Kunskap som gör mer skada än nytta
(Essä av Paul Graham i översättning) Den mest skadliga kunskap du fick med dig från din skoltid var inte något som ingick i någon av kurserna. Det var hur man får bra betyg.
När jag studerade på universitet så fick jag en gång höra av en kursare att han aldrig brydde sig om vilka betyg han fick på tentor, utan bara vad han faktiskt lärde sig på kurserna. Det var första gången jag hörde något liknande, så jag hade svårt att glömma vad han sagt.
För mig (liksom för de flesta studenter) var måttet på lärande mycket viktigare än själva lärandet. Jag var visserligen ganska seriös och pluggade hårt, men jag pluggade aldrig så hårt som när jag pluggade inför ett prov.
I teorin så är prov just vad det låter som - ett prov på vad du lärt dig i kursen. I teorin borde du inte behöva förbereda dig mer på ett prov i en kurs än vad du förbereder dig på ett blodprov. I teorin så lär du dig genom att gå på föreläsningar, läsa böckerna och göra uppgifterna - provet är bara ett mått på hur mycket du lärt dig när du gjort detta.
I praktiken (som alla som läser det här redan känner till) så är denna beskrivning av kurser och prov väldigt långt från verkligheten. I praktiken så är uttrycket “plugga inför ett prov” nästan en tautologi, i och med att det bara är då man egentligen pluggar. Skillnaden mellan flitiga och lata studenter är hur hårt man pluggar inför prov. Ingen skulle t.ex. sitta uppe till sent på nätterna och plugga mitt i terminen.
Fastän jag var en duktig student själv så gick nästan hela min studietid ut på att få bra betyg. Många reagerar kanske på uttrycket “fastän” här. Är inte definitionen av en duktig student någon som får bra betyg på tentorna? Tyvärr har detta helt blandats ihop i dagens samhälle.
Men är det då så illa att blanda ihop lärande och betyg? Ja, riktigt dåligt till och med. Och det var inte förrän flera år efter college (när jag startade YCombinator) som jag insåg hur illa det är.
Jag visste förstås när jag var student att det är skillnad på att plugga inför provet och att faktiskt lära sig något. Eller åtminstone visste jag att det man råpluggar in i huvudet kvällen innan provet inte kommer att sitta kvar. Men det verkliga problemet är ett annat, nämligen att de flesta prov inte är i närheten av att testa det de är tänkt att testa.
Om prov verkligen utvärderade lärande så vore det inte så hemskt. Då skulle bra betyg och lärande hänga ihop. Problemet är att det går att “hacka” nästan alla prov. De flesta som fått bra betyg på tentor vet detta, så till den milda grad att de slutat ifrågasätta det.
Låt oss till exempel säga att du går en kurs om medeltiden och det börjar närma sig sluttentamen. Denna tenta borde väl vara ett stickprov av din kunskap om medeltiden, eller hur? Dvs om du har några dagar på dig före tentan så borde väl det bästa sättet att tillbringa dessa dagar vara att läsa några av de bästa böcker du kan hitta om medeltiden? Om du gör det så borde du prestera bra på tentan.
Åh nej, skulle en erfaren student säga. Om du bara skulle läsa bra böcker om medeltiden så skulle det mesta du läst inte komma provet. Det är inte bra böcker du vill läsa, utan föreläsningsanteckningar och kurslitteratur. Och även bland detta material kan du strunta i det mesta, för det enda du bör fokusera på är sådant som rimligen kan omvandlas till en provfråga. Du vill hitta väldefinierade stycken information. Om någon del av kurslitteraturen innehåller en intressant diskussion om någon detalj i förbifarten så kan du gott strunta i den, för det låter sig inte omvandlas till en provfråga. Men om professorn säger att den Västliga schismen hade tre huvudsakliga orsaker eller att digerdöden fick tre huvudsakliga konsekvenser, då bör du känna till dem. Och huruvida dessa faktiskt var de tre orsakerna eller konsekvenserna är irrelevant. På den här tentan var de det.
På ett universitet finns det ofta extentor att få tag i, och dessa avgränsar ditt lärande ytterligare. Förutom att lära dig vilken typ av frågor din professor brukar ställa på föreläsningar så har du alltså tillgång till faktiska tentafrågor. Många professorer återanvänder dem. Vilket ju inte är så konstigt - har man undervisat samma kurs i 10 år så vore det svårt att inte göra det, åtminstone inte omedvetet.
I vissa kurser så har din professor även en politisk åsikt som du bör ta till dig för att göra bra ifrån dig på tentan. I matematik eller de “hårda vetenskaperna” är detta sällan nödvändigt, men i andra änden av spektrumet så kanske du inte ens kan bli godkänd om du inte lär dig att uttrycka din professors åsikt.
Att få ett bra betyg på en kurs i ämnet X är så väsensskilt från att lära sig mycket om X så att du kommer att behöva välja det ena eller det andra, och du kan inte klandra studenter för att de väljer det som ger dem bra betyg. Alla kommer att utvärdera dem efter deras betyg - högre studier, arbetsgivare, stipendier och till och med deras föräldrar.
Jag tyckte om lärandet, och jag var särskilt förtjust i de papers och datorprogram jag skrev under min studietid. Men när jag precis hade lämnat in en uppsats, skrev jag någonsin en till för att det var kul? Såklart inte. Jag hade deadlines i andra kurser. Om det någonsin stod mellan lärande och att få bra betyg så valde jag betygen. Jag hade ju inte börjat universitet för att göra dåligt ifrån mig.
Alla som bryr sig om att få bra betyg måste spela med i detta, eller se sig bli omkörda av andra. Om man går på ett prestigefyllt universitet skulle det till och med innebära att man blir omkörd av alla andra, iom att man förmodligen inte skulle gå på det universitetet om man inte var en sån som brydde sig om betyg. Resultatet av detta är att studenter tävlar med varandra om att maximera skillnaden mellan lärande och betyg.
Varför är då prov så dåliga? Eller rättare sagt, varför går de att hacka? En erfaren programmerare skulle säga något i stil med: Hur enkelt är det generellt sett att hacka något vars avsändare inte bryr sig om att skydda det? Lätt som en plätt.
Om ett prov ges av en institution så är det nästan per automatik lätt att hacka. Anledningen att proven så konsekvent mäter något annat än den kunskapen de är avsedda att mäta är att de som skapat dem inte ansträngt sig nämnvärt för att skydda dem från hackande.
Men du kan egentligen inte beskylla lärarna för att deras prov går att hacka. Deras jobb är att undervisa, inte att konstruera prov som inte går att hacka. Det stora problemet är betygssystemet, eller mer specifikt att betyg blivit för viktiga. Om betyg bara var ett sätt för en lärare att berätta för en student vad denne gör rätt respektive fel (ungefär som en tränare gör med en idrottare) så skulle inte studenter ha någon anledning att försöka hacka testen. Men tyvärr spelar betyg efter en viss ålder mycket större roll än så. När du når en viss ålder så kommer du att bli bedömd varje gång någon undervisar dig.
Jag tog universitet som exempel här, men faktum är att universitetstentor inte är värst. De flesta andra prov man skriver under en livstid är ännu sämre konstruerade, kanske framför allt det prov som gör att man kommer in på universitetet. Om sättet att komma in på universitetet handlade om att ha en intellektuell potential som kunde mätas lika exakt som man mäter någots vikt så hade vi helt enkelt kunnat säga till alla tonåringar att de ska försöka “lära sig så mycket som möjligt” under sin skoltid och sedan inte tänka mer på saken. Men tittar man på hur strömlinjeformad antagningsprocessen för amerikanska universitet är så inser man att den är är som gjord för att hackas. För att ta sig igenom den behöver man ha bra resultat på kurser som i princip bara handlar om att memorera saker, ha deltagit i rätt aktiviteter på sin fritid, presterat bra på högskoleprov som är lika tillrättalagda som schack, samt skriva en uppsats som ingen riktigt vet hur den kommer att bedömas.
Förutom att högskoleprov o dyl är dåligt pga vilka signaler de sänder så är de också dåliga för att de går att hacka. De är till och med så hackvänliga att det finns en hel bransch som kretsar kring provförberedelser.
Varför är just detta prov så hackvänligt? Jag tror det beror på vad det syftar till att mäta. Även om den gängse uppfattningen är att man måste vara smart för att komma in på ett bra universitet så är det inte detta som antagningsavdelningarna på de finaste universiteten letar efter. Vad letar de då efter? De letar efter någon som inte bara är smart, utan beundransvärd i någon slags bredare bemärkelse. Och hur mäter man detta? Antagningsavdelningarna känner det på sig (min kursivering). Med andra ord tar de in studenter som de gillar.
Det universitetsantagning utvärderar är alltså huruvida du faller en viss grupp av människor i smaken. Ett sådant test går förstås att hacka. Och i och med att mycket dessutom står på spel när man söker till universitet så kommer detta test att hackas som inget annat. Det är därför det har så stort inflytande på ditt liv under så lång före själva ansökningen.
Det är med andra ord inte konstigt varför gymnasieelever så ofta känner sig bortkopplade från världen. De är del i ett fullständigt artificiellt system.
Till råga på allt så är det inte detta slöseri med tid som är värst. Det värsta är att detta system lär dig att man vinner i livet genom att hacka dåligt utformade prov. Detta är ett mycket mer svårgenomskådat problem som jag inte kände till förrän jag såg andra människor råka ut för det.
När jag började agera rådgivare åt startupgrundare på Y Combinator (särskilt unga grundare) så blev jag ofta överraskad av hur dom så ofta krånglade till saker. Hur tar man in pengar? Vad är knepet för att få riskkapitalister att investera i ditt bolag? Jag försökte förklara för dem att det bästa sättet är att vara en bra investering. Även om du skulle lyckas lura en investerare att investera i en dålig startup så skulle du samtidigt lura dig själv. Du investerar ju tid i samma startup som du ber dem investera pengar i. Om det inte är en bra investering, varför sysslar du ens med detta själv?
Efter att ha tagit in detta budskap frågade de då: Men vad gör då en startup till en bra investering?
Jag berättade då att det som gör en startup lovande är tillväxt, inte bara för investerare utan i allmänhet. Helst tillväxt i intäkter, men i andra hand i användare. Det de behövde göra var att få tag i många användare.
Hur får man då många användare? De hade många idéer om detta. De skulle behöva göra en stor lansering som skulle ge dem en massa “uppmärksamhet”. De behövde inflytelserika personer som kunde tala gott om dem. De visste till och med att de skulle behöva lansera en tisdag, för det är då man får mest uppmärksamhet.
Nej, sa jag, så får man inte många användare. Man får många användare genom att göra en riktigt bra produkt som många vill använda. Då kommer dessa personer dessutom att rekommendera produkten till sina vänner, vilket leder till exponentiell tillväxt.
Vid det här laget tänkte jag att just berättat något helt uppenbart för de här startupgrundarna: Att deras bolag skulle bli bra om de bara gjorde en bra produkt. Men deras reaktion påminde snarare om hur jag tror många fysiker reagerade första gången de hörde talas om relativitetsteorin. En blandning av häpnad och misstänksamhet - något så konstigt kan väl ändå inte stämma? OK, sa de. Men kan du ändå introducera oss till den-och-den inflytelserika personen? Och vi vill ändå lansera en tisdag.
Ibland tar det grundare flera år att förstå detta enkla budskap. Men inte för att de är lata eller dumma. De är helt enkelt oförmögna att se sanningen som stirrar dem i vitögat.
Varför komplicerar de alltid saker? brukade jag fråga mig själv. Tills jag en dag insåg att detta inte bara var en retorisk fråga.
Varför slår grundare knut på sig själva och gör helt fel saker trots att de redan vet vad som är rätt? För att de har lärt sig att det är så man gör. De har lärt sig i skolan att man ska “hacka provet”. Utan att skolan någonsin berättade detta för dem. De allra yngsta grundarna hade aldrig sett ett icke-artificiellt prov. De trodde att världen fungerade som i skolan, dvs att så fort man ställs inför någon form av utmaning så bör man försöka lista ut vad som kommer på provet. Det var därför deras resonemang alltid kretsade kring hur man tar in pengar, för det var detta som verkade vara själva provet i slutet av deras tid på Y Combinator. Det var mätbart, och större pengar verkade vara bättre. Alltså måste det vara provet.
Det finns absolut många situationer i livet när man vinner genom att veta vad som kommer på provet. Det är inte begränsat till skolan. Vissa personer hävdar (av okunskap eller ideologi) att detta även gäller startups. Men så är det inte. Faktum är att en av de tydligaste egenskaperna hos startups är hur mycket du vinner på väl utfört arbete. Det finns förstås extremfall, men i allmänhet så vinner du genom att ge dina användare en produkt de vill ha.
Varför tog det så lång tid för mig att inse varför grundare gjorde detta så komplicerat? För att jag inte hade förstått att skolor lär oss att prestera på dåliga prov. Även jag hade tränats i detta, men insåg inte detta förrän långt senare.
Faktum är att jag en gång i tiden hade attraherats av startupvärlden just av denna anledning (att det inte handlade om att lära sig vad som kommer på provet), men inte heller det insåg jag förrän senare. Genom min egen tid som startupgrundare hade jag successivt lärt om utan att förstå det. Skulle någon annan kunna göra detsamma direkt efter skolan om de bara känner till problemet? Det vore i alla fall eftersträvansvärt.
Förhoppningsvis så kan man göra saken bättre genom att konstatera att det föreligger på detta sätt, i och med att en stor del av fenomenets kraft ligger i det faktum att vi tar det för givet. När du väl insett det så har du sett elefanten i rummet, men det är en väl dold elefant. Detta fenomen har funnits med oss så länge, men ingen vill ju ha det så här. Det är helt enkelt resultatet du får om du kombinerar lärande med betyg, tävling och ett naivt antagande om att det inte går att hacka.
Det var omvälvande att inse att två fenomen jag funderat mycket på (tramset man ägnade sig åt på gymnasiet och svårigheten att få startupgrundare att inse uppenbara saker) hade samma orsak.
När man kommer till denna typ av insikt så får det ofta konsekvenser även inom andra områden. En insikt jag fått är till exempel att utbildning skulle kunna förbättras avsevärt. Men det innebär eventuellt också en lösning på frågan många stora företag verkar ställa sig: Hur kan vi bli mer som en startup? Jag tänker inte gå igenom alla möjliga konsekvenser här, utan fokusera lite på vad det innebär för individer.
Till att börja med så behöver många ambitiösa ungdomar som går ut från universitetet lära om. Men det ger också en insikt om hur man bör se på omvärlden. Istället för att se olika typer av yrken som mer eller mindre åtråvärda så kan du nu sortera dem på ett intressant sätt: I vilken utsträckning gör man bra ifrån sig inom denna yrkesroll genom att hacka provet?
Hur kan man avgöra det? Delvis genom att känna till att det finns två typer av prov: De som ges av institutioner eller myndighetspersoner i någon form och de som inte gör det. Prov som inte ges av institutioner går i praktiken inte att hacka, helt enkelt i det avseendet att ingen påstår att de utvärderar något annat än det de är avsedda att utvärdera. En fotbollsmatch t.ex. är helt enkelt ett prov för att avgöra vem som vinner, inte vilket lag som är bäst. Ett prov som ges av en myndighetsperson är däremot en proxy för något annat. En tenta i en kurs är t.ex. inte bara ett prov på hur bra du skrev tentan, utan är tänkt att visa hur mycket du lärt dig i kursen. Denna typ av prov kräver arbete när man skapar dem för att det inte ska gå att hacka dem, medan prov som inte kommer från myndighetspersoner oftast inte går att hacka överhuvud taget.
Nu kanske du tycker om den typen av arbete som kan liknas vid att hacka prov. Vissa gör ju det. Men jag slår vad om att de flesta som gör denna typ av arbete inte gillar det. Dom utgår helt enkelt från att det är så världen fungerar, om du inte vill hoppa av alltihop och bli någon slags hippie vill säga.
Jag tror att många antar att det enda sättet att tjäna stora pengar är att arbeta inom områden där man måste lära sig vad som kommer på provet. Men detta stämmer inte. Det stämde förvisso för längesen, t.ex. på 1100-talet när världen utgjordes av oligopol. Då var man tvungen att spela enligt dessas spelregler. Men det stämmer inte längre. Nu kan man bli rik genom att lösa riktiga problem, vilket är en av anledningarna att så många fler försöker bli rika än förr. När jag var liten kunde du antingen bli ingenjör och bygga häftiga saker, eller tjäna pengar genom att bli “direktör”. Idag kan du tjäna pengar på att bygga häftiga saker.
Allteftersom institutioner får mindre makt så minskar behovet av att lära sig vad som kommer på provet för att ta sig fram i livet. Detta är en av vår tids viktigaste trender, och vi kan se dess effekter inom alla möjliga branscher. Startups är ett iögonfallande exempel, men vi ser samma sak bland skribenter. Dessa behöver inte längre skicka in material till myndighetspersoner på förlag och redaktörer för att nå läsare - nu kan de nå ut direkt.
Ju mer jag tänker på detta, desto mer optimistisk blir jag. Tänk vad som skulle hända om allt fler personer börjar ifrågasätta om de ska fortsätta lära sig vad som kommer på provet, och kommer fram till att de ska sluta med det. Detta skulle innbära att de branscher som livnär sig på dåliga prov skulle tappa de skarpaste hjärnorna - istället skulle dessa röra sig till områden där du vinner genom att göra ett bra arbete och lösa riktiga problem. Ju mer detta sker ,desto mer kommer utbildningsväsendet att sluta producera personer som optimerar för proven. Tänk hur världen skulle se ut då.
Detta är inte bara något som individer bör ta till sig, utan även hela samhällen. Tänk vilken energi vi skulle kunna frigöra om detta hände.
(Essä av Paul Graham i översättning - publicerad med tillstånd av författaren, vars texter i original går att hitta på http://www.paulgraham.com/articles.html.)