstiga. Ty det syntes fullt säkert, att detta folk aldrig besökte ön i avsikt att därifrån hämta någonting, varför de heller aldrig avlägsnade sig från kusten för att genomströva ön. Med all säkerhet hade de avlagt flera besök på min ö sedan den tid, då jag till följd av mina upptäckter gjorde mig beredd på det värsta, och varför skulle de icke hava gjort det lika väl som dessförinnan?
Med fasa tänkte jag på, vad som skulle blivit min lott, i händelse jag före denna upptäckt oförmodat stött på vildarna eller blivit sedd av dem. Så gott som värnlös vandrade jag då omisstänksamt ön runt, utan annan tanke eller avsikt än att finha något till mitt livsuppehälle; jag var nästan obeväpnad, ty vad hade min enda bössa, därtill ofta laddad endast med hagel, kunnat uträtta mot tjugu eller trettio vildar? Jag ryste vid tanken på, att jag i stället för fotspåret plötsligt kunnat befinna mig ansikte mot ansikte med en skara vildar, utan möjlighet till flykt!
Dessa och dylika tankar gjorde mig ytterligt nedslagen. Jag funderade över vad jag skulle hava tagit mig till, liksom om faran varit närvarande, och den föreställningen pinade mig storligen, att jag icke endast varit ur stånd att motstå vildarna, utan även hava saknat sinnesnärvaro nog att använda de räddningsmedel, som möjligen kunnat stå mig till buds. Huru mycket mindre skulle jag icke då kunnat möta en sådan fara än nu, sedan jag så noga övervägt min ställning och iakttagit så många försiktighetsmått!
När jag fördjupade mig i dylika tankar, kunde jag bliva ganska dyster till mods, och ofta varade denna nedslagenhet flera dagar. Läsaren må väl tycka, att jag var barnslig som sålunda kunde gruva mig över en fara, vari jag för länge sedan svävat och som jag lyckligen undgått. Men min fullkomliga ensamhet jämte vildarnas fortsatta besök på ön gjorde, att jag i sådana stunder åter kände den såsom närvarande.
Slutligen tog jag dock mitt förnuft till fånga, besinnande, att jag i själva verket icke hade någon orsak till missmod utan tvärtom till den djupaste tacksamhet mot försynen, som underbarligen skyddat mig för så många dolda faror och icke låtit mig råka ut för olyckor, dem jag icke kunnat övervinna.
Detta väckte till nytt liv en betraktelse, som jag fordom ofta anställt vid den tid, då jag först kom till insikt om, huru kärleksfullt försynen leder oss genom detta livets alla faror och vedervärdigheter. Huru ofta bliva vi icke på ett underbart sätt räddade ur farligheter, om vilka vi icke haft en aning! I många fall, då vi äro villrådiga om den väg vi böra välja, drivas vi av någon hemlighetsfull makt in just på den väg, som vi efter mycken överläggning förkastat; ja, även om vårt naturliga förstånd, vår böjelse och vår skenbara fördel bestämde oss för denna särskilda väg, skall dock en oförklarlig ingivelse eller kanske en oväntad tilldragelse nödga oss att taga den motsatta. Och sedermera skola vi finna, att detta i själva verket var vår lycka, ty om vi gått den väg, vi ämnade, och som enligt vår föreställning var den bästa, skulle vi hava löpt i fördärvet.
På grund av denna och flera liknande betraktelser fattade jag det bestämda beslutet att alltid hädanefter följa dylika hemliga vinkar eller ingivelser, då jag stod i begrepp att företaga något, som kunde hava en avgörande inflytelse på framtiden eller åstadkomma en vändning i mitt nuvarande liv. Orsaken till detta mitt handlingssätt, som av många torde betecknas som vidskepligt, var helt enkelt den, att jag hade en tydlig förnimmelse av närvaron av denna osynliga makt samt av dess ingripande vid flera viktiga tillfällen i mitt liv. Jag skulle även med många exempel ur mitt eget liv kunna bevisa nyttan av att anförtro sig åt en dylik ledning, särskilt från sista tiden av min vistelse på ön, emedan jag då, tack vare en lång och rik erfarenhet, fått blicken öppnad för en hel mängd saker såväl inom naturens som andens värld, vilka förut undgått mig. Men det är aldrig för sent att bliva vis, och ingen är för gammal att lära. Med stöd av min egen erfarenhet måste jag allvarligt uppmana alla tänkande människor, vare sig deras liv blir lika rikt på äventyr som mitt eller kommer att flyta lugnare fram, att aldrig blunda för dylika, av försynen givna hemliga vinkar, de må nu härleda sig från vilken yttre källa som helst. Min egen uppfattning om denna sak vill jag ej tvista om, och kanske skulle jag ej heller kunna giva nöjaktiga skäl därför; men min fulla övertygelse är, att dessa sällsamma vinkar eller varningar bevisa människans förbindelse med en för henne osynlig andevärld, befolkad av varelser av annat slag, men icke mindre verkliga än hon. Att så förhåller sig, synes mig utom all fråga, och under fortgången av min berättelse skall jag bliva i tillfälle att med några särdeles märkliga exempel belysa detta lika dunkla som intressanta ämne.
Jag förmodar, att mina läsare icke skola finna det underligt, att den ångest, vari jag levde, de ständiga faror, i vilka jag svävade, samt de bekymmer om min säkerhet, av vilka jag var upptagen, — att allt detta, säger jag, gjorde ett slut på min uppfinningsförmåga och grusade alla de planer jag uppgjort angående framtida förbättringar. Omsorgen om min personliga säkerhet upptog mig vida mera än tanken på mitt välbefinnande för övrigt. Vid denna tid vågade jag icke slå in en spik i väggen eller hugga en trädgren i skogen av fruktan, att bullret skulle nå osynliga fienders öron. Att använda bössa kom ännu mindre i fråga, och framför allt var jag utomordentligt försiktig vid uppgörandet av eld, på det att icke den under dagen på långt avstånd synliga röken skulle förråda mig. Av denna orsak förlade jag den del av mina arbeten, som erfordrade eld, såsom till exempel bränningen av lerkärl och pipor m. m., till min nya bostad i skogen, i vars närhet jag efter någon tid till min obeskrivliga glädje upptäckte en naturlig grotta, som sträckte sig djupt in i jordens innandömen. Jag vågar påstå, att ingen vilde, som händelsevis upptäckt ingången till denna grotta, skulle haft mod nog att gå in i densamma; ja, sannerligen ingen annan mänsklig varelse heller, utom just en sådan som jag, vars största behov var en säker tillflyktsort.
Grottans mynning befann sig vid foten av en stor klippa, dit jag av en ren slump — såsom jag skulle uttrycka mig, om jag icke numera ägde de otvetydigaste bevis för, att alla dylika händelser bestämmas av en vis försyn — begivit mig i avsikt att skaffa mig några tjocka trädgrenar, av vilka jag ämnade bränna kol. Innan jag går vidare, vill jag emellertid omtala orsaken, varför jag beredde sådana kol.
Såsom jag förut sagt, var jag mycket rädd för att göra upp någon eld i närheten av min bostad, emedan röken lätt kunnat förråda mig. Icke desto mindre var jag nödsakad att koka min mat och baka mitt bröd m. m. på det ställe, där jag bodde, varför jag beslöt att i skogen bränna ved i ett slags mila, övertäckt med torv, för att sålunda erhålla kol. Denna metod hade jag sett användas i England. Då jag fått kolen färdiga, förde jag dem hem till min borg och begagnade dem sedan vid förefallande behov till uppgörande av en glödeld, vilken icke gav någon rök ifrån sig. Detta har jag endast anmärkt i förbigående och återgår nu till berättelsen om min upptäckt.
Under det att jag sålunda höll på att hugga bränsle till kolning, varseblev jag plötsligt bakom ett tjockt busksnår ett stort hål i jorden, vilket uppväckte min nyfikenhet. Sedan jag med svårighet banat mig väg genom de täta snåren, fann jag att det nämnda hålet bildade ingången till en efter vad jag vid första påseendet kunde döma — tämligen stor grotta, i vilken jag kunde stå upprätt. Emellertid måste jag göra den bekännelsen, att jag kom ut ur grottan igen med vida större hastighet än jag kommit in; ty vid det jag blickade mig omkring upptäckte jag tvenne ögon, vilka, tindrande som stjärnor, stirrade på mig ur det i grottans bakgrund rådande, djupa mörkret. Att jag blev förfärad, kan läsaren lätt tänka sig; jag visste icke, vad jag skulle tro om dessa ögon: de kunde ju tillhöra någon av de vildar jag så livligt fruktade, eller hade kanske den lede fienden själv sitt tillhåll i denna grotta?
Efter en liten stunds fundering fattade jag åter mod och kallade mig själv en ärkenarr, som kunde låta en sådan förskräckelse få makt med mig efter att hava levat fullkomligt ensam på denna ö under tjugo års tid. I denna grotta kunde väl näppeligen finnas någon varelse, som såge mera fruktansvärd ut än jag själv!
Sålunda intalande mig mod, bemannade jag mig, fattade en brinnande trädgren och gick så med fasta steg åter in i grottan. Emellertid hade jag knappast hunnit inom öppningen, förr än samma förskräckelse som förut intog mig, ty jag förnam tydligt där inifrån en djup suck såsom från en sjuk människa; därpå hördes avbrutna ljud, liknande halvt framsagda ord, och så ytterligare en djup suck.
Härvid ryggade jag tillbaka med en förfäran, som kom mig att kallsvettas, och håren på mitt huvud reste sig så att de kunnat lyfta hatten, om jag haft någon på mig. Dock gav jag denna gång icke tappt utan beslöt att, kosta vad det ville, taga reda på orsaken till min förskräckelse. Jag besinnade därjämte, att Gud såsom allestädes närvarande icke allenast hade sin mäktiga hand utsträckt även över denna underjordiska håla, utan säkerligen ock skulle förläna mig sitt nådiga beskydd, här som annorstädes. Efter denna förnuftiga betraktelse vågade jag mig åter framåt, och vid ljuset av eldbranden, som jag höll framför mig något högre än huvudet, såg jag nu en ovanligt stor och ful gammal getabock, som låg på marken suckande och flämtande, tydligen i färd med att lämna detta livet. Den sjukdom, han led av, var i själva verket intet annat än ålderdomssvaghet.
Jag stötte till honom med foten för att söka få ut honom; därvid gjorde han ett försök att resa sig, men föll genast tillbaka i samma läge. Jag tyckte då, att han måtte gärna ligga kvar; ty liksom han skrämt mig, skulle han säkerligen även skrämma vildarne, i fall någon av dem vågade sig dit in, medan bocken ännu vore vid liv.
Som jag nu hämtat mig från min förskräckelse, började jag se mig om i grottan. Den var vid pass fyra meter i genomskärning och hade ingen bestämd form, varken rund eller fyrkantig; den var tvärtom högst oregelbunden, såsom man kunde vänta av en dylik naturlig bildning. I bakgrunden varsnade jag en öppning, genom vilken grottan fortsatte längre in i berget, men denna ingång var så låg, att jag måste krypa på händer och fötter för att komma igenom den. Huru långt denna nya grotta sträckte sig, kunde jag nu i saknad av ljus icke utforska, varför jag för tillfället fick nöja mig med vad jag redan upptäckt. Dock beslöt jag att följande dagen återvända, försedd med ljus och elddon, vilket senare jag hade berett mig av låset till en flintbössa.
Följaktligen infann jag mig dagen därpå i grottan, medförande sex stora ljus av min egen tillverkning. Jag begagnar tillfället att här omtala, hurusom jag nu för tiden stöpte mycket goda ljus av bocktalg. Det enda, som därvid gjorde mig huvudbry, var bristen på lämpligt vekgarn; stundom använde jag tygremsor eller kabelgarn därtill; stundom åter den torkade epidermis eller överhuden av ett ogräs, liknande nässlan.
Sedan jag anlänt till grottan, tände jag tvenne ljus och begav mig genast, krypande på händer och fötter, in i den omtalade låga gången, som var ungefär tio meter lång. Detta var i förbigående sagt ett ganska stort vågstycke, alldenstund jag icke visste, huru långt in i jordens innandömen denna gång skulle föra mig, ej heller vad som vid dess slut kunde möta mig. Sedan jag emellertid oförskräckt tillryggalagt detta trånga pass, öppnade sig framför mig en ungefär sex meter hög grotta.
Jag stannade, slagen av häpnad och överraskning vid den syn, som här mötte mina blickar. Jag kan tryggt påstå, att hela min ö icke hade något praktfullare skådespel att uppvisa än detta. Ty väggarna och taket i den underbara valvgrottan gnistrade som av millioner ljus — återskenet av de båda jag höll i mina händer. Jag visste icke av vad material denna klippgrotta var danad — om av diamanter eller andra ädelstenar; kanske bestod den, när allt kom omkring, av rent guld! Detta sista antagande fann jag mest sannolikt.
I alla händelser var det en den skönaste grotta man gärna kunde tänka sig, ehuru den i sig själv var helt och hållet mörk. Den fullkomligt torra och jämna marken täcktes av ett lager av fin sand, varav jag slöt, att inga vämjeliga eller giftiga krypdjur här hade sitt tillhåll. Väggar och tak visade intet spår av vatten eller fukt. Det enda obehaget var den trånga ingången; men vid närmare eftertanke insåg jag, att detta var en stor fördel, enär platsen därigenom endast bleve så mycket säkrare och sålunda bättre ägnade sig till den fristad jag åstundade.
Min upptäckt tillfredsställde mig på det högsta, och jag beslöt att utan dröjsmål hitföra en del saker, vilka synnerligen lågo mig om hjärtat. Härvid tänkte jag först och främst på mitt lilla återstående krutförråd samt mina reservvapen, nämligen tvenne jaktbössor — ty jag ägde inalles tre sådana — och trenne musköter, av vilka jag hade åtta stycken. De övriga fem tillhörde fästningsverken utanför min borg, där de lågo på sina lavetter likt kanoner, färdiga att användas i händelse av behov, vare sig till borgens försvar eller vid någon nödvändig krigisk expedition.
Med anledning av ammunitionens förflyttning till den nyupptäckta grottan kom jag att tänka på det krutfat, som jag en gång upptog ur havet, och vars innehåll jag ansåg förstört av vatten. Då jag nu öppnade det, fann jag emellertid att vattnet endast genomträngt ett ungefär 10 centimeter djupt lager, vilket sedan torkat till en hård skorpa. Inom detta lager, som bildade ett fast, rundgående skal, låg hela det övriga krutpartiet fullkomligt oskatt. Genom denna lyckliga tillfällighet — eller rättare, enligt min egen erfarenhet och uppfattning, genom denna försynens skickelse fick jag till mitt förut så knappa förråd lägga närmare trettio kilogram förträffligt krut, vilket just vid denna tid var lika välkommet som behövligt. Jag förde som sagt hela mitt förråd till grottan, undantagandes ett litet parti på ett à två kilo, som fick kvarstanna i borgen. Mera vågade jag aldrig hysa därstädes av fruktan för, att det på ett eller annat sätt kunde gå förlorat för mig. Även det för kulstöpning avsedda blyet bragte jag i säkerhet till grottan.
Jag tyckte mig nu likna dessa forntida jättar, om vilka sägnen förtäljer, att de bodde i hålor och klippgrottor, oåtkomliga för varje fiende. Ty jag var övertygad om, att om än femhundra vildar komme till denna ö för att jaga mig, de likväl aldrig, så länge jag hölle mig dold i min grotta, skulle kunna finna mig, och om de även lyckades upptäcka mitt gömställe, skulle de aldrig drista sig till att anfalla mig där.
Den gamle getabocken, som jag funnit kämpande med döden i den yttre grottan, dog på samma ställe dagen efter min upptäckt. Som jag tyckte det var vida lättare att gräva ner honom, där han låg, än att släpa honom ut ur grottan, så fick han sin sista viloplats i en av min egen hand uppkastad grav nära hålans mynning.
Det tjugotredje året av min regering på denna ö var nu inne. Min vistelseort och mitt levnadssätt hade genom vanan blivit mig så kära, att, om jag blott varit fullt säker på att aldrig bliva oroad av vildarne, jag gärna skulle hava funnit mig uti att tillbringa hela mitt återstående liv på ön, ja, ända till mitt sista ögonblick, då jag likt den gamle bocken, trött på mödor och år, lugnt skulle hava lagt mina ögon tillhopa i just denna samma grotta.
Dessutom hade jag vetat att förskaffa mig åtskilliga förströelser och sysselsättningar, varigenom mitt liv förflöt mycket angenämare än i början. Först och främst hade jag, såsom redan är berättat, lärt min Poll att tala, och han pratade så förtroligt med mig, varjämte hans uttal var så rent och tydligt, att jag fann ett verkligt behag i hans sällskap. Han levde tillsammans med mig icke mindre än tjugosex år. Huru gammal han sedan blev, känner jag icke; men i Brasilien hörde jag uppgivas, att papegojor kunna uppnå ända till hundra års ålder.
Kanske finnas ännu i dag på denna ö några av mina papegojor kvar i livet, ropande på den »stackars Robinson Crusoe», såsom jag lärde dem. Jag önskar ingen engelsman olyckan att komma dit och få höra dem, ty i så fall skulle han säkerligen tro, att ön var förhäxad och att djävulen dreve sitt spel där.
Under icke mindre än sexton års tid var min gamle hund en angenäm och tillgiven följeslagare, varefter han dog av ålder. Vad mina kattor beträffar, så förökade de sig till den grad, att jag, såsom på sitt ställe är berättat, nödgades skjuta en stor mängd av dem, enär de hotade att äta upp så mycket jag hade. Då de båda gamla, som jag medfört från fartyget, voro döda, blev jag äntligen befriad från deras besvärliga avkomlingar, dock först sedan jag ofta skrämt och jagat dem samt undanhållit dem allt ätbart. De, som icke föllo för min bössa, blevo förvildade i skogarne, med undantag av två eller tre stycken favoriter, dem jag behöll hos mig, men vilkas ungar jag regelbundet dränkte. Dessa tre voro således medlemmar av min familj. Dessutom hade jag ständigt inom min borg två eller tre killingar, dem jag kallade mina husgetter och vilka voro så tama, att de åto ur min hand.
Av papegojor hade jag ytterligare tvenne stycken, vilka talade tämligen väl och ävenledes kallade mig »Robin Crusoe»; men min Poll överträffade dem i alla avseenden. Dock hade jag icke på långt när gjort mig samma möda med någon av dem som med Poll. Slutligen ägde jag även flera tama sjöfåglar, vilkas namn jag icke kände. Sedan jag fångat dem på stranden, brukade jag klippa deras vingar, varefter de snart nog läto tämja sig.
De små störar, vilka jag planterat framför min fästningsvall, hade numera vuxit upp till en ganska tät lund, i vilken mina fåglar hade sitt hemvist och där de till min stora förnöjelse häckade. Jag var sålunda enligt vad jag ovan nämnde ganska belåten med det liv jag förde, och endast en sak grumlade min lycka: nämligen en ständig fruktan att bliva överrumplad av vildarne. Dock styrde försynen även denna sak till det bästa, såsom i det följande skall visa sig, och var och en, som tager del av min berättelse, bör av densamma hämta den lärdomen, att ofta under loppet av vårt liv just det onda, som vi mest sökt undvika och vilket, då det nådde oss, syntes oss svårast av allt, likväl slutligen blir själva porten till vår befrielse och det enda medlet till vår räddning ur lidande. Jag kunde anföra flera exempel härpå från mitt eget skiftesrika liv, men intet är mera ägnat att belysa denna sanning och i sig själv mera anmärkningsvärt, än vad som timade under sista delen av min ensliga vistelse på denna ö.
December månad av mitt tjugutredje år på ön var nu inne. Som skördetiden inföll just i denna månad, nödgades jag vistas mycket ute på fria fältet i och för bedrivandet av alla därstädes erforderliga arbeten. Då jag tidigt en morgon, innan ännu full dager rådde, begav mig ut ur min borg för att börja mitt dagsverke, överraskades jag högeligen av ett se skenet från en eld på den vid pass tre kilometer från mig avlägsna stranden. Och du kan själv, käre läsare, döma om min ytterliga häpnad och bestörtning då jag säger dig, att det ställe, där elden var uppgjord, låg på min sida av ön!
Gripen av fasa stannade jag såsom fastnaglad på stegen invid min vall, den jag icke vågade gå över av fruktan att genast falla i vildarnas händer. Men jag kände mig i själva verket icke stort lugnare innanför densamma, ty nu återvände med förnyad styrka alla mina forna farhågor och inbillningar. Skulle icke vildarne, om de genomströvade ön, få syn på mitt korn eller på någon av mina anläggningar? Och skulle de icke i ty fall genast draga den slutsatsen, att ön vore bebodd, samt icke giva sig någon ro förr än de spårat upp mig? Jo, helt säkert; detta syntes mig så klart och nödvändigt, som om det redan inträffat. I en högst upprörd sinnesstämning återvände jag strax till min borg efter att så gott sig göra lät hava utplånat varje spår av mig.
Därpå satte jag min fästning i försvarstillstånd och förberedde mig på det fruktade anfallet. Jag laddade alla mina kanoner, d. v. s. pistolerna och musköterna, vilka senare lågo på sina lavetter vid den nya fästningsvallen. Mitt oryggliga beslut var att försvara mig till sista andedraget, varjämte jag inneslöt mig i Guds beskydd under innerliga böner, att han måtte frälsa mig ur barbarernas händer.
Efter att hava förblivit i denna avvaktande ställning under närmare tvenne timmars tid, började jag bliva otålig att få veta, huru det förhöll sig i fiendens läger. Ännu en stund blev jag sittande i funderingar över, huru jag skulle handla i detta fall, men slutligen kunde jag icke uthärda den pinsamma ovissheten, och som jag inga spejare hade att utsända, återstod för mig intet annat än att själv tjänstgöra som kunskapare. Följaktligen reste jag upp stegen emot klippväggen, i vilken -— såsom jag redan omtalat — var en avsats, där jag kunde få fotfäste. Ånyo uppresande stegen mot en högre liggande avsats, nådde jag slutligen bergets topp. Här framtog jag min kikare, och läggande mig framstupa på marken, började jag uppmärksamt bespeja det fientliga lägret.
Jag iakttog genast, att kring elden sutto icke mindre än nio stycken nakna vildar. Deras avsikt kunde icke gärna vara att värma sig, ty det var redan så långt lidet på dagen, att solen brände utomordentligt het. Nej, de höllo förmodligen på med att tillreda någon avskyvärd måltid av människokött, såsom deras vana var; dock kunde jag icke urskilja något slaktoffer, vare sig levande eller dött.
De hade anlänt i tvenne kanoter, vilka nu lågo uppdragna på stranden, och alldenstund ebben nu som bäst pågick, föreföll det mig troligast, att de endast avvaktade flodens ankomst för att åter begiva sig av.
Vad jag nu fått se både oroade och förvirrade mig i högsta grad, emedan vildarne denna gång, mot vanan landstigit på min sida av ön och därtill så nära min bostad. Jag kom emellertid snart på den tanken, att vildarne alltid måste passa på vid ebbtiden för att komma i land, för strömmarnes skull; därför kunde jag vara säker för dem under flodtiden, så vida de icke någon gång stannade även över den. Betydligt lugnad av denna slutsats, vågade jag mig sedermera ut på mitt bärgningsarbete utan någon vidare oro.
Och utgången rättfärdigade till fullo min slutsats; ty så snart floden kom, såg jag dem gå i båtarne och ro sin väg. Emellertid hade jag först bort omtala, hurusom de före sin avfärd ställde till en dans runt omkring elden, varvid jag lätt med min kikare kunde urskilja deras åtbörder och rörelser. För övrigt kunde jag endast se, att de voro fullkomligt nakna; men huru vida några kvinnor funnos bland dem var mig omöjligt att bestämma.
Så snart båtarne voro utom synhåll, beväpnade jag mig med tvenne bössor, tvenne pistoler samt mitt stora huggsvärd utan skida och begav mig med all den skyndsamhet, varav jag var mäktig, hän till det bärg, varifrån jag första gången iakttagit vildarnes båtar. Tungt lastad och beväpnad som jag var, behövde jag fulla tvenne timmar för att komma fram till min utkik, men väl anländ dit såg jag medelst kikaren ytterligare trenne båtar med vildar ombord, vilka följaktligen samtidigt varit i land på något annat ställe av ön. Alla fem kanoterna rodde nu bredvid varandra i riktning mot fastlandet.
Detta var just ingen uppmuntrande syn för mig, men vida större fasor väntade mig. Då jag nämligen kom ned till stranden, fick jag granneligen se, i vad ärende dessa blodtörstiga vilddjur besökt min ö. Här lågo färska lämningar efter deras rysliga måltid — blod, benknotor och andra rester av mänskliga kroppar! Jag fylldes av en sådan gränslös ovilja och vämjelse vid detta ohyggliga skådespel, att jag åter intogs av en stark lust att förgöra kannibalerna vid deras nästa besök, huru många de än månde vara.
Emellertid blev jag snart övertygad om, att vildarnes färder till ön icke voro särdeles täta, ty mer än femton månader förflöto efter nyss skildrade tilldragelser, innan de ånyo visade sig. Åtminstone såg jag intet spår av dem under hela denna tid. Att de icke gåvo sig ut under rägnperioderna kunde jag taga för givet; i alla händelser skulle de då icke hava vågat sig så långt som hit. Icke desto mindre levde jag i en ständig fruktan för, att de skulle överrumpla mig, vilket till den grad förbittrade mitt liv, att jag i sanning av egen erfarenhet kan betyga, att ängslan för en befarad olycka är vida svårare att bära än olyckan själv, i all synnerhet då ingen möjlighet finnes att bliva ångesten kvitt.
Under hela tiden fortfor likväl min mordiska sinnesstämning, och jag ödde mången timme, som kunde hava använts vida bättre, på uppgörande av de äventyrligaste planer, huru jag bäst skulle överlista och förgöra vildarne vid deras nästa besök på ön. Särskilt funderade jag på, huru jag skulle bära mig åt, i händelse de liksom sista gången delade sig i tvenne partier. Däremot besinnade jag alldeles icke, att om jag ena dagen dödade tio eller tolv stycken, jag den andra dagen, eller veckan, eller månaden, skulle vara nödsakad att döda ett lika stort antal, o. s. v. i oändlighet, tills jag slutligen i min mån bleve en lika stor, ja, ännu större mördare än de i sin.
Jag framlevde sålunda mina dagar under en ständig ängslan och oro, ty jag var övertygad om att förr eller senare falla i dessa obarmhärtiga varelsers händer. Vågade jag mig någon gång utom min borg, iakttog jag alltid den yttersta försiktighet och spejade oupphörligt omkring åt alla himlens väderstreck. Och nu, om icke förr, fann jag, vilken välsignelse det var för mig, att jag skaffat mig en hjord av tama getter, ty jag vågade inte på något villkor avskjuta min bössa för att icke därmed väcka vildarnes uppmärksamhet. Om de även för tillfället, skrämda av knallen, hade flytt, skulle de dock säkerligen inom få dagar hava återvänt med kanske två eller tre hundra kanoter, och i ett sådant fall visste jag blott allt för väl, vad som förestode mig.
Icke dess mindre förflöt en tid av mer än ett år och tre månader, såsom jag redan nämnt, innan jag ånyo såg till vildarna. Till detta besök får jag snart anledning återkomma. Möjligen hade de under tiden varit på ön ett par eller tre gånger, men jag hade i alla händelser icke sett eller hört dem. Så inträffade maj månad under det tjugofjärde året av min vistelse på ön, och denna månad var det, som bevittnade mitt första, högst egendomliga sammanträffande med de av mig så fruktade kannibalerna, varom jag snart kommer att utförligt berätta.
Mitt sinnestillstånd under dessa femton eller sexton månader var i hög grad upprört. Min sömn var i allmänhet orolig och uppfylld av skräckdrömmar, vilka ofta väckte mig mitt i natten med en känsla av isande fasa. Jag drömde otaliga gånger, att jag var i färd med att döda vildarne; därpå framdrog jag — allt jämt i drömmen — de mest olikartade förnuftsskäl till rättfärdigande av denna gärning inför mitt samvete. Under dagen var jag överväldigad av ständigt jäktande bekymmer. — Men låt oss lämna detta ämne för närvarande.
Det var alltså i medio av maj — jag tror den sextonde, om eljest min träkalender var tillförlitlig. Jag brukade nämligen allt fortfarande göra mina anteckningar eller inristningar i denna stolpe för att sålunda hålla reda på tidens gång. Nåväl, den sextonde maj rasade hela dagen en förfärlig storm, åtföljd av ett häftigt åskväder. En hemsk natt med storm och rägn följde.
Jag vet inte hur långt lidet det kunde vara på natten; men jag satt ännu uppe och läste i bibeln som jag plägade göra, ty denna heliga bok skänkte mig städse den bästa tröst i min nedslagna sinnesstämning. Då blev jag på en gång högligen överraskad av att höra knallen av ett skott, som jag tyckte ut ifrån havet. Detta var sannerligen en överraskning av helt annat slag än den som förut mött mig på denna ö, ty de föreställningar och idéförbindelser den framkallade gingo i fullkomlig motsatt riktning. Med den största skyndsamhet sprang jag upp och ut; inom en handvändning hade jag ryckt till mig stegen och rest upp den emot den förut nämnda avsatsen i klippan, varefter jag snart befann mig på bärgets topp.
I samma ögonblick jag satte min fot där, såg jag blixten av ett nytt skott, och då jag lyssnade, hörde jag mycket riktigt efter ungefär en halv minuts förlopp den väntade knallen. Att döma av ljudets riktning hade skottet lossats från det ställe på havet, där jag en gång rycktes ut i strömmen med min båt.
Jag insåg genast, att de lossade skotten voro nödskott från något fartyg, som var illa ute. Kanske seglade det i sällskap med ett annat fartyg, vars uppmärksamhet och hjälp det sålunda ville påkalla. Jag hade i detta ögonblick sinnesnärvaro nog till den betraktelsen, att, ehuru jag icke kunde hjälpa dem, de dock torde kunna hjälpa mig. I denna avsikt sammanförde jag skyndsamt så mycket bränsle jag kunde komma över, och sedan jag fått ihop ett ganska försvarligt bål, antände jag detsamma. Den torra veden brann lustigt i trots av stormen, vadan jag med säkerhet kunde sluta, att man från fartyget därute, om där verkligen fanns något, måste kunna iakttaga elden. Detta visade sig också vara fallet, ty så snart bålet var antänt, avfyrades ett tredje skott, vilket snart följdes av flera andra — alla från samma håll.
Jag underhöll min eld, så länge natten varade, och då dagen, klar och strålande, inbröt, varseblev jag på havet långt borta vid horisonten rakt öster om ön ett föremål, om vars beskaffenhet jag likväl icke, ej ens med tillhjälp av min kikare, kunde övertyga mig. Ty avståndet var för stort, och dessutom vilade en lätt dimma över havet.
Under hela dagen höll jag skarp utkik på detta föremål, vilket jag av helt naturliga skäl antog vara ett fartyg. Snart märkte jag även, att det icke rörde sig ur stället, varav jag slöt, att fartyget låg för ankar. Läsaren kan vara övertygad om, att jag hade svårt att styra min nyfikenhet, och då den slutligen blev mig övermäktig, fattade jag bössan och ilade till södra delen av ön. Först då jag kommit upp till spetsen av de klippor, dem jag förut omtalat i samband med min äventyrliga båtfärd, kunde jag förmå mig att stanna.
Den lätta dimma, som under förmiddagen vilat över havet, var nu fullkomligt skingrad och luften så klar man kunde önska sig. Jag upptäckte nu lätt, men till min stora bedrövelse, vraket av ett fartyg, som under natten lidit skeppsbrott på just samma undervattensklippor, dem jag upptäckt vid den förut omtalade båtfärden. Dessa klippor, vilka bröto strömmens våldsamhet och framkallade en motström eller virvel, hade just därigenom, såsom läsaren torde erinra sig, varit den verksamma orsaken till min räddning ur den mest hopplösa och förtvivlade belägenhet, för vilken jag någonsin under hela mitt äventyrliga liv varit utsatt.
Sålunda blir ofta det, som verkat till den ena människans räddning, en orsak till den andras undergång. Ty efter allt att döma hade dessa människor, vilka de än voro, drivits ur sin kurs och under natten av en våldsam östanvind slungats upp på detta klipprev, som helt och hållet doldes under vattnet. Hade de varseblivit min ö, vilket högst sannolikt icke var fallet, måste de hava gjort ett försök att komma i land med räddningsbåten. Men avlossandet av nödskotten, vilka blivit tätare sedan jag upptänt mitt bål, bragte mig på andra tankar. Först gissade jag, att de vid åsynen av elden tillgripit räddningsbåten och sökt komma i land, men att havet, som gick mycket högt, åter slungat dem ut. Min andra gissning var, att de möjligen dessförinnan förlorat sin räddningsbåt, vilken förlust kan drabba ett fartyg på flera sätt, i synnerhet då häftiga brottsjöar slå in över skeppet, nödgande besättningen att antingen slå räddningsbåten i stycken eller med egna händer kasta den över bord. Stundom åter gissade jag, att det förlista fartyget seglat i sällskap med ett eller kanske flera andra, som hört nödskotten och upptagit besättningen samt därefter avseglat. Min sista gissning gick därpå ut, att hela besättningen lämnat fartyget i räddningsbåten och gått till havs, varvid de arma varelserna råkat in i samma våldsamma ström, vilken en gång ryckte mig så långt med sig ut på den gränslösa oceanen. I så fall väntade dem ett förfärligt öde; kanske plågades de nu av tanken att nödgas svälta ihjäl, eller av den ännu pinsammare föreställningen, att hungern skulle driva dem att slakta och uppäta varandra, vilken förfärliga utväg i flera liknande fall tillgripits.
Detta var likväl till slut endast osäkra gissningar; men allt vad jag i min egen bundna ställning kunde göra, var att beklaga de stackars människornas olyckliga öde. Tanken härpå ökade emellertid min tacksamhet mot den Högste, som så underbart hjälpt och uppehållit mig i min, mänskligt att döma, fullkomligt övergivna belägenhet; varförutan han i sin stora nåd och barmhärtighet funnit för gott att låta mig ensam räddas till livet, medan tvenne skeppsbesättningar här funnit sin död i vågorna. Detta framkallade på nytt en betraktelse, den jag för länge sedan anställt, nämligen huru sällan försynen låter oss drabbas av en olycka, så stor, eller försätter oss i en belägenhet, så svår, att vi icke i den alltid skola finna en eller annan orsak till tacksamhet och vid en jämförelse nödgas erkänna, att det finnes människor, som befinna sig i vida svårare omständigheter än vi. Detta senare var med all säkerhet förhållandet med den skeppsbesättning, vars fartyg nu förlist utanför min ö, ty det var knappast sannolikt, att någon enda av dem blivit räddad. Där fanns i själva verket intet, som kunde rättfärdiga ens det svagaste hopp eller förmodan, att icke alla omkommit, så framt de icke möjligen upptagits av något medföljande fartyg. Detta var emellertid endast en ganska osannolik möjlighet, en gissning, som av intet bekräftades. Åtminstone fann jag aldrig det ringaste tecken till att något dylikt ägt rum.
Jag kan icke med ord uttrycka den häftiga längtan, som denna händelse uppväckte i min själ genom föreställningen, att vita människor, ja, kanske landsmän, varit mig så nära. Ofta kunde jag utbrista i en bitter klagan, som tog sig luft i ungefär följande ordalag: O, att blott en enda människa blivit räddad från detta skeppsbrott, så att jag kunnat få ett sällskap i olyckan, en kamrat, med vilken jag kunnat samtala och utbyta förtroenden! Under hela mitt eremitliv hade jag aldrig så innerligt längtat efter umgänge med mina likar och aldrig saknat det så djupt som nu.
I de mänskliga lidelserna finnas vissa hemliga drivfjädrar, vilka, påverkade av något åtrått föremål — som antingen närvarande, eller, en gång skådat, allenast genom inbillningskraften hålles fram för själens öga — hos denna senare uppväcka en så häftig längtan efter detta föremåls ständiga ägande, att saknaden av detsamma nästan blir outhärdlig. Så var fallet med mig i denna innerliga önskan, att blott en enda människa på fartyget skulle hava räddats. Väl tusende gånger upprepade jag dessa ord: O, att blott en enda människa blivit räddad! Tanken på denna möjlighet, som nu var oåterkalleligt förlorad, upprörde mig till den grad, att jag vid uttalandet av de nämnda orden våldsamt sammanpressade mina händer och bet tänderna ihop med sådan kraft, att de för en liten stund efteråt voro som fastnitade vid varandra. Dessa sällsamma verkningar av en häftig sinnesrörelse må naturforskarne förklara, om de kunna det; allt vad jag kan göra, är att beskriva själva saken, vilken i sanning föreföll mig egendomlig nog.
Så mycket vet jag endast, att jag var uppfylld av en innerlig åstundan efter mänskligt umgänge och att denna skapade de livligaste föreställningar om, vilket behag och vilken vederkvickelse det skulle innebära för mig att få samtala med en kristen medmänniska.
Men förgäves; jag hade närt ett hopp — eller rättare en hopplös önskan, av den beskaffenhet, att den icke kunde tillfredsställas. Antingen var det deras öde eller mitt, eller kanske bådas, som lade hinder i vägen för mina önskningars uppfyllande. Intill sista dagen av min vistelse på ön svävade jag i fullkomlig okunnighet beträffande denna besättnings slutliga öde — huruvida någon av dem blivit räddad eller ej.
Några dagar efter skeppsbrottet blev jag ånyo på ett särdeles smärtsamt sätt påmind därom genom liket av en drunknad yngling, uppkastad på stranden mitt för det förolyckade fartyget. Den stackars gossen var klädd i en vanlig sjömansjacka, i över knäna öppna linnebyxor samt en blå linneskjorta. Ingenting fanns hos liket, som kunde giva mig någon ledning beträffande ynglingens nationalitet. I hans fickor lågo några slantar samt en tobakspipa — den senare av oändligt mycket större värde för mig än de förra.
Som havet nu var alldeles lugnt, kände jag stor lust att begiva mig ut till vraket i min båt, viss om, att jag skulle finna åtskilligt ombord, vilket kunde bliva mig till nytta. Men det fanns likvisst ett annat skäl, som gjorde mig ännu ivrigare att företaga denna utflykt. Jag föreställde mig nämligen möjligheten, att någon ännu vid liv varande mänsklig varelse kunde dväljas ombord, och genom att rädda honom skulle jag endast göra mitt eget liv så mycket rikare. Denna tanke lämnade mig varken natt eller dag någon ro, varföre jag slutligen bestämde mig för att äventyra ett besök å vraket. Den inre maningen därtill var i själva verket så stark, att jag icke kunde motstå den; jag höll den för att vara en påtryckning från någon osynlig makt och ansåg, att jag skulle handla orätt mot mig själv, om jag icke följde den — det övriga överlämnade jag i Guds hand.
Efter att sålunda hava kommit till ett bestämt beslut, skyndade jag hem till min borg för att vidtaga alla nödiga förberedelser för den stundande resan. Jag medförde en tillräcklig mängd bröd, en stor kruka dricksvatten, en kompass, en butelj rom — av vilken vara jag ännu hade ganska mycket kvar samt en liten korg med russin. Sålunda försedd med det nödvändigaste, begav jag mig till min båt, i vilken jag stuvade in min laddning. Så återvände jag hem för att hämta en ny last, vilken utgjordes av en säck ris, paraplyet eller solskärmen — som väl behövdes till skydd för mitt huvud mot solens brännande strålar — ännu en stor kruka dricksvatten, omkring tvenne dussin små bullar eller kornkakor, utom det bröd jag förut nedburit, samt en butelj getmjölk och en ost. Allt detta förde jag under mycken svett och möda ombord på min lilla båt.
Inneslutande mig i Guds beskydd, anträdde jag sålunda min resa. Till en början rodde jag utmed kusten, tills jag nådde öns nordöstra udde. Här måste jag sätta ut till havs — det månde bära eller brista. Då jag emellertid varseblev de häftiga strömmar, som fortfarande löpte på ömse sidor om ön ett stycke från kusten, blev jag ganska modfälld, ty jag hade ännu i friskt minne den förfärliga fara, vari jag en gång svävat. Jag fruktade nämligen storligen att åter råka illa ut för någon av dessa strömmar; i så fall skulle jag förts långt ut på oceanen, kanske förlorat ön ur sikte och varit ur stånd att återvända. Hade så en storm uppvuxit, skulle jag varit ohjälpligt förlorad med min lilla båt.
Dessa föreställningar nedslogo till den grad mitt mod, att jag var betänkt på att övergiva ett företag, som artade sig till ett vågstycke. Efter att hava förtöjt båten i en liten bukt, gick jag i land och satte mig på en kulle, där jag allvarligt tog saken i övervägande, vacklande mellan önskan att fortsätta den påbörjade resan och fruktan för utgången. Plötsligt märkte jag, att tidvattnet var i annalkande, varför min färd måste uppskjutas lika många timmar, som det varade. Genast föll det mig in att bestiga den högsta punkten i grannskapet för att om möjligt söka utforska strömmarnas riktning under flodtiden; jag kunde då lätteligen bedöma, huru vida det icke skulle vara mig möjligt, att i händelse jag bortfördes av den ena strömmen, med samma hastighet återvände med en annan.
Knappt hade jag fattat detta beslut, förr än jag fick sikte på en kulle, nog hög för att medgiva fri utsikt över havet på båda sidor om ön. Här urskilde jag tydligt tidvattnets strömningar och fann även, vilken väg jag borde taga vid återvändandet. Medan den av ebben bildade strömmen gick ut till havs nära öns södra udde, löpte däremot flodströmmen inåt land nära öns norra sida. Allt vad jag vid återfärden hade att göra var således endast att sätta kurs på öns norra del, där den invid land gående strömmen snart skulle fatta min båt och föra mig i sydlig riktning välbehållen tillbaka.
Denna iakttagelse styrkte mitt mod, och jag beslöt att följande morgon anträda resan till det förolyckade fartyget. Natten tillbragte jag i min kanot under skydd av den förut omnämnda, stora kavajen, vilken gjorde tjänst som täcke.
Så fort dagen inbröt, begav jag mig i väg. Efter att hava satt ut till sjöss ett stycke i nordlig riktning, vände jag av åt öster och styrde rakt på fartyget, vilket jag på mindre än två timmar nådde. Det företedde en i sanning bedrövlig anblick! På grund av dess byggnad slöt jag, att det var en spanjor; skrovet satt fast inklämt mellan tvenne klippor och hela aktern var sönderslagen av vågornas raseri. Genom stötens våldsamhet, då fartyget slungades in mellan klipporna, hade stor- och fockmasten blivit tvärt avskurna nära invid däck, men bogsprötet var oskadat, vilket även tycktes vara fallet med förstäven och galjonen.
Då jag var helt nära fartyget, fick jag på däcket se en hund, som vid min åsyn började tjuta och skälla, och då jag lockade på honom, kastade han sig genast i vattnet för att komma till mig. Sedan jag tagit det arma djuret, som var halvdött av hunger och törst, till mig i båten, gav jag honom en liten kaka av mitt brödförråd, det han slukade lika glupskt som en varg, vilken icke fått någon föda på fjorton dagars tid. Därpå gav jag den stackars varelsen vatten att dricka; hade han fått hållas att förtära så mycket han ville, tror jag sannerligen han sprängt sig.
Härefter begav jag mig oförtövat ombord. Den första syn, som här mötte mina ögon, var den av tvenne drunknade män, vilka med armarna fast slutna om varandra lågo i kabyssen eller skansen. Sannolikt hade efter skeppets strandning de skyhöga vågorna så oavbrutet slagit in över detsamma, att männen kvävts av dem och drunknat, lika väl som om de legat i havet.
Förutom hunden fanns ingen levande varelse ombord å fartyget; ej heller kunde jag upptäcka några varor, som icke voro förstörda av vattnet. Nere i lastrummet varseblev jag flera fat, om vilkas innehåll — vin eller konjak — jag icke kunde förvissa mig; de voro dessutom alldeles för stora, för att jag skulle kunna befatta mig med dem. Vidare såg jag några koffertar, dem jag förmodade hava tillhört matroserna; jag halade ned tvenne av dem i min båt utan att undersöka deras innehåll.
Om fartygets akter blivit bevarad och förskeppet i stället krossat, skulle jag med all säkerhet hava gjort en särdeles riklig fångst; ty att döma av vad jag sedermera fann i de båda koffertarna, kunde jag på goda skäl förmoda, att fartyget varit i alla avseenden välförsett och lastat med dyrbarheter. Så vitt min förmodan om dess kurs var riktig, måste det hava utgått från Buenos Aires eller Rio de la Plata i Syd-Amerika och varit destinerat till Havanna i Mexikanska viken och därifrån måhända till Spanien. Tvivelsutan hade det fört en stor skatt ombord; en skatt som numera icke skulle komma någon människa till godo.
Utom de båda koffertarne påträffade jag ett mindre fat med spirituosa, rymmande vid pass en hektoliter. Med stor svårighet lyckades det mig att få ned detta i båten, ty dess tyngd översteg nästan mina krafter. I kajutan funnos flera musköter samt ett stort kruthorn, som innehöll ungefär två kilo krut. Vad musköterna beträffar, så hade jag ingen användning för dem — jag hade redan mer än nog av detta slags skjutvapen — varför de fingo kvarstanna, men kruthornet medtog jag naturligtvis.
För övrigt tog jag som god pris en eldskyffel med tillhörande tång, av vilka pjäser jag var i största behov; trenne små kopparkittlar, av vilka en var lämpad för chokoladberedning, samt slutligen ett halster.
Med denna laddning samt med hunden begav jag mig äntligen tillbaka till ön, dit jag anlände samma afton en timme före midnatt, i högsta grad utmattad och medtagen av dagens ansträngningar.
Även denna natt vilade jag i båten, och då morgonen inbröt, överenskom jag med mig själv att förvara min laddning i den nya grottan och icke hemma i min borg. Sedan jag spisat frukost, förde jag lasten i land och började närmare undersöka innehållet. Den i fatet förvarade vätskan bestod av ett slags rom, dock icke sådan, som i Brasilien gick under detta namn, och icke på långt när så välsmakande. I koffertarne fann jag flera saker, som voro av största nytta för mig. Så t. ex. låg i den ena ett elegant flaskfoder av mera ovanlig beskaffenhet, fylld med fina, utsökt goda likörer. De med silverhylsor försedda buteljerna rymde vid pass halvannan liter vardera. Här funnos även tvenne burkar, som innehöllo de mest delikata syltade frukter och voro så väl korkade, att vattnet ej kunnat intränga; tvenne andra av samma slag voro däremot fördärvade av saltvattnet. En del fina linneskjortor voro ett särdeles välkommet fynd för mig; likaså ett och ett halvt dussin vita linnenäsdukar och några kulörta halsdukar.
I den uti kofferten befintliga lönnlådan hittade jag trenne stora påsar med piastrar, vilka tillsammans utgjorde omkring elva hundra stycken (ungefär 4,000 kronor). I en av dessa påsar lågo, invecklade i papper, sex stycken guld-dubloner (ungefär 120 kronor) samt några små guldstänger eller plantsar, vilkas vikt jag uppskattade till omkring 450 gram.
I den andra kofferten lågo några mindre värdefulla klädespersedlar. Denna koffert förmodade jag hava tillhört underkonstapeln på fartyget, ehuru den endast innehöll vid pass ett kilogram fint krut, fördelat på trenne små kruthorn och troligen avsett för fågelbössorna ombord.
På det hela taget hade jag icke mycket för min resa, ty de saker, av vilka jag kunde hava någon nytta, voro lätt räknade. Det under vanliga förhållanden mest värdefulla fyndet, nämligen penningarne, voro för mig av intet värde; vartill skulle väl jag hava använt dem? De kunde icke gagna mig mera än stoftet under mina fötter, och jag skulle gärna hava lämnat dem alla ifrån mig i utbyte mot några par engelska skodon och strumpor, av vilka plagg jag var i särdeles stort behov. Jag hade icke under många års tid haft sådana på min fot. Visserligen hade jag erhållit tvenne par skor, dem jag tog ifrån de båda sjömännen som drunknat i kabyssen, och ytterligare tvenne par påträffade jag i den ena av koffertarne; men ehuru välkomna för mig, kunde de dock för ingen del tävla med sådana av engelsk tillverkning. De voro varken så bekväma eller så starka som de engelska, och i själva verket kunde de svårligen göra skäl för namnet skodon — de voro snarare ett slags tofflor.
I den sistnämnda kofferten fann jag dessutom femtio piastrar (ungefär 175 kronor). Efter allt att döma hade ägaren till denna koffert varit vida fattigare än den person — troligen en officer — vilken ägt den andra.
Emellertid tog jag alla penningarna med mig hem till min grotta och lade dem till de övriga, vilka jag funnit ombord på mitt eget fartyg. Det var ledsamt nog, att, efter vad redan är omtalat, fartygets akterdel skulle gå förlorad för mig; ty därifrån hade jag säkerligen i annat fall kunnat rädda många värdefulla saker, och jag är övertygad om, att där även funnos penningar nog till att flera gånger fullasta min kanot.
Sedan jag nu fört allt mitt gods i land och bragt det i säkerhet, återvände jag till båten, den jag, roende längs kusten, förde tillbaka till dess gamla hamn. Efter att här säkert hava fastgjort den, skyndade jag med längtande steg hem till min gamla kära borg, där jag fann allt i sin ordning så som jag lämnat den. Jag kände mig nu betydligt lugnare till sinnes, så att jag kunde återgå till mina gamla vanor och ånyo taga itu med mina husliga göromål, vilka så länge fått ligga nere. Sålunda förde jag en tid bortåt ett ganska fridfullt liv, utom det att jag var försiktigare än någonsin, höll ett vaksamt öga omkring mig och sällan avlägsnade mig från min borg. Då jag någon gång vågade en längre utflykt, gällde den alltid öns östra del, vilken enligt vad jag på grund av min föregående erfarenhet trodde mig kunna sluta, aldrig besöktes av vildarne, och där jag således kunde röra mig friare utan att behöva iakttaga så många försiktighetsmått eller medföra så mycket vapen och ammunition, som fallet var då jag gick åt motsatta hållet.
Under detta sakernas tillstånd flydde nära tvenne år snabbt sin kos. Men mitt oroliga sinne, som aldrig tillät mig att leva i fullkomligt lugn utan tycktes danat enkom för att göra mig olycklig, var under denna tid uppfyllt av en mängd tankar och planer angående möjligheten av en flykt från ön. Stundom funderade jag på att göra en ny resa ut till det förlista fartyget, änskönt jag tydligt insåg, att numera intet fanns att få ombord, vilket kunnat uppväga risken av en sådan resa. Än ville jag resa till det ena stället, än till det andra, och hade jag nu haft den båt, vari jag rymde från Saleh, tror jag sannerligen, att jag utan betänkande givit mig ut mitt på vilda oceanen, obekymrad om, var jag skulle hamnat.
Mitt liv med alla dess olyckor och vedervärdigheter kan i sanning tjäna som ett varnande exempel för alla dem, vilka hemsökts av denna mänsklighetens allmännaste sjukdom, varifrån — så vitt jag kunde förstå — hälften av alla dess lidanden stammar: nämligen oförnöjsamheten med den ställning i livet försynen anvisat oss. Jag behöver härvid icke gå så långt tillbaka som till min första olydnad mot min käre faders förträffliga råd — vilken olydnad eller gensträvighet jag skulle vilja kalla min skötesynd; — utan vare det nog att här påpeka, huru som mina följande försyndelser av samma art blevo den närmaste orsaken till min nuvarande olyckliga belägenhet. Ty hade samma försyn, som så rikt välsignat mitt arbete i Brasilien, även begåvat mig med ett lugnt och förnöjsamt sinne; hade jag tåligt bidat framtiden och varit till freds med ett långsamt, men säkert stigande välstånd, så skulle jag vid denna tid hava varit en av Brasiliens störste plantageägare, ja, millionär flera gånger om. Och vad var det väl som drev mig att lämna denna säkra framtid, att övergiva en i tillväxt stadd plantage, som år efter år gav allt större avkastning? Jo, nöjet att bliva superkarg på ett negerfartyg; begäret efter äventyr; dessa ett oroligt sinnes eggelser, som förföljt mig under hela mitt liv och låtit mig kasta bort min lycka, då jag hade den i min hand, för att störta mig i en den svåraste belägenhet, som gärna kan övergå en människa.
Men liksom ett dylikt handlingssätt vanligen utmärker de unga, så tillhör insikten om dess dårskap den mognare åldern, vilken tuktas i livets skola och av en dyrköpt erfarenhet bringas till besinning över sin ungdoms förvillelser. Så var förhållandet med mig vid denna tid, och likväl hade detta särskilt för mig utmärkande fel slagit så djupa rötter i min natur, att jag icke kunde känna mig till freds med min ställning utan oupphörligt grubblade över utvägar att fly från denna ö.
På det läsaren med så mycket större nöje må kunna följa den återstående delen av min berättelse, torde det vara på sin plats att här i någon mån redogöra för mina dåraktiga planer till flykt, de förutsättningar, på vilka jag fotade dem, samt orsakerna, som framkallat dem.
Efter mitt nyss skildrade besök på fartyget, och sedan jag som vanligt gömt min båt på ett säkert ställe, hastade jag hem till min borg för att där återupptaga de arbeten, jag under en längre tid försummat. Min ställning var nu i det hela som förr, jag hade endast blivit rikare — rikare på en vara, för vilken jag icke hade mera användning än vad Perus indianer hade före spanjorernas ankomst till deras land.
Det var en regnig natt i mars månad av det tjugofjärde året, sedan jag för första gången satte min fot på denna ensliga ö. Jag låg vaken i min bädd eller hängmatta; ty ehuru jag icke plågades av det ringaste illamående eller av någon andlig eller lekamlig nedstämning mera än vanligt, kunde jag likväl på intet vis sluta ögonen till sömn.
Det vore lika omöjligt som gagnlöst att söka skildra de otaliga tankar, vilka under denna sömnlösa natt jagade fram genom mitt minne — denna medvetandets stora huvudport. Jag genomlöpte hela mitt livs historia i förminskad skala, om jag så får uttrycka mig, på båda sidor om det ögonblick då jag först anlände till denna ö. De olika händelserna och växlande stämningarna i mitt eremitliv iramställde sig för min själs öga i samma ordning de inträffat, och jag kunde därvid icke undgå att uppdraga en jämförelse emellan de lyckliga förhållanden, under vilka jag framlevde de första åren av min vistelse här, och det liv som sedan följde, uppfyllt av ångest, fruktan och bekymmer. Här var en tydlig övergång från lycka till olycka, från frid och stilla glädje till sorg och tärande bekymmer — och vändpunkten betecknades av en i sig själv obetydlig omständighet: min upptäckt av ett fotspår i sanden!
Och likväl var jag övertygad om, att vildarne dessförinnan lika ofta besökt ön som sedermera; kanske hade de till och med varit däri hundratal — men ack! jag hade ingen aning därom och kunde således icke hysa några farhågor. Ehuru faran var densamma, var dock min lycka ogrumlad; i okunnighet om det Damoklessvärd, som hotande svävade över mitt huvud, satt jag — konungen över denna ö — lika lugn och fridsäll på min tron, som om svärdet aldrig funnits.
Härav föddes nya tankar i min hjärna, vilka i sin ordning gåvo upphov åt nya betraktelser. Särskilt betänkte jag, huru oändligt vist och kärleksfullt försynen handlat i sitt förutseende för människornas väl, i det hon för deras blickar och medvetande undandolt de tusentals faror, av vilka de dagligen och stundligen under sin väg genom livet hotas, och vilkas åsyn endast skulle tjäna till att förskräcka dem och göra dem odugliga för livets kamp. Nu däremot kan människan lugnt vandra sin väg fram, emedan hon icke vet, vad som skall hända, och icke ser de faror, som omgiva henne.
Sedan dylika tankar en tid upptagit mig, började jag allvarligt begrunda den förfärliga fara, vari jag till och med på denna ö under så många år svävat. Jag hade vandrat omkring i den största säkerhet och med all upptänklig bekymmerslöshet, under det att måhända intet annat än en kulle, ett stort träd eller nattens inbrott legat emellan mig och det rysligaste öde, nämligen att falla i dessa grymma vildars och kannibalers händer. De skulle hava betraktat mig på samma sätt, som jag betraktade en get eller en sköldpadda, och icke ansett det vara större synd att slakta och uppäta mig, än vad jag ansåg det vara att behandla en duva.
Jag vore orättvis mot mig själv, om jag icke erkände, att allt detta rörde mig till den djupaste tacksamhet mot min himmelske fader, vars mäktiga beskydd allena jag hade att tillskriva min räddning ur dessa talrika, för mig okända faror; ty ett under var det i sanning, att jag icke för länge sedan råkat i de obarmhärtiga barbarernas våld.
Näst i ordningen av dessa tankar upptogs mitt sinne för någon tid av betraktelser över dessa eländiga varelsers, dessa vildars och kannibalers natur. Vad kunde månne orsaken vara därtill, att alla världens vise upphovs- och styresmän sålunda överlämnat några av sina skapade varelser till en omänsklighet och förnedring utan like? På denna fråga kunde jag dock icke finna något tillfredsställande svar, varför jag övergick till andra av mera praktisk art. I vilken del av världen levde månne dessa uslingar? Huru långt var min ö belägen från deras kuster? Varför begåvo de sig så långt från hemmet vid sina kannibaliska högtider? Hurudana voro deras båtar? Skulle det slutligen icke vara lika möjligt för mig att fara över till deras land, som det var för dem att komma till min ö?
Vad denna sista fråga beträffar föll det mig aldrig in att eftertänka, vad jag väl skulle taga mig till, sedan jag kommit dit; huru det skulle gå mig, om jag fölle i vildarnes händer, eller om jag kunde hoppas att undkomma, för den händelse de anföllo mig. Ännu mindre tänkte jag på, huru det skulle vara mig möjligt att uppnå deras kust utan att bliva upptäckt och anfallen redan före landstigningen. Och om jag icke fölle i deras händer, huru skulle jag väl bära mig åt för att livnära mig? Och vart skulle jag slutligen taga vägen?
Tankar och frågor av denna art besvärade mig, som sagt, alldeles icke; ty hela mitt inre var uppfyllt av en enda dåraktig önskan: att i min båt begiva mig över till fastlandet. Och så länge denna önskan behärskade mig, fann jag min närvarande belägenhet över all beskrivning eländig, ja, så usel, att endast döden kunde kallas värre. Om jag väl uppnått fastlandet — vem vet, kanske väntade mig räddningen där! Varför skulle jag icke, liksom utanför Afrika, kunna färdas längs kusten, tills jag komme till något av de vita bebott land, där jag vore säker om befrielse? Eller vore det icke möjligt, att jag under vägen kunde möta något europeiskt fartyg, som toge mig ombord? Och låt vara, att det värsta möjliga drabbade mig; låt vara, att jag ginge min död till mötes: skulle jag icke därigenom endast på en gång befrias från alla mina lidanden?
Som läsaren väl kan förstå, voro alla dessa förtvivlade planer frukten av ett överretat sinnestillstånd, som bragts till ytterlighet genom ständiga bekymmer och missräkningar. Vad som mäktigast bidrog till framkallande av detta olyckliga resultat var händelsen med det strandade fartyget, som väckt så många ljuva förhoppningar i mitt sinne, endast för att sedan bittert gäcka dem. Ernåendet av min innerligaste önskan syntes mig då så nära, att jag endast behövt utsträcka handen för att försäkra mig därom; nämligen denna önskan att himlen måtte sända mig en kristen medmänniska, med vilken jag kunde samtala och av vilken jag kunde få upplysningar om min vistelseort samt en handräckning vid förefallande behov. Jag säger, att allt detta varit mig så nära, att saknaden därtill blev mig dubbelt bitter, sedan det så plötsligt tända hoppet lika plötsligt utsläckts.
Jag var sålunda till ytterlighet upprörd och missmodig; hela min forna sinnesfrid var försvunnen och med den även denna stilla undergivenhet för Guds vilja och försynens skickelser, vilken en gång så mäktigt främjat min lycka. Jag saknade nu både vilja och förmåga att rikta mina tankar på något annat än min tillärnade resa till fasta landet; ty den näring jag givit denna plan genom att ständigt välva den i mina föreställningar hade förlänat den en sådan styrka, att jag numera i själva verket var dess lydige slav.
Överväldigad av dessa tankar, vilka under tvenne timmars tid eller kanske mera med sådan våldsamhet arbetade inom mig, att mitt blod råkade i svallning och mina pulsar brände såsom av feberglöd, vart jag slutligen så utmattad, att jag föll i en djup sömn.
Man kunde lätt tro, att mina resplaner skulle föresväva mig i drömmen, men så var ej fallet: jag drömde i själva verket intet, som stod i samband med dem. Däremot hade jag följande dröm. Jag tyckte mig gå ut ur min borg som vanligt på morgonen, varvid jag på stranden varseblev tvenne kanoter och elva vildar, vilka gått i land, medförande en tolvte vilde, den de ärnade slakta och uppäta. I ett nu slet den olycklige sig lös från sin vaktare och började springa för livet. Jag tyckte, alltjämt i drömmen, att han tog vägen till den lilla lunden framför min fästningsvall, för att där gömma sig för sina förföljare. Då jag efter några ögonblick såg honom allena och märkte att förföljarna tappat spåret, visade jag mig plötsligt för honom och smålog uppmuntrande åt honom. Då föll han på knä för mig, liksom han velat bedja mig om hjälp; oförtövat visade jag honom min stege och tecknade åt honom att gå över vallen. Sedan detta skett, förde jag honom till grottan, varefter jag gjorde honom till min tjänare.
Efter denna oförmodade vändning i mitt öde sade jag — fortfarande i drömmen — till mig själv: Nu kan jag säkerligen vedervåga en resa till fastlandet, ty denne vilde kan bliva min lots; han skall lära mig, huru jag bäst bör handla och vart jag skall gå för att skaffa mig livsmedel. Genom hans hjälp skall jag kunna undgå vildarne, ty han känner landet och vet, vilken väg vi skola taga.
Härvid vaknade jag med en känsla av den innerligaste glädje över den utsikt till befrielse, som i drömmen erbjudits mig. Men då jag hunnit morna mig och fann, att det endast var en dröm som gäckat mig, övergick jag till den motsatta ytterligheten och råkade i ett tillstånd av djupaste nedslagenhet. Emellertid kom jag på grund av denna dröm till den slutsatsen, att det enda sättet för mig att göra ett försök till räddning just vore det sålunda anvisade — att nämligen söka skaffa mig en vilde till lots. Helst borde det vara en fånge, som förts hit för att dödas och uppätas av sina omänskliga bröder. Men härvid mötte en betydande svårighet: huru skulle jag väl kunna befria den fångne utan att anfalla och döda alla de andra vildarne? Och denna senare handling innebar icke blott ett förtvivlat vågspel, som kunde få en olycklig utgång för mig, utan jag hyste även stora betänkligheter rörande dess rättmätighet. Jag ryste vid blotta tanken att utgjuta så mycket blod — vore det ock för min befrielse från denna ö. Det är onödigt att här upprepa mina betänkligheter mot ett dylikt handlingssätt, ty de voro av samma art som dem jag förut skildrat. Visserligen hade jag nu flera skäl att sätta upp emot dem, såsom t. ex. att dessa vildar voro mina dödsfiender, vilka skulle mörda och uppäta mig blott de kunde; att jag endast försvarade mitt eget liv genom att taga deras, vilken handling måste vara mig tillåten enligt både mänsklig och gudomlig lag, och flera dylika; men fastän dessa invändningar tycktes tala för rättvisan av vildarnes utrotande, var likväl tanken att utgjuta mänskligt blod för min befrielse så ytterligt motbjudande för mig, att jag under lång tid på intet villkor kunde besluta mig därför.
Och dock fattade jag slutligen, efter många inre strider och överläggningar med mig själv, samt efter mycken ängslan och oro, det beslutet, att, kosta vad det ville, skaffa mig en av vildarna till hjälp i mitt påtänkta företag. Länge övervägde jag skälen för och emot; än hade det ena, än det andra övertaget, men till sist övervann mitt ständigt växande begär efter friheten alla betänkligheter och gjorde ett slut på mitt vacklande.
Därpå började jag fundera över, huru jag väl skulle bära mig åt för att fånga en vilde. Detta var minsann något, som var lättare sagt än gjort! Jag kunde ej heller finna på någon lämplig utväg, varför jag beslöt att tills vidare endast hålla skarp utkik över stranden, för att få se vildarna så fort de nästa gång besökte min ö. Resten överlämnade jag åt slumpen; i det avgörande ögonblicket skulle jag nog på ett eller annat sätt komma till insikt om, huru jag borde handla.
Sedan jag fattat detta beslut, gick jag upp på den förr omnämnda kullen så ofta sig göra lät, för att där hålla utkik. Ja, jag gick dit så ofta, att jag slutligen blev alldeles uttröttad av detta fruktlösa spioneri, ty över ett och ett halvt år förgingo på detta sätt utan att något visade sig. Under största delen av tiden gick jag även varje dag till öns västra och sydvästra del för att över havet speja efter kanoter; men alltid förgäves.
Detta var verkligen mycket nedslående för mig, och jag kände mig både bedrövad och förargad av denna otillfredsställda väntan. Emellertid minskades icke min reslust utan växte tvärtom allt starkare i mån av min gäckande väntan. Med ett ord — jag hade fordom aldrig varit så ivrig att undvika vildarna, som jag nu var att anfalla dem. Jag inbillade mig även, att, om jag väl hade en vilde — ja, två eller till och med tre vildar i mitt våld, jag lätt skulle kunna göra dem till mina slavar och hava stor nytta av dem vid alla förekommande fall. Länge sysselsatte jag mina tankar med detta ämne, för vilket jag på det livligaste intresserade mig; men alla mina förhoppningar och planer syntes stranda därpå, att numera aldrig några vildar visade sig på ön.
Såsom jag redan sagt, förflöto omkring ett och ett halvt år efter uppkomsten av dessa planer och funderingar, vilka jag slutligen måste anse alldeles onyttiga och förspillda, emedan intet tillfälle till deras förverkligande erbjöd sig. Då överraskades jag äntligen tidigt en morgon av anblicken av icke mindre än fem kanoter, vilka alla landat på min sida av ön. Vildarna hade gått i land, men voro för tillfället utom synhåll för mig. Kanoternas antal var emellertid tillräckligt att något så när giva en föreställning om vildarnas antal, ty fyra till sex personer, ja, stundom flera, brukade färdas i varje kanot. Härmed hade mina förhoppningar och planer fått dödsstöten, ty huru kunde väl jag, en ensam man, våga att anfalla emellan tjugo och trettio väl beväpnade vildar?! Det var icke att tänka på, så vida livet var mig kärt.
Förvirrad och missbelåten drog jag mig tillbaka inom min borg. Emellertid gjorde jag mig i ordning till anfall, i händelse något skulle inträffa, som påkallade mitt ingripande; i alla händelser var jag väl rustad till försvar. Efter att en god stund hava väntat under allehanda tankar samt noga lyssnat, om intet buller från vildarne skulle förspörjas, blev jag slutligen så otålig, att jag icke längre kunde stanna inomhus. Jag fattade därför min bössa, ställde ytterligare tvenne andra vid foten av stegen, medelst vilken jag sedan i tvenne avsatser såsom vanligt begav mig upp till bärgets topp. Här ställde jag mig så, att vildarne icke skulle kunna se mig, varpå jag framtog min kikare och riktade den mot stranden.
Vilken syn mötte icke mina bestörta blickar! Runt omkring en stor eld befunno sig icke mindre än trettio vildar, inbegripna i en vild dans med de mest barbariska åtbörder och kroppsställningar. Jag märkte även, att de tillagat en måltid, men varav denna bestod eller huru den tillretts kunde jag icke skönja.
På en gång fängslades min uppmärksamhet av ett nytt skådespel. Jag varseblev nämligen tvenne stackars varelser, vilka släpades upp från båtarna i riktning mot den kring elden dansande gruppen. De hade uppenbarligen legat fjättrade i någon av kanoterna och hämtades nu för att utstå den grymmaste död. Jag iakttog nämligen, huru som den ene strax därpå föll till marken, förmodligen träffad av ett klubbslag eller dövad med något annat tillhygge enligt vildarnes sed vid dylika tillfällen. Genast hastade två eller tre av de andra vildarna, vilka nu emellertid upphört med dansen, till sitt blodiga verk, i det de började sönderstycka offret och vidtaga åtgärder för dess anrättande till den ohyggliga måltiden. Det andra offret var under tiden lämnat åt sig själv, för att i sin tur undergå samma rysliga behandling. Denne var dock icke fängslad; troligen hade fjättrarne lösts vid fångarnes hämtning från båtarna. Begagnande sig av ett ögonblick, då kannibalernas uppmärksamhet uteslutande var riktad på det grymma verk, de hade för händer, vände sig den arma varelsen plötsligt om och sprang med otrolig hastighet längs stranden rakt emot mig, d. v. s. den del av kusten, där min boning låg. Jag måste bekänna att en dödlig förskräckelse intog mig vid denna oförmodade vändning av saken, ty jag fruktade storligen, att hela skaran skulle sätta efter flyktingen och därvid upptäcka min borg.
Nu hade verkligen en del av min dröm gått i uppfyllelse, och jag var övertygad om, att den förföljde skulle söka skydd i min grotta — alldeles såsom det skett i drömmen. Men vad jag däremot icke vågade förlita mig på, var drömmens andra del, nämligen att vildarna icke skulle förfölja fången ända till min bostad och finna honom där. Emellertid kvarblev jag på min utkik i avvaktan på, vad som komma skulle, och jag vart icke så litet lugnad, då jag snart fann, att endast trenne vildar jagade efter flyktingen. Ännu mera tillfredsställd blev jag av att finna, huru som fången löpte mycket snabbare än förföljarna och att han för varje steg vann allt mera på dem. Kunde han blott hålla ut så en halv timmas tid, var jag säker på, att han skulle undkomma sina förföljare.
Emellan de löpande vildarna och min borg utbredde sig den lilla vik, vilken jag så ofta omnämnde i början av denna berättelse och där jag landsatte alla de varor, jag hämtade från det förolyckade fartyget. Denna vik måste den stackars flyktingen ovillkorligen simma över, så vida han icke där skulle råka i förföljarnas klor. Då han anlände till densamma kastade han sig utan ett ögonblicks tvekan i vågorna, ehuru tidvattnet nått sin högsta punkt, och satte över viken i omkring trettio kraftiga simtag, varpå han åter med utomordentlig styrka och snabbhet fortsatte sin flykt. Då de trenne andra nådde viken, såg jag, att endast två av dem kunde simma; den tredje blev stående på stranden och följde några minuter sina kamrater med ögonen, varpå han långsamt återvände samma väg han kommit. Detta var minsann hans stora lycka, såsom i det följande skall visa sig.
Jag iakttog, att de tvenne simmande kannibalerna behövde mer än dubbelt så lång tid som flyktingen för att sätta över viken. Plötsligt och oemotståndligt trängde sig nu den tanken på mig, att just detta tillfälle var det allra förmånligaste för att skaffa mig en tjänare, ja, kanske till och med en kamrat eller vän, ty det vore uppenbarligen försynens mening, att jag räddande skulle ingripa i den stackars varelsens liv. Genast sprang jag med största skyndsamhet ned för stegen, fattade de tvenne förut omnämnda bössorna, som stodo vid stegens fot, och skyndade så tillbaka upp på bärgets topp, därifrån jag hastade vidare i riktning mot stranden. Jag hade en ganska kort sträcka att tillryggalägga för att kasta mig in emellan den förföljde och förföljarna, och så snart jag kommit den förre tillräckligt nära, ropade jag högljutt åt honom att stanna, varvid han vände sig om och tycktes i första ögonblicket bliva lika förskräckt för mig som för kannibalerna. Emellertid vinkade jag med handen åt honom att komma tillbaka, varefter jag vände mig mot de båda förföljande vildarna och långsamt gick dem till mötes. Då det rätta ögonblicket var inne rusade jag på den förste och fällde honom till marken med bösskolven. Jag ville icke gärna skjuta av fruktan för, att den stora skaran vid elden möjligen kunde höra det, ehuru det ingalunda var troligt på ett så stort avstånd. Om de likväl hört knallen, skulle de i alla händelser icke kunnat se krutröken och sålunda ännu mindre bilda sig någon föreställning om det skedda.
Sedan jag slagit den ene förföljaren till jorden, stannade den andre förskräckt. Jag närmade mig honom men märkte snart, att han hade båge och pilar i beredskap att därmed mottaga mig. Han lagade sig just i ordning att sända mig en pil, varför jag var nödsakad att förekomma honom och fällde honom död till marken i första skottet. Den stackars flyktingen hade emellertid stannat, och ehuru han såg båda sina fiender fallna och — efter allt vad jag kunde tro — döda, hade han likväl blivit till den grad förfärad över knallen och elden från min bössa, att han stod som förstenad, då jag nu vände mig mot honom. Han rörde sig icke ur fläcken, varken framåt eller tillbaka, ehuru han snarare syntes hågad för att fly än närma sig. Ånyo ropade jag till honom och gjorde tecken, att han skulle komma till mig. Han förstod dem
väl och tog några steg framåt, varpå han åter stannade; så vågade han sig
ytterligare ett litet stycke, men stannade på nytt. Nu märkte jag, att hela hans kropp skakade av förskräckelse ty han fruktade synbarligen att bliva behandlad på samma sätt som hans båda fiender. Åter vinkade jag till honom att närma sig och gav honom så många uppmuntrande tecken jag kunde finna på, och han nalkades mig nu mer och mer, men knäföll vid vart tionde eller tolvte steg, liksom för att betyga sin tacksamhet för det jag räddat hans liv. Jag smålog vänligt och tecknade åt honom att komma ännu närmare; slutligen fattade han mod och gick ända fram till mig. Knäfallande kysste han marken och nedlade sitt huvud därpå, varefter han fattade min ena fot och satte den på sitt huvud. Denna handling skulle tvivelsutan beteckna, att han för all framtid ville vara min trogne slav. Jag uppreste honom, visade honom all möjlig vänlighet och sökte uppmuntra honom så mycker i min makt stod.
Emellertid påkallade snart en annan händelse min uppmärksamhet. Den vilde, jag slagit till marken med bösskolven, var nämligen icke död utan hade endast blivit dövad av slaget och började nu repa sig igen. Jag gjorde min skyddsling uppmärksam på denna omständighet genom att för honom utpeka hans fallne, men nu återuppvaknande fiende. Den förre sade därvid hastigt några ord till mig, och änskönt jag icke förstod dem, klingade de dock som ljuvaste musik för mitt öra, som nu på över tjugofem års tid icke förnummit ljudet av någon mänsklig stämma, min egen undantagen. Det närvarande ögonblicket var emellertid icke alldeles lämpligt för dylika betraktelser, ty den ifrågavarande vilden hade nu återhämtat sig så pass mycket, att han kunnat sätta sig upp på marken, varöver min vilde — såsom jag nu kallade honom — syntes bliva mycket förskräckt. Följaktligen riktade jag min andra bössa mot mannen, som om jag ämnat skjuta honom; men då min vilde därvid gjorde tecken att få mitt svärd, som öppet hängde i bältet vid min sida, sänkte jag åter bössan och lät honom få sin vilja fram. Han hade icke väl fått svärdet i sin hand, förr än han störtade fram till sin fiende och i ett enda hugg skilde huvudet från bålen — ett hugg, så skickligt, att ingen mästerman i hela Europa skulle kunnat göra det snabbare eller säkrare. Denna färdighet överraskade mig storligen, enär, såsom jag på goda grunder kunde förmoda, karlen aldrig tillförne i hela sitt liv sett något svärd, undantagandes vildarnes egna träsvärd. Emellertid fick jag sedermera veta, att dessa kannibaler förstå konsten att göra sina träsvärd så skarpa och tunga, att de med dem lätt kunna avhugga ett huvud eller en arm, och det till på köpet i ett enda hugg. Ty det träslag de vid tillverkningen använda är utomordentligt fast och hårt.
Efter väl förrättat värv återvände min vilde, stolt triumferande, till mig och nedlade under en mängd gester och åtbörder, dem jag icke förstod, framför mig på marken så väl mitt svärd som ock huvudet av den vilde han dödat. Vad som mest av allt förvånade honom var, huru jag på så långt håll kunnat döda den andre indianen. Pekande på honom, sökte han genom tecken utverka sig min tillåtelse att få gå dit bort, vilket jag naturligtvis beviljade. Vid ankomsten till den döda kroppen synade han den mycket noga, och tycktes därunder bliva mycket överraskad. Först vände han liket på ena sidan, så på den andra; därefter undersökte han uppmärksamt såret, som kulan vid sitt inträngande gjort. Kulan hade träffat mitt i bröstet och åstadkommit ett litet hål, varur helt obetydligt med blod flutit. Dock måste stark blödning i något inre organ hava ägt rum, ty karlen var och förblev död. Min vilde bemäktigade sig den fallnes båge och pilar, varefter han återvände till mig. Jag var nu betänkt på att gå hem, varför jag gjorde tecken åt min vilde att följa mig; jag sökte även göra tydligt för honom, att flera av kannibalerna möjligen kunde komma hit för att söka efter sina försvunna kamrater.
Han tecknade då åt mig till gensvar, att han ville begrava de båda liken i sanden, på det de övriga vildarna, i fall de kommo hit, icke skulle finna dem. Jag svarade med återtecken, att jag gillade hans plan. Genast grep han verket an, och inom några ögonblick hade han med blotta händerna grävt ett hål i sanden, stort nog för att däri begrava det ena av liken, vilket han även släpade dit och övertäckte med den nyss uppkastade sanden. På samma sätt förfor han med det andra liket, och jag tror sannerligen, att han inom femton minuters tid begravit dem båda.
Härefter begav jag mig åstad, åtföljd av min vilde. Jag förde honom dock icke till min borg utan till den av mig längre inåt ön upptäckta grottan, vadan jag i detta hänseende icke lät min dröm, som anvisat ett annat gömställe, gå i fullbordan. Då vi framkommit till ort och ställe, gav jag min följeslagare litet bröd och en russinklase att äta samt vatten att dricka, av vilket allt han var i stort behov efter den ansträngande kapplöpningen. Sedan han med god aptit förtärt dessa förfriskningar, tecknade jag åt honom att lägga sig och sova, i det jag anvisade honom min egen lägerplats, där jag själv understundom plägade vila. Den stackars varelsen lade sig genast och föll inom kort i en, som det tycktes, ganska god sömn.
Min nyförvärvade vilde var en vacker och ståtlig ung man, i alla avseenden välväxt, med fina och välformade, men kraftigt utvecklade lemmar. Hans ålder uppskattade jag till omkring tjugusex år. Han hade ett mycket fördelaktigt utseende, i vilket intet grymt eller bakslugt drag kunde spåras; tvärtom vilade över hans anlete ett uttryck av manlighet, parad med det mjuka behag, som företrädesvis igenfinnes hos den kaukasiska rasen. Detta senare drag framträdde isynnerhet, då han log. Hans hår var långt och svart, men icke ulligt såsom negerns; den stora och höga pannan välvde sig över ett par ögon, blixtrande av livlighet och skärpa. Hudfärgen var visserligen icke fullkomligt svart, men likväl mörkt brun, ehuru icke med en sådan gulaktig, vämjelig anstrykning, som utmärker de brasilianska och virginiska indianerna, ja, även andra av Amerikas infödingar. Den var snarare glänsande olivbrun och gjorde ett särdeles behagligt intryck på synsinnet, fast det icke faller sig lätt för mig att träffande beskriva den. Han hade ett runt och fylligt ansikte, liten, men ej plattryckt näsa, vacker mun, tunna läppar och ett par rader präktiga, elfenbensvita tänder.
Sedan han slumrat snarare än sovit vid pass en halvtimma, vaknade han åter och gick ut ur grottan bort till mig, där jag höll på att mjölka mina getter inom den lilla inhägnaden strax invid. Så fort han fick se mig, började han springande nalkas mig, kastade sig åter ned på marken med alla tecken till en ödmjuk, tacksam undergivenhet, den han sökte uttrycka genom en mängd egendomliga åtbörder. Slutligen nedlade han sitt huvud, liksom förra gången, på jorden tätt intill mina fötter, varefter han satte min ena fot på detsamma för att sålunda betyga sin fullkomliga underkastelse för mig och giva tillkänna sin uppriktiga önskan att för alltid tjäna och lyda mig. Jag lät honom förstå, att jag gillade hans uppförande och att jag var mycket nöjd med honom.
Snart började jag tala till min vilde för att söka lära honom mitt modersmål. Till att börja med upplyste jag honom om, att jag givit honom namnet Fredag, ty det var på denna dag jag räddat hans liv, och namnet tjänade till åminnelse därav. Vidare lärde jag honom säga herre och lät honom förstå, att han så borde benämna mig; likaså lärde jag honom orden ja och nej samt deras betydelse.
Jag sökte även bibringa honom konsten att äta på civiliserat sätt. Sålunda räckte jag honom en lerskål med mjölk uti och visade honom, huru jag drack, varjämte jag gav honom bröd att doppa i mjölken, liksom jag själv gjorde. Han tog snabbt efter och lät förstå, att denna anrättning väl smakade honom.
Under natten vilade vi båda i grottan. Sedan den nya dagen ingått, tog jag Fredag med mig till min borg och gjorde begripligt för honom, att jag ämnade giva honom kläder, ty han var fulkomligt naken med undantag av ett slags gördel kring midjan. Över denna utsikt syntes han bliva mycket glad. Då vi gingo förbi det ställe, där han begravt sina båda fiender, utpekade han detsamma noga och visade mig de märken, han gjort för att återfinna det. Därpå tecknade han åt mig, att vi borde gräva upp liken igen och göra oss en smaklig måltid på dem. Jag visade mig mycket vredgad över detta förslag och lät honom förstå min djupa avsky därför, i det jag gjorde min av att vilja kräkas vid blotta tanken på någonting så vedervärdigt. Fredag mottog mina tillrättavisningar med största underdånighet, varefter vi skyndsamt avlägsnade oss från platsen. Vi gingo nu tillsammans upp på bärgstoppen för att se, om våra fiender ännu voro kvar. Genom kikaren varseblev jag tydligt platsen, där de firat sina orgier, men kunde icke upptäcka en skymt av vildarna. själva, ej heller deras kanoter. Det låg således i öppen dag, att de lämnat ön utan att bekymra sig om sina båda försvunna kamraters öde.
Med denna upptäckt lät jag mig emellertid icke nöja, utan beslöt att, sedan nu mitt mod återvänt och med det min nyfikenhet, i sällskap med Fredag begiva mig till platsen för vildarnas offerfest. Till detta ändamål satte jag svärdet i Fredags hand och gav honom den ena bössan, medan jag själv beväpnade mig med de båda andra. Fredag medförde dessutom en av de döde vildarnas bågar jämte pilar, i hanterandet av vilket vapen han ådagalade en synnerlig skicklighet.
Sålunda utrustade begåvo vi oss åstad till den ifrågavarande platsen, ty jag var fast besluten att vinna närmare underrättelser angående kannibaerna. Då vi anlände till stället, möttes våra ögon av en syn, som kom blodet att stelna i mina ådror; på Fredag däremot tycktes det fasansfulla skådespelet icke göra något intryck. Marken var betäckt med människoben och genomdränkt av blod; här och där lågo stympade lemmar och brända köttstycken, eller sådana som halvätna bortkastats — med ett ord, här funnos alla lämningar efter en sådan ohygglig festmåltid, som plägar följa på kannibalernas seger över en fientlig stam. Jag varseblev trenne huvuden, fem händer, tre eller fyra fötter samt en mängd andra likdelar.
Fredag underrättade mig genom tecken, att kannibalerna medfört inalles fyra fångar till festen; tre av dessa hade blivit uppätna, och den fjärde — härvid pekade han på sig själv — var han. En blodig drabbning hade utkämpats emellan tvenne närboende stammar; Fredag, som naturligtvis tillhörde den besegrade stammen, hade jämte en stor mängd av sina kamrater tillfångatagits. De övriga fångarna blevo förda till skilda ställen för att, i likhet med vad här ägt rum, slaktas och uppätas av segrarna.
Jag befallde Fredag att hopsamla alla lämningarna efter de stackars slaktoffren i en hög och uppgöra en väldig eld över densamma, på det de avskyväckande resterna måtte bliva förvandlade till aska. Jag märkte nogsamt, att Fredag kastade lystna blickar på köttstyckena och sålunda förrådde sin kannibaliska natur; men jag visade honom så tydligt min avsky för detta begär och hotade att utan förbarmande döda honom, i händelse han gåve vika för frestelsen, att han visligen aktade sig för att följa den förfärliga instinkten.
Sedan kvarlevorna blivit uppbrända, återvände vi till vår borg. Jag började nu arbeta på Fredags utstyrsel och gav honom först och främst ett par linnebyxor av dem, jag funnit i den stackars överkonstapelns koffert, vilken jag, såsom förut är berättat, fört i land från det strandade fartyget. Byxorna behövde endast helt obetydligt omändras för att förträffligt passa min vilde. Därefter gjorde jag honom en tröja av getskinn, vilket plagg lyckades mig ganska väl, ty jag hade nu icke så litet förkovrat mig i den ädla skräddarekonsten. Slutligen förfärdigade jag en mössa av harskinn, vilken blev skaplig nog och framför allt av stor nytta för Fredag. Han var sålunda för närvarande ganska anständigt klädd och visade sig utomordentligt förtjust över sin dräkt, i vilken han var nästan lika fin som sin herre. I början kände han sig visserligen något generad och tafatt i de ovana plaggen; i synnerhet hade han svårt att vänja sig vid byxorna, men efter någon tid fördrog han dem väl och blev efter hand allt mera tillfredsställd med sina kläder.
Dagen efter vår hemkomst började jag eftertänka, var jag väl skulle härbärgera Fredag. För att han skulle få det så bekvämt som möjligt och jag på samma gång vara fullkomligt ogenerad av honom, gjorde jag slutligen ett litet tält för hans räkning, vilket jag uppreste på den öppna platsen emellan mina båda fästningsvallar. Det kom således att ligga inom den sist uppförda palissaden, men utom den första. Som läsaren minnes, ledde härifrån en öppning eller ingång till min grotta; i denna öppning insatte jag nu en ordentlig dörr av bräder, infattad i en noga avpassad dörrkarm och öppnande sig inåt grottan. Nattetid hade jag denna dörr tillbommad och intog dessutom mina båda stegar, så att Fredag icke på något sätt kunnat komma innanför den inre palissaden utan att göra så starkt buller, att jag måst vakna därvid. Hela den inre gården emellan den äldsta vallen och själva klippan var nämligen nu täckt av ett fullständigt tak, uppfört av långa, mot klippan stödda sparrar, vilka inflätats med grenar och därpå övertäckts med ett tjockt lager av rishalm. Där taket sammanstötte med palissaden var på ett ställe anbragt ett slags fallucka, så inrättad, att den icke kunde öppnas, utan vid försök därtill skulle hava nedstörtat med stort dån. Det var denna lucka, genom vilken jag passerade in och ut, då jag tog vägen över palissaden. De vid yttre fästningsvallen uppställda vapnen tog jag varje afton in till mig och bar dem åter till sin plats på morgonen.
Emellertid hade jag icke behövt vidtaga något av alla dessa försiktighetsmått, ty aldrig har någon haft en trognare, mera tillgiven och ärlig tjänare än vad jag hade i denne Fredag. Han lade aldrig i dagen några häftiga lidelser, aldrig någon trumpenhet eller uppstudsighet, utan visade sig alltid lika tjänstvillig och undergiven. Han blickade synbarligen upp till mig med samma känslor av vördnad och tillgivenhet, som ett barn ägnar sin far, och jag vågar påstå, att han, när helst så erfordrats, skulle uppoffrat sitt eget liv för att rädda mitt. De vittnesbörd han tid efter annan gav mig härpå voro i själva verket så talrika och så övertygande, att de icke tilläto mig det minsta tvivel om hans fullkomliga pålitlighet och uppriktighet, varför jag även efter någon tid ansåg överflödigt att gent emot honom iakttaga några försiktighetsmått alls för min egen säkerhet.
Denna omständighet föranledde mig ofta att med undran spörja, varför det behagat den gudomliga försynen att låta ett så stort antal av sina skapade varelser nedsjunka i ett tillstånd av barbari, som på intet vis motsvarade de gåvor och själsförmögenheter, med vilka hon å andra sidan utrustat dem? Hade icke Gud givit dessa arma varelser samma förnuft, samma känslor som oss? Voro de icke lika mottagliga för alla ädlare själsrörelser — tacksamhet, trohet, uppriktighet, självuppoffring — som vi? Och äro icke de, blott Gud giver dem tillfälle, lika redo, ja, ännu mera redo än vi att utöva och på rätt sätt använda sina nu slumrande själskrafter? Var icke denne vilde, min tjänare Fredag, ett troget exempel därpå?
Dessa betraktelser gjorde mig ofta ganska vemodig till sinnes, i det jag betänkte, huru uselt bruk vi göra av våra gåvor, änskönt vårt förstånd blivit upplyst genom Guds Heliga ord, oss givet till lärdom och väckelse. Å andra sidan förundrade det mig lika mycket som nedslog mig, att detta själens ljus — Guds ord — med dess frälsande kunskap skulle, genom Guds outgrundliga rådslag, vara helt och hållet fördolt för så många millioner själar, vilka, att döma efter denne stackars vilde, skulle göra ett vida bättre bruk därav och hastigare tillägna sig det än vi.
Härigenom lät jag mig stundom ledas att gå för långt, i det jag anklagade försynen för orättvisa och liksom ställde henne till svars för hennes godtyckliga förfarande, då hon för somliga folkslag dolde vad hon uppenbarade för andra, under det att hon i båda fallen fordrade samma plikters uppfyllande. Snart kom jag emellertid på andra tankar; jag kunde ju icke veta Guds avsikter med dessa folkslag eller huru han skulle döma dem, och alldenstund Gud till själva sitt väsen nödvändigtvis måste vara oändligt helig och rättvis, så låge det i öppen dag, att dessa vildars okunnighet och barbari måste bero därpå, att de syndat mot det naturliga ljus, vilket, såsom Skriften säger, var deras hjärtans lag; d.v.s. mot de bud, som deras samvete uppfattade såsom heliga och okränkbara. För övrigt betänkte jag, att vi alla äro såsom leret i krukomakarens hand, och icke kan väl kärlet uppresa sig mot mästaren och säga: »Varför gjorde du mig sådan?»
Men låtom oss nu återvända till min nye kamrat. Jag var på det högsta tillfredsställd med honom och fann ett stort nöje i att undervisa honom i alla de stycken, vari han kunde bliva mig till nytta och av vilka han själv kunde hava gagn. Framför allt var jag angelägen att lära honom tala, på det han måtte förstå mig och kunna meddela sig med mig, och han var i sanning den uppmärksammaste och läraktigaste elev man någonsin kunde finna. Hans ansikte sken av den innerligaste förnöjelse, då han kunde uppfatta, vad jag sade, eller då han fann, att jag förstod honom. Det var därför en verklig glädje för mig att tala med honom.
Jag började nu känna mig så tillfredsställd med mitt liv, att jag ofta sade mig själv, att jag vore hågad kvarstanna på denna ö under hela min återstående levnad, blott jag kunde vara säker för vildarna.
Två eller tre dagar efter min återkomst till borgen beslöt jag att vänja Fredag av med hans ohyggliga begär efter människokött genom att låta honom äta kött av något djur. Till den änden tog jag honom en morgon med mig ut i skogen, där jag ämnade slakta en killing av min egen hjord för att hemtaga och tillreda den. Då vi voro på väg till inhägnaden fick jag emellertid se en gethona, som låg i skuggan under ett träd; bredvid henne vilade tvenne killingar. Jag tecknade genast åt Fredag, att han skulle stanna och icke röra sig ur fläcken, varefter jag lade an med min bössa och sköt en av killingarna. Min stackars Fredag, som visserligen på avstånd sett, att jag med samma vapen dödade hans fiende, men icke visste eller kunde för sig förklara, huru därvid tillgått, blev övermåttan förskräckt och darrade i varenda led. Jag trodde sannerligen, att han skulle svimma av rädsla! Han varken såg den av mig skjutna killingen eller uppfattade, att det var den mitt skott gällde; i dess ställe slet han upp sin rock för att se efter, om han icke själv vore sårad. Jag insåg nu, att han trodde, att jag beslutit döda honom, och sannerligen kom han icke och föll på knä för mig, omfattande mina knän och sade en mängd ord, dem jag icke förstod. Men uppenbarligen bad han mig att skona hans liv.
Jag fann snart ett sätt att lugna honom och övertyga honom därom, att jag icke ämnade göra honom något illa. Småleende fattade jag honom vid handen och pekade på den skjutna killingen, varefter jag tecknade åt honom att springa och hämta den. Han gjorde det, och medan han förvånad betraktade djuret för att se, huru det blivit dödat, laddade jag min bössa på nytt. Blickande omkring mig varseblev jag en stor fågel, liknande en hök, vilken satt i ett träd inom skotthåll. För att nu låta Fredag förstå, vad jag ärnade göra, kallade jag honom åter till mig och pekade på fågeln, vilken emellertid visade sig vara en papegoja och icke en hök, såsom jag i början trodde. Nåväl, först pekade jag på papegojan, därefter på bössan och slutligen på marken under papegojan, för att därmed låta Fredag förstå, att jag skulle skjuta och döda fågeln. Därpå avfyrade jag bössan och gjorde i samma ögonblick Fredag uppmärksam på papegojans fall.
Min vilde blev emellertid åter nästan lika förskräckt, trots allt vad jag sagt och visat honom. Jag kunde förstå, att hans förskräckelse till stor del härledde sig därav att han icke sett mig ladda bössan; han trodde nämligen nu, att i själva bössan bodde någon hemlighetsfull makt, vilken var i stånd att döda människor och djur i när eller fjärran. Denna föreställning alstrade en sådan fruktan för bössan hos honom, att han icke på flera dagar vågade vidröra den, och om jag låtit honom hållas, skulle han hava dyrkat både mig och min bössa såsom högre väsenden. Ofta hörde jag honom, då han var ensam, tala till bössan som om den varit en levande varelse; hans avsikt härmed var — såsom han längre fram berättade mig — att beveka den fruktansvärda makt, som han trodde finnas i bössan, att icke döda honom.
Nåväl, sedan hans förvåning vid det omnämnda tillfället något lagt sig, tecknade jag åt honom att springa efter den skjutna fågeln. Han lydde genast men blev borta en god stund, ty papegojan, som icke var fullkomligt dödsskjuten, hade flaxat ett långt stycke från det ställe, där hon föll. Slutligen lyckades det honom dock att få fatt uti henne, varefter han återvände till mig. För att nu giva honom någon kunskap om min bössas natur, laddade jag den i hans närvaro och lät honom därvid noga iakttaga mitt tillvägagående. Min avsikt var att genast åter använda den, men som intet djur för tillfället visade sig inom skotthåll, sparade jag mitt krut till en annan gång och återvände hem med killingen.
Samma afton flådde jag djuret och styckade det så gott jag förmådde. I en särskilt för ändamålet avsedd lergryta kokte eller stuvade jag därefter en del av köttet och tillredde därav en särdeles välsmakande buljong. Sedan jag börjat äta av anrättningen, fick även Fredag en portion, som han med god smak förtärde. Men vad som mest förvånade honom var att se mig äta salt till maten. Han tecknade åt mig, att salt icke var nyttigt att förtära. För att giva eftertryck åt sin mening, tog han litet salt i munnen och låtsade kräkas därav; sedan fräste och spottade han och sköljde sig i munnen med vatten. Härpå svarade jag genom att taga en bit kött utan salt i min mun, varefter jag, följande hans exempel, började spotta och fräsa för att därmed giva tillkänna, huru nödvändigt jag ansåg saltet vara. Detta hjälpte emellertid icke; han kunde aldrig riktigt vänja sig vid denna krydda, vare sig till köttet eller soppan; ty då han slutligen efter en längre tids förlopp hade lärt sig att fördraga salt, tog han dock alltid endast helt obetydligt därav.
Efter att sålunda ha låtit min vilde smaka kokt kött och buljong, beslöt jag att följande dagen bjuda honom på en stek av killingens kött. Härvid gick jag till väga på samma sätt, som jag sett många människor i England göra. Jag uppsatte nämligen tvenne störar, en på vardera sidan om elden, och förenade deras spetsar medelst en tredje stör. Omkring denna band jag ett snöre, i vars andra ände köttstycket hängde, och försatte sedan detta i oupphörlig svängning fram och tillbaka över elden. Denna inrättning tillvann sig Fredags livligaste beundran, och sedan köttet svängt nog och var färdigt till förtäring, erhöll min vilde sin andel av detsamma. Han kunde icke. nog uttrycka sin belåtenhet med steken; en belåtenhet, som han lade i dagen på så många sätt, att jag icke kunde missförstå honom, och slutligen försäkrade han till och med, så gott han det förmådde, att han aldrig mera ville förtära människokött. Häröver blev jag naturligtvis mycket glad.
Dagen därpå gav jag honom sysselsättning med att krossa korn och sikta mjölet, vilket arbete utfördes på det sätt, jag redan förut skildrat. Snart var han lika hemmastadd med detta arbete som jag själv, och särskilt intresserade det honom, sedan han kommit underfund med, vartill det tjänade — nämligen till att få bröd. Därefter fick han vara mig behjälplig vid brödbakningen och även på egen hand försöka sig som bagare. Sedan någon tid förflutit, var Fredag i själva verket i stånd att uträtta alla mina olika sysslor, och det till på köpet med samma skicklighet som jag själv.
Jag började nu tänka på, att jag var nödsakad uppodla större åkerfält och utså mera korn än vanligt, alldenstund jag numera hade två munnar i stället för en att mätta. Följaktligen utsåg jag ett större stycke land, vilket jag omgärdade på samma sätt som förut. Vid detta arbete var Fredag min medhjälpare, och han visade sig icke blott särdeles villig och uthållig, utan gjorde även sin sak mycket omsorgsfullt, varjämte han syntes förtjust över själva arbetet. Härtill bidrog säkerligen den omständigheten, att jag låtit honom veta, varför vi nu arbetade: nämligen för att få mera korn till mera bröd, som blivit nödvändigt genom hans ankomst till ön och bosättning hos mig. Ty nu måste jag laga, att det fanns nog bröd i huset icke blott för mig själv, utan därjämte även för honom. Detta syntes göra ett livligt intryck på Fredags känsliga sinne, ty han lät mig förstå, att han fruktade, att jag hade mera arbete för hans skull än för min egen, varför han erbjöd sig att arbeta så mycket flitigare åt mig, blott han finge anvisning på vad han skulle göra.
Detta år var det angenämaste av alla dem jag framlevat på denna ö. Fredag började nu kunna tala ganska väl och förstå namnen på nästan allt, vad jag hade anledning nämna, samt på alla ställen, dit jag i ett eller annat ärende behövde skicka honom. Ofta talade han till mig och gjorde så många frågor, att jag nu åter, till min stora glädje, fått bruk för min tunga, vilken under så många år varit så gott som förstummad. Utom nöjet och njutningen att samtala med honom hade jag en synnerlig glädje av honom själv, hans öppna och ärliga väsen röjde sig allt tydligare dag för dag, och jag började verkligen innerligt hålla av denne godartade vilde, i vilken fanns så många ädla anlag, och — enligt allt vad jag kunde döma — så få dåliga. Även han å sin sida älskade mig med en hängivenhet, som han, efter vad jag tror, i sitt tidigare liv omöjligen kunnat hysa för något eller någon annan.
En gång föll det mig in att taga reda på, huruvida han närde någon önskan att återvända till sitt hemland. Vid denna tid hade det lyckats mig att lära honom så mycket engelska, att han kunde besvara nästan varenda fråga jag gjorde honom. Först sporde jag, om aldrig det folk, han tillhörde, plägade segra i sina strider. Leende svarade han:
— Jo, jo, vi alltid slåss bättre, varmed han ville säga, att de alltid voro segrare i striden. Därefter uppstod följande samtal oss emellan:
Jag: — Ni alltid slåss bättre; huru kom det sig då, att du blev tillfångatagen, Fredag?
Fredag: — Vi slogo i alla fall många.
Jag: — Slogo — på vad sätt? Om ni slogo dem, huru kunde då du bliva fången?
Fredag: — De många flera än mitt folk, på det ställe där mig var; de taga en, två, tre och mig. På det andra stället mitt folk övervinna dem, där mig inte var; här mitt folk taga en, två och tusen.
Jag: — Men varför räddade icke då ditt folk dig ur fiendernas händer?
Fredag: — De taga en, två, tre och mig, och tvinga mig gå i kanoten; mitt folk icke hava kanoter den gången.
Jag: — Gott, Fredag; men vad gör ditt folk med sina fångar? Föra de bort dem och uppäta dem, liksom de andra?
Fredag: — Ja, mitt folk också äta människor — äta alla.
Jag: — Varthän föra de dem?
Fredag: — Gå till annan plats, var de tycka.
Jag: — Komma de även hit?
Fredag: — Ja, ja, de komma hit; komma vilken annan plats som helst.
Jag: — Har du varit här med dem?
Fredag: — Ja, jag varit här.
Vid dessa ord pekade han åt öns nordvästra sida, varest hans landsmän således plägade lägga till.
Av dessa upplysningar framgick otvetydigt, att min vilde, Fredag, fordom befunnit sig bland de kannibaler, som brukade landstiga på öns fjärmare kust. Troligen hade han varit med vid de förut omnämnda tillfällen, då människooffer där ägt rum!
Någon tid efter ovan anförda samtal vågade jag åter besöka denna avlägsna del av ön. Naturligtvis medtog jag Fredag, och då vi framkommo till den av mig långt före detta beskrivna platsen, igenkände han den genast och omtalade för mig, att han just här en gång varit med om att uppäta tjugu män, tvenne kvinnor och ett barn. Han kunde icke uttrycka tjugu på engelska, men redde sig ur svårigheten genom att upprada lika många stenar, varefter han bad mig räkna dem.
Jag har omtalat denna utflykt, emedan den tjänar till att förklara, vad som nu följer: Efter mitt samtal med Fredag frågade jag honom nämligen, huru långt fasta landet låge ifrån vår ö, samt om aldrig någon kanot förliste på resan emellan dem? Han svarade mig, att ingen fara förefunnes och att aldrig någon kanot gått förlorad. Emellertid, fortsatte han, löpte ett stycke ute i havet en ström, som på morgonen gick i motsatt riktning mot på eftermiddagen. Den åtföljdes av ett luftdrag, med vilket förhållandet var enahanda. Dessa fenomen antog jag härröra från tidvattnets rörelser, men sedermera insåg jag, att de måste orsakas av den väldiga Orinokofloden, i vars mynning vår ö låg. Jag fick då även veta, att det land, som jag i väster och nordväst kunde se och vilket jag kallat »fasta landet», i själva verket var den stora ön Trinidad, belägen i norra delen av samma flods mynning.
Jag gjorde Fredag väl tusende frågor angående landet, invånarne, havet, kusten och de närmast boende folkstammarna. Med största beredvillighet lämnade han alla de upplysningar han förmådde. Jag frågade honom om de olika namnen på de stammar, som hörde till hans egen ras, men han visste icke mera än det gemensamma namnet för dem alla, nämligen Kariber. Enligt våra kartor bebor detta folk den del av Amerika, som sträcker sig från Orinokos mynning ända till Guiana och Sankt Marta. Vidare berättade Fredag, att långt borta på andra sidan månen — d. v. s. på andra sidan månens nedgång, vilket alltså måste vara väster om deras land — bodde vita män med skägg, likasom jag; — härvid pekade han på mina stora mustascher, om vilka jag vid ett föregående tillfälle talat. Dessa vita män, fortfor han, hade dödat »mycket folk». Härav kunde jag förstå, att han syftade på spanjorerna, vilkas grymheter voro omtalade över hela landet; ja, minnet av dem skall i själva verket fortleva intill senaste eftervärld i alla de amerikanska stammarnas sägner, muntligt fortplantade från far till son.
Efter denna sista underrättelse sporde jag Fredag, huruvida han kunde säga mig något sätt att slippa ifrån denna ö och komma till de nyssnämnda vita männen. Härtill svarade han:
— Ja, ja; jag skulle kunna komma dit i en dubbel kanot. Till en början kunde jag icke begripa, vad han menade med en »dubbel kanot», men slutligen blev det mig, efter många frågor och mycken tankeansträngning, klart, att han åsyftade en rymlig farkost, lika stor som tvenne kanoter.
Härmed hade min käre Fredag slagit an en sträng, som aldrig förfelade att kraftigt genljuda i mitt inre. Ett sådant tal tyckte jag om! Och allt ifrån denna stund hyste jag ett fast hopp att förr eller senare finna ett lägligt tillfälle att undkomma från denna ö, och min stackars Fredag skulle därvid spela en viktig roll såsom min trogne och oumbärlige medhjälpare.
Under den långa tid Fredag nu tillbragt hos mig hade han gjort ganska stora framsteg i språkligt hänseende. Så fort han började förstå mig, underlät jag icke att inviga hans mottagliga sinne i religionens sanningar. En gång frågade jag honom, om han visste, vem som skapat honom? Den stackars varelsen begrep alls icke, vad jag menade, utan trodde, att jag sporde honom efter hans far. Jag försökte då på annat sätt:
— Säg, Fredag, vem tror du har skapat havet, jorden, bärgen och skogarna?
— Det är Benamucke, som är större än allt och överlever allt, svarade han.
Angående denne »Benamucke» kunde jag icke få någon annan upplysning, än att han var mycket gammal, — mycket äldre; påstod Fredag, än havet eller jorden, månen eller stjärnorna.
— Men om denne gamle man, invände jag, har gjort allting, varför dyrkas han icke då av allt och alla?
Härvid såg Fredag mycket högtidlig ut och svarade slutligen med en min av barnslig enfald:
— Allting säger »Oh!» till honom.
Jag fortfor:
— Komma dina landsmän någonstädes efter döden?
— Ja, de gå alla till Benamucke.
— Nå, men dem de slakta och uppäta — gå de också till Benamucke?.
— Ja, svarade han, de gå dit.
Härefter började jag undervisa honom om den ende, sanne Guden, sägande, att denne var alltings store skapare och uppehållare, och att han bodde däruppe — härvid pekade jag mot himmelen. Detta mäktiga Väsen, som vi kalla Gud — fortfor jag — styr och leder världen efter samma lagar och i kraft av samma allmaktsord, som han gjorde gällande vid dess skapelse. Alldenstund han är allsmäktig, kan han göra allt för oss, giva oss allt, men även taga allt ifrån oss.
På detta sätt öppnade jag småningom Fredags ögon för sanningen. Han lyssnade med största uppmärksamhet till min undervisning och fröjdade sig isynnerhet däröver, att Jesus Kristus blivit sänd i världen för att frälsa oss. Att bedja till Gud lärde han sig fort, och det gladde honom innerligt, att Gud är i stånd att höra våra böner, fastän han bor i himmelen. En dag gjorde min lärjunge den anmärkningen, att vår Gud, som kunde höra oss på längre avstånd än till solen, nödvändigtvis måste vara en större gud än deras Benamucke, som bodde jämförelsevis helt nära och likväl icke kunde förnimma deras böner, såvida de icke stego upp på det stora bärget, där han har sin boning. Jag frågade då, om Fredag någonsin gått upp på detta bärg för att bedja till Benamucke?
— Nej, svarade han; de unga männen gå aldrig dit, bara de gamla männen gå — de som kallas Oowokake.
Detta var, enligt Fredags förklaring, namnet på deras andliga eller präster, vilka gingo till bärget för att säga »Oh!» Detta enkla ord var hela deras böneformulär. Då prästerna återvände, berättade de, vad Benamucke sagt.
Härigenom fann jag, att prästlisten blomstrar till och med bland de mest förblindade och okunniga hedningar i världen, och den slughet, som vet att begagna sig av hemlighetsfulla hokuspokus i religionen, i avsikt att därmed bevara folkets vördnad för prästerskapet, är icke till finnandes allenast inom katolska. kyrkan, utan kanske, i högre eller lägre grad, inom alla religionssystem i världen, ja, till och med ibland de råaste och mest barbariska vildar.
Jag försökte avslöja detta bedrägeri för min lärjunge, Fredag, i det jag sade honom, att det endast var hyckleri av de gamla männen att gå upp på bärget och säga »Oh!» till sin gud Benamucke. Och då de sedan berättade, vad guden sagt, gjorde de sig skyldiga till en fräck lögn.
Därpå hade jag ett långt samtal med Fredag angående djävulen; huru han kommit i världen; hans avfall ifrån Gud; hans fiendskap mot människan; orsakerna därtill; hans åstundan att bliva dyrkad i Guds ställe och såsom Gud, samt de många illfundigheter och onda anslag, av vilka han begagnar sig för att bringa människorna i fördärvet; huruledes han hemligen inverkat på våra lidelser och känslor, på det att de må taga en ond riktning, och huru han förvandlar själva våra böjelser till snaror, så att vi bliva våra egna frestare och av eget val gå vår undergång till mötes.
Jag fann emellertid, att det var vida svårare att giva Fredag en rätt föreställning om djävulen, än vad det varit att bibringa honom en sådan om Gud. I detta senare fall understöddes jag av själva det naturliga förståndet; ty vem inser icke nödvändigheten av den stora första orsaken — en styrande och ledande makt — en vis och hemligt verkande försyn? Ej heller är det svårt att förstå, att man är skyldig sin skapare lydnad och tillbedjan, och att straff med nöädvamlighet måste följa på olydnad mot hans heliga vilja eller bud.
Men några dylika, så att säga naturliga stöd för uppfattningen av en ond ande hade jag däremot icke att tillgå. Hans ursprung, hans tillvaro, hans natur och väsen, och framför allt hans benägenhet till det onda och lust att även förföra oss därtill — allt detta var lika många gåtor för min av naturen harmlöse och godartade vilde. Den stackars gossen bragte mig själv en gång genom en helt naturlig och oskyldig fråga i sådan förlägenhet, att jag knappast visste, vad jag skulle svara honom. Härmed förhöll sig på följande sätt.
Jag hade länge och allvarligt talat med honom om Guds storhet; hans allmakt, hans avsky för synden; hurusom han var en förtärande eld för de orättfärdiga; att han, som skapat oss alla, även kunde i ett ögonblick tillintetgöra oss och hela världen. Härtill lyssnade Fredag med största uppmärksamhet och allvar. Därpå övergick jag till kapitlet om djävulen, framställande honom såsom Guds fiende i människornas hjärtan, — en fiende, som begagnar sig av all sin ondska och stora begåvning till att omintetgöra försynens goda avsikter och störta Kristi rike i världen.
— Men, invände Fredag, då Gud är så stark, så stor, är icke han mycket starkare, mycket mäktigare än djävulen?
— Jo, visserligen, Fredag, svarade jag; Gud är starkare än djävulen; han är herre och domare även över djävulen, och därför bedja vi till Gud, att han skall nedslå djävulens gärningar och giva oss kraft att motstå denne vår lede fiendes frestelser samt göra hans onda anslag om intet.
— Men, invände åter Fredag, om Gud mycket starkare, mycket mäktigare än djävulen — varför Gud då inte döda djävulen, och så hindra honom göra mera ont?
Denna fråga försatte mig verkligen i det största bryderi, och fastän jag nu var en gammal man, var jag likväl helt ung såsom lärare och föga förfaren i konsten att lösa kvistiga religiösa spörsmål; — sådana som t. ex. det ifrågavarande. Jag visste ej heller till en början, vad jag skulle svara min skarpsinnige lärjunge, varför jag låtsade mig icke hava hört hans fråga; men han å sin sida var alltför angelägen att få ett svar för att förgäta den. Följaktligen återupprepade han frågan i nästan samma ordalag som förut. Under tiden hade jag likvisst hunnit hämta mig något ur mitt bryderi, och hade nu följande svar till hands:
— Gud skall slutligen strängt straffa djävulen; denne vår ärkefiende skall förvaras till domen, då han kommer att störtas i den bottenlösa avgrunden, där en evig eld väntar honom.
Men härav blev icke Fredag tillfredsställd; kastande mina egna ord tillbaka på mig, utbrast han:
— Förvaras? Slutligen? — mig icke begripa. Varför icke döda djävulen nu? Varför icke döda för länge sedan?
— Du må lika gärna fråga mig, genmälde jag nu, varför Gud icke dödar dig eller mig, då vi synda mot honom och göra det illa är inför hans ögon! Men vi bliva bevarade, på det vi må kunna ångra oss och sålunda undfå syndernas förlåtelse.
Efter att en stund hava begrundat detta svar, utbrast han ivrigt:
— Visst, visst, så det vara: så du, så jag, så djävulen och alla andra syndare — alla bevaras, alla ångra, Gud förlåta alla!
Nu hade jag sannerligen råkat illa ut för Fredag och stod där fullkomligt svarslös inför min lärjunge! Härav fördes jag emellertid till den insikten, att om även de förnuftiga varelserna på naturlig väg kunna ledas till att erkänna och dyrka Gud, de likväl endast genom en gudomlig uppenbarelse äro i stånd att vinna kunskap om Jesus Kristus och om den genom honom åvägabragta frälsningen. Jag upprepar, att vi endast genom uppenbarelse från himmelen kunna fatta Jesu medlarekall och det nya förbundets natur samt nödvändigheten för oss av en förespråkare inför Guds tron. Därför äro Guds ord eller vår Herres och Frälsares Jesu Kristi evangelium samt den Helige Andes hälgande inflytelse på våra hjärtan absolut nödvändiga för att bibringa oss en frälsande kunskap om Gud.
På denna grund nödgades jag avbryta samtalet mellan mig och Fredag; jag reste mig hastigt från min plats, som om andra göromål påkallade min uppmärksamhet. Härpå sände jag Fredag bort i något ärende, så att jag blev ensam. Allvarligt bad jag nu till Gud, att han måtte giva mig förmåga att rätt handleda denne stackars vilde, på det att min undervisning måtte lända honom till välsignelse och slutligen föra honom in på den sanna frälsningens väg. »O, helige Fader», slutade jag min bön, »låt din sannings ljus stråla in i denna arma, okunniga varelses hjärta; rör hans sinne, väck hans samvete och öppna hans ögon, på det hans själ må varda frälst!»
Då Fredag återkom, öppnade jag ett nytt samtal med honom, vilket hade till ämne människans återlösning genom världens Frälsare. Jag förklarade för honom frälsningens nödvändiga förutsättningar: den ånger, som är efter Guds sinne och kommer bättring åstad, samt tron på Herren Jesus. Vidare sökte jag förklara, varför vår käre Frälsare icke iklätt sig änglarnas natur, utan låtit sig födas såsom människa av Abrahams säd, och att just av denna orsak de fallna änglarna icke hade någon delaktighet av återlösningen, utan endast de borttappade fåren av Israels hus.
Emellertid är det klart, att min undervisning av denne stackars vilde mera uppbars av ett allvarligt och uppriktigt nit än av verklig kunskap och förmåga. Härvid gjorde jag den erfarenheten, som säkerligen mången gjort före mig, att jag under mina bemödanden att upplysa och undervisa min lärjunge själv vann klarhet i många ting, dem jag förut antingen alls icke kände eller icke så noga övertänkt. Genom att lära honom lärde jag mig själv. Mången gång då jag ansträngde mig att förklara någon dunkel fråga, framställde den sig plötsligt för mig i ett överraskande klart ljus. Och jag erfor även nu, i sammanhang med mitt nya kall såsom lärare, en vida större lust än fordom att undersöka och klargöra saker och ting. Redan på grund härav hade jag stora skäl till tacksamhet mot försynen, som sänt mig denne vilde, oavsett den nytta han kunde draga av min undervisning. Dessutom var hans blotta sällskap mig en stor tröst och glädje, och min bostad blev mig efter hans ankomst till ön kärare än någonsin. Ofta fylldes jag av en innerlig glädje vid tanken på, att jag icke blott för egen del under min ensliga vistelse på denna ö blivit förd till insikt om ett högre liv och lärt mig att vända blicken uppåt, utan även fått bliva ett verktyg i försynens hand till att rädda en stackars vildes liv och föra honom till den sanningens kunskap, som är uppenbarad i den kristna religionen. Då jag besinnade allt detta, erfor jag en uppriktig glädje över att hava kommit till denna plats och blivit försatt i en belägenhet, vilken så ofta synts mig vara den förfärligaste, jag någonsin kunnat råka ut för.
I denna tacksamma sinnesförfattning framlevde jag hela den återstående tiden av min vistelse på ön. Umgänget med min käre Fredag och våra ständiga samtal voro av den beskaffenhet, att de jagade all ledsnad på flykten och icke lämnade rum för någon känsla av tomhet, vadan de trenne år, vi tillsammans tillbragte på ön, förflöto jämförelsevis fort och voro präglade av en i alla avseenden fullkomlig lycka — d. v. s. för så vitt en fullkomlig lycka kan äga bestånd i denna ändlighetens värld.
Fredag var nu bliven en god kristen, och, sannerligen! en vida bättre sådan än jag. Likväl har jag anledning tro — och tackar Gud därför! — att vi voro lika botfärdiga och uppriktiga båda; att vi båda i lika mån undfått syndernas förlåtelse och den frid, som övergår allt förstånd. Vi hade här tillgång till Guds ord, likaväl som om vi varit i England, och hans Helige Ande kunde leda och undervisa oss lika fullt här som där. Då jag läste i den Heliga skrift med Fredag, vinnlade jag mig alltid om att, så vitt det var mig möjligt, förklara meningen av det lästa för honom, och han å sin sida gjorde mig — såsom jag redan anmärkt — genom sina många allvarliga, om ett skarpt förstånd vittnande frågor till en vida bättre skrifttolkare, än vad jag genom läsning blott för mig själv någonsin kunnat bliva. En annan erfarenhet från mitt ensliga liv kan jag icke underlåta att här omnämna. Vilken oändlig nåd och välsignelse är det icke för oss, att kunskapen om Gud och om försoningen genom Jesus Kristus blivit oss så klart meddelad i och genom den Heliga skrift! Denna kunskap och denna lära äro, enligt vad mitt exempel tydligt visar, så lätta att fatta, att ingen mänsklig lärare erfordras för att genom utläggning göra dem begripliga. Så vann jag genom blotta läsningen av Skriften den nödvändiga insikten om mitt tillstånd och om vad mitt högre väl krävde, och jag fick icke blott insikten därom utan även kraft till att omedelbart gripa mig an med det stora verket, som kallas ånger och bättring från synden. Samma klara läror voro även tillräckliga att upplysa denne okunnige, i det hedniska mörkret försjunkne vilde och omskapa honom till en kristen, sådan, att jag i hela mitt liv endast mött få hans jämlikar.
Vad beträffar alla dessa tallösa stridigheter, meningsbyten, hårklyverier och spetsfundigheter rörande sekter, dogmer och kyrkliga ceremonier, vilka under tidernas lopp varit förknippade med religionens framträdande i världen, så bekymrade allt detta oss föga. De voro i själva verket fullkomligt gagnlösa för oss, och de äro det även, efter allt vad jag kän se, för hela den övriga mänskligheten. Vi hade i Guds ord en säker vägvisare till himmelen, och oss fattades ingalunda vinkar till dess rätta förstående, blott vi allvarligt strävade att i allt lyda Guds bud och i ödmjukhet öppna våra hjärtan för hans Helige Andes nådeverkningar.
Men låt mig nu återgå till min berättelse och framställa de olika händelserna i tur och ordning!
När Fredag och jag blevo mera förtroligt bekanta med varandra, vilket inträffade vid den tid, då han kunde uppfatta nästan allt, vad jag sade, och själv tala till mig på flytande, ehuru något bruten engelska, berättade jag för honom hela min historia, eller åtminstone så mycket därav, som i denna bok är skildrat. Jag omtalade för honom min ankomst till denna ö, mitt levnadssätt i början av min vistelse här samt huru länge jag varit här. Därjämte invigde jag honom i skjutkonstens hemlighet och förklarade för honom krutets egenskaper. En kniv, som jag förärade honom, bragte honom i formlig förtjusning. Slutligen förfärdigade jag en gördel åt honom och gav honom en yxa att bära däruti, såsom ett verktyg, vilket var nyttigt icke allenast som vapen vid förefallande behov utan även i många andra fall.
Jag berättade nu för Fredag om de europeiska länderna, särskilt om mitt fädernesland, England. Jag beskrev vårt liv, vår gudsdyrkan, vårt umgänge med varandra, samt huru vi utrustade fartyg till jordens alla länder. I sammanhang härmed omnämnde jag det skeppsbrott, som förorsakat min hitkomst, och visade honom stället, där vårt fartyg strandat. Nu fanns emellertid intet igen av vraket — det hade för länge sedan blivit slaget i spillror och till sista plankan bortfört av vågorna. Jag lät honom även se lämningarna av vår räddningsbåt, som vi förlorade vid vår olyckliga flykt — densamma, som jag en gång med anlitande av hela min styrka förgäves sökt rubba. Den var nu efter så många år nästan helt och hållet sönderfallen. Vid åsynen av denna båt tycktes Fredag bliva mycket fundersam, ty han stod en lång stund och betraktade den utan att säga ett ord. Jag frågade honom slutligen, vad han tänkte på.
— Mig se en sådan båt lik denna komma till stranden till mitt folk, svarade han.
Jag kunde på en god stund icke fatta hans mening; men sedan jag närmare utfrågat honom, fick jag veta, att en gång en båt, sådan som denna varit, strandat vid kusten av det land, där hans stam bodde. Den hade, enligt hans utsago, drivits dit av vidriga vindar. Genast kom det för mig, att något europeiskt fartyg lidit skeppsbrott utanför deras kust, samt att räddningsbåten kommit loss och drivit i land. Dock föll det mig, egendomligt nog, icke in att tänka, att möjligen någon eller några personer av fartygets besättning blivit räddade i land, varför jag endast bad Fredag om en beskrivning på själva båten.
Han gav mig även en ganska god sådan; men först då han med en viss iver utropade: — Vi rädda de vite männen från drunkna, gick det upp ett ljus för mig.
Intresserad sporde jag honom, huruvida i båten funnos några vita män.
— Ja visst, svarade han, båten full av vita män.
— Huru många? frågade jag.
I stället för svar räknade han på fingrarna till sjutton.
— Men vad blev då av dessa vita män? återtog jag.
— De leva; de bo hos mitt folk, genmälte Fredag.
Detta samtal väckte en hel mängd nya föreställningar hos mig, ty jag föll genast på den tanken, att dessa män möjligen tillhört besättningen på det fartyg, som strandat i närheten av min ö. Då de sågo, att fartyget var räddningslöst förlorat, kunde de mycket väl hava tagit sin tillflykt till räddningsbåten, och, anförtroende sig åt vågornas gunst, slutligen hava landat på denna av vildar bebodda kust.
Härefter frågade jag Fredag mera omständligt, vad som blivit av de vita männen. Han försäkrade, att de fortfarande voro vid liv och hade vistats bland vildarna vid pass fyra års tid.
— Mitt folk låta dem bo för sig själva och giva dem livsmedel, avslutade han.
— Men säg mig, Fredag, invände jag, huru kommer det till, att icke ditt folk dödar och uppäter de vita männen?
— Nej, sade han, de hava blivit broder med dem — d. v. s. enligt vad jag trodde mig förstå, att de slutit vänskapsförbund med varandra. Därefter tillade han:
— De icke äta människor, utom då de slåss. Härmed ville han säga, att de aldrig äta andra människor, än dem de tillfångatagit i striden.
Vid ett tillfälle några månader efter detta samtal hade jag med Fredag företagit en utflykt till öns östra sida och bestigit toppen av det bärg, varifrån jag, såsom förut är omtalat, en gång varseblivit Amerikas fastland. Liksom då rådde nu ett klart och lugnt väder. Plötsligt överraskades jag av, att Fredag, som en stund uppmärksamt betraktat fastlandet, började hoppa och dansa och högljutt ropa på mig, som var på något avstånd ifrån honom. Jag sporde honom, vad i all världen sted på?
— Oh, roligt, mig vara glad! utbrast han, där se mitt land, där mitt folk!
Jag såg en utomordentlig glädje avspeglad i hans anlete; hans ögon tindrade, och hela hans utseende vittnade om en så stark sinnesrörelse, att jag icke gärna kunde tro annat, än att hans högsta önskan var att få återvända till sitt fädernesland. Denna iakttagelse oroade mig på det högsta, och jag kände mig nu icke på långt när så säker på min nyförvärvade vän Fredag som förut. Det vore intet tvivel underkastat, att, om Fredag återvände till sitt folk, han icke allenast skulle förgäta alla de religiösa lärdomar, jag med så mycken möda bibringat honom, utan även den tacksamhetsskuld, vari han stod till mig. Ja, kanske han till och med skulle ha panna att giva sina landsmän underrättelse om mig och icke ens räkna för rov att återvända hit i sällskap med ett par hundra av dem för att hålla en kannibalisk fest på min lekamen!
Denna gång gjorde jag likväl min stackars hederlige Fredag stor orätt! Detta grämde mig sedermera ganska mycket, men under den tid, min misstänksamhet varade, iakttog jag en större försiktighet än vanligt och var icke på långt när så förtrolig och vänlig mot min stackars vilde som förut. Illa handlade jag i sanning härutinnan mot den redligaste och mest tacksamme av vänner, ty Fredag besjälades av intet annat än de bästa och ädlaste avsikter, och till min stora glädje visade det sig snart, att han var en lika god kristen som pålitlig vän.
Emellertid fortfor min misstro mot Fredag under flera veckor, och läsaren kan vara förvissad därom, att jag icke underlät att dagligen söka locka ur honom några av de nya tankar och planer, jag misstänkte honom hysa. Allt vad han yttrade var likväl präglat av en sådan uppriktighet och oskuld att jag på intet vis kunde få någon näring för min misstanke. Trots all min oro återvände slutligen helt och hållet den forna vänskapen för min vilde, som icke ens haft någon aning om, vad som ägt rum inom mig. Huru kunde jag väl också misstänka honom för bedrägeri?
En dag hade vi åter begivit oss till samma bärg, där ovan skildrade händelse timat. Nu låg en dimma över havet, så att vi icke kunde se fastlandet. Kallande Fredag till mig, inledde jag följande samtal med honom:
— Säg, min käre Fredag, skulle du inte vilja vara i ditt eget land och hos ditt eget folk?
— Ja, svarade han, jag vara mycket oh! glad att vara hos mitt eget folk.
— Men säg mig, invände jag, vad skulle du taga dig till där? Ville du väl bliva en vilde igen och åter äta människokött och vara en förfärlig kannibal, alldeles som fordom?
Härvid drog ett sorgset uttryck över hans anletsdrag, och skakande huvudet genmälte han:
— Nej, nej! Fredag säga dem leva väl; säga dem bedja Gud; säga dem äta kornbröd, getkött och mjölk; icke äta människor mera.
— Gott, Fredag, invände jag; men då skola de säkerligen döda dig!
Härtill genmälte han allvarligt:
— Nej, nej, de icke döda mig; de tycka om att lära.
Han tillade, att de fått lära sig många nyttiga saker av de »skäggiga männen», vilka kommo i båten.
Då jag nu frågade honom, om han icke ville återvända till sitt folk, svarade han småleende, att han icke kunde simma så långt.
— Men om jag gör en kanot åt dig, Fredag?
—— Då jag gå, om du gå med mig, herre.
— Jag gå med dig! utropade jag. Men om jag kommer dit, så äta de bestämt upp mig?
— Nej, nej, svarade den trogne gossen, mig hindra dem att äta dig; mig komma dem att mycket älska dig. Han menade att de skulle komma att hålla av mig, då han för dem berättade, hurusom jag dödat hans fiender och räddat hans liv.
Därpå omtalade han för mig, så gott han kunde, huru vänligt hans stamförvanter mottagit de sjutton vita eller »skäggiga» männen, såsom han kallade dem, vilka i en så nödställd belägenhet landstigit på deras kust.
Jag måste bekänna, att jag allt ifrån denna dag närde en livlig önskan att äventyra en sjöfärd med Fredags hemland till mål; kanske kunde jag där sammanträffa med dessa »skäggiga män», vilka tvivelsutan voro spanjorer eller portugiser, och tillsammans med dem uppgöra någon plan till befrielse ur den gemensamma fångenskapen. Naturligtvis borde en flykt där, på fastlandet och i sällskap med så många vita män, gå vida lättare för sig än här, på denna ö, belägen nära sextiofem kilometer från kusten, och där jag endast hade Fredags hjälp att tillgå.
Efter att hava varit upptagen av dessa tankar under några dagar inledde jag ett nytt samtal med Fredag, sägande, att jag ville giva honom en båt att däri återvända till sitt folk. Härpå begåvo vi oss till den på öns andra sida liggande båten, vilken jag numera alltid hade förvarad under vatten. Sedan vi öst vattnet ur den, gingo vi båda i den och satte ut till sjös. Jag fann snart, att Fredag var en mycket skicklig sjöman, som alldeles icke gav mig efter i konsten att styra och manövrera en båt. Efter en stund sade jag till honom:
— Nåväl, Fredag, ska’ vi nu resa till ditt folk?
Han syntes vara mycket ohågad för detta förslag; troligen fann han båten alltför liten för en så lång resa. Jag yttrade då, att jag ägde en mycket större båt, och följande dag tog jag Fredag med mig till det ställe, där den av mig först byggda båten, som jag icke kunnat få i vattnet, ännu låg kvar. Denna farkost fann han stor nog; men alldenstund jag alls icke bekymrat mig om den under den tid av tjugutvå eller tjugutre år, den legat där, hade den blivit förstörd genom solens inverkan och var nu helt murken. Fredag förklarade, att en sådan båt som denna vore mycket lämplig för resan; den kunde bära »mycket nog av mat, dryck och bröd», såsom han uttryckte sig.
Vid denna tid var jag så fast besluten att fara över till fastlandet i sällskap med Fredag, att jag sade till honom, att vi genast skulle taga itu med byggandet av en ny båt, lika stor som den nämnda. Jag tillade, att Fredag skulle resa hem i den, så fort den bleve färdig. Härtill svarade han icke ett ord, men såg mycket nedslagen och ledsen ut. Jag frågade då, vad det var, som bedrövade honom. Han svarade med en genfråga:
— Varför du vara ond på Fredag? Vad mig hava gjort?
Jag sporde honom nu, vad han menade, och försäkrade, att jag icke var det minsta ond på honom.
— Icke ond?! upprepade han flera gånger; varför då skicka Fredag bort; skicka Fredag hem till mitt folk?
— Vad nu då, Fredag, genmälte jag; sade du icke själv, att du ville vara hos dem?
— Ja, ja, sade han, jag vill vi båda vara där; icke önska Fredag där, utan min Herre där med.
Korteligen, han kunde icke tänka sig att resa hem utan mig.
— Jag resa dit, Fredag? invände jag; vad skall väl jag göra där?
Utan betänkande svarade han:
— Du göra mycket gott där; du lära vilda människor bliva goda, förståndiga, tama människor; du lära dem känna Gud, bedja Gud och leva nytt liv.
— Ack, Fredag, inföll jag nu, du vet icke, vad du säger; jag är ju själv bara en okunnig, syndig människa.
— Jo, jo, yrkade han, du lära mig gott — du lära dem gott.
— Ånej, min käre Fredag, du skall resa utan mig och lämna mig kvar här att leva ensam som förut, sade jag slutligen.
Dessa mina ord gjorde honom så utom sig, att han hastigt fattade en av de yxor, han brukade bära med sig, och räckte den åt mig.
— Vad skall jag göra med denna? frågade jag honom.
— Du döda Fredag med den, förklarade han.
— Och varför skall jag döda dig? återtog jag.
Livligt genmälte han:
— Varför du sända Fredag bort? Du döda Fredag, icke sända Fredag bort.
Vid dessa sista ord blev han så överväldigad av sin rörelse, att han föll i gråt. Med ett ord, hela hans uppträdande och handlingssätt ådagalade så otvetydigt den innerliga hängivenhet och trohet, som besjälade honom, att jag såväl nu som ofta sedermera fann mig föranlåten att försäkra honom, att jag aldrig skulle sända honom bort ifrån mig, så länge han själv var hågad att stanna.
Då Fredag sålunda, att döma av alla hans ord och handlingar, hyste en så djupt rotad tillgivenhet för mig, att intet kunde förmå honom att övergiva mig, så måste grunden till hans önskan att få återvända till sitt fädernesland vara att söka i hans varma kärlek till sina landsmän och i hans hopp, att jag skulle bliva en välgörare för dem. Emellertid hyste jag ganska ringa tankar om mig själv i detta avseende, varför jag icke kunde dela Fredags förhoppningar, ej heller kände jag någon maning eller önskan att tillmötesgå dem. Däremot behärskades jag allt fortfarande av en stark böjelse att göra ett försök till räddning ur min fångenskap; en böjelse, som blivit betydligt starkare efter Fredags upplysning, att »sjutton skäggiga män» vistades ibland vildarna.
Följaktligen gick jag utan vidare dröjsmål i författning om förverkligandet av mina planer, Biträdd av Fredag började jag leta efter ett stort träd till byggande eller förfärdigande av den för resan nödvändiga kanoten. På ön funnos i sanning träd nog till byggande av en hel flotta — icke blott av piroger, utan av ordentliga skepp; men huvudsaken för mig var att finna något, som växte så nära stranden, att vi med lätthet kunde få den färdigbyggda båten i vattnet. Mitt förra misstag hade gjort mig vis, och jag ville akta mig för att upprepa det.
Som jag fann, att Fredag mycket bättre än jag förstod sig på, vilket trädslag som bäst lämpade sig för ändamålet, lämnade jag valet i hans hand. Snart hade han funnit ett passande träd, vars namn jag ännu i denna dag icke känner, men dess trä liknade mycket vad vi kalla äkta gulholts- eller fustikträ, och det föreföll mig vara ett mellanting emellan detta och järnbocksträet, varom det till färg och lukt mycket påminde.
Sedan vi med förenade ansträngningar huggit ned detta träd, föreslog Fredag, att vi skulle göra urhålkningen medelst eld; men jag visade honom, huru mycket bättre det var att använda eggjärn. Sedan jag undervisat honom i bruket av dessa verktyg, uppnådde han snart nog stor skicklighet vid deras hanterande.
Efter omkring en månads styvt arbete kunde vi äntligen lägga sista hand vid vår kanot, i det vi även på utsidan höggo den till formen av en båt — och, med förlov sagt, en ganska vacker båt. Därefter åtgick det emellertid närmare fjorton dagar, innan det lyckades oss att, så att säga tum för tum, medelst stora träkavlar, få den ned i vattnet. Med lätthet hade vår båt kunnat bära åtminstone tjugu man.
Det förvånade mig att se, med vilken färdighet och raskhet Fredag, trots kanotens storlek, förmådde styra, vända och ro den. Jag frågade honom nu, om han trodde, att vi kunde äventyra en resa till fastlandet i denna farkost.
— Ja, svarade han, vi äventyra i den mycket väl, även om stor vind blåsa.
Men ännu återstod ett arbete, om vilket Fredag saknade all kännedom, nämligen att förse båten med mast, segel, ankare och kabel. Masten var lätt nog att skaffa; jag sökte reda på en rakstammig, ung ceder, den jag fann alldeles i närheten, ty ön var särdeles rik på sådana träd. Fredag fick sig ålagt att nedhugga trädet, varefter han, enligt min anvisning, tillyxade stammen till en präktig mast. Bestyret med segel föll däremot helt och hållet på min lott. Jag visste, att jag hade tillräckligt med gamla segel eller rättare segelduksstycken i min ägo, men som jag haft dem liggande hos mig under en tid av tjugusex år utan att vidare bekymra mig om dem, fruktade jag, att de nu skulle vara förstörda. Detta visade sig också vara fallet med största delen av dem. Emellertid fick jag fatt i ett par stycken, som voro ganska väl bibehållna, och av dessa förfärdigade jag med mycken möda ett trekantigt bomsegel, liknande ett så kallat galérsegel. Läsaren kan själv tänka sig, vilka besvär detta arbete förorsakade mig, då jag icke hade några nålar.
Som jag nedlade mycken omsorg på båtens riggning för att få den i så gott skick som möjligt, tog denna del av mitt arbete nära tvenne månader i anspråk. Dessutom försåg jag min kanot med ett focksegel att göra tjänst vid vändning mot vinden; men vad som isynnerhet låg mig om hjärtat, var att få ett roder till båten. Jag var visserligen endast en fuskare i skeppsbyggeri, men som jag insåg nyttan och nödvändigheten av ett roder, grep jag genast verket an och lyckades även till sist, ehuru efter många misslyckade försök, att få ett färdigt. Jag tror sannerligen, att ensamt denna lilla pjäs kostade mig lika mycket arbete som hela båten i övrigt.
Efter väl förrättat värv invigde jag Fredag i navigeringskonstens hemligheter. Såsom jag förut berättat, förstod han sig mycket väl på att ro en båt, men användningen av segel och roder var honom fullkomligt obekant. Han vart i början icke så litet förvånad, då han såg mig manövrera båten på detta för honom nya och underbara sätt, men efter hand gjorde jag honom förtrogen med de nödiga handgreppen, varefter han snart blev en skicklig seglare. Men kompassen var honom för svår; det lyckades mig icke att giva honom något riktigt begrepp om dess beskaffenhet och användning. Som också i denna trakt av jorden ett mulet väder var sällsynt och dimmor nästan aldrig förekommo, var kompassen på det hela taget överflödig. Under natten voro alltid stjärnorna synliga och under dagen kusten, utom likväl under rägntiden, då ingen gärna ger sig ut på resa vare sig till lands eller sjöss.
Det tjugusjunde året av min fångenskap på denna ö hade nu inträtt, ehuru jag i själva verket icke borde däri inräkna de trenne sista åren, under vilka jag varit i åtnjutande av min trogne Fredags sällskap. Ty genom hans närvaro blev mitt liv förändrat till något helt annat än vad det under hela den övriga tiden varit. Liksom i början helighöll jag allt fortfarande årsdagen av min landstigning med andaktsövningar och tacksägelser till Gud för hans mot mig bevisade stora nåd. Och om jag även i början haft orsak nog till en sådan erkänsla, hade jag det likväl i ännu högre grad nu, sedan jag fått röna så många förnyade bevis på försynens kärleksfulla omsorg om mig, vartill på senaste tiden kommit ett fast hopp om en snar räddning ur fångenskapen. Jag hade nämligen en säker känsla av, att min befrielse var nära förestående — så nära, att jag icke ens skulle komma att vistas ett år till på denna plats. Icke desto mindre skötte jag mitt åkerbruk såsom vanligt — grävde, sådde och inhägnade, alldeles som förut. Likaså insamlade och torkade jag druvor; korteligen, jag försummade intet av mina vanliga, för vårt uppehälla nödvändiga arbeten.
Jag hade knappt avslutat tillredelserna för nästa skörd, innan rägntiden överraskade mig. Denna gång höll jag mig mera inomhus än vanligt. Med förenade ansträngningar hade Fredag och jag bragt vår nybyggda båt i säkerhet upp i den lilla viken, där jag under de första dagarna av min vistelse på ön landsatte de från fartyget hämtade varorna. På stranden därstädes lät jag Fredag gräva en liten bassäng, just vid gränsen för högsta vattenståndet under flodtiden. I denna bassäng, som var stor nog att rymma vår kanot och djup nog att hålla den flott, halade vi vid flodtiden in vår farkost, varefter vi, sedan ebben inträtt, byggde en stark fördämning emellan bassängen och havsviken, på det att tidvattnet icke mera skulle nå båten. För att ytterligare skydda den, täckte vi den med en myckenhet lövruskor — och nu avvaktade vi ingången av november och december månader, under endera av vilka jag beslutat att företaga min länge påtänkta resa.
Så snart den vackra årstiden började återkomma, skyndade jag således att vidtaga alla nödiga förberedelser för resan. Först och främst gjorde jag i ordning ett tillräckligt förråd av proviant, beräknat för en längre färd. Min avsikt var att efter åtta eller fjorton dagars förlopp öppna fördämningen och föra ut båten.
En morgon, då jag var sysselsatt med mina tillredelser, bad jag Fredag gå ned till stranden för att söka skaffa oss en sköldpadda. Vanligen fångade vi en sådan varje vecka för att genom dess kött och ägg bereda oss någon omväxling i vår föda. Länge hade Fredag icke varit borta, förrän han kom springande tillbaka i vildaste fart och satte över den yttre vallen eller palissaden med en hastighet och lätthet, som var förvånande. Jag hann ej öppna munnen för att fråga, vad som stod på, innan han häftigt utropade
— O, herre! O, herre! O, sorg! O, ledsamt!
— Vad i all världen är det frågan om, Fredag? sporde jag.
— O! därborta, där, svarade han, en två, tre kanoter; en, två, tre!
Jag fattade hans ord, som om sex kanoter landat vid ön; men då jag närmare utfrågade honom, fann jag, att han endast menade tre.
— Gott, Fredag, tröstade jag honom, var bara inte rädd!
Ehuru jag gjorde mitt bästa för att lugna honom och ingiva honom mod, var dock den stackars gossen i högsta grad uppskrämd, ty han kunde icke få för sig annat, än att vildarna återvänt i avsikt att uppsöka, sönderstycka och förtära honom. Han darrade i varje led, och jag befann mig i stort bryderi, huru jag bäst skulle kunna lugna honom. Jag sade honom, att jag själv befann mig i lika stor fara, och att de, om de finge fatt i oss, skulle uppäta mig lika väl som honom. Slutligen sade jag:
— Hör på, Fredag, vi måste slåss med dem. Säg mig, kan du slåss?
— Mig skjuta, svarade han; men där komma mycket stort antal.
— Det betyder ingenting, genmälte jag; våra skott skola skrämma dem, som inte falla.
Vidare sporde jag honom, huruvida han, i fall jag utfäste mig att försvara honom, även ville försvara mig, stå vid min sida och göra precis som jag bad honom.
— Mig dö, svarade han trohjärtat, om du be mig dö, herre!
Därpå gick jag efter en butelj rom och gav honom en duktig klunk, ty jag hade så hushållat med denna vara, att jag hade en ganska betydlig mängd kvar. Sedan Fredag inmundigat denna dryck, lät jag honom gå efter de jaktbössor, vi alltid under våra utflykter medförde; jag laddade dem med stora svanhagel av samma kaliber som mindre pistolkulor. Därpå laddade jag fyra av musköterna med tvenne rännkulor och fem mindre kulor vardera, och i var och en av mina båda pistoler inlade jag tvenne kulor. Som vanligt hängde jag mitt stora blottade svärd vid sidan och lät Fredag taga sin yxa.
Efter dessa rustningar till strids tog jag min kikare och gick upp på bärgtoppen för att rekognoscera. Med kikarens tillhjälp upptäckte jag genast tjugoen vildar, trenne fångar och likaledes trenne kanoter. Kannibalernas avsikt var uppenbarligen ingen annan än att tillreda en festmåltid av dessa trenne människokroppar: en i sanning avskyvärd fästlighet, men — efter vad jag förut varit i tillfälle att iakttaga — någonting bland dem högst vanligt. Jag märkte även, att de nu icke landstigit på samma ställe, varifrån Fredag lyckades undfly dem, utan närmare min lilla hamn, där stranden var lägre och nästan intill vattenbrynet bevuxen med en tät skog. Denna senare omständighet i förening med avskyn för deras omänskliga avsikter uppfyllde mig med en så livlig förtrytelse, att jag skyndsamt återvände till Fredag och förkunnade honom mitt fasta beslut att överfalla och döda dem alla. Fredag hade nu övervunnit sin fruktan; romen tycktes hava livat hans mod, och då jag nu åter frågade honom, om han ville slåss vid min sida, svarade han mig som förut, att han ville dö, när helst jag bad honom dö.
I detta tillstånd av upphetsning fördelade jag de förut omnämnda vapnen emellan oss. Fredag fick den ena av pistolerna att sätta i bältet och trenne bössor att bära på skuldran; jag för min del tog den andra pistolen och de övriga trenne bössorna. Sålunda rustade började vi vårt fälttåg. I fickan hade jag stoppat en liten butelj med rom, och åt Fredag hade jag anförtrott en stor påse, innehållande krut och kulor. Jag befallde Fredag att hålla sig strax bakom mig och icke avlägsna sig eller skjuta eller företaga sig något som helst utan på mina bestämda order. Dessutom förbjöd jag honom att yttra ett ord eller eljest göra något buller.
Vi tågade således åstad. För att komma in i den omnämnda skogen och få kannibalerna inom skotthåll utan att själv bliva sedd av dem, gjorde jag en omväg till höger på närmare tvenne kilometer.
Under denna marsch återvände emellertid mina forna betänkligheter. Icke så som skulle jag känt någon fruktan för vildarnes antal, ty alldenstund de voro nakna och obeväpnade, var jag viss att bliva dem övermäktig — hade jag så ock varit fullkomligt ensam emot dem. Men jag frågade mig själv, vilken anledning eller ännu mindre nödvändighet dreve mig att besudla mina händer med deras blod — att anfalla människor, vilka varken gjort eller ämnade göra mig något ont? Voro icke dessa människor i sitt förhållande till mig fullkomligt oskyldiga, och voro icke deras barbariska plägseder deras egen stora olycka — ett bevis på, att den Allsmäktige i sina outgrundliga rådslag överlämnat såväl dem som andra stammar i denna del av världen åt en beklagansvärd förnedring och åt en förbannelse, som det icke tillkom mig att öka genom ytterligare blodsutgjutelse? Vad rätt hade väl jag att upphäva mig till domare över deras handlingar, eller ännu mindre att egenmäktigt göra mig till ett verktyg för den gudomliga rättvisan? Min är hämnden, säger Herren; skulle icke han själv, när helst och på vad sätt han funne för gott, låta straffet drabba dessa uslingar för deras förbrytelser, och vore det icke förmätet av mig att så till sägandes taga hämnden ur hans hand och lägga den i min egen? Med Fredag var en annan sak, ty han var denna stams förklarade fiende; vilken alltifrån barndomen stått på krigisk fot till densamma, vadan han ägde laglig rätt att anfalla dem; men vad mig själv beträffade, kunde jag icke förebära en dylik ursäkt.
Dessa föreställningar gjorde ett så mäktigt intryck på mig, att jag, då vi slutligen nalkades målet för vår marsch, fattade det beslutet att endast gömma mig i närheten av vildarna, på det jag måtte kunna iakttaga deras barbariska förehavande, och icke på något sätt ingripa däri, såvida icke omständigheterna föranledde mig därtill.
Med denna föresats inträngde jag 1 skogen och gick med yttersta varsamhet, tätt följd av Fredag, fram till skogsbrynet på den sida, som låg närmast vildarna. Ett litet framskjutande parti av skogen dolde mig för deras blickar.
Viskande befallde jag Fredag att gå fram till ett stort träd i själva skogskanten för att bakom detsamma söka utspeja, vad kannibalerna togo sig till. Han gick, och efter några ögonblick återvände han med underrättelsen, att man från trädet i fråga tydligt kunde iakttaga vildarna och deras förehavanden. De voro för tillfället mangrant samlade omkring sin eld i färd med att uppäta en av fångarne. En annan fånge, näst i ordningen att bliva slaktad, låg fjättrad på marken ett stycke ifrån dem. Dessa underrättelser bragte åter mitt blod i kokning. Fredag berättade vidare, att denne sistnämnde fånge icke var någon av hans stamförvanter utan en av de skäggige män, vilka, såsom han förut omtalat, en gång landstigit på deras kust. Blotta omnämnandet av den vite, skäggige mannen under dylika omständigheter fyllde mig med en obeskrivlig fasa; jag begav mig genast till trädet och varsnade tydligt genom min kikare en vit man, en europé, som bunden till händer och fötter låg på själva havsstranden, Hans fjättrar utgjordes av någon sävart, och han hade kläder på sig.
Omkring femtio meter från min nuvarande plats såg jag ett annat träd med några buskar bakom. Jag beslöt att gå dit, emedan detta ställe låg närmare vildarnas lägerplats. Ehuru på det högsta uppretad, lade jag dock band på min vrede och beslöt att icke överila mig. Genom att göra en liten omväg kunde jag osedd nå det nyssnämnda trädet, och väl ditkommen hade jag en friare utsikt över kannibalerna, vilka här befunno sig på ungefär sjuttiofem meters avstånd från mig.
Ej ett ögonblick var nu att förlora, ty nitton stycken av de förhatliga varelserna sutto tätt sammanpackade på marken och de övriga tvenne voro just sända för att giva den stackars kristne mannen dråpslaget och föra honom, kanske bit för bit, till elden. Just som de böjde sig ned för att lossa banden kring hans fotleder, vände jag mig till Fredag och sade:
— Nu, Fredag, gäller det. Gör precis som jag säger dig!
Fredag lovade det.
— Nå väl, Fredag, fortfor jag, giv noga akt på mig och gör alldeles som jag, var riktigt uppmärksam!
Därpå satte jag ifrån mig den ena av musköterna och jaktbössan, Fredag likaså. Med den andra musköten tog jag säkert sikte på vildarna och bjöd Fredag göra detsamma. Sedan jag frågat honom, om han var färdig, och fått ett jakande svar, kommenderade jag:
— Nå, sikta noga! Och nu — ge fyr! I samma ögonblick tryckte även jag av.
Fredag siktade i själva verket så mycket bättre än jag, att för hans skott tvenne av vildarna fingo bita i gräset och trenne blevo sårade, under det jag endast fällde en och sårade två.
Läsaren kan lätt tänka sig, vilken förfärlig uppståndelse dessa båda skott åstadkommo i lägret. De av vildarna, som icke voro sårade, rusade häftigt upp från sina platser och stirrade förfärade omkring sig, icke vetande, vart de skulle fly, ty de hade ingen aning om, från vilket håll döden kom.
Fredag följde mig oavlåtligt med ögonen för att i enlighet med min befallning iakttaga mitt handlingssätt och rätta sig därefter. Så fort de första skotten voro lossade, kastade jag ifrån mig musköten och grep jaktbössan; Fredag följde omedelbart mitt exempel. Han såg mig spänna hanen och sikta; han gjorde så med.
— Nå, är du färdig, Fredag? frågade jag för andra gången.
— Ja, herre, svarade han.
— I Guds namn då — ge fyr! kommenderade jag ånyo. Och i samma ögonblick, liksom förra gången, lossade även jag mitt skott ibland de bestörta kannibalerna.
Som våra bössor denna gång voro laddade endast med svanhagel eller små pistolkulor, stupade allenast tvenne av vildarna, men flera sårade löpte omkring, tjutande och skränande likt rasande djur. Alla de sårade voro betäckta av blod, och de flesta av dem livsfarligt skadade; efter en liten stund föllo även ytterligare trenne till marken utan att likväl vara fullkomligt döda.
Efter att hava ställt ifrån mig den nyss avskjutna bössan och fattat den andra, laddade musköten, sade jag till Fredag:
— Kom nu och följ mig!
Modigt åtlydde han uppmaningen, och störtande fram ur skogen, visade vi oss plötsligt för våra fiender. Så snart jag märkte, att de varseblivit oss, upphov jag ett väldigt härskri och befallde Fredag göra på samma sätt. Skyndande mig så fort jag kunde — vilket i förbigående sagt icke var särdeles fort, så tungt beväpnad som jag var — sprang jag rakt fram till det arma offret, vilket, såsom jag förut nämnt, låg på stranden emellan kannibalernas lägerplats och havet. De tvenne vildar, som gått för att slakta fången, hade lämnat honom i förskräckelsen över våra första skott och flytt ned i en av kanoterna, dit även trenne av de övriga tagit sin tillflykt. Jag vände mig nu till Fredag och befallde honom att springa ned till stranden och skjuta på dem; han förstod mig genast, och sedan han tillryggalagt vid pass fyrtio meter, stannade han och sköt. Jag trodde först att han dödat dem alla fem i samma skott, ty jag såg, huru de föllo ned i en hög i båten; men snart reste sig hastigt tvenne av dem, och av de återstående tre voro två döda och den tredje så svårt sårad, att han låg som död på båtens botten.
Under det min trogne Fredag var upptagen med denna krigiska manöver, tog jag fram min kniv och avskar den stackars fångens fjättrar. Efter att hava lossat hans händer och fötter, uppreste jag honom och sporde på portugisiska, vem han vore. Han svarade på latin »Christianus», d. v. s. en kristen; men han var till den grad utmattad och medtagen, att han knappast kunde stå på sina ben eller ens tala. Jag framtog nu rombuteljen ur min ficka och räckte honom den med uppmaning att dricka, vilket han även gjorde. Därpå gav jag honom ett stycke bröd, varmed han ävenledes höll till godo
Då jag nu frågade honom vad landsman han var, svarade han Espagnol, d. v. s. en spanjor. Vederkvickt av de förfriskningar, jag bjudit honom, lät han mig medelst alla möjliga tecken förstå, i vilken stor tacksamhetsskuld han stode till mig för sin räddning.
— Senor, sade jag uppbjudande hela min kunskap i spanska spåket, låt oss tala därom sedan; nu måste vi slåss. Tag denna pistol och detta svärd och hjälp mig, om eljest edra krafter tillåta.
Med tacksamhet mottog han vapnen, vilka, så snart han fått dem i sina händer, tycktes giva honom nytt liv, ty han störtade sig över sina bödlar likt en ursinnig och hade inom några ögonblick huggit tvenne av dem i stycken. Knallen av våra skott hade till den grad förskrämt de stackars varelserna, att de föllo till marken av pur häpnad och förskräckelse, och i den gränslösa förvirring, som bemäktigat sig dem, förmådde de icke ens göra något försök till flykt. Så förhöll det sig med de i båten varande fem vildarne, på vilka Fredag skjutit, ty då trenne av dem föllo efter att verkligen ha blivit träffade, gjorde de återstående tvenne dem sällskap av bara fruktan.
Jag höll ännu alltjämt bössan i handen utan att skjuta, ty jag ville spara på mitt skott, sedan spanjoren fått min pistol och mitt svärd. ”Tillkallande Fredag befallde jag honom springa bort till det träd, varifrån vi först skjutit, och hämta de därstädes kvarliggande avskjutna bössorna. Med stor skyndsamhet efterkom han min tillsägelse, och räckande honom min egen musköt, grep jag mig genast an med att på nytt ladda de övriga.
Under det jag höll på därmed, råkade spanjoren i häftig strid med en av vildarna, som anföll honom med ett stort träsvärd, — ett liknande vapen, för vilket han såsom fånge skulle hava fallit offer, om icke jag trätt emellan. Spanjoren ådagalade en beundransvärd tapperhet, trots sitt försvagade tillstånd; han kämpade en god stund med indianen och sårade honom svårt på tvenne ställen i huvudet, men vilden, som var en stark och storvuxen krabat, gick honom slutligen in på livet och kastade honom till marken. Därpå sökte besten vrida svärdet ur hans hand, men spanjoren släppte med klok beräkning självmant sitt tag, ryckte pistolen ur gördeln och sköt vilden en kula genom hjärtat, så att han stupade död på fläcken, innan jag, som emellertid skyndat till spanjorens hjälp, hann fram till stället:
Fredag, som var lämnad helt och hållet åt sig själv, satte efter de flyende vildarna, och med sitt enda vapen, yxan, avfärdade han till att börja med de tre först sårade och därpå så många han kunde komma över. Och sedan spanjoren lyckligen besegrat sin farlige angripare, kom han till mig för att få en bössa. Jag lämnade honom en av jaktbössorna, varefter han genast började förfölja tvenne av kannibalerna och sårade dem även båda. Emellertid undsluppo de in i skogen, enär deras förföljare icke var i stånd att löpa som de. I skogen fick dock Fredag syn på dem, och vips var han efter dem. Den ene föll för hans fruktansvärda yxa, men den andre var honom för snabb; ty änskönt han var sårad, sprang han som en kapplöpningshäst. Slutligen uppnådde han stranden, kastade sig i vattnet och simmade med utomordentlig styrka och hastighet bort till den förut omnämnda kanoten, i vilken trenne vildar — däribland en sårad, om vilken vi icke visste, huruvida han levde eller ej — befunno sig. Dessa fyra kannibaler voro av tjugoen stycken de enda som undkommo oss.
Sålunda gav vår drabbning vid beräkning följande utslag: för vårt första skott från trädet föllo tre vildar; två dödades i nästa skott; två skötos i båten av Fredag; två av de först sårade nedhöggos av Fredag, som därefter i skogen dödade ytterligare en; tre föllo för spanjoren; fyra andra, som dött av sina sår, påträffades sedermera på olika ställen; slutligen undkommo fyra stycken i båten, av vilka dock en var svårt sårad, kanske nu redan död — således sjutton döda och fyra undkomna, inalles tjugoen stycken.
De som voro i kanoten rodde av alla krafter, så att de snart voro utom skotthåll. Fredag skickade visserligen två eller tre skott efter dem, men, efter allt vad jag kunde märka, utan något resultat. Han påyrkade nu enträget, att vi skulle taga en av kannibalernas båtar och förfölja de fyra flyktingarna; ett förslag, som jag så mycket hellre gick in på, som jag var allvarligt bekymrad över deras flykt. När de kommo hem till sitt folk och förtäljde, vad som hänt — resonerade jag — skulle icke vildarne då manngrant stiga i sina kanoter och återvända hit i sådan mängd, att det bleve oss omöjligt att motstå dem? Följaktligen beslöt jag att förfölja de flyende, tillsade Fredag att följa med och skyndade ned till en av kanoterna. Men döm om min överraskning, då jag på dess botten upptäckte en stackars varelse, likt spanjoren bunden till händer och fötter och liksom han avsedd till slaktoffer för den rysliga festmåltiden. Den arme vilden — ty det var en sådan — syntes halvdöd av ångest, ty han visste icke, vad som hänt. Hans läge och fjättrar hade hindrat honom att blicka över båtens reling, och i denna ställning hade han måst uthärda så länge, att det sannerligen icke fanns mycket liv kvar i honom.
Genast avskar jag fångens fjättrar och försökte resa honom upp, men han förmådde varken stå på sina ben eller tala utan jämrade sig endast erbarmligt. Han var synbarligen intagen av den föreställningen, att hans fjättrar lösts endast emedan tiden för slaktandet nu var inne. Då Fredag anlände, bad jag honom tala till fången och underrätta honom om hans befrielse, varpå jag gav den stackaren en klunk rom ur min medhavda butelj. Detta i förening med den glädjande nyheten om hans räddning vederkvickte honom till den grad, att han kunde sätta sig upp i båten.
Nu inträffade en på samma gång märkvärdig och rörande händelse. Då Fredag fick höra den stackars vilden tala och se hans ansikte, föll han honom om halsen, kysste och omfamnade honom upprepade gånger, skrek, skrattade, jublade, hoppade, sjöng och dansade; därpå skrek han ånyo, slog händerna samman, slog sig i ansiktet och huvudet, sjöng och hoppade och uppförde sig med ett ord som en galning, Det dröjde en god stund, innan jag kunde få en förklaring av honom, men då han äntligen kommit så mycket till sig själv, att han kunde avgiva en sådan, upplyste han mig om, att denne stackars vilde icke var någon annan än hans far.
Det rörde mig obeskrivligt att se, huru förtjust min stackars vilde var över att återse sin far och vilken rik skatt av barnslig kärlek han därvid lade i dagen. Jag kan icke beskriva hälften av de många uttryck, hans tillgivenhet sedan tog: han gick flerfaldiga gånger ut ur och in i båten; ibland satte han sig bredvid sin far, fattade hans huvud och lade det intill sitt blottade bröst, i vilken ställning han kunde förbliva en lång stund i sänder. Därpå smekte och gned han de av fjättrarna ömma och styva hand- och fotlederna; då jag märkte detta, lät jag honom gnida dem med litet rom, vilket visade sig mycket välgörande.
Denna händelse gjorde emellertid ett slut på all förföljelse av de fyra flyktingarne, vilka nu voro nästan ur sikte. Det vari själva verket vår lycka, att förföljelsen blev inställd, ty inom tvenne timmars tid uppväxte en nordvästlig storm, som blåste hela natten med oförminskad styrka. Vid stormens utbrott kunde de flyende vildarna icke hava hunnit fjärdedelen av sin väg, och som vinden låg emot dem, är det knappast antagligt, att de någonsin uppnådde sitt hemlands kust, utan de förgingos säkerligen under vägen.
Men låt oss återvända till Fredag, som emellertid var så upptagen med sin far, att jag icke hade hjärta att sätta honom till något annat. Efter en liten stund frågade jag honom, om han givit sin far något bröd. Skakande på huvudet svarade han:
— Intet; mig stygge hund äta upp allt själv.
Jag räckte honom då en av mina kakor, dem jag medfört i en liten påse, och lät honom dessutom få litet rom för egen räkning. Han kunde likväl ej förmå sig att smaka något, innan hans far först blivit tillgodosedd. I min ficka hade jag även stoppat några russinklasar; jag framtog en handfull och gav honom för hans fars räkning. Knappt hade han givit sin far russinen, innan jag fick se honom hoppa ur båten och rusa i väg som en besatt, ty han var den störste snabblöpare jag någonsin sett. Han löpte med sådan fart, att han, jag vågar säga, på några ögonblick var utom synhåll. Jag ropade efter honom, men förgäves — han var redan borta.
Efter omkring en kvarts timme kom han tillbaka, ehuru icke med samma hastighet; i mån han nalkades oss, blevo hans steg långsammare, och jag märkte nu orsaken — han bar nämligen något i handen. Då han kom fram fann jag, att hans börda utgjordes av en lerkruka med friskt vatten, som han hämtat åt sin far, varjämte han medförde tvenne brödbullar åt mig. Han hade således varit hemma i vår borg under denna korta tid! Det friska vattnet vederkvickte Fredags far, som nästan försmäktade av törst, mera än något annat han förut fått, och som även jag var mycket törstig, tog jag mig några duktiga klunkar av den härliga drycken.
Då hans far druckit sig otörstig, frågade jag Fredag, om något vatten fanns kvar i krukan, och då han jakande besvarade min fråga, bad jag honom även tänka på den stackars spanjoren, som var i lika stort behov av en läskande dryck som Fredags far. Den stackars mannen hade lagt sig ner att vila i skuggan av ett träd; även hans leder voro mycket styva och därtill starkt uppsvullna av de hårt åtdragna fjättrarne. Sedan han med begärlighet druckit ur den av Fredag erbjudna krukan och börjat äta av de bröd, jag medsänt, gick jag bort till honom och gav honom några russin. Därvid såg han upp i mitt ansikte med ett uttryck av den djupaste och innerligaste tacksamhet, som livligt avspeglade sig i alla hans drag. Men han var så utmattad efter den häftiga striden med vildarna, att han icke förmådde resa sig upp. Han försökte det visserligen ett par eller tre gånger, men föll genast maktlös tillbaka; dessutom vållade honom de ansvällda fotlederna en olidlig smärta vid varje rörelse. Därför bad jag honom att hålla sig i stillhet och befallde Fredag gnida hans fotleder samt badda dem med rom, liksom han förut gjort med sin fars.
Under hela den tid Fredag var hos spanjoren iakttog jag, huru som han varannan minut eller oftare vände huvudet åt sidan för att övertyga sig om, att hans far befann sig på samma plats och i samma läge som han lämnat honom. Då slutligen en gång hans spejande ögonkast icke kunde upptäcka den älskade fadern, sprang han hastigt upp utan att säga ett ord och ilade bort till kanoten med denna för honom så utmärkande snabbhet, att man knappast tyckte honom vidröra marken med fötterna. När han kom fram fann han emellertid, att hans far endast lagt sig ned för att vila sina trötta lemmar, varför han genast återvände till mig. Jag föreslog nu spanjoren att med Fredags hjälp stiga upp, om det var honom möjligt, och låta sig ledas ned till båten för att i densamma föras vidare hem till vår bostad, där jag ville giva honom nödig vård. Men Fredag, som var en kruftfull ung man, löste alla svårigheter genom att helt ledigt taga spanjoren på sin rygg och bära honom bort till båten, i vilken han varsamt nedsatte honom bredvid sin far. Därpå rodde han utmed stranden fortare än jag kunde gå, och det fastän en ganska stark vind blåste.
Sedan Fredag lyckligt och väl hamnat med sina båda sjuka passagerare i vår lilla vik, lämnade han dem kvar i båten och sprang för att hämta den andra kanoten. Då han passerade förbi mig, ropade jag an honom och frågade varthän han ämnade sig.
— Gå och hämta mera kanot, blev hans svar, varefter han satte i väg som en stormil — ty sannerligen jag kan få för mig, att någonsin människa eller häst löpt fortare än han. Också anlände han till viken med denna andra båt nästan lika fort som jag. Då han nalkades land, viftade han glättigt åt mig, och sedan han lagt till, kom han för att hjälpa våra nya gäster ur båten. Båda voro emellertid fullkomligt oförmögna att på egen hand förflytta sig, vadan min stackars Fredag icke visste, vad han skulle taga sig till med dem.
Efter en stunds funderande hittade jag emellertid på en utväg att reda oss ur vår förlägenhet. Sedan vi så bekvämt som möjligt nedsatt våra stackars sjuklingar på stranden, tillsade jag Fredag att följa mig, varefter vi snart förfärdigade ett slags handbår att lägga dem på. Medelst denna forslade vi dem båda samtidigt hem till vår bostad.
Men sedan vi äntligen anlänt med vår börda till den yttre vallen eller palissaden, råkade vi i större bryderi än någonsin. Det var nämligen omöjligt för oss att få de sjuka över vallen, och jag ville på inga villkor bryta ned den. Därför började jag åter fundera på något sätt att reda oss ur denna nya klämma, och snart hade jag saken klar. Med Fredags tillhjälp uppslog jag på kortare tid än tvenne timmar ett trevligt litet tält, som vi först täckte med gamla segelduksstycken och därpå med lövruskor. Inuti detta tillredde vi tvenne bäddar av rishalm med filtar över och under. Detta lilla tält var beläget på den öppna platsen emellan min yttre fästningsvall och den av mig planterade lunden, om vilken jag förut talat.
Nu var min ö befolkad, och jag tyckte mig till och med vara ganska rik på undersåtar. Jag roade mig ofta med att anställa betraktelser över, huru lik en konungs min ställning i själva verket var. Först och främst var hela landet min rättmätiga egendom, vars besittningsrätt ingen kunde bestrida mig. För det andra var jag självskriven härskare och lagstiftare över mitt folk, vars alla medlemmar hade mig att tacka för sitt liv, det de också utan tvekan skulle hava offrat för min skull, om så erfordrats.
Något som föreföll mig ganska egendomligt var att, änskönt jag endast ägde trenne undersåtar, de likväl — åtminstone i närvarande ögonblick — bekände sig till tre skilda religioner; ty Fredag var en protestant, hans far en avgudadyrkare och kannibal, och spanjoren en katolik. Emellertid tillstadde jag i förbigående sagt, en fullkomlig samvetsfrihet i alla mina besittningar.
Efter att sålunda hava skaffat mina båda stackars befriade fångar tak över huvudet, började jag tänka på att giva dem något till livs. Till den ändan befallde jag Fredag att ur vår hjord gå och hämta en årsgammal get, vilken vi slaktade. Av det i små bitar sönderskurna köttet tillredde jag därefter en kraftig och välsmakande anrättning, bestående av kött och soppa, vilken senare jag försatte med litet korn och ris. Kokningen verkställdes på samma öppna plats, där det nya tältet var beläget, ty jag plägade icke uppgöra eld inom fästningsvallarna. Då anrättningen var färdig, inbar jag den i tältet, varefter jag slog mig ned vid det av Fredag inburna bordet och spisade middag tillsammans med mina gäster, dem jag på alla sätt sökte uppmuntra och roa. Fredag tjänstgjorde härvid som min tolk, särskilt vad hans far beträffade; men även emellan mig och spanjoren förmedlade han samtalet, enär denne senare ganska väl kunde uttrycka sig på vildarnas språk.
Sedan vi ätit, befallde jag Fredag att taga en av kanoterna samt resa och hämta skjutvapnen, vilka vi i hastigheten kvarlämnat å slagfältet, och påföljande dag lät jag honom begrava de fallna vildarnas lik, vilka eljest, utsatta för den brännande solens strålar, snart skulle hava förpästat luften. På samma gång fick han även begrava de rysliga lämningarna efter kannibalernas festmåltid — ett arbete, som jag själv omöjligen skulle kunnat utföra; ja, jag skulle icke ens kunnat uthärda åsynen av dessa avskyvärda rester. Fredag fullgjorde punktligt och ordentligt alla de uppdrag jag gav honom, och han utplånade så fullständigt alla spår efter vildarnas besök, att jag icke skulle igenkänt platsen, om icke de nämnda träden i skogens utkant kännetecknat den.
Därpå började jag samtala med mina båda nya undersåtar. Först lät jag Fredag fråga sin far, vad denne hyste för tankar angående de fyra vildarnas flykt, och huruvida vi ej kunde vänta dem tillbaka med en övermakt, som vi icke skulle kunna motstå.
Den gamle mannen höll visserligen för högst sannolikt, att de fyra flyktingarna icke med livet undkommit den häftiga storm, som blåste hela natten efter deras flykt; — antingen hade de drunknat, vilket var det troligaste, eller drivits i sydlig riktning till främmande kust, där intet annat öde väntade dem än att bliva slaktade och uppätna. Hade de likväl lyckligen uthärdat stormen och helskinnade kommit tillbaka till sitt land igen, så kunde han icke så noga veta, vad de komme att taga sig till; dock var han fullt och fast övertygad om, att de blivit så dödligt förskräckta över allt, vad de upplevat, att de skulle berätta för sina landsmän, huru som alla deras olyckskamrater blivit dödade av åskan och blixten — icke av människohand. Vad beträffar de båda fiender de mött på ön, nämligen Fredag och jag, så skulle de säkerligen hålla oss för övernaturliga väsen eller onda andar, som nedstigit för att tillintetgöra dem, och icke för beväpnade mänskliga varelser. Detta hade han hört dem säga på sitt språk till varandra, ty de kunde omöjligen föreställa sig att en människa hade i sin makt att slunga eld och tala med åskans röst eller att utan synliga vapen skicka döden på ett sådant avstånd.
Längre fram fick jag veta, att denne gamle vilde verkligen hade fullkomligt rätt i sin förmodan; ty det vill synas, som om de fyra vildarna i trots av storm och sjö kommit oskadde hem till sina stamförvanter, vilka sedermera aldrig vågade sig besöka denna farliga ö, där de fruktade att hemfalla under vredgade gudars hämnd.
Emellertid hade jag icke reda härpå vid tiden för ovan skildrade tilldragelser, varför jag länge svävade i en ständig oro att bliva anfallen av ett stort antal vildar. Följaktligen var jag städse på min vakt och höll min lilla armé färdig till drabbning, ty som vi nu voro icke mindre än fyra stycken, skulle jag när som helst vågat en dust med kannibalerna, om de så även kommit hundra man högt.
Då likväl efter någon tids förlopp inga kanoter visat sig, försvann småningom min fruktan för vildarnas återkomst, och jag började i stället sysselsätta mina tankar med den gamla planen att företaga en resa till fastlandet. Häri styrktes jag så mycket mera, som Fredags far försäkrade mig, att jag för hans skull komme att röna ett mycket välvilligt mottagande bland hans landsmän.
Efter ett allvarligt samtal med spanjoren beslöt jag dock att tills vidare dröja med att sätta min plan i verket. Av detta samtal inhämtade jag, att ännu sexton vita, spanjorer och portugiser, vilka samtidigt med honom lidit skeppsbrott och landstigit därborta, vistades bland vildarna och visserligen levde på fredlig fot med dem men i alla fall hade det svårt och ofta fingo lida brist på det nödvändiga, enär vildarnas vanor voro så helt olika deras egna. Jag utfrågade honom angående enskildheterna av deras resa och fick då veta att deras fartyg varit en spanjor, som utgått från Rio de la Plata med Havanna till bestämmelseort. Lasten, som huvudsakligen utgjorts av hudar och silver, skulle lossats i Havanna mot utbyte av sådana europeiska varor, man där knnnat erhålla. Ombord å deras fartyg hade befunnit sig fem portugisiska sjömän, dem de upptagit från ett vrak, och då sedermera deras eget fartyg förliste, hade fem av besättningen dronknat, varefter de omnämnda sjutton skeppsbrutna, berättaren inberäknad, efter otaliga mödor och faror samt nästan halvdöda av svält slutligen landat hos dessa kannibaler, av vilka de varje ögonblick väntade att bliva uppätna.
Spanjoren berättade vidare, att de medfört en del vapen, nämligen bössor, vilka dock voro fullkomligt värdelösa i brist på både kulor och krut. Allt vad krut de ägt hade blivit förstört av vatten, undantagandes en helt ringa mängd, den de strax efter landstigningen använt för att förskaffa sig livsmedel.
Jag frågade honom nu, vad han trodde det skulle bliva av hans sexton olyckskamrater, och huruvida de aldrig uppgjort några planer till flykt. Härtill genmälte han, att de ofta rådplägat angående denna sak; men alldenstund de varken ägde något fartyg eller några verktyg för att bygga ett sådant, ej heller livsmedel av något slag, så hade alla överläggningar ändat i tårar och förtvivlan.
Vidare sporde jag honom, huru han trodde dem skola upptaga ett av mig framställt förslag till flykt, och om han icke ansåg, att en sådan lätteligen skulle gå för sig, om de alla befunno sig här på ön hos oss? Dock sade jag honom öppenhjärtigt att jag högligen fruktade, att de, i händelse jag anförtrodde mitt liv i deras händer, skulle handla trolöst och illa mot mig; ty tacksamheten var ingalunda någon inneboende dygd i den mänskliga naturen, och det vore långt ifrån alltid fallet, att människor i sitt handlingssätt läte sig bestämmas av de välgärningar, de fått mottaga, utan fastmera av de fördelar, de på ena eller andra sättet hoppades vinna.
På grund av dessa betänkligheter föreställde jag honom, huru hårt det skulle vara för mig, om jag nu först bleve redskapet till deras befrielse, och de sedan icke gjorde sig samvete av att överantvarda mig såsom fånge åt Nya Spanien, varest en engelsman alltid ginge sin undergång till mötes, i vilken avsikt eller av vilken olyckshändelse han än ditkommit. Långt hellre ville jag då på nåd och onåd överlämna mig åt vildarna, även med fara att bliva levande uppäten — långt hellre, sade jag, än falla i klorna på de grymma, obarmhärtiga prästerna och bliva förd inför inkvisitionens domstol.
Jag tillade att det, bortsett från dessa betänkligheter, vore min övertygelse, att vi gemensamt skulle kunna bygga ett lagom stort fartyg för oss alla, medelst vilket vi kunde uppnå Brasilien i söder eller spanska kusten eller öarna i norr. Men om hans — spanjorens — kamrater efter att av min hand hava mottagit sin utrustning och sin befrielse, till gengäld förde mig såsom fånge till sina landsmän, bleve jag mycket illa lönad för min välvilja mot dem och gjorde därigenom min ställning vida sämre än förut.
Till allt detta genmälde spanjoren på ett lika okonstlat som förtroendeväckande sätt, att hans kamraters belägenhet i själva verket vore så eländig, och deras sorg över densamma så djup, att de säkerligen med fasa och avsky skulle rygga tillbaka för blotta tanken att handla svekligt eller illa mot en man, som bidragit till deras räddning. Om jag så önskade, ville han i sällskap med den gamle vilden återvända till sina kamrater och med dem avhandla frågan, varefter han skulle komma tillbaka till mig med deras svar. I händelse en överenskommelse i önskad riktning komme till stånd oss emellan, skulle han avfordra dem att med livlig ed bekräfta de av mig uppställda villkoren, samt att de helt och hållet skulle underkasta sig min ledning och lyda mig såsom deras befälhavare och kapten; vid evangelium och de heliga sakramenten skulle de få svärja att vara mig trogna och att utan minsta invändning segla till vilket kristet land, jag funne lämpligt att bestämma, samt att ovillkorligt ställa sig alla mina befallningar till efterrättelse, till dess de slutligen välbehållna anlänt till den av mig angivna bestämmelseorten. Dessutom skulle han upprätta ett av dem alla egenhändigt underskrivet kontrakt, innehållande alla de ovannämnda, beedigade villkoren, samt i vederbörlig ordning överbringa det till mig.
Härefter försäkrade han mig på det livligaste, att han själv för egen del aldrig skulle lämna mig utan på min uttryckliga befallning, och att han skulle försvara mig till sitt sista andedrag, i händelse den minsta trolöshet skulle yppa sig ibland hans landsmän. Vad desse senare anginge, hade han dock lärt känna dem allesammans såsom belevade och hederliga män, och hans fullkomliga övertygelse vore, att de, i fall jag bidroge till deras räddning, skulle vara beredda att leva och dö för mig, ty deras nuvarande ställning vore den bedrövligaste, man gärna kunde tänka sig. I fullkomlig saknad av vapen och kläder, voro de för sitt livsuppehälle helt och hållet hänvisade till vildarnas nåd ocH barmhärtighet, och deras utsikter att någonsin få återvända till sitt hemland voro mindre än inga.
Efter dessa spanjorens försäkringar beslöt jag att, så vitt möjligt, våga ett försök till befrielse av hans olyckskamrater. Till den ändan skulle han, åtföljd av den gamle vilden, resa över och öppna underhandlingar med dem. Men då allt var färdigt för de båda männens avresa, framkastade spanjoren självmant en anmärkning, vilken å ena sidan vittnade om så mycken klokhet och å den andra om så mycken uppriktighet, att jag icke kunde annat än känna mig högligen tillfredsställd därmed, och vilken anmärkning hade till närmaste följd, att jag ännu för åtminstone ett halvt års tid såg mig nödsakad att uppskjuta hans kamraters befrielse. Härmed förhöll sig på följande sätt.
Under den tid av omkring en månad, som spanjoren nu tillbragt hos mig, hade jag låtit honom se, på vad sätt jag med försynens hjälp sörjt för mina behov. Följaktligen hade han sig bekant, huru stort mitt upplagda förråd av korn och ris var — ett förråd, som, ehuru mer än tillräckligt för min egen del numera sedan min familj ökats med tvänne medlemmar, endast med iakttagande av den största sparsamhet kunde stå bi åt oss alla. Så mycket mindre — och detta var spanjorens kloka anmärkning — kunde detta förråd räcka åt hans landsmän, i fall de nu kommo över till vår ö, och minst av allt skulle något bliva övrigt till proviantering av vårt fartyg, sedan vi väl fått det färdigt, för en resa till någon av Amerikas kristna kolonier.
Därför — fortsatte spanjoren — vore det bäst, att han och de båda vildarna finge uppgräva och tillreda så mycket nytt åkerland, som jag kunde undvara utsäde till, och att resan uppskötes, tills skörden vore inbärgad, på det vi måtte vara förvissade om att äga ett tillräckligt förråd av spannmål för hans olyckskamraters underhåll, sedan de ankommit till ön; ty brist på livsmedel torde giva dem anledning till misshälligheter och bibringa dem den uppfattningen, att de räddats ur en svår belägenhet endast för att störtas i en ännu svårare. Ni vet, hur det gick med Israels barn, tillade han; i början gladde de sig över att hava blivit frälsta utur Egypten, men då de saknade bröd i öknen, knorrade de emot Gud, som räddat dem.
Spanjorens råd var så gott och hans förslag så välbetänkt, att jag icke kunde annat än känna mig på det högsta tillfredsställd så väl därmed som med den trohet och pålitlighet de så tydligt lade i dagen. Följaktligen grepo vi oss alla fyra genast an med arbetet på nyodlingen, så gott våra anspråkslösa träredskap det medgåvo. Då efter ungefär en månads förlopp såningstiden inföll, hade vi fått i ordning så mycken åker, som erfordrades för ett utsäde av åtta hektoliter korn och sexton krukor fulla med ris, vilket var all den spannmål vi kunde undvara. Vi hade då nätt och jämnt så mycket övrigt, som var tillräckligt för vårt eget behov under de sex månader, vilka komme att förflyta tills skörden vore inbärgad. Dessa sex månader äro naturligtvis att räkna från den tid, då jag på grund av spanjorens förslag först lade utsädesspannmålen å sido, ty man må ingalunda föreställa sig, att säden behöver ligga ett halvt år i jorden i detta klimat.
Som vi nu voro många nog för att icke behöva hysa någon fruktan för vildarna, så framt de icke infunno sig i allt för stort antal, strövade vi fritt omkring över hela ön, varthelst det av en eller annan anledning föll oss in. Ständigt hade vi vår flykt eller befrielse för ögonen, och oupphörligt höll jag mina tankar riktade på medlen för dess förverkligande. I denna avsikt utvalde jag flera träd, som syntes mig lämpliga för vårt fartygsbygge, och satte Fredag och hans far till att fälla dem. Åt spanjoren, vilken jag anförtrott mina planer, uppdrog jag att vara överuppsyningsman vid detta arbete. Jag visade dem, huruledes jag med oerhörda ansträngningar huggit träden till bräder, och bad dem förfara på samma sätt. Sålunda tillverkade de omkring ett dussin präktiga ekplankor, nära sextio centimeter breda, över tio meter långa samt från fem till tio centimeter tjocka. Vilket oerhört arbete dessa plankor kostade, kan man lätt tänka sig.
Samtidigt sökte jag förstora min lilla gethjord så mycket i min förmåga stod. Härför gingo ena dagen Fredag och spanjoren, andra dagen jag och Fredag ut på jakt, och på detta sätt erhöllo vi omkring tjugu unga killingar, dem vi släppte tillsammans med våra tama getter. Ty så snart vi sköto en vild get, togo vi hennes killingar och ökade sålunda hjorden.
Då tiden för druvornas insamling äntligen kom, plockade vi med förenade ansträngningar en sådan myckenhet, att jag med visshet tror, att de av dem erhållna russinen skulle hava fyllt sextio eller åttio lådor av samma storlek som de, vilka utskeppas i Alicante. Dessa soltorkade russin tillika med brödet utgjorde en huvudsaklig del av vår dagliga spis, och de voro i sanning — såsom jag redan förut omtalat för läsaren — lika välsmakande som kraftigt närande.
Slutligen inföll skördetiden, och grödan såg mycket lovande ut. Visserligen var icke denna skörd den rikligaste jag fått på ön, men den var likväl tillräcklig för våra avsikter. Av de utsådda åtta hektoliter korn erhöllo vi över åttio hektoliter i utbyte; risskörden gav ett liknande utslag. Således hade vi nu ett tillräckligt förråd av spannmål för vårt uppehälle till nästa skörd, även för den händelse alla sexton spanjorerna befunnit sig hos oss, och hade vi varit färdiga att anträda den beramade resan, skulle vi rikligen kunnat proviantera vårt fartyg, för vilken av Amerikas hamnar vi än bestämt oss.
Sedan vi lyckligen inbergat all säden, förfärdigade vi stora korgar till dess förvarande. I detta arbete visade sig spanjoren äga en synnerlig skicklighet, och han klandrade mig ofta, för att jag icke använt ett dylikt flätverk till mina befästningar. Jag kunde dock icke biträda hans mening härutinnan.
All den stund jag nu hade fullt upp med livsmedel för alla de väntade gästerna, ansåg jag mig kunna tillåta spanjoren att resa över till fastlandet för att träffa överenskommelse med sina där kvarlämnade kamrater. Emellertid påyrkade jag strängeligen, att han icke finge medtaga någon, som icke först inför honom själv och den gamle vilden med livlig ed utfäst sig att icke på något sätt förorätta, strida emot eller anfalla den person, vilken han skulle möta på ön och som sänt efter honom och hans kamrater i avsikt att befria dem ur deras svåra belägenhet. Tvärtom måste de heligt bedyra att troget stå vid min sida och skydda mig mot varje försök till förräderi, samt att utan invändning underkasta sig alla mina befallningar, varhälst jag än komme att föra fartyget. Dessa försäkringar skulle dessutom skriftligen uppsättas och av dem egenhändigt undertecknas. Huru de skulle bliva i stånd att uppfylla denna sista bestämmelse, då de ju — såsom jag bort veta — voro i saknad av både penna och bläck, var något som det inte föll oss in att tänka på.
Med dessa förhållningsorder begåvo sig spanjoren och den gamle vilden — Fredags far — åstad i en av de kanoter, som fört dem såsom fångar till ön. Var och en av mina båda utskickade erhöll en musköt jämte ammunition till åtta skott, med vilka jag bad dem väl hushålla, så att de endast i högsta nödfall avlossade något skott.
Med största tillfredsställelse lät jag mina tankar följa denna beskickning, vilken betecknade de första verkliga mått och steg jag under en vistelse av mera än tjugosju år på denna ö vidtagit i avsikt att vinna befrielse ur min fångenskap. De båda resenärerna försåg jag med så mycken proviant, bestående av bröd och torkade druvor eller russin, att den för flera dagars tid borde var fullt tillräcklig för dem själva och dessutom räcka till de väntande spanjorernas underhåll under en tid av ungefär åtta dagar. Därpå anträdde de, följda av mina innerligaste lyckönskningar, sin resa, sedan vi likväl först överenskommit om ett bestämt tecken, genom vilket jag vid deras återkomst skulle kunna igenkänna dem, redan innan de nått stranden. Deras avresa, som gynnades av en frisk bris, inträffade enligt min beräkning en dag i oktober, vid fullmåne. Dock var jag icke fullt säker på min beräkning av dagarne, sedan jag en gång råkat i ovisshet, vilket — såsom läsaren erinrar sig — inträffade under min sjukdom; ej häller var jag vid denna tid övertygad om, att jag hade en riktig siffra för det antal år jag tillbringat på ön. Härutinnan hade jag emellertid icke misstagit mig, såsom det längre fram visade sig, då jag kom i tillfälle att med full visshet granska mina beräkningar.
Åtta dagar hade förflutit efter spanjorens och den gamle vildens avresa, och jag började nu vänta deras återkomst. Emellertid förflöt ännu en vecka, utan att de läto sig avhöra. I stället inträffade en särdeles märklig händelse, vilken jag nu går att berätta för mina läsare. Tidigt en morgon, medan jag ännu låg sovande i min bädd kom nämligen Fredag inrusande till mig och ropade överljutt: Herre, herre, de komma, de komma!
Genast kastade jag mig ur bädden, klädde mig i största hast och skyndade ut. Icke anande någon fara medtog jag intet vapen — tvärt emot min vana. Sedan jag ilat genom den lilla lunden — vilken i förbigående sagt, vid denna tid uppvuxit till en tät skogsdunge — och anlänt till ett ställe, där jag hade fri utsikt över havet, varseblev jag till min stora förvåning på ungefär åtta kilometers avstånd från stranden en båt, förande s. k. galérsegel, vilken för god vind styrde rak kurs på min ö. Jag fann även i första ögonkastet att den icke kom i riktning från fastlandet utan från motsatt håll.
Ropande Fredag till mig, befallde jag honom att hålla sig väl dold nära mig, ty dessa människor voro ingalunda dem vi väntade, och vi kunde ännu icke veta, huru vida de voro vänner eller fiender.
Därefter återvände jag till min borg för att hämta kikaren, av vilken jag hoppades vinna närmare upplysningar. Såsom vanligt då jag ville göra iakttagelser utan att själv bliva sedd, begav jag mig upp på toppen av mitt bärg; och knappt hade jag satt foten därstädes, innan jag tydligt varseblev ett för ankar liggande fartyg, som kunde befinna sig på omkring tolv kilometers avstånd i sydsydost från min ståndpunkt, men endast vid pass åtta kilometer från stranden. Jag tyckte mig finna, att det var en engelsman, och den förut omnämnda båten syntes var en engelsk barkass.
Ehuru jag erfor en obeskrivlig glädje vid åsynen av detta fartyg, som efter allt att döma förde en engelsk besättning — landsmän och följaktligen vänner till mig — ombord, kände jag mig likväl på samma gång häftigt upprörd och orolig. Jag kan ej förklara, huru det kom sig, men säkert är, att vissa hemliga misstankar uppstodo inom mig, bjudande mig att vara på min vakt. Först och främst föreföll det mig högst besynnerligt, att ett engelskt fartyg förirrat sig till denna del av världen — till en trakt, som icke berördes av någon av de vanliga handelsvägarne, och jag visste, att det icke drivits hit av vidriga vindar. Var detta fartyg verkligen engelskt och dess besättning engelsmän, så syntes det mig högst sannolikt, att de icke uppsökt denna plats i någon god avsikt; och säkrast vore det för mig att tills vidare hålla mig dold, där jag var, tills jag hunnit övertyga mig om, att jag icke i motsatt fall möjligen kunde komma att falla i tjuvars och rövares händer.
Må ingen förakta dylika hemliga aningar, vilka stundom varna oss för en fara, där vi minst skulle vänta någon sådan! Jag är viss om, att ingen, som med öppen blick går genom livet, skall kunna förneka att varningar av detta slag mången gång givas oss. Mig synas de vittna om en osynlig andevärld, med vilken vi stå i en viss, hemlighetsfull förbindelse; och de väsen, som befolka densamma, måste vara vänligt sinnade mot människan — de må för övrigt vara av vad beskaffenhet som hälst.
Det nu ifrågavarande tillfället bekräftar på ett för mig personligen högst övertygande sätt mina här ovan uttalade åsikter. Ty om jag ej låtit varna mig till försiktighet av denna hemlighetsfulla stämma, varifrån den nu än härledde sig, hade jag varit ohjälpligt förlorad och råkat i en vida svårare belägenhet än någosin förr, såsom läsaren snart skall finna.
Länge hade jag icke stått på min post, förr än jag kunde iakttaga, huru de rodde båten längs stranden, liksom hade de sökt något passande landningsställe. De rodde emellertid icke långt nog för att komma till min lilla hamn, där jag en gång inlöpte med mina flottar, utan landstego på ett ställe av stranden vid pass åtta hundra meter därifrån. Detta var min lycka, ty hade de träffat på min hamn, skulle de ha landstigit så att säga vid min dörr och upptäckt min borg, varefter jag på nåd och onåd varit överlämnad åt deras godtycke. Sedan de väl kommit i land, märkte jag tydligt, att de fleste av dem voro engelsmän; en eller två trodde jag vara holländare, vilket dock icke visade sig vara fallet. De utgjorde inalles elva man, av vilka trenne voro obeväpnade och — som jag tyckte — fängslade; de upptogos även såsom fångar ur båten av de fyra eller fem män, som först landstego.
Så snart de trenne fångarna satt foten i land, såg jag den ene av dem göra de häftigaste åtbörder, liksom av grämelse och förtvivlan, eller som om han velat inlägga sin kraftigaste gensaga mot den behandling, för vilken han var utsatt. Även de båda andra fångarne visade sig mycket upprörda, ehuru icke till den grad som den förstnämnde; de nöjde sig med att alltemellanåt upplyfta sina händer emot himmelen. Denna syn gjorde mig på det högsta förvirrad, ty jag kunde icke förstå, vad här föregick.
Plötsligt utropade Fredag, som uppmärksamt iakttagit främlingarnas förehavande: O, herre! Du se engelska män äta fångar, lika väl som vilda män!
— Vad säger du, Fredag, svarade jag; tror du då, att de ämna äta upp dem.
— Ja visst, återtog Fredag, de äta upp dem.
— Nej, nej, min käre Fredag, sade jag; visserligen fruktar jag storligen, att de ämna mörda dessa stackars fångar; men du kan vara övertygad om, att de icke skola uppäta dem.
Emellertid kunde jag icke klargöra för mig, vad detta uppträde egentligen hade att betyda. Darrande av fasa väntade jag varje ögonblick att bliva vittne till de trenne fångarnas dödande. Vid ett tillfälle såg jag även, huruledes en av skurkarna upplyfte sin med en stor sabel beväpnade hand, liksom för att nedhugga ett av de arma offren. Härvid överfölls jag av en frosskakning, och jag kunde icke tro annat, än att den sålunda hotade nästa ögonblick skulle rulla i sitt blod framför den obarmhärtige mördarens fötter. Vad jag nu innerligt önskade, att jag haft spanjoren och den med honom avreste vilden hos mig! Jag överlade med mig själv, om jag icke på något sätt skulle kunna rädda de stackars männen. Vore det icke möjligt för mig att nalkas de usla skurkarne inom skotthåll, utan att de upptäckte mig? Efter allt vad jag kunde märka, medförde de inga skjutvapen.
Slutligen fann jag på en utväg. Efter att med harm hava bevittnat den skändliga behandling, som de stackars fångarna fingo röna av dessa äreförgätne sjömän, såg jag de senare åt skilda håll sprida sig inåt ön, liksom om de velat undersöka densamma. Jag märkte även nu, hurusom de trenne olycklige männen hade frihet att gå, varhälst de behagade; emellertid satte de sig ned på marken, efter allt utseende intagna av en dyster förtvivlan.
Vid denna anblick erinrade jag mig livligt första dagen av min egen vistelse på ön, huru jag då förtvivlat blickat omkring mig och ansett mig själv hopplöst förlorad. Jag mindes, vilka rysliga farhågor jag hyste och huru jag tillbragte hela första natten i ett träd, av fruktan att bliva dödad och uppäten av vilda djur. Liksom jag vid detta tillfälle icke visste om min nära förestående räddning från hungersnöd, tack vare denna underbara försynens skickelse, varigenom vårt förolyckade fartyg drevs så nära stranden, att jag blev i stånd att från detsamma hämta livsförnödenheter för en längre tid; så hade icke heller dessa stackars förtvivlade män någon aning om, huru nära de voro sin räddning och huruledes de snart skulle finna ett bord, dukat i ödemarken för deras räkning. De visste icke, att de — just i samma ögonblick då de funno sin belägenhet hopplös och ansågo sig själva förlorade — icke desto mindre befunno sig i en ställning av fullkomlig säkerhet, och att de inom kort skulle få sanna ordspråket: Då nöden är störst, är hjälpen närmast.
Det är därföre klart, att lika litet som vi kunna förutse, vad som skall hända oss här i världen, lika stor orsak hava vi att tryggt förlita oss uppå världens store Upphofsman, som alltid kärleksfullt sörjer för sina skapade varelser, så att dessa även under de svåraste omständigheter skola finna anledning nog till tacksamhet mot honom. Ofta skola de sålunda erfara, att de vid tillfällen av nöd och betryck äro närmare sin räddning än de kunna förmoda; ja, till och med att det, som de säkrast trodde skola leda till deras fördärv, mången gång just blir medlet till den efterlängtade räddningen.
Vid det tillfälle, då sjömännen landstego på ön, hade tidvattnet uppnått sin största höjd. Medan de sorglöst strövade omkring för att taga öns märkvärdigheter i betraktande, föll vattnet tillbaka och ebben inträdde, lämnande deras båt på det torra. Tvenne män hade visserligen blivit satta att vakta båten, men efter vad jag sedan erfor hade de berusat sig och insomnat. Då likväl den ene av dem efter en liten stund vaknade och fann, huru det förhöll sig och att båten ohjälpligt satt fast, tillkallade han genom höga rop sina kringströvande kamrater, vilka även snart voro mangrant församlade kring båten. Trots deras förenade ansträngningar var det dem likväl omöjligt att få båten flott, ty dels var den mycket tung och dels täcktes stranden på detta ställe av ett djupt lager sandblandad gyttja.
Ur denna svårighet redde sig dessa människor på ett sätt, vilket kännetecknade dem såsom äkta sjömän d. v. s. såsom de mest bekymmerslösa av alla människor: de brydde sig helt enkelt icke vidare om båten, utan återvände till sin förra sysselsättning, om man så kan benämna deras kringstrykande i trakten. Därvid hörde jag en av dem högljutt ropa till en annan, som stannat vid båten: Hej så, Jack! Låt na ligga, där ho ligger, hör'u! Vi få na väl flott ve nästa flod!
Av dessa ord, som yttrades på engelska, fick jag full visshet om, vad landsmän sjömännen voro.
Under hela tiden höll jag mig vackert hemma i min borg, den jag icke vågade lämna utom för att bestiga min utkik nära bärgstoppen ovanför. Med livlig tillfredsställelse tänkte jag på, huru väl förskansad jag var. Jag visste, att ännu tio timmar skulle komma att förflyta, innan barkassen åter kunde bliva flott; och sedan det väl blivit mörkt, kunde jag nalkas sjömännen och lyssna till deras överläggningar, i fall de hade några. Emellertid rustade jag mig till strid, såsom jag plägade göra vid varje hotande fara; denna gång iakttog jag endast större försiktighet än någonsin, ty jag hade nu att göra med helt annat slag av fiender än förut. Jag befallde även Fredag, som jag inövat till en synnerligen skicklig skytt, att väl beväpna sig. För min egen del tog jag tvenne jaktbössor och gav åt honom tre musköter. Mitt utseende var nu riktigt fruktansvärt, ty utom getskinnströjan och den stora hatten, jag omtalat — tvenne plagg, som i sig själva sågo mycket grymma ut — bar jag ett blottat svärd, tvenne pistoler i bältet och på vardera axeln en bössa.
Det var till en början, såsom jag ovan sade, min avsikt att icke göra något försök före mörkrets inbrott; men vid tvåtiden på eftermiddagen, då solen brände hetast, hade alla sjömännen spritt sig inåt skogen, där de, efter vad jag förmodade, lagt sig att sova på någon skuggig plats. De trenne olyckliga männen däremot, alltför bekymrade över sin belägenhet för att kunna njuta någon sömn, hade satt sig ned i skuggan av ett stort träd på omkring fyra hundra meters avstånd från mig. Som jag trodde dem vara utom synhåll för de övrige, beslöt jag att giva mig tillkänna för dem för att få veta något av de tilldragelser som fört dem hit.
Följaktligen begav jag mig skyndsamt åstad ech befallde Fredag att på något avstånd följa efter mig. Vad denne senare beträffar, var han lika fruktansvärt beväpnad som jag, men hade i övrigt icke ett fullt så skräckinjagande utseende. Jag nalkades de trenne männen så nära jag kunde utan att bliva upptäckt; därpå steg jag hastigt fram, innan någon av dem hann bliva mig varse, och ropade högljutt till dem på spanska: Vilka ären I, mina herrar?
De foro häftigt upp vid detta oväntade tilltal och syntes högeligen förfärade över den anblick min sällsamt utstyrda person företedde. De gåvo intet svar på min fråga utan syntes snarare färdiga att fly, varför jag skyndade att lugna dem:
— Mina herrar, sade jag på engelska, bliven icke rädda för mig! I han här funnit en vän, då I kanske minst väntaden det!
— Om så är, svarade en av dem med sorgsen stämma, i det han vördnadsfullt lyfte på hatten, måste ni sannerligen vara sänd direkt från himmelen, ty vår belägenhet ställer oss numera utom gränserna för all mänsklig hjälp.
— Min herre, genmälte jag, all hjälp är sänd ifrån himmelen. Men säg: kan icke en främling på något sätt bistå er? Ni tyckes vara i stort betryck; jag såg er, då ni landsteg där borta, och jag gav akt på, huruledes en av skurkarna vid de föreställningar ni gjorde dem lyfte upp sitt svärd över ert huvud, liksom för att döda er.
Den stackars mannen, som synbarligen hade svårt att hämta sig från sin överraskning, utropade nu med darrande stämma, under det att tårarne sköljde hans kinder: — Säg mig, vem är väl ni? Är ni verkligen en människa, eller är ni en ängel?
— Min bäste herre, gav jag till svar, oroa er icke med några funderingar över den saken. Hade Gud sänt en ängel till eder räddning, skulle denna helt visst hava uppenbarat sig i en annan dräkt och burit andra vapen än jag. Jag ber er: övervinn eder fruktan! Jag är intet annat än en vanlig människa — ej någon ängel, men väl en engelsman. Min enda avsikt är att hjälpa er. Visserligen har jag icke mera än en tjänare, men vi förfoga över ett tillräckligt förråd av vapen och ammunition. Säg mig därför oförbehållsamt, om vi kunna vara er till någon hjälp. Först och främst: vad är orsaken till eder härvaro?
— Min herre, svarade han, vår historia är allt för lång, för att vi nu, så nära våra bödlar, skulle kunna förtälja den för er. I korthet sagt: jag var kapten på det där fartyget, som ligger därute; min besättning har gjort myteri; med knapp nöd undgick jag att bliva mördad, och slutligen förde de mig hit till denna öde ö tillika med dessa båda män, av vilka den ene är min styrman, den andre en passagerare. Här sågo vi ingen annan utsikt för oss än att förgås av svält, ty vi trodde ön var obebodd, och ännu i denna stund vet jag icke rätt vad jag skall tro därom — så underbart förefaller mig ert uppträdande.
— Var äro dessa skurkar? frågade jag. Vet ni vart de tagit vägen?
— Där borta ligga de, min herre, svarade han, pekande på en skogsdunge i närheten. Vad jag nu mest fruktar är, att de möjligen iakttagit oss och hört er tala; om så är, skola de säkerligen mörda oss allesamman.
— Medföra de skjutvapen? frågade jag.
— Endast tvenne, av vilka dock det ena ligger kvar i barkassen, svarade kaptenen.
— Nåväl då! inföll jag. Överlämna resten åt mig. Jag ser, att de alla ligga försänkta i sömn — det vore en lätt sak att genast förpassa dem dit där varken sol eller måne skiner. Men skola vi kanske hellre taga dem till fånga?
Kaptenen förklarade nu, att ibland de åtta sjömännen befunno sig tvenne förhärdade ärkebovar, vilka det knappast vore rådligt att visa någon barmhärtighet; blevo endast dessa båda oskadliggjorda, var han övertygad om, att de övriga skulle återvända till sin plikt. Jag sporde honom vilka de voro, vartill han genmälde, att han icke på så stort avstånd förmådde urskilja dem från de andra. Därpå försäkrade kaptenen att han var beredd att i det minsta ställa sig mina befallningar till efterrättelse.
— Gott, sade jag, låt oss då till en början draga oss tillbaka utom syn- och hörhåll för brottslingarne, innan de vakna. Vi kunna sedan ytterligare överlägga.
— Med största beredvillighet följde mig de trenne männen, och snart låg skogen emellan oss och våra fiender.
— Hör på, min herre, sade jag därefter, vänd till kaptenen, om jag nu vågar en dust för er befrielse, är ni då villig att underkasta er de tvenne villkor, jag har att uppställa?
Han förklarade sig på förhand redobogen att antaga alla mina villkor och bedyrade, att så väl han själv som fartyget, ifall det återtogs av oss, helt och hållet stode till mitt förfogande, och att han icke skulle företaga sig något utan min vilja och bestämmelse. Kunde vi däremot icke återerövra fartyget, vore det hans innerligaste önskan att få leva och dö med mig, i vilken trakt av världen jag än ville slå ned mina bopålar. I samma anda uttalade sig även de båda andra männen.
— Välan, sade jag, mina villkor äro dessa. För det första måste ni, så länge ni vistas här på ön hos mig, utan invändning underkasta eder min myndighet och icke söka tillvälla eder någon sådan för egen del, och om jag nu sätter vapen i edra händer, måste ni högtidligen förbinda eder, dels att återlämna dem, när helst jag det fordrar, dels att icke under några förhållanden bära väpnad hand mot mig eller mina anhängare på denna ö, utan tvärtom i allt punktligt åtlyda mina order. För det andra måste ni utfästa eder att giva mig och mina tjänare fri överresa till England, för den händelse det lyckas oss att återtaga fartyget.
Kaptenen icke blott antog dessa — såsom han sade — högst billiga villkor, utan försäkrade därjämte under alla uttryck av tillgivenhet och trohet, att han, närhälst så påfordrades, vore villig att offra sitt liv för mig, alldenstund han från och med detta ögonblick hade mig att tacka därför.
— Välan då! utropade jag; här äro trenne musköter tillika med krut och kulor för eder egen och edra följeslagares räkning. Och säg mig nu, vad ni anser vara bäst att göra?
Med de livligaste tacksamhetsbetygelser avböjde han emellertid att giva mig något råd utan bad att helt och hållet få ställa sig under min ledning. Härtill genmälte jag, att jag fann saken mycket brydsam och att det var svårt att veta, vad som vore bäst att göra. Jag undrade likväl, om vi icke borde välja den metoden att genast begiva oss bort till skurkarnas lägerplats och skjuta dem där de lågo. Om då någon av dem med livet slapp undan den första salvan och visade sig villig till underkastelse, kunde vi låta nåd gå för rätt och anse hans räddning för en fingervisning från försynen, liksom ock de övrigas död för en himmelens straffdom.
På ett mycket grannlaga sätt gjorde kaptenen härvid den invändningen, att han helst undveke blodsutgjutelse, om det läte sig göra, dock kunde han icke yrka förskoning för de båda omnämnda, oförbätterliga skurkarne, vilka anstiftat myteriet, ty om de nu lyckades undkomma till fartyget, skulle de uppegga hela besättningen mot oss och återkomma för att förgöra oss alla.
— Nå, men i så fall, utropade jag, fordrar nödvändigheten, att vi handla enligt mitt nyss framställda förslag! Däri ligger ju den enda möjligheten till räddning för oss själva! — Som jag likväl såg, huru obenägen kaptenen fortfarande var för all blodsutgjutelse, bad jag honom att själv taga saken om hand och uppträda mot skurkarne så, som han fann lämpligast.
Mitt under vårt samtal märkte vi, att några av männen vaknade, och strax därpå stego tvenne av dem upp. Jag frågade kaptenen, om någon av dessa båda hörde till myteriets ledare, vilket han dock förnekade.
Gott, sade jag då, låt dessa behålla livet — försynen tyckes hava väckt dem enkom för att rädda dem. Men om de övriga undslippa eder nu, så är det ert eget fel.
Uppmuntrad av detta tilltal grep kaptenen den musköt jag givit honom, stack en pistol i bältet och tillsade sina båda kamrater, av vilka var och en bar en musköt, att vara honom följaktiga. Sålunda beväpnade satte de sig i rörelse mot sjömännens lägerplats, och då de härvid åstadkommo något buller, vände en av de nyss uppstigna männen sig om. Då denne fick se, vad som var på färde, ropade han högljutt åt sina sovande kamrater. Men det var redan för sent, ty i samma ögonblick dessa yrvakna rusade upp, avfyrade kaptenens båda följeslagare sina musköter. Kaptenen själv sparade klokt nog sitt skott till ett lägligare tillfälle. De båda skyttarne hade siktat så väl, att en av sjömännen föll död på stället och en annan blev svårt sårad. Denne senare, som just var en av myteriets upphovsmän, ropade ivrigt på hjälp till de andra, men därvid störtade kaptenen fram till honom sägande, att det nu vore för sent att bedja om hjälp och att han i stället borde anropa Gud om förlåtelse för sina synder. Vid dessa ord höjde han muskötkolven och krossade därmed skurkens huvud.
Nu återstodo trenne av sällskapet, och en av dem var lätt sårad. Då även jag nu infann mig på platsen, insågo de att allt motstånd var gagnlöst, varför de föllo på sina knän och tiggde om nåd. Kaptenen svarade, att han vore villig att skänka dem livet, i fall de erkände och ångrade de avskyvärda brott, i vilket de varit delaktiga, samt om de ville med högtidlig ed utfästa sig att vara honom behjälpliga vid skeppets återtagande och sedermera troget bistå honom under återresan till Jamaika varifrån de utgått. De avgåvo härpå de livligaste försäkringar, att de i allt ville vara kaptenen underdåniga och återgå till sin plikt; varefter denne, litande på deras ord, beslöt att låta nåd gå för rätt. Även jag samtyckte härtill, likväl med det förbehåll, att de under sin vistelse på ön skulle hållas i fängsligt förvar.
Under tiden hade jag emellertid sänt Fredag och styrmannen till barkassen, för att de skulle försäkra sig om densamma och borttaga åror och segel. En efter annan anlände därefter till platsen ytterligare trenne sjömän, vilka till deras egen lycka skilt sig från de övriga och strövat omkring på ön, men nu återvänt till följd av skotten. Då de fått ställningen klar för sig och funno, att deras förre fånge, kaptenen, nu var deras segerherre, läto även de godvilligt fängsla sig; och därmed var vår seger fullständig.
Härefter kunde kaptenen och jag i lugn och ro utbyta ömsesidiga förtroenden angående vårt liv och de förhållanden, som bragt oss hit. Jag gjorde början med att berätta honom hela min historia, till vilken han lyssnade med stort intresse, stundom blandat med häpnad och förundran. Vad som
i all synnerhet gjorde ett djupt intryck på honom var det underbara sätt, på vilket jag blivit försedd med livsmedel, och ammunition. Härigenom kom han att tänka på sin egen underbara räddning, vilken djupt rörde honom; och då han därvid yttrade, att det verkligen såge ut, som om jag blivit bevarad på denna ö under så många år endast och allenast i avsikt att slutligen rädda hans liv — då runno strida tårar ned för hans kinder och han kunde på en god stund icke säga något mera.
Efter detta samtal förde jag kaptenen och hans båda följeslagare till min bostad, varvid vi gingo in samma väg jag tagit vid utgåendet, nämligen över toppen av klippan. Därpå bjöd jag dem de förfriskningar, jag hade till hands, och visade dem alla de uppfinningar, vilka jag under min långvariga vistelse på ön varit i tillfälle att göra och utföra.
Allt vad jag sålunda visade dem och berättade för dem, väckte deras ytterliga förvåning; men framför allt uttalade dock kaptenen sin beundran över mina fästningsverk och över den skicklighet, varmed jag förstått att dölja anläggningarna. Ingen, påstod han, skulle utanför den lilla lunden kunna ana, att där bakom dolde sig en mänsklig boning. Denna lund, planterad för nära tjugu år sedan, hade under tiden uppvuxit till en riktig skog, så tät, att den var ogenomtränglig överallt, utom där min lilla slingrande gångstig löpte fram igenom densamma.
Jag berättade vidare för kaptenen, att detta visserligen var min borg och mitt residens, men att jag, i likhet med de flesta furstar, även hade ett lustslott, dit jag kunde draga mig tillbaka, så snart ledighet från regeringsärendena det medgav. Det var min förhoppning, fortfor jag, att även där en gång vid tillfälle få se honom, kaptenen, såsom min ärade gäst; men för närvarande var vår uppgift att uttänka något sätt, huru vi bäst skulle kunna överrumpla och återtaga fartyget. Han höll visserligen med mig härom, men förklarade på samma gång, att han för sin del icke hade någon aning om, huru detta skulle kunna gå för sig. Ännu funnos nämligen ombord icke mindre än tjugusex män, vilka alla, såsom deltagare i en sammansvärjning eller ett myteri mot sin lagliga myndighet, förverkat sina liv och således skulle komma att göra ett förtvivlat motstånd vid varje vårt försök att återvinna fartyget: Ty de visste blott alltför väl, att de, en gång besegrade, voro hemfallna åt galgen, så snart de uppnådde England eller någon av de engelska kolonierna. Vi voro således alldeles för få för att med någon utsikt till framgång våga anfalla ett så stort antal förvildade sällar.
Jag tog kaptenens ord i övervägande och fann, att han talat mycket förståndigt. Skulle vi lyckas bemäktiga oss fartyget, måste det ske genom list eller överrumpling, och stor skyndsamhet var dessutom av nöden. På en gång föll det mig in, att det icke kunde dröja länge förrän skeppsbesättningen, undrande vad det blivit av deras kamrater och barkassen, skulle utskicka en annan båt till ön för att taga reda på orsaken till dröjsmålet. Med all sannolikhet skulle de denna gång misstänka någon fara och beväpna sig bättre, varför det gällde att vara på vår vakt. Kaptenen medgav, att denna min förmodan hade goda skäl för sig.
— Vad vi nu först och främst ha att göra, fortfor jag, är att borra barkassen, som ligger där nere på stranden, och bortföra allt, som finnes uti den, på det den icke vidare må kunna sättas i sjön. Även detta mitt förslag vann kaptenens bifall.
Följaktligen begåvo vi oss ned till barkassen och borttogo de vapen, som voro lämnade ombord, tillika med dess övriga innehåll, vilket utgjordes av en butelj konjak, en butelj rom, några stycken skeppsskorpor, ett kruthorn samt ett stort stycke socker, vägande mellan två och tre kilo och förvarat i en segeldukspåse. Allt detta var för mig särdeles välkommet, i synnerhet sockret, av vilket jag varit i saknad sedan flera år tillbaka.
Efter att hava bragt dessa saker i säkerhet (vad beträffar åror, mast, segel och roder, så hade vi redan förut bortfört dem), slogo vi ett stort hål i barkassens botten, på det den i alla händelser måtte bliva kvarlämnad å ön. Ty jag hyste, sanningen att säga, just icke stora förhoppningar om, att vi skulle bliva i stånd att återtaga fartyget; utan min avsikt var att, sedan det avseglat, kunna reparera barkassen och använda den för en resa till de Små Antillerna, sedan vi under vägen först upptagit våra vänner spanjorerna, vilka jag allt fortfarande hade i mina tankar.
Sedan vi fört båtens innehåll i land, drogo vi den med förenade ansträngningar så högt upp på stranden, att den låg utom gränsen för tidvattnets uppstigande. Därpå gjorde vi, som sagt, ett hål i bottnen av barkassen, stort nog för att icke medgiva en allt för hastig reparation, i händelse fartygets besättning skulle falla på den tanken att söka få den flott. Efter väl förrättat värv satte vi oss ned och började överlägga, vad vi nu skulle taga oss till, då på en gång ett kanonskott från fartyget tog vår uppmärksamhet i anspråk. Omedelbart därefter hissades en flagga ombord å skeppet — uppenbarligen till signal för barkassens manskap att återvända. Då emellertid, av lätt förklarliga skäl, intet svar följde på denna uppmaning, avlossades flera skott efter varandra och flaggsignalerna upprepades. Gagnlös möda! Barkassen var och förblev borta.
Slutligen iakttogo vi med tillhjälp av våra kikare, huru som förberedelser för nedfirandet av ännu en båt träffades å fartyget. Efter en stund sågo vi den sätta ut i riktning mot vår ö, och då den kommit tillräckligt nära, funno vi dess besättning utgöra icke mindre än tio man, medförande skjutvapen.
Som fartyget låg nära tio kilometer från stranden, hade vi gott tillfälle att uppmärksamt iakttaga de män, vilka nalkades i båten. Vi kunde till och med tydligt urskilja deras anletsdrag, all den stund tidvattnets strömningar fört dem ett gott stycke öster om den första båtens kosa, vadan de en god stund nödgades ro alldeles utmed stranden för att kunna landa på samma ställe som de först utskickade. Kaptenen igenkände dem följaktligen allesammans, och han begagnade tillfället att för mig omtala, huru som bland dessa tio karlar funnos trenne hederliga män, vilka av de övriga tvingats att deltaga i myteriet. De andra sju, och bland dem högbåtsmannen, vilken tycktes vara anförare för den lilla skaran, voro däremot lika vilda sällar som trots någon annan av fartygets besättning, varför den gode kaptenen högligen fruktade, att de skulle bliva oss övermäktiga.
Småleende invände jag, att män i vår belägenhet icke borde giva insteg åt fruktan, ty hurudan utgången än bleve, vare sig död eller liv, kunde vi vid en jämförelse med vårt närvarande ovissa tillstånd räkna den såsom en befrielse. Därpå erinrade jag honom om alla de underbara skickelser, vilka träffat mig under min långa, händelserika levnad, och frågade, om han icke ansåge vår slutliga räddning värd att våga något för.
— Minnes ni icke, min herre, fortsatte jag, huruledes ni för blott en liten stund sedan framkastade den tanken, att jag blivit bevarad och uppehållen på denna ö, endast för att komma i tillfälle att rädda ert liv? Den tycktes då ingiva er hopp och förtröstan. — För min egen del, tillade jag, finner jag endast en omständighet beträffande utsikterna för vår räddning, varmed jag icke är riktigt belåten.
— Och den är? frågade kaptenen.
— Att det, såsom ni nyss nämnde, ibland våra fiender finnes trenne hederliga män, vilkas liv vi böra skona. Ty hade de samtliga tillhört de brottsligas antal bland er besättning, skulle jag hava trott, att försynen avskilt dem för att giva dem i edra händer. Ni kan emellertid vara förvissad om, att var och en, som kommer i land här, tillhör oss, och hans liv eller död beror på hans uppförande mot oss.
Dessa med käckhet och tillförsikt uttalade ord ingöto nytt mod hos kaptenen, och vi grepo oss nu ivrigt an med det arbete, som förelåg oss.
Redan i början, då vi varseblevo båten sätta ut ifrån fartyget, hade vi vidtagit nödiga mått och steg för att bringa våra fångar i säkerhet inom lås och bom. Tvenne av dem, på vilka kaptenen föga litade, ställde jag under Fredags särskilda uppsikt med befallning, att de skulle föras till grottan i skogen, varest de voro tillräckligt långt avlägsna från krigsskådeplatsen. Vid denna fångtransport biträddes Fredag av en av de båda män, vilka befriats på samma gång som kaptenen. Fängslade, men försedda med nödiga livsmedel, kvarlämnades fångarna i grottan med det löftet, att de, så framt de förhöllo sig lugna, om en eller tvenne dagar skulle återfå friheten. Om de däremot försökte att fly, hotades de med att utan förskoning bliva nedskjutna. De bedyrade, att de skulle uppföra sig på bästa sätt, och visade sig mycket tacksamma för den goda behandling de fingo röna, i det Fredag icke blott försåg dem med livsmedel, utan även med ljus av vår egen tillverkning, och dessutom på allehanda sätt sörjde för deras trevnad, så långt de under förhanden varande förhållanden rimligen kunde påräkna. För större säkerhets skull lämnades de i den övertygelsen, att Fredag höll vakt framför grottans ingång.
De övriga fångarna behandlades ännu bättre, änskönt tvenne av dem fortfarande höllos fjättrade, alldenstund kaptenen icke vågade tro dem mer än nätt och jämnt. De återstående båda fingo däremot, tack vare kaptenens förord, träda i min tjänst, sedan de likväl först avlagt ett högtidligt löfte att leva och dö med oss. Vår lilla armé utgjordes sålunda av sju man, nämligen Fredag och jag, kaptenen och hans båda följeslagare samt de tvenne frigivna fångarna. Som vi alla voro väl beväpnade, betvivlade jag ingalunda, att vi gott skulle kunna bestå en dust med de tio karlar, som voro i antågande, och det så mycket troligare, som dessa, enligt kaptenens utsago, ibland sig räknade trenne rättskaffens män, vilka utan tvivel genast skulle nedlägga vapen eller övergå på vår sida, så snart de fingo ställningen klar för sig.
Emellertid hade de tio sjömännen anlänt till den plats, där den första båten landat. Sedan de alla landstigit, drogo de upp båten efter sig — något, som jag med stor tillfredsställelse iakttog. Jag hade nämligen i förstone fruktat, att de försiktigtvis skulle föredraga att ankra en liten bit utanför kusten samt vadande begiva sig i land, sedan de kvarlämnat en eller två män till båtens bevakning — i vilket fall vi icke skulle kunnat bemäktiga oss den. Så snart de väl kommit i land, skyndade de alla bort till barkassen, och läsaren kan lätt föreställa sig deras gränslösa förvåning vid upptäckten, att deras kamraters farkost icke allenast var fullkomligt tom, utan till på köpet borrad i sank!
Efter att en stund med häpna miner hava betraktat varandra och synbarligen utbytt gissningar angående orsaken till detta överraskande sakernas tillstånd, utbringade de med ansträngande av hela kraften hos sina lungor några rop, vilka sannerligen kunnat väcka stenarna till liv. Men förgäves — intet svar nådde deras lyssnande öron. Därpå samlade de sig i en grupp och avfyrade samtidigt en salva från sina bössor, vilken trängde till våra öron och gav genljud i skogen; men därmed var också allt förbi. De fångar, som förvarades i grottan, kunde näppeligen höra knallen, och de som voro hos oss hörde den visserligen men vågade naturligtvis icke giva något svar.
De tio männen blevo så bestörta över denna oförklarliga tystnad, att de efter vad vi sedermera erforo beslöto att återvända ombord på fartyget och berätta, att de först utskickade kamraterna blivit mördade till sista man och deras barkass borrad i sank. Vi sågo dem även skjuta ut båten i vattnet och allesamman ånyo stiga uti den.
Kaptenen blev vid denna anblick högligen upprörd, ty han fruktade, att de nu ärnade återvända till fartyget och avsegla i den övertygelsen, att de förgäves eftersökta kamraterna på ett eller annat sätt omkommit. I så fall vore fartyget, som han så säkert hoppats återvinna, ohjälpligen förlorat för honom. Snart inträffade emellertid något, som gav hans fruktan en annan riktning.
Sjömännen hade nämligen icke rott långt ifrån stranden, förrän vi fingo se dem komma tillbaka igen, synbarligen efter en rådplägning, som bringat dem på andra tankar. De kvarlämnade nu trenne män i båten, varefter de övriga hoppade i land och begåvo sig inåt ön för att söka efter sina försvunna kamrater. Detta innebar en stor missräkning för oss, ty vi kunde nu icke besluta, vad vi borde taga oss till. Vad gagnade det oss väl att överrumpla dessa sju män, i händelse båten undkomme oss? Vid första tecken till fara skulle säkerligen de tre karlarne i båten fly till fartyget, och därmed vore vårt hopp att kunna återerövra detsamma grusat. Emellertid hade vi intet annat val än att vänta och med tålamod avvakta händelsernas gång.
Medan de sju karlarna gått i land, rodde de trenne andra ut båten ett gott stycke från kusten och kastade slutligen ankar i avvaktan på de förras återkomst. Det var oss således omöjligt att taga båten, vilken dock spelade en så viktig roll i våra planer. De sju landstigna slöto sig nära tillsammans och styrde kosan till toppen av det bärg, vid vars fot min bostad låg, vadan vi tydligt kunde följa alla deras rörelser utan att själva bliva sedda. Vi skulle hava önskat, antingen att de kommit oss närmare, så att vi blivit i tillfälle att hälsa dem med några skott, eller ock att de vandrat på längre avstånd från oss, så att vi haft mera frihet att röra oss.
Då de anlänt till bärgets topp, varifrån de hade en vidsträckt utsikt över öns nordöstra delar, hojtade och ropade de ånyo, tills de blevo trötta. De syntes ha beslutat att icke avlägsna sig långt från stranden och att icke skilja sig från varandra, ty efter en stunds ideligt hojtande slogo de sig alla ned under ett och samma träd, där de började rådgöra sinsemellan. Hade det bara fallit dem in att lägga sig och sova här, såsom deras förra kamrater gjort, skulle processen hava blivit kort även med dem; men dessa hyste alltför stor fruktan för den fara, som hotade dem, för att de skulle vågat insomna, änskönt de ingen aning hade om själva farans beskaffenhet.
Med anledning av de sju karlarnas rådplägning uttalade kaptenen en ganska antaglig förmodan, varpå han grundade ett motsvarande gott förslag:
— Var säker på, yttrade han, att de nu besluta sig för att avfyra en ny salva för att dymedels väcka de eftersöktas uppmärksamhet. Men så fort de avskjutit sina bössor, skola vi kasta oss över dem; de äro då oförberedda på försvar och skola säkerligen giva sig, varigenom vi besparas all blodsutgjutelse.
Detta förslag fann jag särdeles gott, förutsatt endast, att vi hunno överrumpla dem, innan de laddat på nytt. Men vad vi väntat, inträffade ej; vi nödgades hålla oss stilla ännu en god stund utan att veta, vad vi skulle taga oss för — en ovisshet, som blev ganska pinsam i längden. Slutligen anmärkte jag, att, enligt min åsikt, ingenting vore att uträtta före kvällen; hade de icke dessförinnan återvänt till båten, torde det bliva oss möjligt att avskära dem återtåget och kanske samtidigt genom någon krigslist locka de i båten varande männen att gå i land.
Länge och med stor otålighet väntade vi nu på, att de skulle avlägsna sig från sin viloplats. Vår missbelåtenhet med ställningen hade stegrats hart när till förtvivlan, då äntligen de rådplägande funno för gott att avbryta sina ändlösa meningsbyten; de stego upp och vandrade ned till stranden igen samma väg de kommit. Av allt framgick, att deras fruktan för de faror, som måste vara förbundna med denna ö, var så stark, att de, givande sina kamrater förlorade, beslutat genast återvända ombord på fartyget och så snart sig göra lät avsegla med detsamma.
Så snart jag såg dem begiva sig nedåt kusten till, förstod jag, att de uppgivit allt vidare sökande och nu ämnade lämna ön för att icke mera återvända. Detta var också verkligen deras avsikt, efter vad jag sedermera erfor. Då jag delgav kaptenen mina misstankar, blev han ytterligt nedslagen och orolig; men i samma ögonblick hade jag uttänkt en krigslist, som skulle förmå sjömännen att vända om, och vilken även fullkomligt lyckades.
Jag befallde nämligen Fredag och styrmannen att begiva sig väster om den lilla viken i riktning mot det ställe, varest vildarna landstigit den dag, då Fredag räddades. Så fort de anlänt till en kulle vid pass åtta hundra meter från platsen ifråga, skulle de stanna och ropa så högt de förmådde samt dröja kvar tills de märkte, att sjömännen hört dem. Men genast då dessa svarade skulle de, utan att vid något tillfälle visa sig för männen, begiva sig i en stor halvcirkel djupt inåt skogen och medelst fortsatta rop locka sjömännen så långt inåt ön som möjligt. När denna avsikt väl var vunnen, borde de närmaste vägen återvända till oss.
Sjömännen höllo just på att stiga i båten, då Fredags och styrmannens rop nådde deras öron. Ögonblickligen lämnade de båten och skyndade tillbaka upp på stranden, där de stannade under utbringande av några kraftiga hallå. Då svar genast följde, började de springa utmed stranden i riktning mot de hörda ropen, d.v.s. åt väster. Snart hindrades de emellertid i sitt lopp av den förut omnämnda lilla viken, den de icke kunde gå över, emedan flodtiden var inne och vattenståndet högt. De ropade då till de i båten kvarlämnade männen att skyndsamt komma och sätta dem över. Detta var just vad jag väntat. Jag iakttog, att de rodde snett över viken inåt land till, vadan de, då båten nådde motsatta stranden, befunno sig ett gott stycke från vikens mynning. De inlöpte i en liten naturlig hamn eller inskärning i stranden, där båten fastgjordes vid en trädstubbe. Denna gång kvarlämnade de endast tvenne män till båtens bevakning. Allt gick således fullkomligt efter min önskan.
Nu ansåg jag tiden vara inne för mig och mina fyra följeslagare att blanda oss i leken. Lämnande Fredag och styrmannen att efter bästa förmåga uträtta sitt uppdrag, skyndade vi oss så fort vi förmådde, men med iakttagande av den största försiktighet, ned till viken och det ställe, där båten låg. Ett, tu, tre överraskade vi de båda männen, innan de ens hade en aning om någon fara. Den ene låg på stranden, den andre i båten. Den förstnämnde, färdig att insomna, störtade yrvaken upp, varvid kaptenen, som gick främst, kastade sig över honom och slog honom till marken. Därpå befallde han den andre att giva sig, såvida han icke föredroge att dö på fläcken.
Det behövdes sannerligen högst få underhandlingar för att övertyga denne ensamme man om klokheten av att giva sig, då han såg fem beväpnade män över sig och därtill sin ende kamrat fallen. Dessutom var han en av de tre män, vilka hade mindre del i myteriet än den övriga besättningen; följaktligen icke endast underkastade han sig ganska beredvilligt, utan slöt sig även sedermera av uppriktigaste hjärta till oss.
Under tiden utförde Fredag och styrmannen med sådan skicklighet och framgång det värv, som blivit dem anförtrott, att de, alltjämt ropande och hojtande, lockade den sökande skaran från bärg till bärg och från skog till skog, och icke allenast grundligt uttröttade de arma männen, utan även slutligen förde dem till ett ställe, varifrån de icke kunde hinna tillbaka till båten före mörkrets inbrott. Då äntligen upphörde de båda präktiga gossarna med sina lystringsrop och skyndade att uppsöka oss, själva i högsta grad medtagna av den ansträngande marschen och de ideliga ropen.
Allt vad vi nu hade att göra var att invänta de återvändande sjömännen och överfalla dem i mörkret, då vi kunde vara säkra på att vinna en fullständig seger. Det dröjde flera timmar, innan de kommo tillbaka; långt innan de voro framme hörde vi emellertid de främsta uppmana dem, som gingo bakom, till större skyndsamhet, varpå dessa knotande gåvo till svar, att de omöjligen kunde gå fortare, enär de voro till det yttersta medtagna och så uttröttade, att de knappast förmådde hålla sig upprätta. Att detta var särdeles välkomna nyheter för oss kan läsaren lätt tänka sig. Äntligen uppnådde de båten, men jag vill icke söka skildra den gränslösa förvirring, som grep dem, då de funno ebben hava inträtt, båten liggande på det torra och de båda vaktkarlarna försvunna. Vi hörde dem utbrista i bitter klagan; de sade varandra, att ön måste vara förhäxad och att de själva voro förlorade; antingen dreve djävulen sitt spel här eller också funnes här invånare — i vilket fall som helst voro de invigda åt en säker undergång. Upprepade gånger ropade de högljutt sina båda kvarlämnade kamrater vid namn, men allt förgäves — intet svar följde.
Efter en liten stund kunde vi urskilja vid det knappa ljuset från stjärnhimmelen, huru de stackars människorna sprungo omkring på stranden likt vansinniga, i vild förtvivlan vridande sina händer. Än stego de i båten och satte sig ned liksom för att vila sig; än hoppade de åter ur den och började som förut springa runt omkring på stranden. Det visade sig tydligt, att den största förskräckelse och oro fått makt med de arma karlarnas sinnen.
Mina soldater voro mycket ivriga att få börja anfallet och kunde knappt styra sin otålighet, tills jag fann för gott att giva min tillåtelse. Men jag önskade dröja i det längsta för att avvakta ett lägligt tillfälle att med så liten blodsutgjutelse som möjligt övermanna fienden; isynnerhet var jag mycket angelägen att skydda mina anhängares liv, ty jag visste, att våra motståndare voro väl beväpnade. Jag beslöt därför att vänta för att se, om de icke skulle skingra sig, och för att kunna begagna mig av rätta ögonblicket flyttade jag mitt bakhåll närmare fienderna. Fredag och kaptenen fingo befallning att på händer och fötter krypa så nära marken, att de icke blevo upptäckta, samt att nalkas fienden på kortast möjliga avstånd, innan de beredde sig att skjuta.
De hade knappt hunnit intaga sin nya ställning, förrän högbåtsmannen, som var myteriets huvudledare, men nu visade sig fegast av alla, kom gående emot dem, åtföljd av tvenne andra av besättningen. Kaptenen, som förut endast hört honom tala, men icke kunnat urskilja honom bland de övriga, blev vid åsynen av denne förhärdade skurk och vid utsikten att äntligen hava honom i sitt våld så upprörd, att han knappast kunde lägga band på sig, tills kanaljen var nog nära för att icke kunna undgå sin hämnare. Men då rusade kaptenen och Fredag plötsligt upp och gåvo eld på de annalkande männen. Högbåtsmannen störtade genast död till marken; den som gick närmast honom fick ett skott i magen, varav han avled ett par timmar senare; den tredje flydde sin kos.
Efter dessa skott ryckte jag oförtövat fram med hela min armé, som nu utgjorde åtta man, nämligen jag själv såsom högste befälhavare; Fredag min närmaste man; kaptenen och hans bägge följeslagare samt de trenne krigsfångarna, vilka vi försett med vapen. Överraskade i mörkret som våra fiender blevo, kunde de icke göra sig något begrepp om storleken av vår här. Jag befallde nu den man, som vi tillfångatagit i båten och som därefter blivit en av oss, att ropa matroserna vid namn för att söka bringa en fredlig överenskommelse till stånd. Detta utföll fullkomligt efter vår önskan, och det var i själva verket lätt att tänka sig, att de i sin nuvarande övergivna belägenhet med största beredvillighet skulle ingå på våra villkor. Mannen ropade så högt han förmådde till en av dem:
— Tom Smith! Tom Smith!
Denne, som igenkände rösten, svarade ögonblickligen:
— Är det du, Robinson?
Ty matrosen bar samma namn som jag. Robinson ropade tillbaka:
— Ja, visst är det jag! För Cuds skull, Tom Smith, kasten ifrån er vapnen och given er, annars ären I alla dödens, och det inom några ögonblick!
— Åt vem eller vilka skola vi giva oss? genmälte Smith. Var äro de?
— Här äro de, svarade Robinson; här är vår kapten och med honom femtio man, vilka nu under tvenne timmars tid förföljt er. Högbåtsmannen är död, Will Frye är sårad och jag själv tillfångatagen. Om I ej genast given er, ären I alla förlorade!
— Nåväl, om vi giva oss — skola de då skänka oss livet? frågade Tom Smith vidare.
— Om I loven att underkasta er, så vill jag gå och fråga kaptenen, svatrade Robinson.
Härvid ropade kaptenen själv:
— Tom Smith, du känner min röst! Om I genast nedläggen vapnen och underkasten er, skolen I alla få behålla livet, Will Atkins ensam undantagen.
Vid dessa ord ropade Will Atkins förfärad:
— För Guds skull, kapten, skänk även mig livet! Vad har väl jag gjort? Inte är jag sämre än de andra?
I förbigående sagt var han likväl en av de värsta bland upprorsstiftarna, ty det var han, som först förgripit sig på kaptenen, sedan myteriet utbrutit; han hade uppträtt på ett särdeles brutalt sätt mot sin förman, bundit hans händer och överöst honom med okvädinsord.
Emellertid befallde kaptenen honom att giva sig på nåd och onåd och överlämna sig åt guvernörens gottfinnande. Härmed syftade han på mig, ty de kallade mig alla guvernör. I korthet sagt — alla sträckte därefter vapen och tiggde om sina liv. Jag lät nu Robinson, som underhandlat med dem, jämte tvenne andra av mina anhängare binda samtliga fångar, och sedan detta var gjort, lät jag min stora armé av femtio man, vilken i själva verket endast bestod av åtta soldater, dessa tre inberäknade, rycka fram för att bemäktiga sig fångarna och deras båt. Själv fann jag det av vissa statsskäl klokast att tillika med en av mina anhängare hålla mig utanför krigsskådeplatsen.
Nu blev vårt angelägnaste göromål att sätta båten i stånd för återerövringen av fartyget. Som kaptenen nu hade tillfälle att samtala med fångarna föreställde han dem brottsligheten av deras handlingssätt mot honom, hurusom det måste leda till svåra förvecklingar för dem själva, ja, kanske till och med slutligen föra dem i galgen. De visade sig alla särdeles ångerfulla och bådo i de mest bevekande ordalag att icke få umgälla sitt brott med livet. Vad denna senare anhållan beträffade, förklarade kaptenen, att de icke voro hans fångar utan guvernörens på ön; ty änskönt de hade trott sig landsätta honom, kaptenen, på en öde, obebodd ö, hade det likväl behagat försynen att föra dem till en plats, som icke allenast var bebodd, utan vars guvernör till på köpet var engelsman. Denne kunde låta hänga dem här samt och synnerligen, om han så behagade; men alldenstund han benådat dem alla, vore det förmodligen hans mening att skicka dem till England för att där överantvarda dem i rättvisans händer, dock alltid med undantag av Will Atkins, — angående vilken jag, slutade kaptenen, — mottagit guvernörens befallning, att han skall förberedas till döden, enär han i morgon bittida kommer att bliva hängd.
Fastän allt detta var hopdiktat av kaptenen själv, medförde det likväl åsyftad verkan. Atkins kastade sig ned på sina knän och bad kaptenen att uppträda som hans förespråkare hos guvernören, och alla de övriga bådo honom likaledes enträget att för Guds skull icke bliva återsända till England.
Nu äntligen fann jag ögonblicket för vår befrielse vara inne, ty det måste vara den lättaste sak i världen att få dessa karlar att ivrigt biträda oss vid återtagandet av fartyget. Jag drog mig ännu längre tillbaka i skymundan för dem, på det de icke för tidigt måtte upptäcka, med vad slags guvernör de hade att göra. Jag lät nu kalla kaptenen till mig genom en av mina soldater, vilken ålades att för vederbörlig effekts skull på något avstånd högljutt utropa:
— Kapten, guvernören önskar tala med er!
Genast svarade kaptenen:
— Säg hans excellens, att jag ofördröjligen skall infinna mig.
Detta bidrog att fullkomligt föra dem bakom ljuset, så att de nu voro fullt och fast övertygade om, att guvernören befann sig alldeles i närheten med sina femtio man. Så snart kaptenen framkommit till mig, delgav jag honom min plan till fartygets återtagande. Den vann hans livliga bifall, och han beslöt att sätta den i verket följande morgon. Men för att iakttaga all möjlig försiktighet och vara säkra om framgång, beslöto vi att skilja fångarna från varandra, vadan Atkins och tvenne av de farligaste skulle slås i bojor och föras till grottan, där de förut tagna fångarna förvarades. Detta viktiga uppdrag anförtroddes åt Fredag jämte de båda män, vilka förts till ön på samma gång som kaptenen. Alltså forslades dessa fångar till grottan, vilken för personer i deras belägenhet var ett tillräckligt säkert fängelse. De övriga fångarna inhyste jag på mitt lantställe, såsom jag benämnde det, och som detta — i enlighet med vad jag förut på sitt ställe noggrant beskrivit — var väl skyddat av fästningsverk och fångarna dessutom fjättrade, kunde jag lita på, att de därstädes voro i säkert förvar.
Emellertid ditsände jag kaptenen påföljande morgon, på det han måtte inleda underhandling med de fångna matroserna och söka utforska, huruvida de voro så pålitliga, att vi kunde våga begagna oss av deras hjälp vid överrumplingen av fartyget. Han föreställde dem deras brottsliga uppträdande mot honom; den förtvivlade ställning, i vilken de nu befunno sig, samt att, ehuru guvernören för närvarande benådat dem till livet, de helt visst hade galgen att motse, så snart de åter satte sin fot på Englands kust. Ville de däremot förena sig med honom och troget stå honom bi vid återerövringen av fartyget, skulle han till gengäld förmå guvernören att utverka deras fullständiga benådning.
Man kan lätt föreställa sig, huru beredvilligt ett dylikt förslag skulle antagas av personer i deras ställning; de föllo på knä för kaptenen och avgåvo de heligaste försäkringar, att de ville vara honom trogna intill sista blodsdroppen — ja, att de ville offra liv och blod för honom och följa honom Över hela världen, om han så önskade.
— Gott, svarade kaptenen, jag skall omtala för guvernören, vad I nu haven sagt, och se till vad jag kan göra för att utverka hans samtycke.
Följaktligen underrättade han mig om den sinnesförfattning, vari han funnit dem, och sade sig vara övertygad om deras uppriktighet och pålitlighet. För att emellertid vara fullt säkra på vår sak, bad jag honom återvända och utvälja fem stycken ibland dem, och på det de icke skulle tro, att vi ledo brist på folk, borde han säga dem, att endast dessa fem skulle bliva hans medhjälpare, under det att de andra båda jämte de trenne i slottet (d.v.s. min grotta) förvarade fångarna komme att av guvernören kvarhållas såsom gisslan för de fems trohet. För den händelse dessa — borde han tillägga — sveko sin plikt och sina löften, skulle de förra utan förbarmande bliva hängda. Denna hotelse gjorde synbarligen djupt intryck på männen och övertygade dem om, att guvernören var en bister herre, som förstod att göra sig åtlydd. För dem återstod heller intet annat än att foga sig i alla villkor, och fångarna blevo nu lika angelägna som kaptenen, att de fem utvalda sjömännen skulle göra sin plikt.
De trupper vi förfogade över för det tillärnade sjöslaget, voro sålunda följande: först och främst kaptenen, styrmannen och passageraren; för det andra de båda krigsfångarna från första drabbningen, vilka jag på grund av kaptenens inrådan återgivit friheten och försett med vapen; för det tredje de tvenne män, vilka jag hittills hållit fängslade på mitt lantställe men nu frigivit i enlighet med kaptenens önskan; slutligen för det fjärde de fem senast frigivna — inalles tolv man utom de fem fångarna, vilka vi kvarhöllo i grottan såsom gisslan.
Jag tillfrågade kaptenen, huruvida han med dessa stridskrafter vore hågad att äventyra ett anfall på fartyget. Vad mig själv och Fredag beträffade, ansåg jag det icke vara lämpligt för oss att medfölja expeditionen, alldenstund vi hade sju fångar under vår uppsikt. Dessas bevakning och underhåll gåvo oss sysselsättning nog. De fem, som voro i grottan, beslöt jag att hålla i sträng fångenskap, men sände Fredag två gånger om dagen med livsförnödenheter till dem. De andra båda fingo röra sig mera fritt; så till dömes använde jag dem att bära livsmedlen till Fredag, vilken infann sig på ett bestämt ställe i närheten av grottan för att mottaga dem.
Då jag först visade mig för dessa båda till gisslan utsedda fångar, var jag åtföljd av kaptenen, vilken föreställde mig för dem såsom deras av guvernören tillsatta vaktare. Han förklarade det vidare vara guvernörens uttryckliga befallning, att de icke fingo begiva sig någonstädes på ön, vart helst det vara månde, utan mitt särskilda medgivande; försökte de likväl något slikt, komme de ofördröjligen att föras till slottet och slås i järnbojor. Som vi aldrig låtit dem ana, att just jag själv och ingen annan vore guvernörer, togo de mig naturligtvis för en annan person, varför jag vid varje lägligt tillfälle talade med dem om guvernören, garnisonen, slottet och så vidare.
För kaptenen återstod nu intet annat än att utrusta och bemanna sina båda båtar efter att hava reparerat den till ön först anlända. I den ena stego fyra män av våra trupper jämte passageraren såsom befälhavare; i den andra gingo kaptenen, styrmannen och de fem återstående männen. De uträttade sin sak så väl, att de nådde fartyget omkring midnatt. Så snart de kommit inom hörhåll för skeppet, befallde kaptenen Robinson — den förut omnämnde matrosen — att ropa an besättningen och säga, att de nu äntligen anlände med de först utsända männen och deras båt, men att en rundlig tid åtgått för att finna dem, och mera dylikt. Sålunda pratande, sökte han avvända alla misstankar, till dess båtarna slutligen lade till vid fartygets sida. I ett nu skyndade kaptenen och styrmannen, båda väl beväpnade, ombord; de hade icke väl satt sin fot på däck, förrän de med bösskolvarna nedslogo andre styrmannen och timmermannen, och därefter, troget understödda av de hack i häl följande männen, bemäktigade sig alla, som voro på överdäck. Därpå fastgjorde de luckorna för att fånga dem av besättningen, vilka befunno sig under däck.
Under tiden hade männen i den andra båten bestigit fördäck och gjort rent hus därstädes. I en handvändning satte de sig i besittning av skansen, inträngde genom luckan, som ledde ned till kockens kabyss, och tillfångatogo tre man, vilka befunno sig där. Sedan detta var undanstökat och kaptenens hela här välbehållen samlats på däck, beordrade han styrmannen att med tre man intränga i kajutan, där rebellernas nye kapten låg. Denne, som vaknat av bullret, hade emellertid stigit upp och tillika med tvenne av sina män samt en skeppspojke gripit till vapen. Då nu styrmannen medelst en järnstör bröt upp dörren, mottogs han och hans följeslagare av en gevärssalva, som krossade hans arm och sårade tvenne av de honom åtföljande männen; likväl dödades ingen. Svårt sårad som han var, rusade dock styrmannen, samtidigt ropande på hjälp, in i kajutan, där han drog sin pistol och sköt den nye kaptenen ett skott genom huvudet. Kulan inträngde genom rebellens mun och gick ut bakom ena örat, så att skurken förstummades för alltid. Härpå gåvo sig de övriga, och fartyget var äntligen återtaget utan att flera liv blivit spillda.
Så snart skeppet sålunda blivit lyckligen återerövrat, befallde kaptenen, att sju kanonskott skulle avfyras — den med mig överenskomna signalen, betecknande en lycklig utgång av det vågsamma företaget. Läsaren kan vara förvissad om, att dessa kanonskott ljödo som musik i mina öron, där jag satt på stranden i otålig förbidan. Klockan var då nära två på morgonen. Så fort knallen av den sjunde skottet trängt till mina öron, gick jag, glad i hågen, till sängs, och som den föregående dagens spännande tilldragelser i hög grad uttröttat mig, insomnade jag mycket djupt.
Morgonen efter denna minnesvärda dag vaknade jag helt bestört vid ljudet av ett skott. Jag rusade upp ur bädden och hörde i samma ögonblick någon, som ropade på mig:
— Guvernör! Guvernör!
Igenkännande kaptenens röst, skyndade jag ut ur min bostad och upp till toppen av bärget, där han väntade mig. Genast slöt han mig i sina armar och sade, i det han pekade på fartyget:
— Min käre vän och räddare, där är ert fartyg! Ty det och allt vad det innehåller tillhör er, liksom ock vi alla.
Jag vände mina blickar mot fartyget, som nu låg endast vid pass åtta hundra meter från stranden; ty så snart kaptenen åter blivit herre ombord, lättade han ankar och styrde med gynnande vind närmare kusten. Då han var nära mynningen av den lilla viken, fällde han ånyo ankaret, och som flodtiden var inne, skyndade han att sätta ut slupen och lät ro sig i land nära intill det ställe, där jag en gång förankrade mina flottar; d.v.s. så nära min nuvarande bostad som möjligt.
Nåväl, vid denna glädjande syn blev jag så överväldigad av rörelse, att jag kände mig färdig att sjunka till marken. Den räddning jag så länge åstundat; den befrielse, över vilken jag i åratal grubblat, var mig ju nu så nära, att jag så att säga blott behövde räcka ut handen därefter! Min avresa från denna ö kunde äga rum när helst jag det ville, och där borta låg ett stort fartyg, färdigt att föra mig till vilken del av världen jag själv fann för gott att bestämma!
Under en god stund behärskades jag av en så stark rörelse, att jag icke förmådde yttra ett ord, och hade icke kaptenen fattat om mig och uppehållit mig, skulle jag ofelbart hava dignat ned till jorden. Han sade sig väl förstå min rörelse och gav mig en styrkedryck ur en flaska likör, den han för min räkning medtagit från fartyget. Sedan jag tagit en duktig klunk, satte jag mig ned på en sten, och fastän min självbehärskning nu så småningom återvände, dröjde det likväl en lång stund, innan jag kunde få fram ett ord. Under tiden befann sig den hederlige kaptenen under inflytelsen av en lika stor glädje som jag, ehuru hans sinnesrörelse icke var så stark, och han sökte på alla upptänkliga sätt, med oavlåtliga omsorger och det hjärtligaste tilltal lugna mig och återföra mig till mig själv. Men hela min varelse genombävades av en så hejdlös glädje, att alla mina själsförmögenheter bragtes i ett tillstånd av upplösning och förvirring. Slutligen tog den sig utbrott i tårar, varefter jag snart återfick talförmågan. Nu omfamnade jag i min tur kaptenen, och vi gladdes med varandra över den lyckliga vändningen i vår belägenhet. Jag förklarade det vara min fasta övertygelse, att han blivit sänd av himmelen till min räddning, ty utgjorde icke denna i själva verket den sista länken i en kedja av under? Kunde icke försynens hand tydligen spåras i allt detta? Vittnade det icke om, att det allseende ögat tränger till de avlägsnaste ställen i världen? Jo, helt säkert, och jag förglömde ingalunda att frambära mitt hjärtas varma tacksamhet inför Gud i bönen, ty huru skulle jag väl kunnat underlåta att prisa honom, som på ett så underbart sätt dragit försorg om alla mina behov i ödemarken, då jag befann mig i en efter människosätt att se så fullkomligt övergiven ställning, och som nu slutligen funnit för gott att befria mig ur min mångåriga fångenskap på en obebodd ö mitt i den ofantliga oceanen!
Efter en stunds samtal sade kaptenen, att han åt mig medfört några förfriskningar av det slag, som hans fartyg hade att bjuda på och som inkräktarna ännu icke hunnit att göra av med. Ropande ned till slupen, befallde han sjömännen att föra i land de saker, som voro ämnade åt guvernören, och presenten visade sig sannerligen. så storartad och frikostig, att man icke gärna kunde tro den vara bestämd för en person, som skulle lämna ön i sällskap med givaren, utan snarare åt en man, som allt framgent komme att kvarstanna på platsen.
Först och främst förärade han mig sålunda ett flaskfoder med de utsöktaste likörer; sex stora buteljer madeiravin, vardera rymmande över en liter; ett kilogram av den förträffligaste tobak; tolv duktiga stycken oxkött av fartygets proviant; sex skinkor; en säck ärter samt omkring femtio kilogram skeppsskorpor. Därjämte gav han mig en låda socker, en låda fint vetemjöl, en låda citroner, två buteljer limonsaft, och en stor mängd andra saker.
Vad som emellertid mest av allt gladde mig, voro följande förträffliga gåvor, nämligen ett halvt dussin nya linneskjortor, sex stycken fina halsdukar, två par handskar, en hatt, ett par långstrumpor, samt slutligen en föga begagnad hälgdagskostym ur kaptenens egen garderob. Med ett ord: den hederlige kaptenen klädde mig från topp till tå! Såsom var och en väl kan förstå, voro dessa skänker särdeles välkomna för en person i mina omständigheter. Likväl kände jag mig i högsta grad förlägen och tafatt, då jag första gången bar denna för mig så ovana klädedräkt.
Sedan jag fört dessa rikliga gåvor i säkerhet i min lilla bostad, rådgjorde jag med kaptenen angående frågan, vad vi skulle taga oss till med våra fångar. Denna angelägenhet var av stor vikt för oss, ty vi måste avgöra, huruvida vi kunde äventyra att taga dem med oss eller borde lämna dem kvar på ön. I synnerhet gåvo tvenne av dem anledning till allvarliga farhågor, ty de voro kända såsom de mest oförvägna och oförbätterliga sällar man gärna kunde tänka sig. Kaptenen yttrade med bestämdhet, att sådana skurkar, som han visste dessa båda vara, icke på något villkor finge lössläppas bland den övriga besättningen; utan för den händelse de skulle medtagas ombord, måste de slås i järn och såsom förbrytare överlämnas åt rättvisan i första engelska hamn, som fartyget komme att anlöpa. Jag märkte granneligen, huru bekymrad den gode kaptenen var över denna punkt, varför jag framställde ett förslag till frågans lösning. Om han så önskade — sade jag nämligen — ville jag söka förmå de båda ifrågavarande männen att själva anhålla om den nåden att få kvarstanna på ön.
— Ja väl, svarade kaptenen, jag önskar ingenting högre, och det skulle mycket glädja mig om ni kunde giva saken denna lyckliga vändning.
— Gott inföll jag, vi skola skicka efter dem och tala med dem.
Följaktligen befallde jag Fredag och de båda nu frigivna sjömännen, vilka tagits som gisslan, att begiva sig till grottan och hämta de fem därstädes förvarade fångarna, samt föra dem, bundna som de voro, till mitt lantställe, där de hade att invänta mig. Iförd min nya kostym, begav jag mig efter en stunds förlopp till den överenskomna mötesplatsen, och här uppträdde jag nu som guvernören inför allas åsyn.
Sedan jag anlänt till lantstället i sällskap med kaptenen, befallde jag, att fångarna skulle föras fram, och började så mitt stora strafftal. Jag sade dem, hurusom jag nogsamt kände till deras skurkaktiga beteende mot sin kapten; huru de bemäktigat sig fartyget och ämnat framhärda i sina brottsliga avsikter, om det icke behagat försynen att sätta en damm för deras vidare framfart och låta dem själva falla i den grop de grävt för en annan. — Det är på min befallning, fortfor jag, som fartyget blivit återtaget; det ligger nu därute på redden, och I skolen snart bliva vittnen till, huru jag lönat eder nye kapten för hans bovstreck — I skolen få se honom dingla i rånocken, honom till straff och eder till varnagel!
— Men, fortsatte jag, vad er själva beträffar, så lyster det mig verkligen att höra, om I kunnen hava något att invända mot, att jag låter avrätta eder samt och synnerligen såsom sanskyldiga sjörövare, gripna på bar gärning — en dom, som min ställning på denna ö giver mig myndighet att avkunna över eder!
Härtill svarade en av dem i de övrigas namn, att de intet hade att invända utom det, att kaptenen vid deras tillfångatagande lovat dem att få behålla livet, varför de ödmjukt vädjade till min barmhärtighet och dristade sig att anropa mig om nåd.
Jag svarade dem, att jag sannerligen icke visste, huru jag skulle kunna benåda dem, ty för egen del hade jag beslutat att med alla mina män lämna denna ö och begiva mig till England i sällskap med kaptenen. Och vad denne senare anginge, kunde han svårligen föra dem till England utan såsom fångar, slagna i bojor, för att vid framkomsten ställa dem inför rätta att svara för myteri och försök att bortröva fartyget. Och de visste blott alltför väl, att galgen i så fall bleve deras säkra lott.
— Jag vet således knappast, slutade jag, vad jag egentligen skall taga mig till med eder, så framt I icke föredragen att kvarstanna här på ön. För den händelse I tagen edert parti och väljen denna utväg att undgå en eljest säker död, vill jag låta nåd gå för rätt. Ty alldenstund jag erhållit tillåtelse att lämna ön, är jag böjd att skänka eder livet genom att låta eder stanna här efter mig.
Brottslingarna visade sig mycket tacksamma för detta anbud och sade, att de mycket hellre vedervågade att bliva kvar här än att återvända till England, där galgen väntade dem. Jag lät saken bero vid denna överenskommelse.
Kaptenen låtsade nu göra några svårigheter, liksom om han icke vågat skänka dem friheten ens på dessa villkor. Häröver visade jag mig något förargad, i det jag framhöll, att fångarna voro mina, icke hans. Dessutom hade jag redan givit dem mitt ord och tänkte ej taga det tillbaka. Vore han, kaptenen, icke villig att samtycka till mitt beslut, så skulle jag släppa fångarna lösa, där jag tog dem, varefter det stode honom fritt att ånyo bemäktiga sig dem, om han kunde.
De visade sig mycket tacksamma över mitt försvarstal, och jag lät genast försätta dem i frihet med befallning, att de skulle begiva sig genom skogen till det ställe, varifrån de kommit. Jag lovade dem ytterligare att förse dem med vapen och ammunition samt giva dem råd och anvisningar, huruledes de skulle kunna inrätta det drägligt för sig under vistelsen på ön.
Därefter började jag vidtaga mina förberedelser att gå ombord. Emellertid önskade jag att hava natten för mig för att kunna träffa alla nödiga anstalter, varför jag bad kaptenen återvända ombord och göra allt klart till avfärd samt följande morgon låta avhämta mig i båten. Under tiden borde han styra om, att den nye kaptenen, som låg död ombord å fartyget, bleve upphängd i rånocken, så att fångarna kunde se honom.
En stund efter kaptenens avresa skickade jag efter de nu frigivna fångarna och öppnade i min bostad ett allvarligt samtal med dem angående deras nya förhållanden. Jag sade dem, att de enligt min tanke gjort ett gott val, ty i händelse kaptenen tagit dem med sig, skulle de säkerligen hava blivit hängda. Därpå visade jag dem den rebelliske kaptenen, hängande i fartygets rånock, och sade dem, att samma öde väntade dem, om de lämnade den säkra tillflyktsort, som ön erbjöd.
Sedan alla med en mun förklarat sig villiga att stanna, omtalade jag för dem min historia, visade dem mina fästningsvallar, lärde dem mitt sätt att baka bröd, odla korn och torka druvor — korteligen, allt som var nödvändigt för att de utan bekymmer skulle kunna draga sig fram på ön. Jag berättade dem även historien om de sexton spanjorerna, vilkas ankomst till ön vore att förvänta, och tog löfte av dem att bemöta dessa främlingar väl och anse dem som vänner och bröder. Alldenstund jag numera icke komme att träffa de så länge förgäves väntade spanjorerna, men likväl åstundade att gagna dem så mycket i min förmåga stod, hade jag skrivit ett längre brev till dem med allehanda råd och upplysningar. Detta brev anförtrodde jag nu åt de fem sjömännen, vilka lovade att avlämna det.
Därefter gav jag dem mina skjutvapen, bestående av fem musköter och tre jaktbössor, samt mina tre sablar. Av mitt krutförråd återstod mer än halvannan fjärding, ty efter de första tvenne åren begagnade jag mig föga av skjutvapen och hushållade alltid på det nogaste med ammunitionen. Vidare lärde jag dem, huru de borde bedriva getaveln, samt gav dem anvisningar huru de skulle bära sig åt vid mjölkningen, huru djuren skulle gödas samt huru smör och ost bereddes. Med ett ord, jag framlade för dem hela min historia med alla dess erfarenheter. Slutligen lovade jag dem att söka förmå kaptenen att avstå, dels tvenne fjärdingar krut till ytterligare ökning av deras jämförelsevis ganska knappa förråd, dels åtskilliga trädgårdsfrön, för vilkas ägande jag fordom skulle hava känt mig särdeles glad. Dessutom lät jag dem få de ärter, kaptenen förärat mig, och uppmanade dem att utså och skörda desamma.
Efter att hava ombestyrt allt detta, lämnade jag ön dagen därpå och gick ombord å fartyget. Vi gjorde oss genast klara att avsegla, men lättade likväl ej ankar den dagen. Tidigt påföljande morgon kommo tvenne av de fem å ön kvarlämnade männen simmande ut till fartyget. På tillfrågan vad de önskade, svarade de med bittra klagomål över sina tre kamrater och bådo kaptenen för Guds skull taga dem ombord å fartyget, ty eljest bleve de mördade. De tiggde honom att få gå ombord, även om han funne för gott att genast låta hänga dem, ty de funno till och med denna lott drägligare än att vidare dväljas tillsammans med de trenne odjuren till kamrater. Härtill genmälte kaptenen, att han utan mitt samtycke icke kunde göra något för dem; men efter någon svårighet och sedan de högtidligen lovat bot och bättring, blevo de tagna ombord. På grund av deras delaktighet i myteriet och för bättre minnes skull funno vi skäligt att giva dem en grundlig avbasning, och efter den betan höllo de sig lugna och skötte sina åligganden plikttroget.
En stund därefter vid flodtiden lät jag åter ro mig i land med de saker, jag lovat karlarna på ön. Kaptenen lät dem även, tack vare min särskilda förbön, återfå sina kistor och kläder — en gunst, för vilken de visade sig synnerligen tacksamma. Slutligen uppmuntrade jag dem med det löftet, att jag icke skulle glömma dem, i händelse det bleve mig möjligt att utsända ett fartyg till deras befrielse.
Då jag tog avsked av ön, medförde jag såsom minnen den stora getskinnsmössan, vilken jag själv förfärdigat, paraplyet eller solskärmen samt en av mina papegojor. Ej heller glömde jag att medtaga den förut omnämnda penningsumman, som så länge legat utan gagn hos mig. Genom tidens inverkan hade mynten förlorat sin glans, så att man svårligen kunde tro dem vara av silver, förrän de blivit skurade. Jag medtog även de penningar, jag funnit ombord på det spanska vraket.
Sålunda lämnade jag min ö år 1686 den 19 december, enligt vad kalendern ombord utvisade. Jag hade då tillbragt tjuguåtta år, två månader och nitton dagar på ön, och märkligt att omtala ägde min befrielse ur denna fångenskap rum på samma dag i samma månad, som jag en gång flydde från morerna i Saleh. På detta fartyg anlände jag efter en lång resa till England den 11 juni 1687, efter en bortovaro av trettiofem år.
Då jag kom till England, var jag en fullkomlig främling för alla, liksom om ingen någonsin känt mig där. Min forna välgörarinna och trogna förvaltare, åt vilken jag anförtrott mina penningar, levde ännu men hade haft svåra prövningar att genomgå. Hon var änka för andra gången och befann sig i mycket torftiga omständigheter. Jag lugnade henne genast vad beträffar den penningsumma, hon ännu var mig skyldig, och försäkrade henne, att jag icke skulle tillskynda henne ytterligare bekymmer. Tvärtom bisträckte jag henne så mycket min lilla förmögenhet tillät, till tack för hennes forna omsorger om och redbarhet mot mig. Dock hade jag vid denna tid sannerligen icke mycket att vara frikostig med; jag försäkrade emellertid min åldriga väninna, att jag aldrig skulle förgäta hennes forna godhet mot mig eller glömma att ytterligare hjälpa henne, så snart mina tillgångar det medgåve. Härom mera längre fram.
Därefter begav jag mig till Yorkshire; mina föräldrar voro döda och av mina övriga anhöriga återstodo endast två systrar och tvenne brorsöner. Alldenstund jag varit så länge borta, hade man vid mina föräldrars frånfälle ansett mig död, varför ej någon del av arvet avlades för min räkning. Jag var sålunda nära nog utfattig, ty den lilla penningsumma jag ägde förslog ej långt för min nya bosättning.
Jag fick emellertid mottaga ett bevis på erkänsla av sådan art, som jag ej väntat. Den nyss omnämnde kaptenen, till vilkens räddning (och på samma gång skeppets och lastens) jag så lyckligt bidragit, avgav nämligen vid ankomsten till destinationsorten en för mig särdeles fördelaktig berättelse angående det sätt, varpå jag räddat fartyget. Dess redare och några andra i saken intresserade köpmän inbjödo mig på grund härav till ett sammanträffande, varvid man mottog mig med de största hedersbetygelser och slutligen överräckte åt mig en gåva av 3,500 kronor kontant.
Sedan jag likväl tagit min ställning i närmare betraktande och övervägt alla de kostnader, som min nya bosättning måste medföra, fann jag, att denna lilla summa icke räckte långt, och att den i alla händelser vore otillräcklig för min framtida bärgning. Jag beslöt därför att begiva mig till Lissabon för att skaffa mig underrättelser angående min plantage i Brasiien och söka upp min kompanjon, vilken nu i flera år måst anse mig död. Följaktligen inskeppade jag mig till Lissabon, dit jag anlände i april året därpå. Härvid, liksom under mina följande färder, beledsagades jag av Fredag, som städse visade sig vara en lika tillgiven som trogen tjänare.
Vid ankomsten till Lissabon lyckades det mig verkligen till min obeskrivliga glädje att få reda på min gamle vän, skeppskaptenen, vilken en gång upptog mig på sitt fartyg, då jag drev omkring i min lilla båt utanför Afrikas kuster. Han hade nu blivit en gammal man, som dragit sig tillbaka från sjön, sedan hans son — till åren kommen även han — övertagit fartyget, vilket fortfarande gjorde resor på Brasilien. Gubben kände ej till en början igen mig, och även jag hade i sanning svårt att igenkänna honom; men då jag nämnde mitt namn, erinrade han sig mig genast.
Sedan de första häftiga utbrotten av ömsesidig glädje över förnyandet av den gamla vänskapen voro över, frågade jag efter min plantage och kompanjon. Min gamle vän svarade, att han icke varit i Brasilien på omkring nio års tid; men då han sista gången reste därifrån, levde ännu min kompanjon. Däremot voro de båda förvaltarna, vilka jag jämte denne utsett att vårda min egendom, redan på den tiden döda. Emellertid kunde jag vara övertygad om — fortsatte min vän — att plantagen var väl skött och lämnade god avkastning; ty då man allmänt höll före, att jag lidit skeppsbrott och drunknat, hade de båda förvaltarna till vederbörande myndighet avgivit redovisning för avkastningen av min del i plantagen. Enligt denna myndighets förordnande skulle, i händelse jag aldrig återkomme, en tredjedel av inkomsten tillfalla konungen och två tredjedelar Augustinerklostret, med villkor att de senare medlen användes dels för välgörande ändamål, dels för att därmed bedriva missionsverksamhet i katolsk riktning ibland indianerna. Skulle däremot jag själv eller någon min rättsinnehavare uppträda med anspråk på förmögenheten, borde den återställas med undantag av det, som redan utbetalts i och för välgörande ändarnål. Vidare försäkrade mig den gamle, att såväl konungens skattmästare som klosterföreståndaren under hela tiden noga vakat över, att min kompanjon varje år inlämnade en tillförlitlig redovisning över avkastningen, av vilken de i vederbörlig tid uppburo min hälft.
Därpå frågade jag min vän, om han hade reda på den ungefärliga storteken av plantagens årliga avkastning, och om han trodde det löna mödan att begiva sig till ort och ställe för att anställa närmare efterforskningar; eller huruvida jag icke vid framkomsten möjligen skulle möta svårigheter vid försöket att taga min rätt i besittning. Min vän svarade, att han icke bestämt kunde säga, huru högt plantagens avkastning uppdrivits; blott så mycket visste han, att min kompanjon blivit mäkta rik på sin halvpart. Om han mindes rätt, hade han hört uppgivas, att konungens tredjedel belöpte sig till mer än 5,000 kronor om året. Vad åter den frågan beträffade, huruvida jag skulle lyckas taga min egendom i besittning, så kunde jag vara lugn, ty min kompanjon, som ännu levde, måste igenkänna mig och kunna styrka mina anspråk. Till yttermera visso försäkrade han mig, att de båda förvaltarnas arvingar voro lika hederliga och rättskaffens som rika, och hans bestämda övertygelse vore, att jag icke blott kunde påräkna ett verksamt bistånd från deras sida vid återinsättandet i mina rättigheter, utan även att de för min räkning förvaltade en ansenlig summa penningar, utgörande plantagens avkastning under den tid av vid pass tolv år, som deras fäder förestått densamma.
Emellertid kände jag mig icke riktigt belåten med dessa anordningar, utan frågade den gamle kaptenen, hur det kunde komma sig, att de båda förvaltarna på detta sätt handskats med mina ägodelar, då jag nu en gång i mitt testamente insatt honom, den portugisiske kaptenen, till min universalarvinge?
Härtill genmälte min vän, att så visserligen vore förhållandet; men alldenstund min död icke vore bevisad, ägde han ingen rättighet att uppträda som testamentsverkställare. Testamentet trädde icke i laga kraft förrän min död blivit lagligen styrkt. Dessutom hade han icke varit hågad att för egen fördels skull blanda sig i saken. Icke desto mindre hade han låtit inregistrera mitt testamente, och hade han blott kunnat styrka ettdera: att jag levde eller vore död, skulle han i kraft av testamentet tagit hand om plantagen, eller givit sin son, som nu var i Brasilien, fullmakt att göra det.
— Men, slutade den gamle, jag skall nu meddela er en nyhet, som ni kanske ej finner lika tillfredsställande som det övriga. Då nämligen er kompanjon och de båda förvaltarna trodde er vara död — såsom alla trodde — satte de sig i förbindelse med mig, i min egenskap av er arvinge, och tillställde mig plantagens avkastning för de första sex eller åtta åren. Vid samma tid krävde plantagens utvidgning, anläggning av ett sockerbruk, inköp av slavar m. m. så stora omkostnader, att avkastningen icke på långt när uppgick till samma belopp som sedermera. Jag skall dock i alla händelser giva er en noggrann redovisning för alla de medel, jag uppburit, samt för min användning av desamma.
Några dagar efteråt lämnade mig min gamle vän den utlovade redogörelsen för de sex första årens inkomster av min plantage. Handlingen var undertecknad av min kompanjon och hans båda medförvaltare. Den upptog sådana varor som tobaksrullar, socker, rom och sirap, och utvisade, att avkastningen för varje år varit i stigande. Men som, enligt vad nyss nämndes, avbränningarna för plantagens vidmakthållande samtidigt varit stora, blev nettobehållningen i början helt obetydlig. Likväl framgick av den gamles räkenskaper, att han var mig skyldig en summa av 12,000 kronor, förutom sextio kistor socker och femton dubbla tobaksrullar, vilka senare varor gingo förlorade vid ett skeppsbrott, för vilket han under hemresan till Lissabon varit utsatt omkring elva år efter mitt försvinnande.
Därpå började den gamle hedersmannen beklaga sig över sina missöden och omtalade, hurusom nöden tvungit honom att använda mina penningar till betäckande av hans förluster, i det han för dem köpt sig en andel i ett nytt fartyg, vilket sonen nu förde.
— Emellertid skall ni icke tro, min käre gamle vän, tillade han, att ni behöver gå tomhänt från mig i er nöd; en tredjedel av min skuld skall jag hava nöjet att genast uppräkna åt er, och så snart min son återkommer, så hoppas jag kunna till fullo gottgöra er.
Med dessa ord framtog han en gammal skinnpung, vars innehåll — 4,000 kronor i portugisiskt guldmynt — han överlämnade åt mig. Såsom säkerhet för de återstående 8,000 kronorna bad han mig mottaga hans eget och hans sons aktiebrev i fartyget, vartdera lydande å en fjärdedels lott.
Jag kände mig alltför djupt rörd av den gamles redbara och om verklig vänskap vittnande handlingssätt för att kunna antaga hans förslag. Allt vad han gjort för mig stod nu livligt för mitt minne: huru han upptagit mig å sitt fartyg utanför afrikanska kusten; huru ädelsinnat han vid alla tillfällen handlat emot mig, och särskilt vilken uppriktig vänskap han nu lagt i dagen — allt detta trängde sig på mig med sådan kraft, att jag endast med största möda kunde hålla tårarna tillbaka. Därför sporde jag honom först, om hans omständigheter tilläto honom att för närvarande lämna ifrån sig så mycket penningar, och om det ej skulle bringa honom i trångmål?
— Sanningen att säga, svarade han mig, förorsakar mig denna stora utbetalning verkligen någon förlägenhet; men penningarne äro ju i alla händelSer era, och ni torde behöva dem bättre än jag.
Allt vad den gode kaptenen sade var buret av en så innerlig välvilja, att jag kände mig rörd ända till tårar, under det han talade. Av den erbjudna summan mottog jag endast 2,500 kronor, på vilka jag skrev ett kvitto. De övriga 1,500 lämnade jag tillbaka med löfte, att han skulle återfå även de förra, så snart jag ånyo kommit i besittning av plantagen — ett löfte, vilket jag även i sinom tid uppfyllde. Vad däremot de båda aktiebreven beträffade, ville jag på intet villkor emottaga dem, och jag avböjde allt vidare tal därom med följande ord:
— Min käre vän, jag har ju funnit, att ni är redlig nog att betala mig, i händelse jag skulle komma att behöva penningarna; men om jag däremot återfår min plantage, såsom ni ger mig anledning hoppas, kommer jag icke att behöva dem, och då vill jag heller ej hava ett öre mera av er.
Sedan vi kommit på det klara med denna punkt, sade den gamle mannen sig vilja föreslå ett sätt, varpå jag kunde hävda min rätt till plantagen. Jag genmälte, att jag vore betänkt på att själv resa dit ut.
— Visserligen kan ni göra det, svarade han, om ni så för gott finner. Men skulle ni icke vara hågad för en dylik långtur, har ni likväl flera utvägar att göra edra anspråk gällande och taga er gamla egendom i ny besittning. I Lissabons hamn ligger för närvarande mer än ett fartyg, färdigt att avgå till Brasilien. Det enda ni har att göra är att låta inskriva ert namn i myndigheternas personalregister, vid vilket tillfälle jag med ed vill styrka, att ni verkligen är den för död ansedde Robinson Crusoe och samme person, som en gång anlade plantagen ifråga. Sedan anlita vi en lagkarl, som i vederbörlig ordning uppsätter handlingen, och skicka denna jämte ett brev från mig till en av mina affärsvänner därute. Under tiden medan vi avvakta svar hoppas jag få ställa ett av mina rum till ert förfogande och betrakta er som en ärad gäst.
De åtgärder, som på ort och ställe vidtogos för att få mig återinsatt i mina rättigheter, lände vederbörande till all heder och bedrevos med sådan raskhet, att jag inom sju månaders tid erhöll det väntade svaret under form av ett stort paket från de båda förvaltarnas arvingar. Paketet befanns innehålla följande brev och papper:
Först en redovisning för plantagens avkastning under den tid av sex år, då den gamle hederlige portugisiske kaptenen i egenskap av min ställföreträdare uppburit och kvitterat de inflytande medlen. Denna räkning utvisade ett tillgodohavande för mig å 29,350 kronor.
För det andra en redovisning även för de närmast följande fyra åren, då förvaltarna själva hade avkastningen om hand, eller till dess styrelsen gjorde anspråk på att få övertaga förvaltningen, enär ägaren vore försvunnen och således att anse som en borgerligt död person. Behållningen för dessa år, under vilka plantagen stigit i värde, uppgick till icke mindre än 80,000 kronor.
För det tredje en redovisning från Augustinerklostrets prior, vilken under mer än fjorton års tid uppburit två tredjedelar av avkastningen, såsom ovan är nämnt. Denne sade sig emellertid icke vara i stånd att redogöra vad som redan blivit använt till välgörande ändamål, men uppgav samvetsgrant, att han i närvarande stund innehade en orörd summa av 22,000 kronor, vilken oavkortad stode till mitt förfogande. — Vad beträffar konungens andel återställdes därav intet.
I paketet fanns vidare ett brev från min kompanjon, däri han, efter att i särdeles hjärtliga ordalag hava lyckönskat mig till att vara ibland de levandes antal, lämnade mig en redogörelse för plantagens tillväxt och nuvarande årliga avkastning, jämte åtskilliga upplysningar angående egendomens omfång och skötsel, samt antalet slavar, varmed arbetet bedrevs. Med brevet följde tjugutvå små kors, vilka han bifogat för att beteckna antalet av de Ave Maria han läst av tacksamhet mot den heliga jungfrun, för det jag ännu var i livet. Därefter uppmanade han mig på det ivrigaste att resa ut och själv taga min egendom i besittning; men att, om jag ej gjorde det, åtminstone underrätta honom, varthän och till vem han skulle sända mina varor. Brevet slutade med de varmaste hälsningar från honom själv och hans familj, och i ett postskriptum bad han mig hålla till godo med de anspråkslösa skänker, han varit i tillfälle att medsända.
Dessa utgjordes dels av sju präktiga leopardskinn, dem han erhållit från Afrika med ett av honom utsänt fartyg, vilket sålunda gjort en lyckligare resa än fordom jag; dels av fem lådor förträffliga konfityrer, dels ock av hundra stycken omyntat guld, vardera representerande ett värde av vid pass tjugufyra kronor. Med samma lägenhet erhöll jag från arvingarna till de omnämnda båda förvaltarna ett tusen två hundra kistor socker, åtta hundra rullar tobak samt det övriga av min fordran i guld.
Jag kunde nu i sanning säga, att det gått för mig som för Job: slutet var bättre än början! Det är mig omöjligt att i ord uttrycka alla de upprörda känslor, jag erfor vid genomläsningen av dessa brev, och isynnerhet då jag på en gång fann mig försatt i ett oväntat välstånd. De i breven omnämnda varorna befunno sig nämligen redan i säkerhet i hamnen.
Den närmaste följden av alla dessa överraskningar var emellertid, att jag kände mig sjuk och höll på att svimma. Sannerligen trodde jag icke ett ögonblick, att den våldsamma sinnesrörelsen skulle taga livet av mig. Den gode gamle mannen gjorde allt, vad han förmådde, för att återställa jämvikten inom mig; men jag var ordentligt illamående under flera timmars tid, och slutligen fann han rådligast att sända efter en läkare. Sedan denne anlänt och fått veta orsaken till min opasslighet, ordinerade han en åderåtning, vilket medel gjorde åsyftad verkan, så att jag snart blev mig själv igen.
Jag hade nu i en hast blivit ägare till närmare en million i reda penningar och var dessutom herre till ett stort gods — som jag väl må kalla det — i Brasilien, med en avkastning av över 18,000 kronor om året — lika säkert som trots något lantgods hemma i England. De första dagarna befann jag mig emellertid i ett sinnestillstånd, som jag ej förmår beskriva, och jag hade en god del arbete för att icke bliva alldeles överväldigad av den så plötsligt påkomna glädjen. Mitt första göra blev nu att belöna min gode gamle vän, kaptenen, som först med så hjärtlig välvilja bistått mig i min nöd och nu sist visat ett så i allo redbart handlingssätt mot mig. Jag visade honom alla de rikedomar, som blivit mig tillskickade, sägande, att näst den gudomliga försynen, som styr allting, ansåg jag mig hava honom att tacka för denna lycka. Jag vore nu i tillfälle — fortsatte jag — att belöna honom, min gamle räddare, och jag ville även begagna mig därav.
Härefter återställde jag till honom de 2,500 kronorna, vilka han nyligen givit mig, och uppsatte ett formligt kvitto, bevittnat av en lagkarl, på hela den summa, 12,000 kronor, som han påstått sig vara mig skyldig. Därjämte gav jag honom en fullmakt att uppbära den årliga avkastningen av min plantage och förständigade min kompanjon att å mina vägnar till kaptenen insända den vederbörliga redovisningen för varje år. Dessutom anslog jag en årlig pension av 2,500 kronor åt honom, så länge han levde, och efter hans död hälften av denna summa till hans son, med i övrigt samma villkor. På detta sätt vedergällde jag min gamle vän för hans mot mig städse visade välvilja.
Jag hade nu att begrunda, vad jag härnäst skulle taga mig till, och huru jag som bäst skulle använda den förmögenhet, försynen behagat tilldela mig. Och i sanning gav mig icke denna omsorg vida mera huvudbry än jag haft under mitt mångåriga eremitliv på ön, där jag intet behövde, utom vad jag hade, och ingenting hade, som jag ej behövde! Nu däremot var jag i stort bekymmer över, huru jag skulle bevara mina rikedomar. Jag ägde nu ingen grotta att lägga penningarna uti, eller något ställe, där de kunde ligga utan lås eller nyckel, tills de blevo mögliga och förlorade sin glans, emedan ingen funnes som bekymrade sig om dem. Jag visste i själva verket alls icke var jag skulle göra av dem, eller åt vem jag skulle anförtro dem. Min gamle beskyddare, kaptenen, var dock en hederlig och rättskaffens man, och han syntes också i detta bryderi vara min enda tillflykt.
Visserligen tycktes mina intressen påkalla min närvaro i Brasilien, men jag kunde ej gärna tänka på att begiva mig dit ut, innan jag först ordnat mina affärer och fått min förmögenhet placerad på säkra händer. Först kom jag härvid att tänka på min gamla väninna, den engelske kaptenens änka, vilken jag lärt känna som en pålitlig och rättskaffens människa; men hon var nu ålderstigen, klen till hälsan och så vitt jag visste skuldsatt. Därför stod mig intet annat åter än att själv begiva mig tillbaka till England och taga mina ägodelar med mig.
Emellertid gingo några månader, innan jag beslöt mig för resan. Men som jag visste, att snar hjälp är dubbel hjälp, ville jag icke uppskjuta till en oviss framtid med bispringandet av den säkerligen nödställda änkan, vars make varit min förste välgörare under det att hon själv, så länge det stod i hennes makt, städse visat sig som min trogna hjälpare och uppriktiga rådgivare. Följaktligen vände jag mig till en köpman i Lissabon med begäran, att han genom sin affärsvän i London icke allenast skulle betala hennes skulder utan ock till henne själv överbringa en summa av två tusen kronor, jämte hälsning från mig, att jag allt framgent ville sörja för hennes behov. På samma gång lät jag tillställa mina båda systrar, som voro bosatta i landsorten, två tusen kronor vardera; ty änskönt de icke ledo någon brist, befunno de sig likväl i mindre goda omständigheter. Den ena hade varit gift och levde nu som änka; den andra hade visserligen sin man i livet, men hennes äktenskap var icke lyckligt. Bland alla mina släktingar och bekanta i England visste jag likväl ingen, åt vilken jag med full trygghet vågade anförtro min förmögenhet, under det jag själv vore frånvarande i Brasilien. Denna svårighet orsakade mig många bekymmer och mycket bryderi.
En tid kände jag stor lust att för framtiden slå mig ned i Brasilien, där jag ju var så gott som naturaliserad; men jag avhölls därifrån av vissa religiösa betänkligheter, till vilka jag snart skall återkomma. Vad som för närvarande hindrade mig att resa, hade emellertid icke sin grund i religionen; ty liksom jag fordom under min vistelse i landet icke hyst några samvetsbetänkligheter för att underkasta mig dess religiösa bruk, så hyste jag icke heller nu några sådana, vad beträffar ett kortare uppehåll därstädes. Men då jag på senare tiden allvarligt börjat fundera över att för hela mitt återstående liv bosätta mig i det främmande landet, tedde sig saken helt annorlunda för mig, ty jag fruktade i ty fall med tiden bliva en katolik, och ansåg mig icke kunna bygga mitt evighetshopp på denna bekännelse.
Likväl var detta icke — såsom jag redan anmärkt — huvudskälet varför jag ej under nuvarande förhållanden ville resa till Brasilien. Den verkliga orsaken var nämligen ingen annan än den, att jag icke visste, var jag under tiden skulle placera min förmögenhet. Slutligen tog jag mitt parti och beslöt att överflytta den till England, varest jag hoppades göra någon bekantskap eller sammanträffa med några släktingar, åt vilka jag tryggt skulle kunna anförtro mig. Följaktligen träffade jag alla anstalter för en resa till England.
Som emellertid den för Brasilien. utrustade handelsflottan var färdig att avgå, beslöt jag att först och främst besvara de brev och handlingar, jag därifrån erhållit. Till priorn i Augustinerklostret skrev jag ett brev, vari jag hjärtligt tackade honom för hans redliga handlingssätt och för redovisningen av de ännu ej använda 22,000 kronorna. Jag förklarade dock min önskan vara, att denna summa sålunda fördelades, att klostret erhölle 12,500 kronor och de återstående 9,500 tillfölle de fattiga att utgå enligt priorns eget gottfinnande. Jag avslutade brevet med en anhållan om den gode paterns förböner för mig.
Därnäst skrev jag ett tacksamhetsbrev till de båda förvaltarnas arvingar, betygande dem min livliga erkänsla för deras utmärkta rättrådighet och redbarhet. Någon gåva kunde här icke komma i fråga, enär de samtlige befunno sig i lysande omständigheter. Slutligen ihågkom jag även min kompanjon med ett brev, vari jag uttryckte min erkänsla för det synnerligen förtjänstfulla sätt, varpå han skött plantagen, och för hans rättskaffenhet i övrigt. Därjämte gav jag honom anvisningar för framtiden med avseende på förvaltningen av min hälft och dess avkastning, samt underrättade honom om den fullmakt, jag givit min gamle vän och välgörare, kaptenen, till vilken han hädanefter borde sända så väl den årliga redovisningen som ock de varor, vilka kommo på min andel. Jag skulle snart låta vidare höra av mig och försäkrade honom att min avsikt vore att resa ut till Brasilien och bosätta mig där för den återstående delen av mitt liv. Till slut bad jag honom att för sin hustrus och sina båda döttrars räkning mottaga de skänker, jag närslöt, nämligen en del italienska sidenvaror, några klädningstyger av det finaste engelska kläde, som kunde erhållas i Lissabon, fem stycken svart boj samt en del värdefulla flandriska spetsar.
Efter att sålunda hava ordnat mina affärer, sålt min last och omsatt alla mina varor i säkra växlar, råkade jag i något bryderi angående den väg, jag borde välja för resan till England. Ehuru jag var tillräckligt van vid sjön, erfor jag dock denna gång en sällsam motvilja mot att sjöledes begiva mig till mitt hemland. Denna känsla, till vilken jag icke kunde finna någon rimlig förklaringsgrund, ökades mer och mer för var dag och blev slutligen så stark, att jag, fastän mitt resgods redan var fört ombord å ett fartyg, färdigt att avgå, ändrade mig och lät bära det tillbaka i land. Detta besynnerliga vacklande ägde rum icke allenast en gång, utan två eller tre.
Det är sant, att jag genomgått många olyckor på sjön, och att denna omständighet möjligen var ett av skälen till min motvilja i detta fall. Dock bör ingen förakta dylika bestämda varningar från sin inre värld — från denna hemlighetsfulla verkstad, där känsla och tanke utföra sitt arbete och där de själva frambringas. Vad jag sedermera fick spörja angående nämnda fartygs öde, rättfärdigar till fullo min uppfattning av dessa egna företeelser på själslivets område. Tvenne av de fartyg, jag beslutat medfölja, gingo förlorade på vägen; det ena togs av algeriska sjörövare, det andra förliste i närheten av Torbay och hela dess besättning med undantag av tre personer fann sin död i vågorna. Med vilketdera jag än medföljt hade jag således åter råkat illa ut — ja, kanske fått släppa livet till.
I mitt oroliga sinnestillstånd besökte jag min gamle välgörare och anförtrodde honom, vad som tryckte mig. Han avrådde mig på det allvarligaste att begiva mig ut på sjön, utan i stället taga landvägen — antingen till Korunna och därifrån över Biskajaviken till La Rochelle; vidare landvägen till Paris och Calais samt därifrån över Engelska kanalen till Dover; eller ock till Madrid och därifrån landvägen genom Frankrike till Calais.
Korteligen, jag blev härigenom fast besluten att icke fara sjöledes utom emellan Calais och Dover, varför jag valde den av min vän sist föreslagna vägen, vilken var den ojämförligt behagligaste, då jag ju icke behövde skynda eller se på kostnaderna.
För att göra färden så mycket angenämare för mig, skaffade kaptenen mig ressällskap i en ung engelsman, son till en i Lissabon bosatt köpman. Dessutom slöto sig till oss tvenne andra engelska köpmän och tvenne unga portugiser, vilka senare likvisst endast ämnade sig till Paris. Hela ressällskapet utgjordes sålunda av sex personer förutom fem tjänare, av vilka de båda köpmännen hade en gemensamt och likaså de tvenne portugiserna. Vad mig själv angår, medförde jag som tjänare en engelsk matros jämte Fredag, vilken senare var alltför obekant med landets förhållanden och språk för att kunna vara till någon nytta under resan.
Så en vacker dag begåvo vi oss från Lissabon, och som vårt lilla sällskap var väl beridet och beväpnat, bildade vi en ganska aktningsbjudande trupp, till vars anförare man behagade utse mig. Denna ära skedde mig dels emedan jag var den äldste, dels emedan jag hade tvenne tjänare och dels emedan jag givit anledning till hela resan.
Liksom jag undvikit att trötta läsaren genom alltför omständliga skildringar av mina sjöresor, så vill jag ock nu beträffande mina landresor vara så kortfattad som möjligt; dock kan jag icke underlåta att omtala några av de äventyr, för vilka vi voro utsatta under denna långsamma och besvärliga färd.
Då vi anlände till Madrid, ville vi alla, såsom varande främlingar i Spanien, stanna där någon tid för att taga den spanska huvudstaden och dess sevärdheter i betraktande. Men alldenstund sensommaren redan var inne, fick vårt uppehåll icke bliva alltför långvarigt, vadan vi lämnade Madrid i medlet av oktober månad. Då vi närmade oss Navarra, blevo vi i flera städer under vägen oroade av rykten, att så mycket snö hade fallit på den franska sidan av Pyreneerna, att flera resande måste vända om till Pampelona, sedan de med största fara förgäves sökt övergå bärgen.
Då vi själva anlände till Pampelona, funno vi, att ryktet talat blott alltför sant. För mig, som under största delen av min levnad vistats under tropikerna, där jag knappast kunde bära kläder på kroppen, var den nu inträdande kölden outhärdlig. Men det var icke mindre överraskande att så kort tid efter det vi lämnat Gamla Kastilien, där en verklig tropisk hetta rådde, med ens finna oss förflyttade till ett ställe, över vilket blåste en så skarp och bitande kall vind från Pyreneerna, att vi svävade i fara att få händer och fötter förfrusna.
Den stackars Fredag blev i hög grad förskräckt, då han fick se bärgen helt och hållet täckta av snö — en syn, som han dittills aldrig i sitt liv skådat — samt erfara den för honom alldeles nya känslan av köld. Till råga på olyckan inträffade efter vår ankomst till Pampelona ett så ymmigt och långvarigt snöfall, att folket sade att vintern kommit i förtid. Vägarna, redan förut svåra, blevo nu fullkomligt ofarbara, ty på flera ställen hade snön tornat upp sig i höga drivor, där man vid varje steg löpte fara att bliva levande begraven.
Icke mindre än tjugo dagar måste vi kvarstanna i Pampelona; men när jag slutligen insåg, att vintern på allvar kommit, och det icke artade sig att bliva bättre, föreslog jag, att vi skulle bryta upp och begiva oss till Fontarabia och därifrån resa över viken till Bordeaux — en mycket kort sjöresa. Men under det vi höllo på att överlägga härom, inträffade i staden fyra fransmän, vilka måst göra halt på franska sidan av passet, samtidigt med det vi nödgats stanna på det spanska. Snart hade de emellertid lyckats träffa på en vägvisare, som fört dem över bärgen i närheten av Languedok på stigar, där de endast varit föga besvärade av snön. Där denna varit hopad i större drivor, hade den dock varit så fast tillfrusen, att den burit både dem och deras hästar. Så lydde fransmännens berättelse.
Vi sände bud på denne förträfflige vägvisare, vilken uppenbarade sig för oss som en räddande ängel i vår obehagliga belägenhet. Han utfäste sig att föra oss tillbaka över bärgen samma väg han själv kommit, utan att vi skulle löpa någon risk av snön; däremot vore det nödvändigt att vi beväpnade oss tillräckligt för att vara tryggade mot anfall av vilda djur. I synnerhet förekommo vargar talrikt vid foten av bärgen — berättade han — dit de, drivna av hunger, så länge snön betäckte marken brukade samlas. De voro under sådana omständigheter alltid ytterst farliga att råka ut för. Vi svarade honom, att vi voro väl beredda att mottaga sådana fiender, blott han kunde skydda oss för ett slags tvåbenta vargar, för vilka man varnat oss och som särskilt skulle förekomma på bärgens franska sida. Han lugnade oss med den försäkran, att de nämnda vargarne på två ben aldrig hemsökte den väg, vi hade att färdas. Vi beslöto alltså att anförtro oss åt hans ledning, och så gjorde även tolv andra resande med sina tjänare, somliga fransmän, andra åter spanjorer — desamma om vilka jag förut berättat, att de försökt övergå bärgen, men måst återvända till Pampelona.
Alltså lämnade vi Pampelona den 15 november, beledsagade av vår nyförvärvade vägvisare. Jag blev emellertid högst förvånad, då han, i stället för att fortsätta mot norr, förde oss tillbaka i riktning mot Madrid på samma väg vi förut anlänt. Sedan vi tågat omkring trettio kilometer åt detta håll och därunder övergått tvenne floder befunno vi oss på slättlandet i ett varmt klimat, omgivna av ett förtjusande landskap, där intet spår av snö kunde upptäckas. Plötsligt tog vår vägvisare av åt vänster, varefter vi nalkades bärgen på en annan väg. Visserligen tedde sig branterna och bråddjupen hotande, men han förde oss på så många slingrande vägar och i så många olika riktningar, att vi, innan vi visste ordet av och utan att nämnvärt ha besvärats av snön, slutligen befunno oss på vägens högsta punkt. Här visade han oss de sköna fruktbara provinserna Languedoc och Gascogne, vilka på avstånd utbredde sig framför oss i all sin blomstrande fägring.
Vi blevo emellertid åter helt bestörta, då det började snöa så ymnigt, att vi icke kunde fortsätta resan. Men vår vägvisare bad oss vara lugna; vi skulle snart hava alla dessa obehag långt bakom oss. Vi märkte även, att vår färd för varje dag gick allt längre nedåt och att vi kommit ett gott stycke åt norr, varföre vi litade på vår vägvisare och följde honom med glatt mod.
Det var en afton vid pass tvenne timmar före solnedgången, då vår vägvisare avlägsnat sig ett litet stycke från oss, så att han för ögonblicket var ur sikte. På en gång fingo vi se trenne stora vargar och efter dem en björn komma framrusande ur en hålväg, tätt bevuxen med träd. Två av vargarna anföllo vägvisaren, och hade han befunnit sig så långt ifrån oss, att vi icke hunnit fram i tid, hade det sannerligen varit ute med honom. Den ene av bestarne högg sig fast i hästen, under det den andre med sådant raseri anföll mannen, att denne icke hade tid eller sinnesnärvaro nog att draga fram pistolen, utan i stället skrek på hjälp. Jag befallde Fredag, som red närmast mig, att skynda bort och se efter, vad som stod på. Så snart Fredag fick syn på vägvisaren, skrek han lika högt som denne, men satte likväl genast åstad till den olyckliges undsättning, såsom det anstod en oförskräckt man. I ett ögonblick hade han dragit sin pistol och skjutit den anfallande besten ett skott genom huvudet.
Det var i sanning en lycka för den stackars vägvisaren, att just Fredag och ingen annan kom till hans hjälp; ty Fredag hade i sitt hemland blivit alltför van vid åsynen av dylika djur för att hysa någon fruktan för dem, varför han vågade sig ända inpå besten, innan han sköt. Vilken annan som helst av oss skulle hava stannat och skjutit på längre avstånd, och sålunda måhända antingen hava förfelat målet eller rent av träffat vägvisaren.
Vi blevo samtidigt mycket oroliga, då vi jämte knallen av pistolskottet fingo höra ett förfärligt mångstämmigt tjut av vargar på ömse sidor om oss. Då tjutet mångdubblades av bärgens eko, fingo vi den föreställningen, att vi voro omgivna av ett oräkneligt antal vargar, varigenom helt naturligt vår fruktan växte ända därhän, att vi trodde oss förlorade. Så farligt var det emellertid icke fastän odjuren nog voro tillräckligt många för att ingiva allvarsamma farhågor. Så snart Fredag dödat den ene vargen, tog den andre strax till flykten — den som hängt sig fast vid vägvisarens häst. Hästen hade endast blivit helt obetydligt skadad, ty då vargen bet sig fast vid hans huvud, hade lyckligtvis beslaget på betslet kommit emellan bestens tänder. Den som lidit mesta skadan var vägvisaren, vilken av det rasande djuret tillfogats tvenne svåra bett, det ena i armen och det andra strax ovan knäet. Han var just nära däran att kastas av hästen genom dennes oroliga rörelser då Fredag kom till och med sitt skott gjorde en ände på tumultet.
Det faller av sig själv att vi alla, så snart knallen av pistolskottet nådde våra öron, påskyndade vår färd så fort den oländiga vägen tillät, ty vi voro nyfikna att få se, vad som var på färde. När vi väl hunnit förbi träden, som hittills dolt skådeplatsen för uppträdet, sågo vi tydligt vad som hänt och huru Fredag räddat den stackars vägvisaren; men vad. det var för ett djur han dödat, kunde vi icke genast urskilja.
Men aldrig var jag vittne till en mera djärv och egendomlig strid än den, som nu utkämpades emellan Fredag och björnen — en strid, som förskaffade oss alla en synnerlig förnöjelse, ehuru vi till en början blevo högeligen förvånade och rädda för utgången. Alldenstund björnen är en klumpig och ovig gynnare, vars tröga lunk icke kan jämföras med vargens lätta och snabba språng, utmärkes han av tvenne särskilda egenskaper, vilka i allmänhet bestämma hans handlingssätt. Först och främst är han i vanliga fall ingen kannibal och anfaller sällan människan, utom då han är retad eller sårad, d. v. s. om hon först angripit honom. Undantagsvis kan han dock av ytterlig hunger drivas att vända sig mot människan: Annars — oroar icke du honom, så oroar han ej heller dig. Men du måste alltid uppträda mycket vördnadsfullt emot honom, hålla dig på behörigt avstånd och lämna honom god plats, ty han är en synnerlig nogräknad herre, som icke går ur vägen ens för en kejsare. Är du rädd för honom, så är det bästa du kan göra att blicka åt ett annat håll och lugnt fortsätta din väg utan att låtsa om något, ty om du stannar och betraktar honom, uppfattar han det som en förolämpning. Men om du kastar något på honom, vore det än blott en liten träbit av ett fingers storlek, tager han det som en dödlig skymf och åsidosätter allt annat för att utkräva hämnd, ty han vill hava upprättelse för sin sårade självkänsla. Detta är hans första egenskap; den andra är, att han, en gång förolämpad, icke lämnar dig utan vaktar på eller förföljer dig natt och dag, tills han fått fatt i dig och tillfredsställt sin hämnd.
Sedan Fredag räddat vår vägvisare ur vargens klor, hjälpte han honom av hästen, ty den stackars karlen var både sårad och förskräckt — det senare till och med i ännu högre grad än det förra. Vi kommo fram till platsen, just som han höll på härmed, och nästan i samma ögonblick fingo vi se björnen komma luffande ut ur skogen. Det var en väldig best med grym uppsyn — den störste jag i hela mitt liv sett. Vi blevo alla en smula förskräckta vid hans åsyn; men så fort Fredag varseblev odjuret; upplystes hans ansikte av ett glatt och beslutsamt småleende.
— Oh, oh, oh! utropade han pekande på björnen, oh, herre! Du giva mig lov, mig skaka hand med nalle; du får dig ett gott skratt!
Hans förtjusta uppsyn överraskade mig mycket och jag invände.
— Din narr, han skall äta upp dig!
— Äta upp mig? Han äta upp mig! genmälte Fredag. Nej, mig äta upp honom; du får dig ett gott skratt; ni alla stanna här — ni alla få ett gott skratt.
Med dessa ord satte han sig ned på marken, avtog i ett ögonblick sina stövlar, upptog ur fickan sina mockasiner, vilka han i stället band på sig, och anförtroende sin häst åt min tjänare fattade han bössan och satte i väg som en pik
Björnen gick sin väg fram i sakta mak utan att synas bekymra sig om någon. Då Fredag kommit honom helt nära, stannade han och ropade, liksom om björnen skulle förstått honom:
— Hör du, hör du! Mig tala med dig!
I detsamma tog han upp en stor sten och slungade den med all kraft mot björnen, som träffades mitt i huvudet därav. Slaget gjorde besten likväl icke mera skada än om den riktats mot en vägg, men Fredag hade vunnit sin avsikt, ty den oförvägne sällen var så fri från all fruktan, att han helt enkelt ville hava björnen att förfölja honom. Och härigenom ville han tillskynda oss »ett gott skratt», som han sade!
Så snart björnen träffats av stenen och fått syn på sin angripare, vände han sig mot denne och började sätta efter honom med långa steg och med en så ovanlig hastighet, att den skulle hava tvungit en häst till halv galopp. Fredag å sin sida sprang med icke mindre fart och styrde kosan rakt på oss, liksom för att söka hjälp, varför vi beslöto att alla på en gång avskjuta våra bössor mot björnen och sålunda rädda den dumdristige karlen. Jag kände mig emellertid högst förargad på honom, för det han lockat björnen att komma emot oss, då besten eljest skulle hava gått sin väg utan att oroa oss. Vad som mest förargade mig var likväl, att karlen just skulle springa åt samma håll, där vi befunno oss, varigenom björnen i sitt raseri lätt kunde komma att vända sig emot oss.
— Din slyngel! ropade jag till Fredag, kallar du detta ett lustigt skämt? Kom genast hit och tag din häst, så att vi få skjuta besten!
— Icke skjuta, icke skjuta! ropade han tillbaka. Ni stå stilla, ni få mycket skratt!
Han var nu endast vid pass en meter framför odjurets gap, då han plötsligt vände sig åt sidan och med fördubblad fart satte i väg till en stor ek, som växte på något avstånd. I detsamma tecknade han åt oss, att vi skulle följa honom. Vig som en ekorre klättrade han upp i eken, sedan han först kastat bössan ifrån sig på marken ungefär sex meter från trädet. Björnen hade snart uppnått platsen, där bössan låg, stannade ett ögonblick och nosade på densamma, men lät den ligga och skyndade så till trädet, i vilket han trots sin ofantliga tyngd klättrade upp likt en katt. Jag blev nu högeligen förskräckt och undrade, vad det skulle bliva av min stackars Fredag, ty skulle han icke med livet få plikta för sitt okynne? Det var mig omöjligt att finna något att skratta åt i hela detta uppträde.
Under tiden hade vi närmat oss trädet, och då vi sågo björnen klättra upp däri, skyndade vi fram så nära vi funno rådligt. Sedan vi gjort halt på något avstånd, fingo vi se Fredag sitta grensle på den smala änden av en stor gren och björnen i färd med att klättra upp till honom. Så snart besten kommit till det ställe av grenen, där den började svikta, ropade Fredag till oss:
— Hurra! Nu ni få se mig lära nalle dansa!
Därefter började han hoppa och skaka grenen, så att björnen vacklade i sin obekväma ställning. Likväl lyckades han hålla sig fast, men stannade och tittade sig tillbaka för att se, om han icke skulle kunna vända om. Vid denna anblick måste vi sannerligen brista ut i ett hjärtligt skratt, och Fredag fick sålunda rätt till sist!
Emellertid hade Fredag ännu ej på långt när gjort upp räkningen med nalle. Då han såg, att björnen ämnade draga sig ur leken, ropade han muntert till honom, liksom om nalle skulle förstått engelska:
— Vad nu?! Icke behaga gå längre? Vara så god och träda närmare!
Därmed upphörde han att skaka grenen, varpå björnen verkligen tog ett par steg framåt, liksom om han uppfattat och antagit bjudningen. I samma ögonblick var emellertid Fredag färdig att ånyo hoppa och ruska på grenen, och åter stannade nalle. Vi tyckte nu tillfället vara lämpligt att giva honom ett skott i huvudet, varför vi ropade till Fredag att hålla sig stilla, men denne var icke av samma mening, utan bad oss bevekande:
— Nej, nej, icke skjuta! Mig skjuta skyndsamt — han menade snart.
Men för att göra historien kort: Fredag fortsatte sitt nojs med björnen, och denne såg så snopen och olycklig ut, att vi sannerligen fingo skratta oss riktigt mätta. Likväl kunde vi ej förstå, vad den djärve karlen till slut ämnade göra. Först trodde vi hans avsikt vara att rista ned björnen ur trädet, men besten var så försiktig och höll sig så väl fast, att detta icke lyckades. Vi voro verkligen ganska nyfikna att få se slutet på det lustiga skämtet.
Fredag lät oss icke vänta länge, ty då han såg att björnen fattat säkert tag i green med sina stora klor och icke lät sig övertalas att komma närmare, utbrast han plötsligt:
— Jaså, du icke vilja gå vidare, mig gå; du icke vilja komma till mig, mig komma till dig!
Med dessa ord flyttade han sig så långt ut på grenen, att denne böjde sig ned under hans tyngd, varefter han sakta och varligt firade sig ned på marken. Med några hopp hade han uppnått sin bössa, vilken han upptog. Då han nu stannade orörlig i avvaktande ställning, frågade jag:
— Nåväl, Fredag, vad tänker du nu taga dig till? Varför skjuter du honom icke?
— Icke skjuta, svarade han, icke ännu. Mig skjuta nu — mig icke döda honom; mig vänta att skjuta — ni skratta mera.
I allt detta hade han alldeles rätt, såsom läsaren strax skall finna, ty då björnen såg, att hans fiende försvunnit, började han med yttersta försiktighet anträda det skymfliga återtåget, vid varje steg seende sig tillbaka, och gick så baklänges tills han nådde stammen. På samma sätt klättrade han ned, med bakdelen först och mycket försiktigt flyttande en tass i sänder. Just som han skulle sätta ena baktassen på marken, skyndade Fredag fram till honom, satte bössmynningen i hans öra och sköt honom ett skott genom huvudet, så att han föll död till marken utan att giva ett ljud ifrån sig. Därefter vände sig den skälmen Fredag mot oss för att se, om vi ej skrattade, och då han av vårt ansiktsuttryck slöt, att vi funnit uppträdet roande, brast han själv i ett högljutt skratt.
— Så vi döda björn i mitt land, utropade han.
— Döda ni dem så? genmälte jag. Men ni ha ju inga bössor?!
— Nej, svarade han, inga bössor, men skjuta mycket stor lång pil.
Visserligen hade den nyss beskrivna tilldragelsen med björnen skänkt oss mycken förströelse för tillfället, men i övrigt var vår belägenhet ganska allvarsam. Vi befunno oss fortfarande i en ödemark, vår vägvisare var så illa skadad och själva kunde vi svårligen finna oss till rätta. Vargarnes hemska tjut fyllde oss ännu med förskräckelse; jag för min del kunde icke erinra mig hava hört något mera skräckinjagande, sedan jag var i land på Afrikas kust, om vilket jag i början av denna berättelse förtäljde.
Dessa svårigheter jämte nattens annalkande manade oss till uppbrott; i annat fall hade vi gärna tillmötesgått Fredags önskan att få taga skinnet av den väldige björnen, vars päls var väl värd att taga vara på. Men som vi ännu hade närmare femton kilometer att tillryggalägga och vägvisaren yrkade på skyndsamhet, måste vi lämna besten och giva oss i väg.
Marken var fortfarande betäckt med snö, ehuru icke till den grad, att någon fara var för handen, såsom fallet varit i bärgen bakom oss. Efter vad vi sedermera fingo veta, hade traktens rovdjur av hungern drivits att begiva sig ned i skogarne och slättlandet; de hade anställt stor förödelse i byarne och dödat en myckenhet får och hästar, ja, även flera människor. Vi hade en synnerligt farlig plats att passera, varest, enligt vad vår vägvisare upplyste om, vi kunde vara säkra att råka ut för vargar, om några sådana ännu funnos kvar i grannskapet. Platsen ifråga var en liten, på alla sidor av skog omgiven slätt, samt en lång, smal gång, vilken ledde genom skogen till den by, där vi skulle taga nattkvarter.
En halvtimme före solnedgången anlände vi till skogen, och strax efter solens nedgång nådde vi den omtalade lilla slätten. I skogen hände oss intet anmärkningsvärt utom att vi vid ett tillfälle fingo se fem stora vargar springa över vägen ett stycke framför oss. De löpte i rad efter varandra med en hastighet, som om de förföljt något byte, som sökte fly undan dem. Oss märkte de icke, och inom några ögonblick voro de ur sikte. Vår vägvisare, som i förbigående sagt var en harhjärtad stackare, bad oss nu att vara på vår vakt, ty han fruktade, att flera vargar voro i antågande. Vi höllo bössorna färdiga och hade ögonen med oss, men vi kunde icke upptäcka flera vargar under den vid pass två kilometer långa vägen genom skogen.
Men så snart vi kommo till den lilla slätten, fingo vi skäl nog att vara på vår vakt. Det första vi fingo se var kadavret av en häst, som nyss blivit dödad av vargar, och minst ett dussin av dessa odjur höllo som bäst på att slitas om det arma djuret. Vid närmare betraktande funno vi, att de redan slukat nästan allt köttet och nu gripit sig an med benen. Vi funno ej skäligt att störa dem i deras fäst, och icke heller ägnade de oss någon uppmärksamhet. Fredag visade sig hågad att skjuta på dem, men jag förbjöd honom det strängeligen, ty det anade mig, att vi snart skulle få fullt upp att göra på annat håll. Vi hade knappast hunnit halvvägs över slätten, förr än vi överraskades av ett fruktansvärt tjut i skogen till vänster om oss, och ögonblicket därpå framstörtade icke mindre än vid pass hundra vargar emot oss. De kommo i en ordnad skara, precis som de stått under en skicklig officers kommando. Jag visste knappast, huru vi som bäst skulle mottaga de objudna bestarne, men fann snart det enda sättet vara att sluta oss tillsammans i en tät linje. Inom ett ögonblick hade vi uppställt oss i slagordning, men för att icke för lång tid skulle förflyta mellan de olika salvorna, befallde jag, att endast varannan man skulle ge eld och de övriga spara sina skott, tills vi fingo se, huru den första salvan verkade. För den händelse vargarne fortsatte sitt anlopp, skulle de ofördröjligen undfägnas med en ny salva. De, som redan skjutit, borde icke söka ladda bössorna på nytt utan hålla sig beredda att använda pistolerna, ty vi voro samtidigt beväpnade med var sin bössa och ett par pistoler. Genom denna anordning förfogade vi sålunda över sex salvor, då halva antalet av vår lilla trupp sköt i sänder.
Den första salvan var emellertid nog för närvarande, ty strax efter dess avlossande tvärstannade bestarne, förskräckta på en gång för knallen och elden. Fyra av dem tumlade över ända med genomskjutna huvuden; en mängd andra sårades och flydde blödande, såsom vi kunde se av spåren i snön. De övriga kvarstannade och syntes ej hågade att fly, varför jag, erinrande mig hava hört, att de vildaste djur förskräckas för människorösten, uppmanande vår illa skara att skrika hallå så ljudligt den förmådde. Ropen visade sig medföra åsyftad verkan, åtminstone till en början, ty odjuren vände sig om och drogo sig ett stycke tillbaka. Nu gav jag order om avfyrande av salva nummer två, och denna gav odjuren fart, ty knappt hade smällen förtonat, innan de i vildaste flykt satte av inåt skogen. Vi blevo härigenom i tillfälle att ånyo ladda våra skjutvapen, och för att icke förlora någon tid fortsatte vi omedelbart färden.
Men vi hade icke väl hunnit ladda och bereda oss på en ny dust, förr än våra öron träffades av ett nytt ohyggligt tjut, som kom från samma skog till vänster om oss, men längre fram i samma riktning vi hade att färdas.
Natten var nu i annalkande och en stark skymning hade brett sig över nejden, vilket förhållande i hög grad försvårade vår ställning. Under tiden tilltog tjutet i oroväckande grad, och vi kände blott alltför väl till de avskyvärda varelser, som stämde upp denna ohyggliga konsert, för att våga hoppas på en lugn fortsättning av resan. Våra farhågor besannades snart, ty i ett nu uppenbarade sig trenne flockar av odjuren för våra häpna blickar; den ena skaran var framför, den andra bakom och den tredje till vänster om oss. Vi voro således hart när omringade av vargar, men alldenstund de icke gjorde min av att anfalla oss, fortsatte vi resan med all den hastighet, som var möjlig att åstadkomma på den synnerligt oländiga vägen.
Snart varseblevo vi vid slättens motsatta sida det ställe, där skogen öppnade sig för den förut omnämnda smala stigen, på vilken vi skulle färdas fram genom densamma. Men huru förfärade blevo vi icke, då vi, komna närmare, fingo se ett oräkneligt antal vargar, vilka spärrade ingången till skogen, just där stigen utmynnade på slätten! Plötsligt hörde vi från ett annat håll av skogen ljudet av ett skott, och då vi vände våra blickar i denna riktning, sågo vi en häst utan ryttare men med sadel och betsel komma rusande likt en stormvind ur skogen. Han förföljdes av sexton eller sjutton vargar, och ehuru han hade gott försprång, betvivlade vi ingalunda, att icke vargarna till slut skulle hinna upp honom, vilket även med all säkerhet hände.
En förfärlig syn väntade oss snart, ty då vi kommo till den öppning i skogen, ur vilken hästen störtat fram, upptäckte vi lämningarna av en annan häst samt av tvenne män, vilka fallit offer för de glupska bestarne. Den ene av männen var tvivelsutan densamme, som vi nyss hört avlossa skottet, ty alldeles bredvid honom låg en oladdad bössa. Vad honom själv beträffade, hade odjuren redan slukat hans huvud och övre delen av kroppen. Denna upptäckt fyllde oss med en obeskrivlig fasa och ingav oss starka tvivelsmål om möjligheten av vår egen räddning. Vad skulle vi väl taga oss till? Men de påträngande rovdjuren tvingade oss snart att fatta ett beslut; de samlade sig omkring oss i allt tätare skaror, och sannerligen tror jag icke, att deras antal utgjorde bortemot tre hundra!
En lycklig omständighet bidrog till vår räddning. På ett ställe en liten bit från stigens mynning lågo nämligen några stora timmerstockar, vilka hade blivit fällda föregående sommar och förmodligen voro avsedda för transport. Jag lät min lilla trupp förskansa sig bakom dessa stockar, och sedan vi alla stigit av hästarne, ställde vi upp en trekant utmed tre av stammarne, vilka både med avseende på läge och storlek fullkomligt svarade mot vårt ändamål, i det de bildade ett det förträffligaste bröstvärn vi gärna kunde önska oss. I mitten av trekanten inneslöto vi våra hästar. Det var väl för oss, att Vi voro i tillfälle att träffa alla dessa försiktighetsmått, ty de uthungrade vilddjuren anföllo oss med ett raseri, som trotsar all beskrivning. De störtade emot oss med ett förfärligt rytande och sprungo utan minsta betänkande upp på vårt bröstvärn, alldeles som om de endast haft att taga ett försvarslöst byte i besittning. Deras raseri synes hava stegrats vid åsynen av våra hästar, vilka de framför allt tycktes eftertrakta.
Jag beordrade nu mina soldater att giva eld på samma sätt som förra gången, d. v. s. varannan man eller halva truppen i sänder. De togo så säkert sikte att flera av vargarna fingo bita i gräset vid första salvan; men en oavbruten eld erfordrades likväl för att hålla de rasande djuren ifrån livet på oss. I de skjutnas ställe kommo ständigt nya, vilka trängdes fram av de bakom varande.
Sedan vi avfyrat den andra salvan, tyckte vi oss märka, att vargarnas iver något avsvalnade, och jag började till och med hoppas, att de skulle rymma fältet. Men uppehållet varade blott ett ögonblick, ty andra ryckte fram i de fallnas ställe. Nu gåvo vi dem tvenne salvor ur våra pistoler, och fastän jag beräknade, att sjutton till aderton vargar dödats och dubbelt så många oskadliggjorts av samtliga våra skott, trängde sig dock ständigt nya skaror fram. Jag var särdeles ohågad att spilla all vår ammunition på denna legion av rovdjur, som trots alla våra skott icke företedde någon synbar minskning. Jag tillkallade därför min tjänare — icke Fredag, ty han hade full sysselsättning med att ladda om min och sin egen bössa, vilket arbete han utförde med den största skyndsamhet och omsorg — jag tillkallade alltså min andre tjänare, och lämnande honom ett kruthorn befallde jag honom att tömma dess innehåll i en lång rad på översta delen av vårt bröstvärn. Efter fullgjort uppdrag hann karlen knappast draga sig tillbaka från timmerstocken förrän vargarna kommo sättande i ett nytt anlopp; några av dem hoppade upp på bröstvärnet beredda till ett förtvivlat anfall. Just i samma ögonblick passade jag på att tända det utströdda krutet, vilket häftigt blossade upp och svårt brände vargarna, som befunno sig på bröstvärnet. Sex eller sju stycken av dem föllo eller rättare hoppade ned mitt ibland oss, dödligt förskräckta som de blevo av det plötsligt uppflammande eldskenet samt av smärtan från brännskadorna. I ett ögonblick hade vi avfärdat dessa, och de övriga, förskräckta även av det starka skenet, drogo sig något tillbaka. Jag befallde nu, att alla de laddade pistolerna skulle på en gång avfyras, och sedan detta skett, uppgåvo vi samtliga ett ihållande rop, varefter odjuren äntligen togo till flykten. Omedelbart därefter gjorde vi ett utfall på det tjugotal av mer eller mindre sårade vargar, vilka betäckte valplatsen, och dödade dem med våra svärd. Härunder uppgåvo de de mest infernaliska tjut, vilka kanske mer än något annat bidrogo till att skrämma de andra på flykten.
Vi hade endast dödat omkring sextio vargar, men antalet skulle hava varit vida större, om ej mörkret hindrat oss från att taga säkert korn på odjuren. Efter att sålunda hava rensat slagfältet, fortsatte vi vår avbrutna resa, ty vi hade ännu närmare fem kilometers väg igen. Allt emellanåt hörde vi de hungriga odjurens tjut inifrån skogen, och ett par gånger tyckte vi oss se några av dem men som snön bländade våra ögon, voro vi icke säkra på vår sak. Efter vid pass en timmes färd anlände vi utan vidare äventyr till byn, där vi skulle kvarstanna för natten. Vi överraskades emellertid av att finna innevånarne i stor förskräckelse och alla beväpnade. Orsaken härtill var att vargar och björnar brutit sig in i byn föregående natt och anställt stor skada. De stackars förskrämda människorna måste nu hålla vakt natt och dag, men särskilt under natten, för att skydda sina kreatur, ja, även sig själva.
Följande morgon var vår vägvisare så sjuk och hans sårade lemmar så svullna, att han icke förmådde röra sig. Vi blevo därföre nödsakade att skaffa oss en ny vägvisare här, varefter vi begåvo oss till Toulouse, varest vi funno ett varmt klimat och ett fruktbart, förtjusande landskap utan vare sig snö, vargar eller andra rovdjur. Då vi i Toulouse berättade våra äventyr under resan, sade man oss, att sådant var ganska vanligt i de stora skogarna vid bärgens fot, i synnerhet då marken var täckt av snö. Men de undrade mycket, vad vi haft för en vägvisare, som under en så bister vinter vågat föra oss den vägen, och märkvärdigt var i sanning, att vi sluppit undan för så gott pris. När vi därefter omtalade, huru vi uppställt oss i trekant med hästarna i mitten, blevo våra åhörare högeligen förvånade och sade att det var ett rent underverk, att vi icke alla blivit sönderslitna. Det var nämligen åsynen av hästarna, som gjort vargarne så rasande, ty eljest äro de mycket rädda för skott. Men drivna av en fruktansvärd hunger och seende sitt mest begärliga byte hästarna, framför sig, hade bestarna blivit fullkomligt likgiltiga för faran. Hade vi icke underhållit en oupphörlig eld och slutligen skrämt odjuren genom krigslisten med krutet, skulle vi varit räddningslöst förlorade. Om vi däremot suttit kvar till häst och skjutit från hästryggen, skulle vargarne ansett sig hava mindre anspråk på hästarna, än då dessa stodo lösa för sig själva. Slutligen hade vi även kunnat rädda oss genom att lämna hästarna i sticket, i vilket fall vargarna skulle blivit så ivriga i sin förföljelse av dem, att vi kunnat komma undan, i synnerhet som vi voro så många i sällskap och alla så väl beväpnade. — Vad mig själv beträffar, har jag aldrig i mitt liv tyckt mig sväva i en sådan livsfara som då; ty när jag såg mig omringad av dessa hundratals avgrundsandar (jag må väl giva dem detta namn!) med sina brinnande ögon, sina hängande tungor och vidöppna gap, ansåg jag mig själv utan hopp förlorad. Sannerligen någon skulle kunna förmå mig att göra denna resa om igen! Då färdas jag hellre tio tusen kilometer på sjön, även om jag vore säker på att få uthärda en storm i varje vecka.
Under min resa genom Frankrike hände mig intet anmärkningsvärt som förtjänar att omtalas, och en skildring av själva landet hava andra givit mycket bättre än vad jag skulle kunna göra. Jag färdades från Toulouse till Paris och utan vidare uppehåll därifrån till Calais, samt landsteg slutligen välbehållen i Dover den 14 januari efter en i allo lycklig och angenäm resa, om jag undantager den starka kölden, vilken var mig ganska motbjudande.
Jag var således återkommen till mitt fädernesland, och på kort tid hade det lyckats mig att fördelaktigt placera min nyförvärvade förmögenhet, sedan växlarne jag medfört utan svårighet blivit inlösta.
Min förnämsta hjälpreda och egentliga rådgivare var den goda gamla änkan, vilken av tacksamhet för de penningar jag sänt henne icke skydde någon möda eller några besvär för att bistå mig. Hon ägde också i själva verket mitt oinskränkta förtroende, vadan jag kunde vara fullkomligt lugn beträffande den säkerhet hon skaffat mig för min förmögenhet. Jag lyckönskade mig även mer än en gång över bekantskapen med denna ädla, hjärtegoda kvinna, vilken ifrån början och till slut i allt sitt handlingssätt emot mig ådagalagt en redlighet utan fläck, en vänskap utan beräkning.
Jag hade nu äntligen fattat beslutet att göra mig av med min plantage i Brasilien. I och för denna angelägenhet tillskrev jag min gamle vän i Lissabon med anhållan, att han skulle salubjuda min andel i plantagen till arvingarna efter de båda förvaltarna. Han gjorde så; de mottogo anbudet och sände omgående till Lissabon den överenskomna köpesumman, som utgjorde ett hundra tjugo tusen kronor.
I köpet ingick dessutom den bestämmelsen, att min gamle vän, kaptenen, enligt det löfte jag långt före detta givit honom, under hela sin återstående livstid årligen skulle av plantagens avkastning uppbära en summa av 2,500 kronor; efter hans död skulle hälften av denna pension eller 1,250 kronor överflyttas på hans son, att till denne årligen utgå så länge han levde.
Och härmed har jag nu för läsaren framlagt första delen av min historia med alla dess öden och äventyr — ett liv, så rikt på växlingar och underbara tilldragelser, att man torde få leta efter dess motstycke. Denna avdelning av mitt liv, som började i övermod, dårskap och motgångar av alla slag, erhöll ett vida lyckligare slut än vad jag själv vid någon bestämd tidpunkt under densamma vågat hoppas.
Man skulle väl nu tro, att jag, efter att slutligen hava vunnit en i alla avseenden tryggad ställning, icke vidare ärnade kasta mig i nya äventyr. Och kanske skulle jag även under andra omständigheter fullständigt hava slagit mig till ro; men jag hade blivit van vid ett kringflackande liv; jag hade ingen familj och endast helt få släktingar, och fastän jag var rik, voro mina bekanta lätt räknade.
Ehuru jag en gång för alla sålt min egendom i Brasilien, lekte mig det landet alltjämt i hågen, och jag kände stor lust att ännu en gång lätta ankar och över villande hav gå okända öden till mötes. I synnerhet grep mig en oemotståndlig längtan att återse min ö och erfara, huru de stackars spanjorerna hade det där.
Min förträffliga väninna, änkan, avrådde mig allvarligt från att taga ett dylikt steg, och hennes inflytande över mig gjorde sig så kraftigt gällande, att hon verkligen under en tid av närmare sju år lyckades stävja min reslust. I stället tog jag mina båda brorsöner till mig och sörjde för deras uppfostran; den ene lät jag studera; den andre, som var yngst, fick bli sjöman, enär hans håg stod till sjön. Då denne senare efter fem års resor uppvuxit till en käck, förståndig och tilltagsen yngling, gav jag honom ett eget fartyg att föra, och det var just denne unge gynnare, som längre fram lockade mig, så gammal jag var, att åter begiva mig ut på äventyr.
Dessförinnan hade jag emellertid satt eget bo och gift mig. Under ett i alla avseenden lyckligt äktenskap skänkte mig min hustru trenne barn, två söner och en dotter. Men sedan min hustru dött och min brorson hemkommit från en särdeles lycklig resa till Spanien, återvaknade med fördubblad styrka min gamla reslust, vilken dessutom kraftigt, understöddes av min brorsons enträgna börer. Jag gick således ombord å hans fartyg, i egenskap av en enskild köpman, då han 1694 var färdig att anträda en handelsresa till Ostindien.
Under denna resa besökte jag min koloni på ön, där jag sammanträffade med mina efterträdare spanjorerna. De lämnade mig en utförlig beskrivning över sina levnadsöden allt ifrån den dag, då — såsom förut är berättat — den gamle spanjoren i sällskap med Fredags far avreste från ön. Jag fick även veta, huru de av mig på ön kvarlämnade skurkarne uppfört sig; huruledes de i början förorättat de stackars spanjorerna, därefter ingått förlikning med dem — brutit förlikningen — åter försonats och slutligen ånyo handlat som förrädare. Detta sakernas tillstånd blev i längden outhärdligt, varföre spanjorerna till sist, då intet annat hjälpte, nödgades använda våld mot de oförskämda sällarne och tvinga dem till underkastelse. Spanjorerna berättade mig även om de strider, vilka de måst utkämpa med kariberna, då dessa flera gånger landstigit på ön, och mycket annat därjämte, som jag icke här kan upprepa. Det hela bildade emellertid en historia, fullt ut lika rik på växlande öden och underbara tilldragelser som min egen.
Utom spanjorerna funnos på ön sexton infödingar — elva män och fem kvinnor — vilka tillfångatagits å fastlandet vid en utflykt, som fem av spanJorerna en gång företagit dit, och när jag härtill lägger de barn, vid pass tjugo stycken, som tillhörde dessa indianer, har jag givit mina läsare ett begrepp om beskaffenheten av min koloni vid tiden för mitt besök.
Jag stannade ungefär tjugo dagar på ön och försåg den lilla kolonien med allehanda nödvändiga saker, i synnerhet vapen, ammunition, kläder och verktyg; dessutom kvarlämnade jag tvenne hantverkare, en timmerman och en smed, vilka jag i denna avsikt medtagit från England.
Slutligen fördelade jag jorden i lotter emellan dem, låtande var och en välja efter gottfinnande, så att de alla blevo tillfredsställda. Äganderätten över det hela förbehöll jag mig dock fortfarande själv. Efter att sålunda på bästa sätt hava ordnat allt och låtit dem förbinda sig att icke lämna ön, bjöd jag dem farväl och fortsatte min resa.
Därefter anlöpte vi Brasilien. Här köpte jag ett barkskepp, i vilket jag utsände mera folk till kolonien, bland andra sju kvinnor, lämpliga vare sig till tjänsteflickor eller ock till hustrur åt dem av kolonisterna, som ville sätta eget bo. Vad de på ön varande engelsmännen beträffade, lovade jag dem att uppsöka hustrur åt dem i England och skicka dem en last med förnödenheter, i händelse de ville ägna sig åt jordbruk. Detta löfte blev jag likväl ej i stånd att uppfylla. Med barkskeppet skickade jag även fem kor, varav tre dräktiga, samt några får och svin, vilka vid min återkomst betydligt förökats. De omnämnda oregerliga sällarne blevo ganska spaka och ordentliga, sedan spanjorerna en gång väl fått bukt med dem, och som de dessutom fått sina jordlotter anvisade på ställen, som lågo avsides från de övrigas, hade de ingen anledning till tvistigheter.
Med allt detta jämte berättelsen om, huruledes kolonien blev anfallen av tre hundra kariber, vilka förstörde dess anläggningar och tvenne gånger med framgång angrepo kolonisterna, av vilka en stupade i den ojämna striden, och huru slutligen fienderna, sedan deras kanoter blivit sönderslagna under en storm, blevo uthungrade och nedhuggna nästan till siste man, varefter kolonisterna i lugn återtogo sina sysselsättningar och småningom repade sig från de lidna förlusterna — allt detta tillika med några nya, särdeles märkliga händelser ur mitt eget liv under de närmast följande tio åren skall jag i tur och ordning framlägga för läsaren i andra avdelningen av min historia.